Med fötterna på jorden och huvudet i det blå.

Oh snap!

2012-01-25T16:34:00.004+01:00

Den här bilden valsar runt bland lite bekanta på Facebook just nu. Den är lite gammal (eller ja, allt är relativt... särskilt med tanke på att de vetenskapliga artiklar som vi hade i uppgift att läsa till dagens seminarium härstammade från 1970-talet).

2012-01-25T16:23:00.002+01:00

I lördags avgick Håkan Juholt. Efter tio månader avslutades en rekordkort partiledarkarriär. Efter de senaste veckornas turbulens kan beskedet ses både som väntat och som oväntat.

Med tanke på att Håkan Juholts framtid som partiledare hade gjorts mer eller mindre omöjlig kanske avgången också var det minst dåliga av två dåliga alternativ.

Politik handlar om förtroende. Man måste därför se att politik och person hör ihop. För de flesta svenskar symboliserar partiledaren sitt parti. Och det är inte bara det där omstridda bostadsbidraget som har tärt på Juholts förtroendekapital, utan även en rad olika misstag.

Även om det är tveksamt att storleken på de begångna misstagen har stått i proportion till det mediedrev som dessa resulterat i. Det var lätt att tro att medierna haft en egen agenda i frågan. För visst måste det vara tämligen unikt i Sverige att chefredaktören för en av de största tidningarna öppet går ut och säger att han vill bli av med en demokratiskt vald partiledare? På det sätt som Aftonbladets Jan Helin ska ha gjort i detta fall.

Att tro sig kunna tillsätta och avsätta partiledare är en mycket märklig tolkning av den tredje statsmaktens uppdrag. Vem som ska vara partiledare för det socialdemokratiska arbetarpartiet är ett beslut som ska ägas av partiets medlemmar och ingen annan. Definitivt ska en sådan makt inte finnas hos sensationshungriga medier, som jagar fram det de vill ha med tveksamma metoder.

Men även om det mediedrev som har gått må vara förkastligt är det inte möjligt att skylla det som nu hänt enbart på medierna. Det kan suckas långliga tider över hur dessa prioriterar och bedriver sin jakt. Det är dock uppenbart att Socialdemokraternas problem är mycket större än Håkan Juholt.

Visst har han varit ovarsam med fakta, visst har han klantat till det vid byten av talespersoner och visst har han verkat ha svårigheter att fylla ut en partiledares hela kostym. Men han hade också tydliga förtjänster, egenskaper som gjorde honom till en utmärkt partiledare när han fick chansen att försöka. Förtjänster som den senaste tiden helt dränkts i sorlet från drevet. Det har också blivit allt tydligare att vissa av de som entusiastiskt valde Juholt för mindre än ett år sedan under hösten ivrigt har medverkat till att få bort honom, vilket reser frågan om vad som kommer härnäst.

Vilken person med någon som helst självbevarelsedrift skulle vilja ha jobbet som socialdemokratisk partiledare? Efter den behandling som Juholt (och före honom Mona Salin) fått utstå. Om Socialdemokraternas ledare tvingas bort på grund av en räcka mindre misstag – vem kan då någonsin duga som partiledare? Vem kan lova i förväg att den aldrig kommer att göra fel?

De som det är synd om i denna härva är alla de svenskar som behöver en socialdemokratisk politik i sin vardag. De är många i en tid där klyftorna ökar för varje år, där arbetslösheten har permanentats på höga nivåer, tillstånd för att driva skolor bjuds ut på Blocket, äldre vanvårdas på privata äldreboenden, barnfattigdomen är fortsatt hög och tågen ännu inte går som på räls.

Listan på saker som behöver diskuteras kan göras mycket längre än så. Skälen till att byta politik 2014 är många och de är goda. För att möjliggöra detta måste Socialdemokraterna skärpa sig.

EVA ÄLANDER
Tisdagens ledare i Ljusdals-Posten och Söderhamnskuriren

När borgarna räknar pengar...

2012-01-17T15:22:00.005+01:00

Många saker som man tyckte var krångliga att förstå som barn blir lättare med åren. Men en sak som inte nödvändigtvis blir enklare är det här med pengar. Ty ju äldre man blir, desto mer komplicerade blir ens bankärenden med räntesatser, pensionskonton och fonderbjudanden.

När jag var sju år visste jag oftast exakt hur många kronor jag hade och deras värde definierades av hur många rosa bugg-tuggummin som kunde köpas för den summan. Mitt sjuåriga jag är dock inte ensamt om att förklara sakers värde genom att hänvisa till priset på konkreta föremål. Exempelvis har landstingsråden i Stockholm gjort sig kända för att räkna värde i chipspåsar. I våras när priset på busskorten höjdes avfärdade den ansvariga politikern kritik med att prishöjningen ”endast motsvarade kostnaden för tre chipspåsar”.

Det kan verkligen bli konstigt när borgerliga politiker ska räkna ut vad olika saker är värda och varför. De borgerliga i Stockholms läns landsting sålde 2007 en vårdcentral för knappt 700 000 kronor. Försäljningen var en så kallad avknoppning, där sju läkare fick ta över den centralt belägna vårdcentral där de arbetade med en upparbetad kundkrets. Rätt nyligen har de här nya privata ägarna sålt samma vårdcentral vidare till en stor vårdkoncern för minst 20 miljoner kronor. Alla som kan räkna ut skillnaden mellan inköpspriset och försäljningspriset inser att de där nya ägarna gjorde en rätt skaplig vinst.

Relativt snabbt räknade en DN-skribent ut att den vinst som läkarna i den här affären fick ihop – på skattebetalarnas bekostnad – motsvarar 1 072 222 påsar chips. Eller 25 316 månadskort i lokaltrafiken. En så häpnadsväckande stor vinst kunde alltså uppstå fyra år efter att en vårdcentral slumpats bort långt under sitt marknadsvärde.

I en intervju förklarar det moderata landstingsrådet att de inte såg en risk med att den som fick avknoppa en verksamhet skulle vilja berika sig på affären. Han säger med andra ord att han och övriga politiker trodde att läkarna var genomgoda människor med enda syfte att bryta det offentliga vårdmonopolet och bedriva vård. Att de läkare som fick betala vad som kan betraktas som kompispris för sin vårdcentral sedan skulle bli sugna på att växla in denna mot en vinst på över 19 miljoner – den tanken slog helt enkelt inte moderaterna.

Fast mest troligt är det en efterhandskonstruerad förklaring som ges i intervjun. För vilken politiker är inte medveten om att alla företag strävar efter att gå med vinst? Detta gäller oavsett om företaget säljer tuggummin, chips eller sjukvård. Ifall de moderata landstingsråden faktiskt inte förstod sambandet så behöver de nog en introduktionskurs i företagsekonomi.

Förslagsvis kunde en sådan kurs kompletteras med ekonomisk genomgång med valfri sjuåring. Sjuåringen skulle nämligen kunna berätta för Stockholmsmoderaterna att om man byter en jättefin leksak mot lite blandade småmynt – då har man blivit lurad. Samma princip med leksaker som med offentliga inrättningar. En bortskänkt vårdcentral kommer nämligen inte tillbaka och de skattepengar som någon annan fick till skänks i köpet är för evigt bortslösade. Det sambandet fattar vilken sjuåring som helst som har tappat en sedel på gatan och därför gått miste om sitt lördagsgodis. Ekonomi är som sagt inte så svårt för barn. Däremot tycks de ekonomiska sambanden vara betydligt krångligare för moderata politiker.

Eva Älander

Dagens ledare i Söderhamnskuriren och Ljusdals-Posten

Varför inte två partiledare i stället för en?

2012-01-10T22:41:00.000+01:00

Under helgen som var valdes Jonas Sjöstedt till Vänsterpartiets partiledare. Den här texten ska inte handla om honom, men låt oss inleda med konstaterandet att han tycks ses som ett hot hos borgarna. Varför skulle annars en ledarskribent på moderata Svenska Dagbladet ägna sig åt att avhandla Sjöstedts boende (som för övrigt är hustruns tillfälliga tjänstebostad) i stället för att skriva om hans politiska åsikter?

På den inledande dagen av Vänsterpartiets kongress fördes en intensiv debatt om huruvida partiet skulle dela upp partiledarskapet mellan två personer á la Miljöpartiet eller behålla ordningen med en partiledare. Med de jämna röstsiffrorna 115-108 beslutade de sig sedan för att avslå förslaget om att välja två partiledare och behålla den tidigare ordningen.

De som var för en delning hävdade att en partiledare i dagens samhälle behöver en tydlig avlastning för att få en dräglig arbetsmiljö. Vidare argumenterade delningsförespråkarna för att Vänsterpartiet behöver fler kända företrädare och att ett delat ledarskap kan minska fixeringen vid en enskild partiledare och istället bidra till att sätta politiken i fokus.

Medan de som ville behålla ordningen med en partiledare ansåg att en uppdelning inte skulle betraktas som en mirakelkur och pekade på faror såsom risk för ökad toppstyrning eller risken att partiet får två stycken okända partiledare i stället för en relativt inarbetad och välkänd.

Denna debatt om delat ledarskap var Vänsterpartiets och därmed troligen unik för just det partiet. Men den övergripande frågan om ett utökat ledarskap borde intressera flera partier, om än ur olika perspektiv. Är det rimligt att en enda person bär hela det ansvar som partiordförandeposten innebär? Kan ett utökat ledarskap kanske bidra till att vitalisera ett partis verksamhet?

En aspekt som är aktuell främst för de största partierna är att fundera över om det enbart är positivt att partiordföranden också är statsminister och/eller statsministerkandidat? Borde det exempelvis inte kunna finnas situationer där en moderat väljare förväntar sig olika saker av partiordförande Reinfeldt och av statsminister Reinfeldt?

Moderaterna sade sig under förra året vilja bli en folkrörelse som sjuder av lokal aktivitet. Om de menar allvar med att vilja uppvärdera partimedlemskapet så kanske det vore värt för dem att fundera kring att sprida på ledarskapet. Frågan är om en moderat går med i Reinfeldts parti eller i Moderaterna? Stark personkult leder lätt till att rösterna omkring ledaren likriktas med följd att denne blir nöjd. Den som undrar hur eller varför kan läsa Göran Perssons biografi.

Kanske är det inte möjligt i ett traditionellt uppbyggt parti att dela upp ledarskapet? Lika omöjligt som det vore för Miljöpartiet att samla sig kring en enda partiledare? Dessa två förfaringssätt bildar inte ett motsatspar där det ena är rätt och det andra fel.

Det faktiska partiledarskapet avspeglar nog snarare den existerande partikulturen och meddelar på så sätt vilket förfaringssätt som medlemmarna i det partiet anser vara det rätta. Men flera partier skulle helt klart må bra av att, likt Vänsterpartiet, öppet diskutera de olika alternativen.

Eva Älander

Dagens ledare i LjP och Söderhamnskuriren

2012-01-03T13:43:00.001+01:00

Låt oss konstatera att 2011 inte var Socialdemokraternas år. Året inleddes i den allmänna turbulens som följde Mona Sahlins avgång. Kriskommissionen arbetade för fullt och Primegate hade just briserat, en härva där socialdemokratiska konsulter fått betalt av Svenskt Näringsliv för att påverka partiet åt dem. Partiledarstriden som pågick bakom stängda dörrar kryddades med knivhugg till både höger och vänster.

Efter partikongressen i mars, där Håkan Juholt valdes till partiledare, tycktes partiet få lite arbetsro. Men strax därefter var det kaos igen, då det stormade kring byten av talespersoner samtidigt som några stukade egon passade på att gråta ut i tidningarna.

Och mitt i detta blev det 22 juli, en dag som fick allt övrigt att framstå som bagateller. 69 stycken ungdomar, medlemmar i den norska motsvarigheten till SSU, dödades av en terrorists kulor på ett fredligt sommarläger. Ungdomarna på Utøya hade engagerat sig i ett politiskt ungdomsförbund och därmed ansåg terroristen Breivik att de utgjorde en fara för samhället. Många av hans offer hade inte ens lämnat tonåren bakom sig.

Den svenska socialdemokratins ledarskikt fortsatte året med kappvändande i en rad frågor och budgetstrulade som grädde på moset. Direkt efter att höstbudgeten presenterats följde nyheten om Juholts hyresstrul och det mediedrev som då startade pågår i viss mån fortfarande.

Formellt sett gjorde Håkan Juholt inget fel när han fick ersättning för den lägenhet som han delar med sambon. Reglerna var otydliga och flera liknande fall har uppdagats i andra partier. Dessutom har han betalat tillbaka pengarna. Men inget av det där spelar någon roll, eftersom det moraliskt sett är helt åt skogen. Girighet är något som inte förvånar när det uppdagas hos en borgare, men som alls inte klär en socialdemokratisk ledare.

Hyresskandalen förstärkte en dålig trend där det socialdemokratiska partiet föll fritt i opinionsmätningarna.

Juholt avslutade året med en turné i sosse-Sverige för att be om förlåtelse och uppmuntra gräsrötterna. Det måste man ge honom, att Juholt kan tala på ett sätt som glädjer och blidkar de flesta partimedlemmar. Problemet är väl att man inte vinner några val genom att enbart tilltala sina egna partimedlemmar…

Medan allt detta pågår så förs det en politik som normaliserar dagens massarbetslöshet, förminskar miljöfrågornas betydelse och ökar klyftor mellan människor med en imponerande hastighet. Vi är många som tror att ett samhälle med små klyftor är bäst för oss alla i längden. Och vi längtar efter ett trovärdigt alternativ som presenterar egna lösningar på samhällets problem och vågar visa på bristerna i borgarnas världsbild.

Håkan Juholt kan säga att ett annat Sverige är möjligt hur många gånger som helst, men det blir värt något först när han också visar detta genom att lägga konkreta politiska förslag och stå fast vid dem. Sverige förtjänar en stark socialdemokratisk opposition och det torde finnas alla förutsättningar för en sådan. Socialdemokraterna är det största partiet i riksdagen. De är med och styr i hälften av landets landsting, regioner och 290 kommuner. Därigenom har partiet goda möjligheter att visa på vad det är som kännetecknar ett socialdemokratiskt styre.

2011 var verkligen inte Socialdemokraternas år och 2012 är därför högst välkommet.

Eva Älander
Dagens ledare i LjP och Söderhamnskuriren

Bildts besvärande skugga

2011-12-27T20:50:00.001+01:00

I onsdags dömdes de två svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson av en etiopisk domstol. De dömdes för terrorbrott och för att olagligt ha tagit sig i landet. Idag, den 27 december, kommer domaren att meddela deras straff; upp till 18 års fängelse.

Det var den 30 juni som Schibbye och Persson greps i Ogadenprovinsen, där de befann sig för att undersöka situationen i den slutna provinsen med ett särskilt fokus på att granska det svenska oljebolaget Lundin Petroleums inblandning i övergrepp mot befolkningen. De bägge journalisterna har medgivit att de rest in i landet utan tillstånd, det enda sättet att ta sig in.

Samma vecka som de greps kommenterade utrikesminster Carl Bildt fallet kort och koncist med att UD har avrått svenskar från att resa till detta område, eftersom det är farligt. Han fick då förståelig kritik för att likställa journalister med vilka turister som helst. Sverige har sedan i somras tillämpats tyst diplomati i fallet och velat visa respekt för Etiopiens rättsväsende.

Samma dag som domen föll uttalade statsminister Reinfeldt att regeringen anser att Schibbye och Persson så snart som möjligt bör försättas på fri fot och att de skulle kontakta den etiopiska regeringen i ärendet. På en presskonferens sade Bildt att att hans och Reinfeldts uttalanden var exempel på en tydlig och klar diplomati. Till skillnad från tyst diplomati. Kanske har han lärt sig av tidigare misstag?

Tyst diplomati kallas den strategi som sägs användas i fallet med Dawit Isaak. Liksom Schibbye och Persson är Isaak är svensk medborgare och journalist. Sedan 2001 sitter han fängslad i Eritrea för brott mot rikets säkerhet. Isaak har suttit fängslad utan vare sig åtal eller rättegång i tio års tid. Där har Bildts tysta diplomati hittills varit ett fatalt misslyckande.

Carl Bildt är på många sätt en unik minister. Han lyckas alltid undkomma besvärande frågor genom att dumförklara den som kritiserar honom. Framför allt torde han vara den enda av västvärldens utrikesministrar som gjort en förmögenhet genom affärer i folkrättsbrott och brutaliteter. Det fascinerar mig att vi har en utrikesminister som utreds för folkrättsbrott i ett land där ministrars obetalda TV-licens medför avgångskrav.

Det är känt att Bildt satt i styrelsen för Lundin Oil (numera: Lundin Petroleum) från 2000 tills han blev minister oktober 2006. Ett företag som varit inblandat i både folkfördrivningar och folkmord. Vi vet att bolaget under Bildts tid i styrelsen inledde sitt kontroversiella engagemang i Ogadenprovinsen. Vi vet att Lundins verksamhet i Sudan just nu utreds av internationella åklagarkammaren för folkrättsbrott. Och så vidare.

Etiopien har inget intresse av att det skrivs om situationen i Ogaden där systematiska brott mot mänskliga rättigheter sägs pågå. Domen mot svenskarna statuerar politiskt exempel för andra journalister. Enligt Amnesty har minst 114 etiopiska oppositionspolitiker och journalister gripits sedan mars i år för påstått samarbete med terrorstämplade organisationer.

Som f.d. styrelsemedlem i Lundin Oil kan Carl Bildt antas ha ett personligt intresse av att ingen journalist skriver om bolagets verksamhet i Ogaden. Så även om Bildt och regeringen nu gör allt de kan för att hjälpa de fängslade svenska journalisterna går det inte att komma ifrån att Bildts förflutna kastar en besvärande skugga över dessa ansträngningar.

Eva Älander
Dagens ledare i Söderhanskuriren & Ljusdals-Posten

Många behöver en rejäl matkasse.

2011-12-21T22:43:00.004+01:00

När det för några veckor sedan avslöjades vad som utnämnts till årets julklapp så var vi nog många som höjde lite på ögonbrynen. Årets julklapp är nämligen en färdigpackad matkasse.

Naturligtvis fanns det en motivering till utnämningen. Handelns utredningsinstitut låter årets julklapp symbolisera vad de kallar för en tjänstifieringstrend i detaljhandeln och skriver i motiveringen att en kombination av ökad köpkraft och större tidspress har gjort svenska hushåll villiga att betala för bekvämlighet. Den färdiga matkassen anses helt enkelt representera den tid vi lever i.

Men det finns en annan sida av myntet också; alltför många svenskar skulle bli tårögt lyckliga över att få en rejäl matkasse i julklapp. Och det skulle i så fall inte bero på att matkassen var färdigpackad, hemlevererad och innehållandes en veckas recept. Nej, det skulle snarare bero på att deras matbudget inte går ihop i nuläget.

I alltför många fall är det medvetna politiska beslut som ligger bakom den situation som uppstår när kronorna sinar och budgeten inte går ihop. Jag syftar exempelvis på personer som har utförsäkrats, placerats i fas 3 och eller det ökande antal arbetslösa som fått allt sämre stöd i och med slakten av a-kassan. Men jag syftar även på de ekonomiska klyftorna som ökat i rekordfart.

En gotländsk diakon skrev för någon vecka sedan en debattartikel i den kristna tidningen Dagen och beskrev hur många vänder sig till hennes församling för att söka hjälp för att ha råd med sådant som mat, mediciner eller vinterkläder till barnen. Detta är varken det första eller sista vittnesbördet om hur politiska beslut gör att många människor tvingas söka hjälp för att få ihop tillvaron.

Inkomstskillnaderna i Sverige har ökat de senaste tjugo åren. Enkelt gjort när de rikaste har blivit rikare samtidigt som de fattigaste blivit fattigare. En rapport från OECD visar att Sverige är ett av de länder där inkomstklyftorna har ökat allra mest de senaste åren. Nu tjänar den rikaste tiondelen av befolkningen sex gånger så mycket som den fattigaste tiondelen.

Till och med i radions julkalender märks de ekonomiska klyftorna av, om än i en överdriven sagoform. I julkalendern önskar sig Elvira en mobil i julklapp, men hennes arbetslösa mamma vill knappt ens titta på önskelistan. Eftersom hon vet att det hon kan köpa från listan är fina suddgummin. När mamman åker iväg för att söka jobb får Elvira tillfälligt bo i det slott där familjen Lancelot bor. I deras slott finns betjänter, privatlärare och en framdukad måltid fem gånger om dagen. Slottslivet är såklart ett liv i överflöd, där man kan få precis allt man önskar sig. Klichéartat nog är de ändå inte lyckliga på slottet.

Verkligheten är dock inte så långt borta ifrån julkalenderns som vi kanske skulle önska så här i julveckan. Under december månad beräknas svensk detaljhandel omsätta 65,2 miljarder kronor. Trots det finns det många föräldrar som, precis som i julkalendern, helst inte vill läsa sina barns önskelistor.

Kort sagt: vissa kan köpa allt de önskar, samtidigt som andra lever i en helt annan verklighet. Och det faktum att en matkasse blivit utnämnd till årets julklapp blir enbart ironiskt när man relaterar det till vilken tid vi lever i. Matkassen symboliserar så mycket mer än en tjänstetrend.

Eva Älander

Gårdagens ledare i LjP och Söderhamnskuriren

Läget på uppsatsfronten?

2011-12-14T22:20:00.002+01:00

Jo då... Den blev klar (i relativt god tid till och med), är inlämnad och på fredag är det dags för opponering. Blir väldigt skönt när det här sista momentet är överstökat. Det är fem stycken uppsatser med på just min opponeringsdag och min är sist ut i ordningen...
-

Vinst eller undervisning?

2011-12-14T22:13:00.002+01:00

SVT:s ”Världens bästa skitskola” visade i torsdags hur skolan blivit en vinstmaskin. Den grundläggande frågan är naturligtvis om det alls är möjligt att plocka ut vinstmiljoner ur skolan utan att det drabbar eleverna?

Idag finns över 1 000 svenska friskolor. Dessa får drivas som aktiebolag. Vem som helst kan starta en fristående skola i Sverige. Eller för den delen köpa en som råkar vara till salu. Det finns inga krav på att ägaren har pedagogisk kompetens eller erfarenhet av utbildning.

Det som gör det svenska skolsystemet unikt är att Sverige, som enda land i världen, tillåter att skolor, vars verksamhet är till 100 procent skattefinansierad, också gör vinst. Således kontrolleras var femte svensk friskola idag av riskkapitalister som sätter vinstintresset i första rummet.

Naturligtvis finns det även idealister som driver skolor med en pedagogisk tanke i botten. De är inte problemet i detta fall. Det finns många länder där folk uppenbarligen vill driva skolor utan att skolornas verksamhet är vinstdrivande. Ett svenskt system utan miljardrullning skulle antagligen också lyckas behålla de sunda friskolealternativen.

Nej, problemet är snarare de koncerner som dominerar friskolemarknaden. De fyra största omsatte tillsammans 3,4 miljarder kronor förra året. En av dessa fyra är Baggium, som granskades i SVT-programmet. Skolinspektionen har gett deras gymnasieskolor upprepad hård kritik, bland annat för att de har dålig kontroll på praktikplatserna där eleverna spenderar halva skoltiden. Samtidigt har två ägare på fyra år tagit ut 253,4 miljoner kronor i vinst.

Skattefinansierad verksamhet av låg kvalitet kan alltså ge en kvarts miljard i ren vinst.

En annan av de fyra stora koncernerna är John Bauer, som ägs av danska riskkapitalbolaget Axcel, med ekonomiska intressen i såväl smycken som trägolv. SVT-programmet visar hur eleverna på en av skolorna ägnar sina lärarlösa lektioner åt dataspel och facebookande. JB är Axcels första skolinvestering och enligt styrelseordföranden förväntar de relativt hög avkastning inom relativt kort tid.

Samme styrelseordförande framhåller att kunden alltid har rätt. Så detta klassiska synsätt går även att applicera när kunden är en tonåring och den aktuella varan dennes skolgång. Hur? En före detta lärare på John Bauer berättar hur han uppmanades att sätta rena glädjebetyg. Det förekom även att rektorn, på eget bevåg, höjde lärarnas för låga betyg. Elever i samma reportage visar upp stor självinsikt när de säger att de godkänts trots att de borde ha fått IG.

Ett ytterligare problem med vinstmaximeringen är att den påverkar övriga skolor när konkurrensen pressar ner kostnaderna. En lokalpolitiker i nämnda program menar att de kommunala skolorna måste titta på vad friskolorna gör effektivare och lära av det. Det är med andra ord ett självändamål att utbildning bedrivs så kostnadseffektivt som möjligt istället för att den kostar vad den behöver kosta… Och så undrar vi varför nästan 14 000 niondeklassare saknade behörighet att söka till gymnasiet 2010?

Självklart påverkar ägarens syfte den verksamhet som bedrivs i företaget de äger. Det finns en tydlig konflikt i att en skola lever med avkastningskrav samtidigt som denna skola ska kunna erbjuda alla elever det stöd de behöver. Naturligtvis påverkas eleverna av att ägaren till deras skola kortsiktigt förväntar sig mångmiljonvinster. Att tro någonting annat är enbart naivt.

Eva Älander
Gårdagens ledare i LjP och Söderhamnskuriren

.

2011-11-24T21:52:00.001+01:00

jag skriver uppsats. det är ungefär så som det är.
-
-
-

Den orättvisa skolan.

2011-11-22T21:33:00.000+01:00

Sveriges Radio är just nu mitt uppe i temaserien Den orättvisa skolan. Här ifrågasätts de täta rektorsbyten som sker i 80 procent av kommunerna, här kommer människor till tals som felaktigt placerades i särskolan. När ett program berättar att få musiklärare klarar legitimationskraven undersöker ett annat hur det står till med bedömningskompetensen hos de lärare som nästa år ska börja betygsätta sjätteklassarna. Och så vidare.

Radioseriens namn är talande. En av de saker som har lyfts upp är de märkligheter som påvisats av Skolinspektionens kontrollrättning av nationella prov. Under två års tid har Skolinspektionen samlat in ett representativt urval prov som skrivits av svenska elever. Sammanlagt handlar det om 70 000 prov samt de betyg som undervisande lärare gav det aktuella provet. De insamlade proven har sedan blivit kontrollrättade, vilket innebär att de har betygssatts av en oberoende lärare.

Resultaten visar att vartannat prov fick ett högre betyg av elevens egen lärare än vad det fick av Skolinspektionens lärare. Ibland handlar det dessutom om ganska stora skillnader – vart nionde prov som ursprungligen fick betyget MVG bedömdes som ett IG i kontrollrättningen. Gapet mellan IG och MVG är precis så stort som det kan vara, en skillnad som spänner över hela betygsskalan. Så skilda betyg kan alltså ges för exakt samma prestation bedömd enligt exakt samma bedömningsanvisningar, men av två olika lärare.

Men det märkligaste kanske är de slutsatser som Skolinspektionen drar av detta. Enligt dem går det nämligen inte att säga vem som har gjort den rätta bedömningen, utan man kan enbart konstatera att elevens lärare och Skolinspektionens kontrollrättare har bedömt olika. De bedömningsanvisningar som hör till de nationella proven lämnar ett så pass stort utrymme för lärarens enskilda tolkning att det är omöjligt att säga att någon gör rätt eller fel. Trots att ett av provens viktigaste syften är att stödja en likvärdig betygssättning över hela landet.

Betyg är subjektiva bokstavskombinationer som i allt väsentligt mäter det som är möjligt att mäta, vilket inte alltid har ett samband med vad eleven faktiskt kan. Och i ett konkurrensutsatt skolsystem är det inte ens säkert att betygen mäter vad de säger sig mäta. I veckan redogjorde Lärarnas Riksförbund för en enkätundersökning där var femte lärare uppgav att de har pressats av rektorer eller föräldrar att sätta betyg som inte motsvarar elevernas kunskaper. I kommuner med konkurrensutsatt skola uppgav var fjärde betygssättande grundskolelärare att de utsatts för påtryckningar från skolans rektor eller huvudman om att sätta ett betyg som var högre än elevens faktiska kunskapsnivå. Lika illa oavsett var i betygsskalan det inträffar.

Det finns många aspekter på de här problemen. Det är orimligt att lärarna upplever en sådan press och orimligt att betygssättningen inte är rättvis. Men allra mest orimligt är det att elevernas betygsmässiga resultat ökar när undersökningar visar att kunskapsnivåerna inte hänger med i motsvarande utsträckning. Glädjebetygen skymmer sikten för relevanta frågor om hur det egentligen står till med elevernas grundläggande kunskaper och hur dessa kan förbättras. Detta om något kännetecknar den orättvisa skolan.

Eva Älander
Dagens ledare i Söderhamnskuriren & Ljusdals-Posten

I väntan på vaccin.

2011-11-15T21:48:00.000+01:00

2008 godkände Socialstyrelsen att alla flickor i femte och sjätte klass skulle vaccineras mot HPV-virus, gratis inom skolhälsovården. Målgruppen utökades sedan till att så här i början omfatta alla tjejer upp till 18 år. Men någon rikstäckande vaccinering har ännu inte kommit i gång.

Än så länge är det en kostnadsfråga, där föräldrarnas ekonomi är det som avgör om deras tonårsdotter blir vaccinerad mot ett virus som i förlängningen kan ge cancer.

Detta eftersom den upphandling som gjordes i mars 2010 överklagades av den förlorande tillverkaren. Och när upphandlingen så gjordes om i år så vanns den upphandlingen av den tillverkare som förlorade den första upphandlingsomgången. Vilket fick till följd den tillverkare som vann den första omgången i slutet av september bestämde sig för att överklaga den andra upphandlingen. Överklagandena har till stor del varit baserade på ifrågasatta beräkningsmodeller och juridiska spetsfundigheter, men valet att överklaga har helt varit läkemedelsbolagens eget.

Humant papillomvirus (HPV) är ett sexuellt överförbart virus. Viruset kan bli till en kvarstående infektion i livmodertappen, som i förlängningen kan leda till att en cancersjukdom utvecklas. Två typer av HPV-viruset anses idag ligga bakom 70 procent av all livmoderhalscancer.

Minst 450 kvinnor insjuknar årligen i livmoderhalscancer. Behandlingen består av en operation och om cancern har hunnit sprida sig innan den upptäcks kan det också bli fråga om strålbehandling.

För tillfället finns det alltså två stycken godkända vaccin mot HPV-virus på den svenska marknaden; Cervarix och Gardasil. Bägge tillverkarna hävdar att deras vaccin är det bästa. Föga förvånande. Båda tillverkarna framhåller det som skiljer deras vaccin från det andra. Föga förvånande. Båda har medicinska experter som talar för just deras sak. Föga förvånande.

En vaccination består av tre doser, som ska tas utspridda under ett halvårs tid. Eftersom vaccinet räknas in i högkostnadsskyddet för flickor under 18 år så kostar de här tre sprutorna idag 1800 kronor att ta. En ganska hög kostnad för ett skydd som man inte vet om man kommer att behöva.

En genomförd vaccination skapar en situation med flera vinnare, då de unga flickorna får ett bättre skydd samtidigt om sjukvårdens kostnader kommer minska på sikt. För att inte tala om det mänskliga lidandet som besparas i de fall när en livmodershalscancer aldrig bryter ut.

Naturligtvis vill landstingen köpa det bästa tillgängliga vaccinet till det bästa möjliga priset. Dock är någonting galet med Lagen om offentlig upphandling (LOU) när upphandlingar som denna, som i förlängningen handlar om kvinnoliv, tillåts dras ut över både månader och år. Några landsting och regioner försöker nu ta saken i egna händer och skynda på inköpet. De riskerar då att bli bötfällda .

Jag är ingen medicinsk expert och kan alls inte uttala mig om vilket av de två vaccinen som det bästa skyddet. Däremot är jag helt säker på en sak – och det är att inget av de två ger något vidare skydd för någon större grupp tonårstjejer just nu.

Eva Älander
Dagens ledare i Söderhamnskuriren & Ljusdals-Posten

2011-11-10T11:01:00.001+01:00

När jag kommer ner till tågstationen och ser ersättningsbussarna stå uppradade får jag alltid en liten orosklump i magen. Särskilt om jag ska åka någonstans där jag har en tid att passa eller om jag har köpt en tågbiljett just eftersom jag ville sitta och göra något (plugga, jobba, skriva) under resan. Men just den här gången tycks jag inte ha något att oroa mig för, bussarna är tänkta för andra.

Man borde oftare tänka så här...

2011-11-08T12:28:00.000+01:00

...istället för att fokusera på det negativa. [Via Marie]

2011-11-08T08:32:00.000+01:00

Den gångna veckan var bankjätten Nordea i blåsväder. På grund av en känsla för timing som kan sägas vara ungefär lika dålig som räntan på de flesta småsparares lönekonton.

Bankjätten anser sig i behov av att spara och 2000 av de anställda har sagts upp från sina arbeten på banken. Samtidigt kommer det fram att bankens ledning har köpt en lägenhet för 22,5 miljoner. En lägenhet som dessutom behöver renoveras för en kostnad av närmare tio miljoner. I den här lägenheten ska Nordeas VD Christian Clausen bo kostnadsfritt.

Den omtalade lägenheten ligger på Östermalm och får med sina 265 kvadratmeter närmast liknas vid en paradvåning. De senaste åren har Clausen fått in 40 miljoner om året på sin VD-tjänst. Dessutom har han ett avtal som ger honom rätt till en engångspension om 100 miljoner kronor när han fyller 60 år – oavsett om han fortsätter på ett annat jobb eller inte. Detta borde innebära att han har råd att betala sitt eget boende, även på Stockholms överhettade bostadsmarknad.

Under 2011 och 2012 ska Nordea minska på antalet anställda i alla de nordiska länderna. I Sverige, Danmark och Finland handlar det om ungefär 500-650 personer per land medan Norge kommer lindrigare undan med ungefär 200-300 anställda. Sammanlagt ska 2000 personer få gå när förhandlingarna är avslutade. Motivet är att banken vill öka lönsamheten och kostnadseffektiviteten.

Visst kan en lägenhet räknas som en investering som ger ett bestående värde, medan löner är en kostnad som man kan strypa från en dag till en annan. I rent ekonomiska termer är det inget konstigt alls att investera långsiktigt samtidigt som man drar in på kortsiktiga kostnader. Det som inte tas med i en sådan rent ekonomisk ekvation är det faktum att banker verkar inom en förtroendebransch, där annat kapital än det rent ekonomiska har ett värde. Utan förtroendekapital, inga kunder. Att göra saker som sticker i ögonen på kunder och anställda är därför inte alls särskilt klokt gjort.

En lösning för upprörda Nordea-kunder är naturligtvis att byta bank. Frågan är ju om prioriteringarna ser så mycket bättre ut i de andra storbankerna. Eller om folk i allmänhet vill eller orkar se sin möjlighet att protestera, om de betraktar sparpengar och huslån som påverkningsmedel gentemot banken. I en förtroendebransch är kunderna något av det viktigaste man har.

Att driva bank är en fantastisk affärsidé i den tid vi lever i. Man tillhandahåller tjänster som gör att majoritetens av ens kunder gör majoriteten av sina bankärenden på egen hand. Tänk internetbank, bankkort, telefonbank… Samtidigt tar banken ut allt högre avgifter av de som behöver bankpersonalens hjälp med något enkelt ärende, som att exempelvis betala en giroblankett på bankkontoret. Fantastisk affärsidé, som sagt. Borde inbringa stora vinster åt bankerna.

Och det gör affärsidén också. Nordea gjorde förra året en rekordstor vinst på 33 miljarder. Men inga vinster är för evigt givna. I en tid där man gör sig av med tusentals anställda för att förbättra siffrorna i resultatets sista kolumn borde Nordeas ledning förstå bättre än att i nationella medier framstå som likgiltiga inför kundernas syn på deras bank.

Eva Älander

Dagens ledare i LjP och Söderhamnskuriren

Sött...

2011-11-07T12:20:00.002+01:00

Såna här bilder finns det på diverse dörrar i valbo köpcentrum. På just den här är texten: Min mamma säger att jag går henne på nerverna fast jag står alldeles stilla. Theo 6 år.

Så här är det.

2011-11-01T16:50:00.005+01:00

Om jag fick jobba oavbrutet på min uppsats skulle den ha potential att bli ganska... tja, fantastisk. Nu är det tyvärr inte så som livet ser ut och därför nöjer jag mig med ett godkänt betyg så att jag blir av med den. Om jag kommer att känna mig nöjd över produkten så tror jag att den nöjdheten främst kommer handla om att jag klarade av att leverera en 30 poängs uppsats utan att gå sönder på vägen.

Det är inte uppsatsen som är det stora problemet, utan det är allting runtomkring. Folk tycker nog att jag är lite jobbig att ha att göra med just nu. Vad de inte förstår är att allt jag har är min tid - i nuläget är det så att varje studietimme som jag lägger på annat måste jag försöka att ersätta på kvälls- eller helgtid. Vad jag då väljer att tacka nej till måste få vara en prioritering som jag äger... Eller jag försöker åtminstone, det är en pågående kamp varje dag.

Högst på önskelistan just nu står flera dagar med flöde. Dagar då jag får vara i min egen värld och bara sjunka in i skrivandet utan mejl, telefoner och massor utav inlevererade krav (rättmätiga och icke rättmätiga sådana) från andra. Ett annat fint alternativ vore om klockan kunde vridas tillbaka flera timmar... precis som i söndags. Mera vintertid, kan man få det?

Efter jobbhelgen har jag åtminstone beviljad semester fram till slutet av december. De helgerna blir lite vila och mycket skrivtid...

En sak att tänka nytt, en annan att förneka fakta.

2011-11-01T16:38:00.002+01:00

I år är det 90 år sedan det första valet med allmän och lika rösträtt (för både kvinnor och män) genomfördes i Sverige. Den som vill veta mer om utvecklingen som föregick detta kan rådfråga en objektiv källa. Exempelvis Nationalencyklopedins nätutgåva, som skriver att rösträtten var den största politiska stridsfrågan i början av 1900-talet, där liberalerna och socialdemokraterna mötte starkt motstånd från högern. För att sammanfatta så behövdes rösträttsrörelsen just eftersom högern var emot den allmänna rösträtten.

De nya Moderaterna tyckte dock att de även behövde en ny historia. Därför smög de in en formulering i sitt idéprogram som kunde tolkas som att 1910-talets moderater var pådrivande i kampen för rättvisa och demokrati genom att förespråka allmän och lika rösträtt. Klantigt att fara med osanning, även om det var i ett dokument som främst är internt.

Den där klantigheten blev däremot till något mycket allvarligare när partisekreteraren Sofia Arkelsten i en DN-intervju helt seriöst menade att det var så det förhöll sig. Moderaterna var pådrivande för fri och lika rösträtt, enligt sin partisekreterare. Och hon stod på sig gentemot journalisten.

Efter en kritikstorm fick hon visserligen medge att hon hade haft fel. Det är oklart huruvida det var okunskap eller nonchalans hon visade upp i intervjun. Kanske är det lika illa oavsett?

Då var då och nu är nu kan man tycka. Fast utan kännedom om historien är det svårt att komma framåt. Utan historien kan man varken förstå sin samtid eller framtid fullt ut. Det är bland annat därför som det historiska perspektivet betonas i grundskolans läroplan som ett av de övergripande perspektiv som är angeläget att ha med i undervisningen.

Det finns dock flera moderater som lever i en egen värld. Carl Bildt hävdar, på fullt allvar, att det inte finns någonting som är problematiskt för honom i situationen med de två svenska journalister som sitter fängslade i Etiopien. De åkte dit för att granska Lundin Oils tveksamma affärer i landets konfliktzoner. Lundin är ett oljebolag i vars styrelse Bildt satt fram tills han blev utrikesminister. Den gode Bildt ser inte att det kan föreligga någon som helst intressekonflikt i frågan, utan hävdar istället att hans erfarenheter inom oljebranschen kan vara en tillgång för svensk diplomati.

Förra veckan cirkulerade på internet ironiska skämt om historiska händelser som kanske kunde ha möjliggjorts av Moderaterna, månlandningen exempelvis. Det ironiska skrattet fastnar dock i halsen när man påminner sig om vad partiet aktivt röstat emot under modern tid. 1921 var de till exempel emot avskaffandet av dödsstraff i Sverige, 1953 sade de nej till fri sjukvård och 1974 röstade de emot fri abort. 1938 sa de nej till två veckors semester och 1951 till tre veckors semester, 1963 röstade de emot en fjärde semestervecka och i konsekvensens namn var partiet även motståndare till den femte semesterveckan 1976.

Det är en sak att omvärdera sin politik och kunna tänka nytt. Det är en helt annan sak att förneka sådant som de facto har sagts och gjorts. När så pass högt uppsatta politiker som Sofia Arkelsten visar att de varken har kunskap om eller intresse för den egna historien är det läge att bli mörkrädd. På riktigt.

Dagens ledare i Ljusdals-Posten och Söderhamnskurien

Vackert från ett tågfönster.

2011-10-31T07:55:00.001+01:00

Kanske inte så svårt att gissa vilken tågsträcka som bjuder på den här utsikten från fönstret. Jag åker visserligen inte idag, men de senaste veckorna har jag varit något av en stammis på just det här tåget...

Telia. Inte ens i närheten av okej.

2011-10-28T18:42:00.004+02:00

En av de värsta saker jag vet är när företag krånglar till det för mig. När jag betalar för att få tillgång till en tjänst eller produkt så förväntar jag mig att den ska fungera som utlovat. Om det är så att tjänsten/produkten INTE fungerar som tänkt så bör det ÅTMINSTONE vara enkelt att få ett svar på varför det inte fungerar och sedan få problemet åtgärdat.

Sedan i måndags är det något fel på mitt fasta telefonabonnemang. Det går inte att ringa till numret och det går inte att ringa ut från det. Mycket oklart varför. Räkningarna är betalda. Eftersom det är bredbandstelefoni så borde internet inte heller fungera om det vore något fel på själva uppkopplingen, men det fungerar helt smärtfritt. Som sagt mycket oklart vad problemet är.

Varje gång jag försökt ringa och felanmäla (typ tre gånger) har det förvarnats om lång kötid och därför har jag givit upp på vägen. En gång har jag felanmält via internet, utan resultat. Igår köade jag i butiken för att felanmäla, men fick till svar att det tyvärr inte gick att felanmäla hos dem, men att kundtjänsten gärna skulle ringa upp mig imorse istället och så fick jag lämna numret - ingen har då ringt upp hittills i alla fall...

Alltså ringde jag återigen upp kundtjänstnumret på väg hem från Högskolan idag. Just nu har jag telefonköat i en timme och 42 minuter och jag är på plats 6 i turordning. Det går ungefär så fort framåt som det borde göra om de hade en endaste anställd som satt och svarade i telefon så här på kvällen. Men det kan ju knappast vara möjligt att de bara har en endaste kundserviceanställd i telefonväxeln på ett av Sveriges största telefoniföretag? Eller?

När man själv jobbar med kundservice så förväntar man sig också bli bemött av en enkel, smidig och professionell sådan hos andra företag. Man förväntar sig att saker ska fungera, att om någon säger att de ska ringa upp så gör de också det samt att inte behöva köa närmare två timmar i en telefonkö för att komma fram och kunna göra en felanmälan. Inte direkt orimliga krav skulle jag säga.

Nu när jag fått spy lite galla här på bloggen så kommer jag inte att skälla ut den stackars personen som förhoppningsvis snart svarar i andra änden av min telefon. Troligen kommer jag att vara övertrevlig istället. Bättre det. Allt jag vill är ju att min telefon ska börja fungera, precis det som jag betalar för att den ska göra...

UPPDATERING: När jag väl kom fram (efter två timmar och tolv minuter i telefonkö - om det kostar pengar så kommer jag reklamera Telia på samtalet) så fick jag prata med en jättetrevlig tjej. Hon kunde konstatera att min telefon hade loggat ur sig - oklart varför - och loggade in mig igen, startade om systemet och bad mig vänta en kvart. Efter en kvart fungerade telefonen igen. Bra så. Synd bara att det var så fruktansvärt frustrerande och energikrävande att lyckas felanmäla.
-

Alla dessa löv...

2011-10-28T10:54:00.003+02:00

Förra året missade jag hela hösten - och var ganska nöjd med det. I år så förstår jag varför jag var nöjd då. Hösten är den stressigaste, ledsnaste och deppigaste årstiden. Lite sol gör all skillnad och den solen bor inte här. Löven är fina, men that's about it.

Dagens sockerhöjd.

2011-10-19T20:17:00.001+02:00

Just nu är det, av flera anledningar, ganska motigt för många som jag gillar. Då kan man behöva pigga upp tillvaron lite. Tre tjejer gör ganska enkelt slut på ett sånt här paket (med ballerina mintchoklad) under en dag. Ett bra sätt att åtminstone starta dagen på rätt sida.

Dagens fråga.

2011-10-19T12:21:00.001+02:00

Igår fick jag reda på en sak som jag inte riktigt kan släppa... HUR i hela friden kan man misslyckas med att göra blåbärssoppa på pulver? Pulvret ligger ju i en kartong och det står på kartongen exakt hur mycket vatten som behövs och hur man ska bete sig med mixen. Hur kan man då misslyckas? I jämförelse känner jag mig som värsta matlagningfantomen. Synd bara att jag så sällan har tid att laga (riktig, ordentlig) mat just nu...
-

Rätt sätt att spendera skattepengar?

2011-10-19T12:13:00.002+02:00

När människor diskuterar ROT- och RUT-avdrag låter det oftast väldigt gulligt och mysigt. De här skatteavdragen är tämligen oproblematiska när man beskriver dem som att de minskar på svartjobben, löser barnfamiljernas livspussel, skapar nya jobb – och allt detta utan att ens kosta statskassan särskilt mycket. Men naturligtvis finns det även baksidor av myntet.

När RUT-avdraget infördes 2007 så var det till att börja med till en kostnad som närmast kan betraktas som kaffepengar i statskassan. Den bilden är i skriande behov av uppdatering nu. Enligt färska siffror från Skatteverket kostade RUT- och ROT-avdragen 14,8 miljarder kronor under förra året. Varje månad i år har kostnaden varit högre än det föregående och när 2011 är slut kommer vi ha spenderat en bra bit över 15 miljarder på dessa två avdrag. 15 miljarder är lika mycket som hela det reformutrymme regeringen räknar med i årets budget. För jämförelsens skull kostar det svenska polisväsendet 19 miljarder.

För några veckor sedan rapporterades det om hur främst ROT-avdrag, men även RUT-avdrag, för mångmiljonbelopp används utomlands varje år. Den som betalar inkomstskatt i Sverige har möjlighet att utnyttja bägge avdragen i andra EU-länder. Skatteverket säger sig få uppemot 1 000 ansökningar per år – om allt från takomläggningar till köksrenoveringar – och det beviljas avdrag för mångmiljonbelopp, främst i Frankrike och Spanien.

ROT-avdraget kom till med motiveringen att det skulle dämpa krisen och stimulera vissa branscher i Sverige för att minska arbetslösheten. Men nog kan man undra hur den svenska arbetslösheten minskas av att mina skattepengar renoverar en inomhuspool i Nice eller kaklar badrum i spanska Costa Dorada (för att låna exemplen från en artikel i Metro)?

Nyligen gick Folkpartiet ut och krävde att maxgränsen för avdrag skulle höjas. Idag får en person göra avdrag för högst 50 000 kronor om året. Förra året var det 35 000 personer som nådde upp till den här maxgränsen. FP ville höja gränsen till 100 000 kronor per år och argumenterar att det är en jämställdhetsreform. Det är inte okej att familjer tvingas avstå från städ- och barnhjälpen det år som de renoverar hemma. För att säga det med ett direkt citat från jämställdhetsministern. För i hennes värld kan familjerna enbart lösa livspusslen när staten hjälper dem att köpa sig fria från sina ojämställda relationer.

Det är en fråga för sig huruvida man gillar ROT och RUT. Alla som kan läsa lite statistik kan se att dessa båda avdrag har fört med sig positiva effekter när det gäller sysselsättning samt minskat svenskarnas köp av svarta tjänster inom bygg och städning. Alla som kan läsa statistiken ser också att det framför allt är höginkomsttagare som gör avdrag och att det kan antas pågå en del fuffens, exempelvis att material faktureras som arbetskostnad.

Men det är egentligen en helt annan fråga om man tycker att det är väl spenderade statliga medel. 15 miljarder – mer än tre gånger så mycket som det nästa år satsas på att rusta järnvägen. Dessutom tycks en hel del av dessa miljarder gå till att bekosta arbeten som utförs av utländska företag på utländska villor som svenskar råkar äga. Även den mest entusiastiska avdragskramare måste väl kunna se det tveksamma i om det är väl spenderade skattepengar?

Eva Älander

Gårdagens ledare i Ljusdals-Posten och Söderhamnskuriren

Kaffeinflation?

2011-10-13T08:32:00.003+02:00

Sedan jag började plugga på Högskolan i Gävle så har priset på en liten kaffe höjts från 7 till 14 kronor, en fördubbling på bara några år. Så går det när ett enda företag har monopol på all servering. Nästan så att man kan omtala det som en kaffeinflation...

Apropå ämnet kom jag att tänka på en sak. I universitetets cafeteria i Madrid kostade kaffet en euro. Där fick man alltid sitt kaffe i en vanlig fin porslinskopp också. Det där med kopparna är en klar förbättringspotential för Prego (som cafét på HiG heter). Jag vill inte ens tänka på hur många kilo pappersmuggar (samt därtillhörande plastlock) som förbrukas varje veckodag... Miljösamvetet får mig och många andra att alltid packa ner termosmuggen.

Lyft blicken över rikspolitikens ankdamm

2011-10-11T12:11:00.002+02:00

Det finns riktigt dåliga dagar. Jag tänker på den sortens dagar då man verkligen förstår innebörden av uttrycket en olycka kommer sällan ensam. En sådan där dag då allting går en emot och allt tycks förvärra situationen. Precis en sådan dag som Socialdemokraterna hade i fredags.

På onsdagen presenterades den socialdemokratiska skuggbudgeten. Det var upp till bevis för Håkan Juholt då alla fina ord från hans första halvår som partiledare skulle förverkligas och retoriken backas upp med konkret innehåll. Budgeten rymmer många framåtsyftande och bra satsningar. Partiet hade all anledning att se fram emot kommande opinionsmätningar. Åtminstone fram till fredagen.

På fredagen hamnade nämligen Håkan Juholt i blåsväder. Han har felaktigt fått ersättning för hela sin hyra trots att han sedan fyra år tillbaka har en sambo. Juholt menade att han inte känt till regelverket och därför inte insett att han hade fått för mycket pengar utbetalda. Han erkände slarvet, bad uppriktigt om ursäkt och betalade tillbaka samma dag. Den tidigare journalisten Håkan Juholt borde dock känna till medielogiken och vara ytterst angelägen om att inte slarva sig till negativa rubriker.

Alla sådana här historier gör att fokus flyttas från det viktiga i politiken och naturligtvis drar de ner den enskildes trovärdighet. I lördags redovisade TV4 en mätning, där 60 procent av 1000 tillfrågade uppgav att sjabblet med hyresersättningen negativt hade påverkat deras förtroende för Håkan Juholt och följaktligen störtdök hans förtroendesiffror i samma mätning.

I fredags var dessutom Malmös starke man Ilmar Reepalu ute i grumliga vatten när han föreslog temporärt medborgarskap. Med en prövotid, under vilken det ska vara lätt att utvisa en nybliven medborgare. En syn som gör medborgskapet lite som körkortet – om du missköter dig under prövotiden så blir du av med det. Reepalu fick med sig justitieutskottets ordförande Morgan Johansson på förslaget. Efter stort motstånd så backade dock denne igen.

Som grädde på moset spreds slutligen nyheten att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet hoppat av söndagens partiledardebatt. Eftersom de inte ville stå bredvid Sverigedemokraterna i studion och riskera att buntas ihop med deras politik. En rädsla som tycks något överdriven när verkligheten visar att SD i 9 fall av 10 har röstat med regeringen under sitt första år i riksdagen.

Det ska heller inte glömmas att SD även flirtar åt vänster när det passar. Deras partiledare talar gärna om klassiska socialdemokratiska frågor med tydligt nostalgisk retorik. I en partiledardebatt utan vare sig Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet fick han all chans till en sådan positionering, då den röda planhalvan hade lämnats helt utan bevakning.

Det finns vissa tillfällen då man måste lyfta blicken över den rikspolitiska ankdammen. Det borde definitivt vara ett sådant tillfälle när SVT anordnar partiledardebatt på bästa sändningstid under samma vecka som man har släppt sitt budgetförslag. Att lämna walk over till en sådan debatt kan troligen skada ett partis förtroende nästan lika mycket som diverse oklarheter kring ersättningar kan skada förtroendet för en enskild politiker. Så där som det blev i fredags.

EVA ÄLANDER
(Tis)dagens ledare i Ljusdals-Posten och Söderhamnskuriren

Vad hände med arbetslinjen för de unga?

2011-10-04T12:15:00.003+02:00

I förra veckan föreslog Folkpartiets ledning att ungdomar framöver ska få radikalt lägre ingångslöner. Allt i ett försök att pressa tillbaka ungdomsarbetslösheten. Det stora problemet är tydligen att ungdomar är för dyr arbetskraft.

Sedan länge är de svenska lönerna en förhandlingsfråga mellan fack och arbetsgivare. Eftersom lönerna regleras i kollektivavtal finns det ingen lagstadgad minimilön i Sverige, utan det är kollektivavtalen som ser till att det finns rimliga lägstalöner. Politikerna brukar vara noga med att inte lägga sig i lönefrågor. Därför är det extra intressant att major Björklunds senaste utspel landar mitt i en lönerörelse. Dessutom en lönerörelse där LO-förbunden tydligt sagt att de vill prioritera låglönesatsningar.

I samma veva förordade Folkpartiet att provanställningstiden för personer under 26 år ska förlängas från dagens sex månader till 12 månader. Tydligen behöver arbetsgivarna mer tid för att bestämma sig om en ungdom är värd att behålla än vad som är fallet med äldre. Att de ungas anställningsvillkor snarare skulle behöva bli tryggare tycks Folkpartiet inte vara medvetna om. Utdragna provanställningar, strötider samt diverse spring-och-ring-vikariat kännetecknar idag arbetsmarknaden för stora delar av den grupp som brukar kallas unga vuxna.

Med sänkningen av krogmomsen har vi ju fått veta att det främst är inom restaurangbranschen som ungdomsjobben förväntas dyka upp. Enligt Hotell- och restaurangfacket tjänar en 18-åring som jobbar heltid i deras bransch 14034 kronor i månadslön. Och heltidstjänster är inte precis normen, snarare undantaget. Vilken lön tycker Jan Björklund vore lämplig istället?

Det tycks vara lätt att förbise att det inte finns ungdomspriser på lägenheter eller ungdomsrabatt i mataffären och att varken hemförsäkring eller elabonnemang ger dig rabatt på grund av låg ålder. Om förslaget om ungdomslöner blir verklighet så befästs den politik som tvingar unga vuxna att bo kvar hemma allt längre.

En risk med det här förslaget, som både Folkpartiet och Centern driver, är att lönespannet kommer upplevas som orimligt stort. Det kan leda till motsättningar mellan de unga, som är billiga att anställa, och alla andra, som i det perspektivet kommer framstå som alltför välavlönade. Grupper på arbetsmarknaden spelas ut mot varandra, vilket på sikt ger resultatet att alla anställdas löner pressas tillbaka. De enda som gynnas av detta är arbetsgivarna. Forskning, från bland annat OECD, visar heller inga belägg för att lägre löner särskilt skulle gynna de grupper som står längst från arbetsmarknaden.

Och vad var det som hände med arbetslinjen? För några år sedan hade alliansens en superkur mot arbetslöshet: det var att vidga klyftorna mellan de som hade jobb och de som inte hade jobb. Det skulle löna sig att arbeta hette det då.

Nu har de gjort helt om och vill sänka lönerna för en grupp som redan från början har ett ganska dåligt utgångsläge i kampen om jobben. En grupp där vissa klarar sig utmärkt och andra behöver stöd på väg till det första jobbet.

På de intressantaste frågorna blir folkpartiledaren svaret skyldig: Är ungdomarna på något sätt undantagna från arbetslinjen? Ska det inte längre löna sig att arbeta?

EVA ÄLANDER
Dagens ledare i Ljusdals-Posten och Söderhamnskuriren

Charmigt.

2011-10-03T14:18:00.001+02:00

Detta är en liten text från tidskriften Svenskläraren, som kallas för "Victors vers" och är skriven av journalisten Victor Estby.

Det kan vara något av min lyckodag idag.

2011-10-01T17:55:00.001+02:00

Coop forum tyckte att jag skulle få köpa de tre första säsongerna av vita huset för 99 kronor styck. Kändes som en alldeles utmärkt idé. Eftersom jag för tillfället inte handlar kläder finns det utrymme i budgeten för andra spontana köp... Ikväll ska jag tvätta 19-22. Nu har jag också det perfekta sällskapet.

Tillåt mig presentera...

2011-09-29T15:26:00.001+02:00

... vägen till Högskolan i dess vackraste höstskrud. Idag är det varmt och soligt här, en mycket vacker höstdag.

2011-09-29T10:55:00.002+02:00

"Utvecklingsstörda behöver inte åka på kompetensutveckling eller teambuilding. De besitter redan den största egenskapen som en människa kan ha enligt mig: att de behandlar alla lika. Oavsett hur de ser ut eller var de kommer ifrån."

//Per Johansson, Glada Hudik-teatern

Varje avrättning är en avrättning för mycket.

2011-09-27T19:10:00.001+02:00

Troy Davis hette en amerikansk man som avled den 22 september, vid en ålder på 42 år. Davis död orsakades av delstaten Georgia, som med hjälp av en giftinjektion avrättade honom för ett brott som han troligen inte har begått. Det råder åtminstone starka tvivel kring hans skuld då rättsprocessen har visat upp ett antal allvarliga brister.

1991 dömdes Troy Davis till döden för mordet på en polisman. Sedan dess har han fått se tre stycken avrättningsdatum passera. Senast 2007 stoppades avrättningen eftersom benådningsnämnden då inte tyckte att de kunde tillåta att en person avrättades om det fanns minsta tvivel kring den dömdes skuld. En åsikt som de förra veckan helt tog avstånd från.

En kväll 1989 så extrajobbade polismannen Mark McPhail som säkerhetsvakt vid en snabbmatsrestaurang. En hemlös man som befann sig på parkeringen blev trakasserad och ropade på hjälp varvid McPhail sprang dit, tumult utbröt och polismannen sköts till döds. Dagen efter gick en annan man till polisen och angav Davis som skyldig till mordet.

Under rättegången fanns det inga direkta bevis som knöt Troy Davis till det aktuella brottet. Inget vapen, ingen DNA och inget motiv. Av de nio nyckelvittnen som fanns till mordet så har sju stycken dragit tillbaka sina vittnesmål. Några av dem har till och med hävdat att polisen pressade dem att peka ut Davis som den skyldige. Därtill finns det vittnen som har pekat ut en annan misstänkt gärningsman. Denne andre är inte vilken man som helst, utan just densamme som hos polisen pekade ut Davis som den skyldige.

De senaste veckorna har fallet Davis fått mycket uppmärksamhet i internationella medier och organisationer såsom Amnesty har jobbat intensivt med att försöka avstyra avrättningen. Fallet har blivit en påminnelse om att dödsstraffet fortfarande utövas runt om i världen och att tusentals människor varje år faller offer för just detta.

Även om dagens avrättningsmetoder skiljer sig från historiska halshuggningar eller häxbål, så är dödsstraffet i sig precis lika grymt nu som på 1400-talet och precis lika oåterkalleligt nu som på 1600-talet.

Oavsett hur rättssäkert ett system än utger sig för att vara så finns det alltid en möjlighet att den som döms egentligen är oskyldig till det brott som den döms till. Inget system är så vattentätt att risken för fel går att utradera. Med det i bakhuvudet är det enkelt att se hur varje avrättning är en avrättning för mycket. Att avrätta en människa är inte ett straff – det är ett brott i sig.

96 länder har avskaffat dödsstraffet för alla brott, 9 länder har avskaffat dödsstraff i fredstid och ytterligare 34 länder har i praktiken avskaffat dödsstraffet. Av de 58 länder som fortfarande använder sig utav dödsstraff så var det endast 23 stycken som verkställde en avrättning under förra året. Enligt tillgänglig statistik så är Kina det land som har dödat absolut flest av sina egna medborgare under de senaste åren.

Många av de här 58 länderna gör inga större anspråk på att kalla sig för demokratiska, men ett av dem brukar i vissa sammanhang vilja slå sig för bröstet genom att kalla sig själva för världens största demokrati. Det handlar samma land som verkställde domen i fallet ovan.

EVA ÄLANDER
Dagens ledare i LjP och Söderhamns-Kuriren

Välgörenhet i stället för konkreta politiska förslag?

2011-09-20T19:14:00.000+02:00

Efter att ha försämrat A-kassan radikalt, minskat biståndsbudgeten med en dryg miljard och utförsäkrat tusentals har nu regeringen hittat ett nytt sätt att omfördela samhällets resurser på.

Från och med nästa år ska privatpersoner kunna göra skatteavdrag för gåvor som skänks till godkända ideella organisationer inom välgörenhet och forskning. Det hela börjar i liten skala; enbart för privatpersoner och med ett ganska blygt maximalt avdragsbelopp. Den som skänkt 6000 kronor på ett år kan få 1500 kronor tillbaka.

Välgörenhet ska uppmuntras och belönas i samma takt som våra gemensamma åtaganden förminskas och försvagas. Det handlar om att den enskilde får känna sig lite bättre, utan att behöva försumma något. Ett sätt att köpa sig fri från skuldkänslor över de ökade klyftorna.
Regeringens egen utredare avrådde efter många övervägande från att införa det här avdraget 2009. Just eftersom nackdelarna är betydligt större än fördelarna. Tänk er den extra arbetsbördan för Skatteverket och den byråkrati som krävs för att upprätta listan med godkända hjälporganisationer och forskningsstiftelser samt hålla den uppdaterad.

Främst av allt är jag mycket tveksam till avdraget eftersom det är ett förslag i helt fel riktning. Det känns fel att samhället backar på punkt efter punkt och i stället förlitar sig på enskildas välvilja. De senaste åren har vi exempelvis kunnat höra om hur köerna till kyrkornas diakoniverksamheter har växt sig långa med arbetslösa, sjuka och ensamstående föräldrar.

Är det rätt att de ideella organisationernas existensberättigande ska hänga på vem som lyckas producera de flashigaste kampanjbilderna? Blir den viktigaste överlevnadsfrågan för forskare och organisationer inte vilken verksamhet de bedriver utan snarare huruvida de får finnas med på listan över godkända mottagarorganisationer?

Solidaritet, inte godtycke, borde styra samhällets politik för de mest utsatta. När jag använder ordet solidaritet så handlar det inte om att tycka synd om någon, utan att man istället ser att denne någon lika gärna hade kunnat vara jag i en annan situation med andra förutsättningar. Ett ömsesidigt ansvar för varandra är en sorts förutsättning för att samhället ska hålla ihop.

I en nära framtid så kanske den lovvärda organisationen Majblomman sätts upp på listan över godkända mottagare för avdragsgilla gåvor. Majblomman är en välkänd organisation dit föräldrar skriver brev för att be om hjälp för att kunna köpa glasögon till sina barn, bidrag för att möjliggöra en sommarutflykt eller nya vinterskor när de gamla blivit för trånga. Breven som finns på deras hemsida är ett av de allra tydligaste uttrycken för hur den utbredda (och omtalade) barnfattigdomen ser ut - för verklighetens folk.

Maria Larsson, den kristdemokratiska barnministern som ansvarar för de fattiga familjernas situation, skickade i våras ett pressmeddelande när hon köpte majblommor till resten av regeringen. Hon valde några tior i välgörenhet i stället för konkreta politiska förslag som verkligen förändrar de berörda familjernas situation och på så sätt förbättrar barnens vardag. En kristdemokratisk prioritering som nu även har fått genomslag i statsbudgeten.

EVA ÄLANDER
Dagens ledare i Ljusdals-Posten och Söderhamnskuriren

Tips inför morgondagen!

2011-09-10T15:36:00.001+02:00

Söndag kväll = fyrverkerikonsert i Regementsparken. Det brukar kunna vara quite something special.

Nystart för s-kvinnor

2011-09-07T10:12:00.002+02:00

Förra helgen valde det socialdemokratiska kvinnoförbundet, s-kvinnor, en ny ordförande. Den tidigare miljöministern Lena Sommestad efterträdde Nalin Pekgul, som tackade för sig efter att ha varit förbundets ordförande under åtta års tid.

Samma dag som Lena Sommestad valdes så skrev Lars Beckman, en av länets moderata riksdagsmän, ett blogginlägg, som i sin helhet löd: ”Vem som är ordförande för s kvinnor är helt ointressant för alla utanför det gamla arbetarpartiet. Den enda nyheten var väl att man kastade ut den sista personen med invandrarbakgrund från en ledande position. Är det ett krav från sd man tillgodoser för att få sd stöd i voteringar i höst?”

Faktiskt har Lars Beckman en poäng i den första meningen. Andelen politiska nördar är förhållandevis liten och antagligen så brydde sig majoriteten av den svenska befolkningen ganska lite om vem som bli ny ordförande i S-kvinnor likväl som majoriteten är tämligen likgiltig inför vem som vinner ordförandevalet i Centerpartiet eller Vänsterpartiet.

Det som jag sedan, utan särskild ansträngning, läser in mellan raderna i Beckmans kortfattade inlägg är åsikten att s-kvinnor är en oviktig organisation. På den punkten finns det åtminstone två anledningar att säga emot.

För det första, vi pratar om en organisation med en historia som förpliktigar. Redan 1892 bildades den första socialdemokratiska kvinnoklubben. Historiskt sett har S-kvinnor varit framgångsrika när det gäller att driva sina hjärtefrågor. Det var kvinnoförbundet som drev på utbyggnaden av barnomsorgen, krävde rätten till abort och stred för ensamstående mammor. De föreslog maxtaxa på dagis, fanns med och formulerade politiken när särbeskattningen infördes och föräldraförsäkringen blev till. Förbundet var en viktig aktör när Sverige avstod från att skaffa kärnvapen på 1950-talet.

Det var dessutom s-kvinnor som på 1990-talet fick igenom att alla Socialdemokraternas listor skulle varvas med varannan manlig och varannan kvinnlig kandidat – ett beslut som sedan har gjort detta upplägg till en självklarhet för de flesta av de svenska partierna, vilket i sig medfört en markant höjning av kvinnornas representation i riksdagen och andra valda församlingar. En förändring som kan tyckas symbolisk, men gör en reell skillnad i politiken.

För det andra, sidoorganisationerna kan ha stort inflytande på det socialdemokratiska partiets politik. Om de förstår att förvalta den möjligheten och utnyttja den klokt. Ett nystartande S-kvinnor har alla chanser att återigen påverka den politiska debatten på bred front.

Lena Sommestad är allt annat än en utbytbar dussinpolitiker. Hon har äkta lyskraft och en sällsynt talang för att lyfta upp rätt frågor. Sommestad må vara professor i ekonomisk historia, men hon uttrycker sig klart och tydligt vilket ämne hon än berör. Med trovärdighet och en genomtänkt analys talar hon om jämställdhet som en förutsättning för välfärd, om den livsviktiga gröna omställningen och om behovet av klassisk fördelningspolitik.

Ett nystartande S-kvinnor har alla chanser att påverka den politiska debatten på bred front. Det kommer inte minst att visa sig när deras nya ordförande har hunnit bli varm i kläderna.

Eva Älander
Gårdagens ledare i Ljusdals-Posten och Söderhamnskuriren

Det var bättre förr?

2011-08-31T13:10:00.001+02:00

Nja, det var väl knappast alltid bättre förr? Men visst var väl sl-remsorna bra mycket sötare för några år sedan? Då fanns nämligen en liten målning med några av stans största sevärdheter högst upp på remsan... Priset var för övrigt också sötare förr i tiden.

Trångt i skuggan

2011-08-30T10:19:00.001+02:00

Centerpartiet håller partistämma i slutet av september. Mest uppmärksamhet inför detta får utan tvekan valet av den nya partiledaren. När Maud Olofsson ska lämna posten finns tre kandidater som hoppas på att få efterträda henne; Annie Lööf, Anna-Karin Hatt och Anders W Jonsson.

Man kan saga att processen inför centerns partiledarval är en succé rent PR-mässigt. De tre kandidaterna lanserades mitt under sommaren, när riksdagen hade arbetsuppehåll och nyhetstorkan var ett faktum. Det var helt rätt tid för att ge partiet en rejäl bit av mediekakan. Deras rundresande har sysselsatt lokaltidningarna samtidigt som deras debattartiklar har fyllt sidorna på DN Debatt och andra rikstäckande tidningar.

När man hör vissa borgerliga skribenter berömma Centerns öppna process så kan man dock tro att det är en revolution som de startat. Sant är att det är öppnare än i många andra partier, men det är inte så att det är någon medlemsomröstning det handlar om. Det här med flera villiga kandidater och öppna utfrågningar är trots allt något som exempelvis Miljöpartiet gjort under lång tid. Centerpartiets valberedning kommer att förorda en kandidat i god tid innan själva valet sker. Och de som får rösta i partiledarvalet är 522 stämmoombud – en bråkdel av de 52 000 medlemmar som centerrörelsen, enligt partiets hemsida, består av.

Uppmärksamheten kring kandidaterna har också medfört att de olika politiska förslagen inför stämman har fått relativt stor plats. Centern vill att hälften av vården ska privatiseras. Centern ser ett värde i stadsdelar som Chinatown och vill ha fler av typen i Sverige. Centern vill dela upp föräldraförsäkringen – rakt av, hälften till vardera föräldern. Och så vidare.

De tre kandidaterna satsar hårt på att profilera sig själva. Utåt sett verkar de tre hålla sams sinsemellan, men deras positionerande utspel har lyckats reta upp övriga borgerliga partiledare. Folkpartiet gick i taket när Hatt skrev en debattartikel med väl valda sanningar om EMU. När Hatt sedan gick till hård attack mot Kristdemokraternas vårdnadsbidrag så blev Göran Hägglund mer än lovligt sur. Han var nog förresten redan lite irriterad eftersom Anders W Jonsson tydligt hade meddelat att han, om han blir ny partiledare, vill bli socialminister och peta Hägglund.

För även om många börjar tröttna på att det tycks vara centerpartistiska politiker och förslag överallt just nu så har nog få personer så goda anledningar att räkna dagarna till centerstämman som just Göran Hägglund.

Den här hösten har Centerpartiet verkligen fått sin beskärda del, och mer därtill, av rampljuset. Kvar i skuggan står däremot deras kristdemokratiska alliansvänner. Som inte syns, inte hörs och om trenden fortsätter snart inte heller finns kvar i riksdagen. I en opinionsmätning som presenterades förra veckan fick partiet en närmast katastrofal notering: 2, 9 procent.

Centerkandidaterna pratar om tydligare profilering, hur de ska stärka partiorganisationen och kraftsamla mot det låga opinionsstödet. De är nog inte ensamma i alliansen om att föra liknande diskussioner. Det tycks vara väldigt trångt i det stora regeringspartiets skugga…

Eva Älander
Dagens ledare i Ljusdals-Posten och Söderhamnskuriren

Heja Länsmuseet!

2011-08-24T20:31:00.002+02:00

Länsmuseet har just nu en laglig graffitivägg i sin trädgård - fri för vem som helst att fortsätta på. Tidigare år har det varit en succé och bli säkert i år också. För den som inte är så bekant med Gävle så kan det också vara värt att veta lite kuriosa. Trädgården i fråga ligger granne med polishuset. Av alla ställen som finns.

Slöseri att sänka restaurangmomsen!

2011-08-24T12:44:00.002+02:00

Arbetslösheten för ungdomar är skyhög. I juni i år så var 238 000 personer mellan 15 och 24 år utan jobb. Ett enormt resursslöseri.

Det bästa regeringen kan komma på för att hjälpa dessa unga närmare arbetsmarknaden har dock ingenting att göra med utbildning, praktikplatser eller lärlingsstöd. Deras lösning ser istället ut att bli halverad restaurangmoms - till en kostnad av 5,4 miljarder. Kort sagt ska vi tillsammans äta oss till nya jobb och fika bort ungdomsarbetslösheten.

I lördags höll moderatledaren Fredrik Reinfeldt sitt sommartal. Då berättade han att moderaternas främsta prioritering inför höstbudgeten är en sänkt restaurangmoms. Rent konkret betyder det att momsen sänks från 25 till 12 procent. Krögarna kan exempelvis välja att sänka priserna och på så sätt öka efterfrågan eller låta de sparade pengarna förstärka krogens kassa och på så sätt säkra personalens jobb.

Tanken är att den här momssänkningen ska göra att fler unga får jobb då krögarna får mer att anställa för. Aftonbladet har räknat ut att en lunch som idag kostar 75 kronor skulle kosta drygt 67 kronor om krögaren väljer att sänka priset med lika mycket som momsen sänks. En korv med bröd som idag kostar 15 kronor skulle bli din för 13 kronor medan en finare restaurangmåltid kan minska från 375 till 336 kronor. Det är med andra ord inga större prisras att vänta.

Det är oklart hur många jobb som detta kan ge i slutänden. Men gissningarna är många. Riksdagens utredningstjänst tror att det kommer ge ungefär 3000 nya jobb, Hotell- och restaurangfacket har sagt sig tro att effekten blir en ytterst marginell ökning medan krögarnas branschorganisation påstår att det kommer skapas 10 000 nya jobb med den nya momssatsen.

Om branschens glädjekalkyl skulle slå in och det blir 10 000 nya jobb så kommer alltså varje nytt jobb att ha kostat 540 000 kronor. Färre nya arbetstillfällen ger förstås en ännu högre snittkostnad.

Hur man är räknar så är fem miljarder mycket pengar. Pengar som hade kunnat användas till betydligt mindre osäkra investeringar än denna. Miljarder som hade kunnat bli satsningar på infrastruktur, arbetsmarknadsutbildning inom bristyrken, pengar för att finansiera den långa raden av reformer i grundskolan, ordentliga anställningar i offentlig sektor och så vidare.

Framför allt kanske det hade varit klädsamt av Alliansen att uppfylla sitt tidigare löfte om att det nu var pensionärerna som stod på tur. Pensionärernas villkor intresserar inte regeringen tillräckligt för att den orättvisa snedbeskattningen ska få finnas med på agendan.

Eller så är det så enkelt att vissa sanningar bara får plats i valrörelserna. Som den enkla sanningen om att pension är en form av uppskjuten lön. Därför är det logiska förstås att pensionsutbetalningar också beskattas likadant som alla andra arbetsinkomster. Så är det inte idag och orättvisan kommer att bestå i ytterligare några år. Eftersom det begränsade reformutrymmet tillfaller krogbranschen.

Den gamle socialdemokratiske socialministern Gustav Möller ska en gång ha sagt att varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.

Det känns som ett synnerligen passande citat att damma av en dag som denna. Nu när vi förväntas fika bort ungdomsarbetslösheten.

EVA ÄLANDER (s)

Gårdagens ledare i Ljusdals-Posten och Söderhamnskuriren

2011-08-18T19:03:00.002+02:00

Idag funderar jag lite på det här med att leka med de stora elefanterna. Bilden föreställer just två stycken sådana. De här exemplaren bor för övrigt på Zoo de Madrid.

När någras ofrihet inkräktar på andras frihet.

2011-08-16T15:49:00.002+02:00

Den här veckan har nog ingen kunnat undgå att höra talas om de brittiska kravallerna. Bilderna därifrån har visat sönderslagna butiker, brinnande hus, kvarter i uppror, tusentals poliser och pågående plundring.

En av de böcker som jag har läst i sommar heter "Tankar om politik", och är skriven utav den tidigare skol- och kulturministern Bengt Göransson. För övrigt en läsvärd bok som jag varmt kan rekommendera. Det var precis den bok som jag kom att tänka på när jag hörde talas om vad som utspelades i en rad brittiska städer.

I ett av kapitlen förs nämligen ett längre resonemang kring begreppet frihet; vad det innebär respektive vad det inte kan innebära. Det handlar om hur frihet och valfrihet ofta används som synonymer i dagens debatt, vilket de alls inte är. Valfriheten låter dig välja inom ett utbud som andra har satt samman åt dig.

Frihet är ett långt mycket vidare begrepp, som tillåter den enskilde att röra sig över vida fält med den enda begränsningen att man inte får begränsa någon annans frihet att röra sig på samma fält som man själv. Därför förutsätter verklig frihet en gemenskap och en respekt för andra som gör att den inte är möjlig att uppnå i mycket ojämlika samhällen.

Motsättningen må verka abstrakt, men Göransson illustrerar den tydligt med att beskriva det rådande läget i många sydamerikanska länder. En situation där de som är rika är oändligt rika, men trots detta inte har någon frihet att tala om. Även om de lever i överflöd så kan de inte gå ner på stranden för att köpa en glass utan att riskera att bli rånade, kidnappade, dödade. Deras frihet begränsas på så sätt av andras ofrihet. I ojämlika samhällen mister alla någon del av sin frihet. De rika bor i inhägnade områden. De fattiga svälter. Desperationen växer.

I förlängningen så är det just detta som har kunnat ses under de brittiska kravallerna. Hur någras ofrihet kommer att inkräkta på andras frihet.

Eftersom livet är oförutsägbart till sin natur så behöver ett samhälle försöka bygga skyddsnät som involverar alla medborgare samt låter dem drömma om en ljusare framtid. När sådana nät blir för finmaskiga så frodas maktlöshet, uppgivenhet och alla sorters extremism hos de som glömts bort. England har en lång tradition av stora klasskillnader. Det är det land där den sociala rörligheten, enligt OECD, är sämre än i något annat i-land.

Alla som ingår i ett samhälle har några gemensamma beröringspunkter, vare sig de vill det eller inte. Det är exempelvis därför som alla i ett samhälle tjänar på att alla som bor där har en viss grundtrygghet. De som har orsakat de brittiska kravallerna och många av de som förfasat sig över dessa bor i samma städer. De lever inte under samma villkor, men med varandras villkor in på knuten. På så sätt är det vad den ene gör som avgör hur fri den andre tillåts vara.

Det är mycket sällan som bilder på sönderslagna butiker, brinnande hus, kvarter i uppror enbart handlar om det vi kan se på den aktuella bilden. Det finns oftast en bakgrund till bildernas dramatik som hör hemma i ett större sammanhang.

Och det är just det större sammanhanget som kan förklara vad det som egentligen händer. Det gäller i Damaskus, det gäller i Kairo och det gäller i London.

EVA ÄLANDER
Dagens ledare i Ljusdals-Posten och Söderhamnskuriren

Nyligen fick jag höra att det inte finns två personer som ser en och samma regnbåge på exakt samma vis.

2011-08-10T20:49:00.003+02:00

Den regnbåge som jag ser just nu är i alla fall väldigt stark i färgen. Synd bara att den är så kort. Den tar liksom slut uppe i ett regnmoln. Och om någon undrade så är det ingen skatt i sikte i den här änden heller. Åtminstone ingen som visar sig för mig...

Bättre sent än aldrig.

2011-08-09T18:49:00.002+02:00

Ser att jag för rätt länge sedan lovade återkomma i bloggen kring begreppet "kladdkakepedagogik". Det välsmakande ordet snappade jag upp när jag fick följa med lärarlaget där jag gjorde praktik på en studiedag om den nya läroplanen.

Kladdkakepedagogik är alltså ett ord som myntades i samband med hemkunskapsämnet. Det är det som händer när eleverna får göra precis som de vill på lektionen. Risken finns att det skulle bli kladdkaka varje gång - som svaret på alla frågor - om högstadieeleverna fick bestämma innehållet på de lektionerna.

Det är inte alltid så att eleverna förmår att se ämnet i ett större perspektiv - det är en träningssak och lärarens ansvar. Tanken kan också översättas till andra ämnen med lite fantasi, även om det kanske inte blir lika tydligt.

Diskussionen i stort handlade om elevernas inflytande på utbildningen - vad som är möjligt och vad som bedöms omöjligt, var gränsen går och så vidare... Mycket intressant egentligen.

Starkare än på länge.

2011-08-09T18:23:00.004+02:00

Förra veckan samlades Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund, SSU, till kongress i Stockholm. Det förbund som nu samlades till kongress är medlemsmässigt större än det har varit på länge.

Men framförallt är det starkare än det har varit på länge. Några debatter var fortfarande hetsiga och en del omröstningar minst lika känslosamma som förr. Så där som det blir när ungdomar argumenterar för den sak de tror på.

Trots mångfalden av åsikter var det ingen tvekan om att de alla rymdes inom ett enda förbund. För mig, som själv tillhörde den SSU-generation som bråkade sönder sig, känns det fantastiskt fint att se den utvecklingen. Visst har organisationen fortfarande en bit kvar att gå, men SSU som organisation är oerhört mycket friskare än den var i början av 2000-talet. Friskheten avspeglades i en radikalt höjd kvalité på den politiska debatten. Så där som det blir när åsikter tillåts blomma ut utan att stämplas som avvikande eller farliga och kan brytas mot andra.

Den avgående ledningen har gjort ett stort och omfattande arbete med att läka och hela ett förbund som för bara sex år sedan var i djup kris: skandalerna radade upp sig och den dåvarande ordföranden avgick efter ett omtalat krogbråk där ord stod mot ord.

I eftervalsdebatten så var SSU de som talade allra tydligast om moderpartiets kris. De visade att de inte accepterade ett ledarlöst parti samt försökte på olika sätt att öppna upp debatter och val inför partikongressen. I denna tidsenliga anda av öppenhet genomfördes även SSU:s eget ordförandeval denna gång. Processen visade att ungdomsförbundet numera lever som man lär.

De två ordförandekandidaterna har varit öppna med sina kandidaturer och ägnat våren och sommaren åt att resa över hela SSU-Sverige för att delta på öppna utfrågningar och hearings. Genom att svara på diverse frågor och delge sin syn på vilka utmaningar som samhället, partiet och SSU står inför samt hur dessa bör lösas har de satt politiken i centrum.

Naturligtvis var skuggan av de tragiska händelserna i Norge ständigt närvarande vid SSU-kongressen. Under den stämningsfulla invigningen, i tal och tacktal, i form av en stor insamling till återuppbyggnaden av Utøya. När ledande personer inte närvarade på grund av att de besökte kamraters begravningar i grannlandet.

Riksmedia fokuserade en del på den höjda säkerheten, med vakter och säkerhetsbågar à la flygplats. Men framför allt reflekterades de norska terrordåden genom den rådande stämningen. I kongresslokalerna fanns det en ny sorts underton av allvar och beslutsamhet. En känsla som kan sammanfattas med ett uttryck som myntades utav AUF:s ordförande under minnesstunden för offren från Utøya; tjugoandra juli-generationen.

De unga socialdemokraternas världsbild ändrade sig för alltid den 22 juli och det är det som uttrycket tjugoandra juli-generationen syftar på. Den norska tragedin har gjort banden mellan de socialdemokratiska ungdomsförbunden i Norden starkare än på länge. Anders Behring Breivik trodde att han kunde döda en hel generation ungdomspolitiker och på så sätt utplåna deras engagemang och värderingar. Effekten blev snarare den motsatta då hela Norge har rest sig för demokratin och visat sig villiga att stå upp för öppenheten.

Dagens ledare i Ljusdals-Posten och Söderhamnskuriren

En koloni som söker rättvisa.

2011-08-02T16:26:00.003+02:00

Västsahara är Afrikas sista koloni, men dess självständighet verkar inte prioriteras av varken världssamfundet eller den svenska regeringen.

Gothia cup är världens största fotbollsturnering för ungdomar och de har en uttalad ambition om att vara världens mest internationella turnering. I år deltog ett lag med femtonåriga killar från de västsahariska flyktinglägren i Algeriet i turneringen. Arrangörerna hade lovat att de skulle få gå in med små västsahariska flaggor i händerna under invigningsceremonin. Men bara någon timme innan invigningens start meddelade representanter för turneringen att de hade utsatts för påtryckningar och att flaggorna inte längre var välkomna på invigningen. Detta ledde till att Western Sahara FC inte ville delta i invigningen med turneringens övriga 52 000 deltagare.

De 17 pojkarna i fotbollslaget representerade inte bara sig själva utan även de tusentals ungdomar som inte fick lämna flyktinglägren som de växt upp i för att delta i en internationell fotbollsturnering. Med sitt symboliska beslut tog Gothia Cup ställning i en mångårig och infekterad konflikt.

När den tidigare kolonialmakten Spanien lämnade Västsahara 1975 så invaderades området istället av grannländerna Marocko och Mauretanien. Sedan dess har Marocko fortsatt ockupationen av Västsahara i strid mot folkrätten. Trots mängder utav FN-resolutioner och fredsförhandlingar så är Västsahara fortfarande Afrikas sista koloni.

Sedan ockupationens start lever cirka 165 000 människor i flyktingläger i Algeriet under svåra förhållanden. Väldigt många västsaharier bor även kvar inne i det ockuperade Västsahara. Redan på 1980-talet byggde Marocko en drygt 200 meter lång mur rakt igenom Västsahara. Området omkring muren bedöms vara ett av världens mest minerade.

Landet, som ligger i västra Afrika med en lång atlantkust, består främst av öken. Men området är även mycket rikt på fosfat samt har rika fiskevatten. Konflikten var högaktuell i svenska medier under 2010 när SVT:s ”Uppdrag granskning” uppmärksammade hur fullgod fisk togs upp ur de västsahariska vattnen av norska och svenska fiskare för att malas ner och bli till omega 3-kapslar i våra hälsokostbutiker. Något som för övrigt skedde parallellt med att svenska SIDA skickade fiskkonserver som bistånd till flyktinglägren för att förhindra svält.

Sedan 1991 råder vapenvila mellan västsaharierna och Marocko. Världssamfundet har lovat att genomföra en folkomröstning om landets självständighet. Denna skulle ha hållits 1992 men har fortfarande inte ägt rum. Den svenska regeringen måste i internationella sammanhang se till att öka pressen på att folkomröstningen faktiskt måste komma till stånd. Dessutom vore det inte mer än rimligt att Sverige sällar sig till det sextiotal länder som har erkänt staten Västsahara.

Inför förra höstens val hade de rödgröna partierna enats om att Sverige skulle erkänna Västsahara utifall de vann valet. Folkpartisterna Birgitta Ohlsson och Cecilia Malmström, som idag är EU-minister respektive EU-kommissionär, krävde redan 2006 att Sverige skulle erkänna Västsahara. Med tanke på att det inom alliansen finns en medvetenhet om konflikten så borde det också finnas förutsättningar för Sverige ska kunna bli det EU-land som tar täten i frågan om det västsahariska folkets frihet och självständighet redan nu.

EVA ÄLANDER

Dagens ledare i Ljusdals-Posten och Söderhamnskuriren

2011-07-27T12:56:00.000+02:00

Lasse Berghagen och Linda Bengtzing... Det är rätt uppenbart att jag INTE ingår i målgruppen för sommarkvällarna på torget. Tidigare i sommar har de ståtat med t.ex. E-Type och Basshunter. Tja, nån ska ju gilla dem också.

.

2011-07-26T17:06:00.003+02:00

När jag i fredags såg bilderna från Oslo centrum så blev jag helt stum. Bilderna såg ut att komma från vilken krigszon som helst. De visade ett söndersprängt regeringskvarter. Sårade människor och glassplitter blandat med fruktan.

Under kvällen utvecklades det hela till något större, värre, mer omfattande. När terroristen anlände till ett det traditionella sommarläger som hålls av AUF, SSU:s norska systerorganisation. Där sköt han kallt ihjäl åtskilliga unga, många bara i tidiga tonåren. I polisförhör har massmördaren sagt att det var nödvändigt för honom att utföra dessa handlingar.

När myndigheterna på söndagskvällen sammanfattade resultatet av de två händelserna så var 93 stycken bekräftade döda. 66 stycken skadade, varav flera allvarligt, samt runt fem saknade. Minst 93 norska familjer har fått eller kommer få beskedet att den de saknar inte kommer tillbaka.

Det som hänt är ofattbart. Urskillningslöst våld. Meningslösa skott. En utstuderad ondska. Terroristens motiv tonar fram allt klarare ju fler detaljer som har kommer fram i förhör, medier och polisundersökningen. Det var inte en slumpvis handling av en enstaka galning. Det var utstuderat, välplanerat och han drevs av ett brinnande hat.

Jag har själv deltagit på liknande läger som yngre och som lite äldre har jag varit med om att anordna stora ungdomsläger. Inför ett sådant stort arrangemang skrivs det alltid krisplaner. Om akuta sjukdomar, insektsbett och olyckor. Att ha ifall att det värsta skulle hända. Men det som hände på Utøya i fredags visar att man aldrig kan vara förberedd på det allra värsta som kan hända.

Väl framme på Utøya så lurade mördaren ungdomarna att tro att han var polis. För att sedan på nära håll skjuta ner dem. Det handlar om minst 86 oskyldiga ungdomar. 86 stycken som är någons son, dotter, syster, bror, vän och käresta. Dessa ungdomar blev skjutna för att en norsk terrorist tyckte att deras död var ett nödvändigt vapen i kampen för det han trodde på.

Händelserna i Norge, både bombningen av stadskärnan och massakern på Utøya, väcker frågor om vad en enskild människa är kapabel till. Kanske det värsta våldsdådet i Nordens nutida historia?

Det här berör mig på många plan, inte bara för att jag känner mig nära AUF. På något sätt tycks det beröra oss alla. Det här rör alla de ungdomar som är ideellt engagerade för att de tror på någonting. Det här alla de rör tonårsföräldrar som någon gång skickat iväg sina barn på liknande läger. Det här rör alla de organisationer som med ideella krafter ordnar aktiviteter för massor av barn varje år.

Engagerade ungdomar, det finaste som finns i en demokrati. Vad gör det med ett så pass litet land att förlora så många unga i ett enda slag? Det återstår att se. Som den beundransvärde norske statsministern Jens Stoltenberg sade: det är först när det publiceras namn och bilder på de som dödats som vidden utav katastrofen kommer att gå upp för oss.

Nästa vecka håller SSU sin kongress. Jag tror mig veta vilken av de utländska gästerna som kommer att mötas av den allra varmaste applåden och den allra största kärleken. Han heter Eskil Pedersen, är ordförande för AUF, bor i ett land i chock och har förlorat alltför många av sina kamrater alltför tidigt.

EVA ÄLANDER
Dagens ledare i Ljusdals-Posten och Söderhamnskuriren

Det finns inte hur många kunder som helst...

2011-07-19T19:08:00.001+02:00

Enligt en rapport från Handelns utredningsinstitut omsatte näthandeln inom hemelektronik 6 miljarder kronor under förra året. En produkt som säljs i stora kvantiteter är mobiltelefonerna. Det finns en bra bit över elva miljoner mobilabonnemang registrerade i Sverige. Ofta är det billigare att köpa en ny mobil istället för att laga en sprucken skärm eller trasig lampa på sin i övrigt fungerande produkt.

Med den bakgrunden kan man verkligen undra när gränsen är nådd – när kommer vi svenskar tycka att vi har fått nog av den här sortens shopping? Hur många mobiler, datorer, TV-apparater och köksmaskiner anser sig ett genomsnittligt svenskt hushåll behöva? Går det ens att tillfredsställa det upplevda behovet av hemelektroniska produkter?

Det finns dock många som är beredda att hjälpa oss i jakten på de nyaste prylarna och lägsta priserna. Några mindre butiker, ett antal stormarknadskedjor samt redan nämnda nätbutiker. Konkurrensen på hemelektronikmarknaden är stenhård. Den prispress det medför blir påtaglig i de färgglada reklamblad som dimper ner i brevlådorna varje vecka.

Men trots att det finns många potentiella kunder för den här branschen så kan det inte finnas hur många som helst. Nyheten om konkursen för elektronikkedjan Onoff, med 67 svenska butiker och drygt 900 anställda, var därför inte helt oväntad. I en sådan extrem konkurrenssituation kan inte alla bli vinnare.

Stormarknaderna har på många ställen satsat på att ligga i nära anslutning till varandra, ofta i närheten av större köpcentrum eller handelsplatser. För att få ett närliggande exempel kan vi titta på Valbo Köpcentrum strax utanför Gävle. Där finns Elgiganten, Siba, Expert stormarknad och Mediamarkt etablerade. Och ett litet tag till huserar även Onoff i området. Fem stora kedjor som med samma produkter och närliggande priser slåss om samma kunder.

Ironiskt nog så var det just Onoff som på 1980-talet lanserade stormarknadstänk inom hemelektronikbranschen. Åtminstone påstås det vara fallet enligt företagets eget hemsida. Genom att köpa upp andra elektronikkedjor växte företaget snabbt och nu tycks det vara deras tur att bli uppköpta. Konkursförvaltaren har uttalat att det finns flera intressenter till att köpa hela eller delar av Onoff-kedjan.

Så… Trots att det finns många potentiella kunder att övertyga så finns det inte hur många som helst. Konkursen var på inget sätt en överraskning kring fikabordet på den butik där jag sommarjobbar. Frågan vi ställde oss var snarare vilken av elektronikkedjorna som står näst på tur att möta samma öde som Onoff.

En annan fråga som är relevant i sammanhanget är naturligtvis när vi ska öppna ögonen för det större perspektivet. Att de som byter mobiltelefon varje gång en ny modell lanseras på marknaden (trots att den gamla fungerar) eller köper en ny TV bara för att (trots att den gamla fungerar) eller impulsshoppar köksmaskiner (som blir stående på hyllan) lever som att vi hade naturresurser motsvarande åtminstone tre-fyra jordklot. Vilket vi som bekant inte har.

EVA ÄLANDER
Dagens ledare i Ljusdals-Posten och Söderhamnskuriren

Solidaritet - varken uppoffring eller barmhärtighet.

2011-07-12T19:11:00.002+02:00

Med tanke på att Håkan Juholt bara har varit partiledare i dryga 100 dagar så har han hunnit med ganska mycket. Åtminstone får man säga atthan under den här tiden lyckats rätt bra med att etablera sig i rikspolitiken. Många är nyfikna på mannen med mustaschen och när han klev upp på Almedalsveckans scen i fredags så gjorde han det inför veckans största publik.

Redan i talets inledning blev han tydlig och konkret när han gav sig in på ett av de absolut populäraste begreppen i den socialdemokratiska vokabulären. Solidaritet. Jag tycker att Juholt verkligen nådde fram med sina förklaringar av ordets innebörd. Hur solidariteten varken är uppoffring eller barmhärtighet, utan en investering som gör att vi tillsammans kan växa oss starkare. Ett samhälle som präglas av solidaritet är ett samhälle där vi anser oss ha råd med varandra. Där den som är frisk förstår att det inte är ett hot mot den egna friheten och tryggheten att den som är sjuk inte lever i fattigdom. Där den som inte har tonårsbarn förstår värdet av fritidsgårdar. Och så vidare. Tydliga förklaringar av det här slaget sätter fingret på vad solidariteten handlar om och hur detta kan vara det sammanhållande kittet i ett samhälle som vårt.

Men den här dimensionen har länge varit avlägsen i den svenska politiska debatten. De senaste årens tongångar har knappast kännetecknats av ett samhälle där vi anser oss ha råd även med de utsatta. En sannare beskrivning av läget är nog uppgivet, likgiltigt och långt ifrån den solidariska tanken. Därför tror jag att många på riktigt gillar det som Juholt säger. Eftersom vi innerst inne vill höra politiker prata på det sätt som han gjorde. Som att loppet inte är kört. Som att politiken har en uppgift att fylla och en möjlighet att förändra. Som att det går att utforma förslag på ett sätt som prioriterar angelägna satsningar. Som att samhället har ett ansvar för sina medborgare.

Den där uppgivenheten berördes också i Juholts tal. Han pratade om att den som tappar tron på samhällets möjlighet att stötta en längs livets upp- och nergångar också börjar agera i enlighet med den övertygelsen. När man tror att ojämlikhet är enda vägen framåt så rustar man sig för ojämlikhet. I ett sådant läge gäller det att roffa åt sig så mycket som möjligt – eftersom man tror att samhället inte kommer att finnas till för mig när jag behöver det. I ett sådant läge är det heller inte konstigt om skattesänkningar framstår som det enda svaret på alla upptänkliga frågor.

I slutet av sitt tal berättade Håkan Juholt om hur han, under sina första 100 dagar som partiledare, svarat hundratals gånger på vilka skattesänkningar eller skattehöjningar partiet vill genomföra. Samtidigt som han endast någon enstaka gång fått frågan om vilka reformer och investeringar som Socialdemokraterna vill göra om de vinner nästa val.

I dagens politiska klimat tycks det alltså inte finnas särskilt mycket utrymme för långsiktighet, reformer och sammanhängande analyser av samhällsproblemen. Fast i ett sådant debattklimat är det kanske inte heller så konstigt att regeringen tycks nöja sig med en politik som inte uppvisar några direkta tecken på visioner som sträcker sig bortom nästa jobbskatteavdrag.

EVA ÄLANDER
Dagens ledare i Ljusdals-Posten och Söderhamnskuriren

Att strula till ett liv - eller främja entreprenörskap?

2011-07-05T19:14:00.002+02:00

Svenskt Näringsliv satte redan förra veckan tonen för den nu pågående Almedalsveckan genom att presentera sin rapport ”Konsten att strula till ett liv”. Där presenterar de några slutsatser som de hardragit kring ungdomar och utbildningar. Bland annat pekar de ut utbildningar inom områdena konst och humaniora som mer eller mindre ett slöseri. Ett slöseri med studenternas tid likväl som samhällets resurser.

Svenskt Näringslivs siffror visar på att en tredjedel av studenterna inom dessa två områden inte har ett för utbildningen relevant arbete inom fem år efter sin examen. En lösning menar de är att sänka studiebidraget för de som vill studera inom dessa områden. Detta för att ge signaler om att den utbildningen ger få chanser i framtiden.

De här slutsatserna fick många fler än mig att instinktivt reagera frågande. Hur tänkte Svenskt Näringsliv nu? Tänkte de alls längre än att de genom ett provocerande förslag ville locka mångdubbelt fler läsare till sin rapport?

Vad gäller de konstnärliga skolorna har jag svårt att se något överutbud av studieplatser. Skolor som Konstfack och Kungliga Musikhögskolan har få platser och svåra intagningsprov. Kvar i skottgluggen blir då humaniora – ett brett fält som omfattar exempelvis språk, litteraturvetenskap och historia. Humanister återfinns på många platser i samhället. En rapport från Lunds universitet visar att över 80 % av de studenter som tar en humanistisk examen har en kvalificerad anställning inom ett år.

Men Svenskt Näringsliv tycks helt ha missuppfattat poängen med akademiska studier. Tanken med utbildningarna på svenska högskolor och universitet är inte att de enbart ska vara utbildningsfabriker som släpper ut största möjliga antal studenter på kortast möjliga tid. Studierna handlar också om sådant som kritiskt tänkande, analysförmåga, forskning och reflektion över de nya kunskaperna.

Mest av allt undrar jag dock hur rapportens förslag rimmar med diverse tankar om att lyfta kreativitet och entreprenörskap? Svenskt Näringsliv är företagens intresseorganisation. På deras hemsida kan man läsa om att absoluta merparten av deras medlemmar är små eller medelstora företag. På hemsidan står det även att Svenskt Näringsliv ser det som sitt uppdrag att verka för att alla svenska företag ska ha bästa möjliga villkor att verka och växa. Det ligger med andra ord i organisationens egenintresse att människor startar och driver företag.

Tror de allvarligt att det kommer finnas några som startar nya företag om alla studenter bör styras mot att främst se till att bli anställningsbara? I dagens informationssamhälle är det inte alls ovanligt att även humanistiskt utbildade personer väljer att skapa sin egen sysselsättning genom att bli företagare.

Slutligen, de som studerat konst och humaniora har nog ofta lägre löner (men lika höga studieskulder) som andra med lika långa utbildningar. Signalen kring lönsamheten finns alltså redan, helt utan en statlig styrning. Men alla utbildar sig inte med en framtida hög lön som främsta drivkraft. Inte ens alla de som blir företagare drivs i första hand av ett intresse att vinstmaximera för egen del. Ett faktum som dock tycks ha gått deras intresseorganisation helt förbi.

EVA ÄLANDER
Dagens ledare i Ljusdals-Posten och Söderhamnskuriren

Det som räknas när Fokus rankar.

2011-06-28T19:17:00.000+02:00

Varje år rankar tidskriften Fokus landets kommuner utefter var någonstans det är bäst att bo. Rankingen bygger på statistiska uppgifter som delats in i fem olika kategorier; var det är bäst att vara ung, att vara gammal, att jobba och att ha familj samt en övergripande.

Den som bara tittar på resultatlistan skräms lätt iväg ifrån vår del av landet. Alla kommuner i vårt län hamnar nämligen på listans undre halva. I denna bistra samling så är Bollnäs den bäst placerade hälsingekommunen på plats nummer 156 av 290. Söderhamn och Ljusdal kommer efter varandra på de föga imponerade placeringarna 244 och 245.

För det första kan man konstatera att det är en tämligen subjektiv upplevelse vart någonstans det är bäst att bo. För det andra är det mycket av det som gör Hälsingland till en fantastisk plats att bo på inte låter sig göras om till statistiska variabler. För det tredje förtjänar Fokus rangordning att synas lite i sömmarna, särskilt med tanke på hur stort resultaten brukar slås upp i diverse riksmedier.

Som sagt bygger rankinglistan på en rad kriterier, närmare bestämt 44 stycken. Det är en salig blandning utav fullt relevanta sådana som arbetslöshet, bostadspriser, gymnasiebehöriga elever, hur många som är nöjda med äldrevården och ett gäng mer tveksamma indikatorer. Till de sistnämnda tycker jag exempelvis att man kan räkna antalet skilsmässor, hur stor andel av kommuninvånarnas bilar som är miljöbilar samt hur många personer som fortsätter jobba trots att de uppnått pensionsåldern.

I mixen av kriterier finns det vissa saker som är en följd av politiska beslut och kan påverkas den vägen. Som lärartäthet, skattesatser och kultursatsningar. Men det finns även faktorer medräknade som hänger ihop och enbart kan påverkas av ett långsiktigt arbete på flera plan. Dessa strukturella faktorer – utbildningsnivå, arbetslöshet, ohälsotal, skolresultat – gynnar inte precis vårt landskap i en jämförelse med övriga landet.

I jakten på en tydligare undersökning byter Fokus varje år ut några variabler – vissa läggs till, andra tas bort. På så sätt är listorna egentligen inte möjliga att jämföra mellan åren. Vilket väl kan vara en tröst för Ovanåkers kommun, som förra året var bäst i landskapet på 148:e plats och i år hade halkat ner till plats 235. Det är svårt att tro att Ovanåker har blivit en radikalt sämre plats att bo på från ett år till ett annat.

För Ljusdals del är det tristaste i undersökningen hur kommunen är att bo i för ungdomar. Den kategorin är dessutom en av rankingens tydligaste. Det som räknas in är hur många elever som når målen i skolan, ungdomsarbetslöshet, lärartäthet, de ungas psykiska hälsa, förekomsten av mobbning samt ungdomarnas användning av alkohol och tobak. När dessa olika variabler räknas ihop så ligger Ljusdal sist av landets 290 kommuner. Det borde ge kommunpolitikerna något att tänka på när det gäller satsningar. Åtminstone kriterierna från skolvärlden kan påverkas med kommunala beslut.

För även om rankinglistan har sina svagheter så kan en dålig placering inte avfärdas helt. Även om det som rankinglistans resultat främst berättar för oss är vad tidskriften Fokus har valt att fokusera på i sin värdering av vart det är bäst att bo.

EVA ÄLANDER
Dagens ledare i Ljusdals-Posten

Mindre Norrland utan Maud?

2011-06-21T12:45:00.002+02:00

I spåren av att Maud Olofsson har meddelat sin avgång kan man fråga sig vad som kommer att hända med Centerpartiet. Siktar de på att återerövra landsbygden eller föredrar de att fortsätta positionera sig långt bort ifrån sin historiska väljarbas?

Säga vad man vill om Maud Olofsson, men en sak som hon har tillfört riks- och regeringspolitiken är ett norrländskt perspektiv. Kanske inte på ett sätt som konkret har märkts av, men ändå. De som nu nämns som tänkbara efterträdare på centertronen kommer från Stockholm och Småland. Utan Maud så kommer det inte att finnas en enda partiledare med ursprung norr om Stockholm.

Om Maud dessutom kliver av ministerjobbet så blir en stor del av landet utan representation i regeringen. I dagsläget är Olofsson den enda av regeringens tjugofyra ministrar som bor i de två tredjedelar av landet som ligger norr om huvudstaden. Med andra ord bör vi kunna vänta oss ännu mer huvudstadsfokus och storstadsperspektiv på rikspolitiken framöver.

Under den senare delen av Olofssons era har Centerpartiet satt Alliansen främst och är inte längre ett tydligt eget alternativ.

I höstens val handlade resultatet snarare om överlevnad än om nivåerna från det glada 70-talet när Centern var landets näst största parti. I valet 1973 fick partiet exempelvis 25 procent av rösterna. I SCB:s partisympatiundersökning från maj i år var Centern snubblande nära riksdagsspärren med 4,5 procent av väljarstödet.

Den fråga som besvikna centerväljare brukar framhålla som vad de främst ogillar med nyordningen är energifrågan. Partiet har övergett ett kärnkraftsmotstånd med långa anor med förklaringen att det var nödvändigt att ta ansvar för landet . Trots att vad de i praktiken åstadkom var att bryta upp en stabil blocköverskridande överenskommelse med miljöperspektiv. Just denna kovändning visar på den slitning som utgör partiets identitetskris. En kris som utspelar sig någonstans mellan trogna landsbygdsväljare och livsstilsalternativet stureplanscentern.

För tillfället profilerar sig Centern på att prata om Sveriges framtid som matland vilket konkretiseras i förslaget om gårdsförsäljning; att alkoholhaltiga drycker ska få säljas lite var som helst och av vem som helst. Landsbygdsminister Erlandsson har den senaste tiden invigt saker och lagat mat i spåren av detta, men förslagen från hans sida är lätträknade.

IT-minister Hatt är en av de mest okända i hela regeringen och vad hon gör är tämligen höljt i dunkel. Miljöministern Carlgren å sin sida tycks främst pyssla med att försöka undvika att bemöta EU:s kritik om Sveriges vargpolitik.

Tio år har gått och det Maud lämnar efter sig är ett parti i identitetskris. De har gått från att vara borgerlighetens gröna röst till ett allmänliberalt alternativ utan särskild profil. Numera levererar Centern främst allmänborgerliga förslag såsom gårdsförsäljning, LAS-hat och RUT-avdragskramande. De har gått från att ha varit ett mittenalternativ till det mest allianslojala av småpartierna.

Det blir spännande att se åt vilket håll Mauds efterföljare väljer att gå: tillbaka till partiets rötter eller stadigt orienterad mot Stureplan. Eller om denne kommer att leta en mittenväg för att försöka förena dessa ytterligheter.

Eva Älander (s)

Dagens ledare i Ljusdalsposten och Söderhamns-Kuriren

2011-06-20T17:31:00.002+02:00

Idag har Gävles kommunfullmäktige sitt sista möte inför sommaren. Inne i stadshusets spegelsal sitter 65 ledamöter av olika politiska kulörer tillsammans med en diger dagordning fylld av omfångsrika ärenden. Jag har suttit här sedan klockan 9 i morse och hyser inget hopp om att komma hem innan 23.30 ikväll. Det känns ännu längre i en sal med dålig ventilation.

För tredje gången på några år debatteras nu LOV, Lagen om valfrihetssystem, här inne i salen. Just den debatten gick för en stund in på sin tredje timme. Debatten är polariserad och stundtals rätt hätsk med många känsloargument och slag under bältet. Jag kan nog slå vad om att de flesta ledamöterna var klara över sin åsikt redan när debatten började. Och med tanke på att ingen övertalar någon annan är debatten galet långdragen...

Det finns mycket att fundera på kring det som sägs. Dels att vissa pratar om personalen och andra om företagen samtidigt som ingen lyfter in de som brukar själva tjänsten i debatten - lite tokigt att hemtjänst reduceras till en produkt vilken som helst att göra vinst på, inte till något som har ett eget värde i sig. Målet måste ju ändå vara att all hemtjänst är bra hemtjänst för brukarna i första hand.

Folk har i den aktuella debatten hänvisat till saker ifrån 1987, då hade jag inte börjat skolan. Åtminstone två personer i salen var inte födda då. Vi är väl knappt en handfull åttio- och nittiontalister här inne och just nu är det - ärligt talat - inte svårt att förstå varför det ser ut så. Allt som var roligt och pepp efter förmiddagens allmänpolitiska debatt och debatten om kommunens mål och ramar känns nu trist, grått och tuggummisegt. Längtar bara efter att vi kommer till beslut och får det hela överstökat. Det är ganska många stora ärenden kvar på listan efter detta.

UPPDATERING TISDAG: Faktum är att jag var hemma redan vid 21.30 igår, då mötet bordlade ett gäng motioner - tolv timmars fullmäktige var så att säga tillräckligt långt... Apropå LOV:en så höll debatten på i knappt 3,5 timmar och beslutet blev att systemet införs på försök i fyra år, med grundlig uppföljning efter två år. Själv röstade jag nej.

Många frågor om lärarlegitimationen

2011-06-15T14:30:00.002+02:00

Lärarlegitimationen är en lovvärd nyordning, som förhoppningsvis sätter stopp för obehöriga lärare. Vi skulle inte låta en outbildad bilmekaniker serva bilen, men har under lång tid låtit outbildade lärare vara ansvariga för ungdomars skolgång. Det är inte konstigt att lärarnas yrkeskunskaper ständigt ifrågasätts, när personer utan relevant examen kan anställas i skolan på samma villkor som de som är utbildade lärare.

Det som, av förklarliga skäl, engagerar mig mest är vilka villkor som kommer att gälla för oss lärarstudenter på väg ut i verkligheten. Vi som blir försökskaniner i detta. Att våra examensbevis skulle bli värdelösa och villkoras med ett provår visste vi inget om när vi började. Jag tror att väl genomförda mentorskap blir en vinstaffär för alla, men är tveksam till om det går att locka fler till läraryrket genom att på det här sättet förlänga en redan lång utbildning.

Alla lärarstudenter som tar examen efter den första juli i år omfattas av det nya regelverket. Där godkänt provår är en förutsättning för att få ansöka om lärarlegitimation. Den nyexaminerade ska söka en tjänst som vanligt. När denne blir provanställd på den aktuella tjänsten får den samtidigt en mentor. Under provårets gång ska man ha tillgång till stöd från sin mentor och i slutet av året ska rektorn ihop med mentorn utvärdera huruvida den nyexaminerande är lämplig att arbeta som lärare.

Detta betyder att det inom några veckor kommer att finnas utbildade lärare som söker anställningar under de här premisserna. Men regelverket är ännu inte helt klart. Och det är inte finansieringen heller. Ingen tycks veta riktigt vad som gäller; inte vi lärarstudenter, inte kommunerna och friskolorna som ska anställa oss, inte lärarfacken och heller inte Skolverket.

Någon måste sätta ner foten och klargöra hur det här nya systemet ska finansieras. Kommer kommunerna att få statsbidrag för att kunna genomföra introduktionsåren ordentligt? Eller är tanken att det ska rymmas inom befintliga (och i många fall tämligen ansträngda) skolbudgetar? Kommer det i så fall att bekostas genom att ge en lägre ingångslön till de som gör provåret och därmed inte får utföra vissa arbetsuppgifter utan att handledas av en legitimerad lärare?

Skolverket har tagit fram en kompetensprofil som – i 23 punkter - definierar vad som är en skicklig lärare. Tanken är att det ska bedömas om den nya läraren uppfyller kravlistan i slutet av året. Vem som blir mentor och på vilket sätt ser i nuläget ut att vara helt upp till den enskilda rektorn.

Kommer alla utexaminerade lärare ens att få göra ett provår? Vilka villkor kommer att gälla för de lärare som blir mentorer? Vilken utbildning får de för att kunna utföra sitt uppdrag? Kommer villkoren för mentorskap att bli likadana över hela landet eller blir det lokala avtal som avgör?

Frågorna är många – och det utan att jag alls har berört problematiken för de tusentals lärare som hamnar i kläm mellan sin formella behörighet och den tjänst de i dagsläget är anställd på. Att lösa den situationen kommer också att kosta pengar, betydligt mer än vad som avsatts för det. På frågan vem som ska betala blir skolminister Björklund svaret skyldig.

Eva Älander

Gårdagens ledare i Söderhamnskuriren och Ljusdals-Posten

2011-06-09T22:52:00.001+02:00

Idag hände det något historiskt... För första gången någonsin har jag avvikit ifrån en föreläsning som kändes som en förolämpning mot min intelligens. Sånt som andra gör hela tiden, men som jag är för lojal och naiv för att göra. Jag tror ju oftast att saker kan bli bättre och att det finns en mening med kursernas innehåll... Trots att jag borde ha lärt mig att veta bättre. Särskilt den här terminen.

Det känns mycket bra dock - det enda jag ångrar är att jag lät en värdelös och ostrukturerad föreläsning ta upp en och en halv timme av mitt liv... Men det är sånt som händer. Kanske ger det mig energi nog att avsluta hemtentan ikväll? Let's hope so.

This is Gävle.

2011-06-08T22:13:00.001+02:00

Kvällshimlen just nu för fem minuter sedan. Solen är helt lysande röd när den letar sig ner borta i horisonten. Bilden kan inte göra verkligheten rättvisa denna härliga sommarkväll.

Den ljusnande framtid är er!

2011-06-07T13:52:00.002+02:00

Studentdagen kryper närmare för varje dag som går. I vita klänningar och illasittande kostymer kommer förhoppningsfulla nästan-vuxna att springa ut till släktingar med blommor, skyltar och paket. Studentsången kommer att ljuda lika falskt som glatt medan champagnekorkarna smäller i luften.

Trots att den som vill kan hitta kreativa lösningar och därmed komma billigare undan än genomsnittet, så blir studentfirandet ofta en kostsam historia. För studenten själv, men kanske ännu oftare för dennes föräldrar.

Många av de blivande studenterna har extrajobb som kan hjälpa till med att finansiera firandet. Trots det finns dem som avstår från mössan, festerna eller balklänningen av ekonomiska skäl snarare än genom ett eget val. Den omdiskuterade barnfattigdomen slår även mot ungdomar i övre tonåren.

Det ska vara klänning eller kostym till själva dagen. Studentflak med klassen och transport hem. Mat och dryck till mottagningen, champagnefrukost på morgonen, den obligatoriska skylten, gosedjur och blommor att hänga om halsen. Studentmössan tycks ha stigit i pris i takt med att antalet variationer har ökat. När jag först hörde blivande studenter berätta att de betalat närmare tusen kronor för sin mössa trodde jag knappt att det var sant.

Och då är nog studentdagen ändå att betrakta som en av de billigare delarna av själva firandet. Vägen fram till examensdagen är både lång och kostsam. För de flesta tillkommer studentbalen med allt vad det innebär samt studentkryssning eller resa. Det är minnesfoton och profilprodukter av olika slag. Diverse barrundor och festkvällar. Listan på studentrelaterade produkter kan göras lång…

Traditionerna omkring studenten är många från början och grupptrycket omfattande. Nya traditioner skapas allt eftersom handlarna har insett vilken lukrativ konsumentgrupp som avgångseleverna utgör. Studenten är på många sätt en helt egen industri, värd miljardbelopp.

Enligt en rapport från Svensk Handel så kostar årets genomsnittsstudent smått otroliga 16 500 kronor, vilket är en ökning med 1 500 kronor jämfört med för 2 år sedan. I samma rapport så räknar de med att årets 110 000 svenska studenter sammanlagt kommer att ge handeln en ökad omsättning med 1,8 miljarder kronor, vilket är en ökning med 9 procent sedan förra årets mätning.

I mina ögon tycks det som att studentfirandet sväller för varje år. Samtidigt som man kan undra vad de egentligen firar. Årets studenter hamnar på en arbetsmarknad som fortfarande är i rätt dåligt skick. Det finns 76 015 arbetslösa i åldersgruppen 18-25 i Sverige, varav 3 689 bor i Gävleborg. Många av de jobb som finns att söka kräver en utbildningsnivå som ligger rätt långt ifrån studentexamen - och ännu längre ifrån den som inte har fullföljt sina gymnasiestudier.

Dock ska de hundratals studenter som snart lämnar Hälsinglands gymnasieskolor veta att sången har rätt. Trots arbetslöshet och bostadsbrist så är den ljusnande framtid verkligen er. Förhoppningsvis blir studentdagen minnesvärd för samtliga. Oavsett om just din studentnota slutar långt över eller långt under den där genomsnittssumman på 16 500.

Eva Älander
Dagens ledare i Ljusdals-Posten och Söderhamnskuriren

Som Smurfhits. Fast gulligare.

2011-06-07T13:49:00.001+02:00

Början till slutet för ett tragiskt kapitel

2011-06-02T15:59:00.002+02:00

Den här våren har internationellt sett varit händelserik. Exempelvis har två av världens mest eftersökta män hittats inom en månads tid. USA fick slutligen tag på Usama Bin Ladin och nu har Serbien spårat upp Ratko Mladic, överbefälhavare för den bosnisenserbiska armén under kriget i före detta Jugoslavien.

När Mladic greps i norra Serbien så hade det förflutit sexton år sedan den internationella krigsförbrytartribunalen åtalade honom för bland annat folkmord, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Åtalet inkluderar ett ansvar för den fyra år långa belägringen av Sarajevo samt massakern i Srebrenica, där drygt 8 000 personer fick sätta livet till 1995.

Ratko Mladic var den sista stora skalpen som världssamfundet väntade på att få ställa inför rätta för att söka svar på frågor om kriget. Eftersom det varit känt att han hållit sig gömd i Serbien med hjälp av mäktiga vänner har gripandet av honom varit ett villkor för att Serbien skulle kunna komma vidare i sina förhandlingar om EU-medlemskap. Infångandet av Mladic har länge varit landets nyckel till Europa och det kravet har inte varit förhandlingsbart. Det ligger nästan en övertydlig symbolik i det att Mladic greps samma dag som EU:s utrikeskommissionär landade i Belgrad.

Under sexton års tid har Mladic varit en bricka i ett storpolitiskt spel mellan Serbien och Europa. Att han nu hittats och överlämnats är en lättnad för Serbien, en lättnad för Bosnien, en lättnad för alla de som föll offer för arméns härjningar och en lättnad för FN samt krigsförbrytartribunalen i Haag.

Den internationella krigsförbrytartribunalen kommer också närmare ett avslut med avklarat uppdrag i och med att Mladic kan ställas inför rätta. Nu saknas bara en enda av de 161 åtalade. 126 stycken av krigsförbrytartribunalens rättegångar har kunnat avslutas och 34 åtalsprocesser är fortfarande igång.

Men saken är långt ifrån så okomplicerad som den nu framställs i medierna. Tipsen om var Mladic gömt sig har uteblivit, trots stor belöning. För någon vecka sedan presenterade den serbiska regeringens råd för samarbete med Haag en opinionsundersökning. 78 procent av de tillfrågade sade att de inte skulle rapportera Mladic om de visste var han gömde sig och 40 procent sa att de såg honom som en hjälte.

Ratko Mladic är en icke oviktig faktor i den nutida historieskrivningen på Balkan och hemmaopinionen är alls inte odelat positivt inställd till att han arresterats och ska överlämnas till Haag. Sällan har nog uttrycket ”den enes terrorist är den andres frihetskämpe” passat så bra in som för att beskriva de dubbla känslor som många serber har inför honom och de andra krigsförbrytarna. Även om man inte stöder de saker som de gjorde under kriget så finns det ett tämligen utbrett stöd för Mladic och andra som åtalats i Haag hos många serber. Den internationella domstolen anses som illegitim, partisk och en onödig överbyggnad.

Det är dock tveksamt om det blir några större demonstrationer till följd av gripandet av Mladic. Det beror nog till stor del på vad Serbien får ut av överlämnandet i form av belöningar från omvärlden. Förhoppningsvis kan detta bli början till en punkt för ett tragiskt kapitel av Europas nutidshistoria.

Eva Älander

Tisdagens ledare i Ljusdals-Posten och Söderhamnskuriren

Konsumentupplysning!

2011-05-27T16:34:00.002+02:00

På stationen i Gävle finns det ett litet fik som heter Lotus. Lite inspirerat av Indien till både stil och utbud. Då det ligger lite instoppat i ett hörn så är det tyvärr lätt att missa...

Det är mycket troligt att deras morotskaka är stans bästa. Väldigt lämplig att exempelvis ta med sig på tågresan. Som jag gjort nu.

2011-05-25T13:54:00.006+02:00

Be careful what you wish for...
Jag ville ha lite lugn och ro.
Tanken var då inte att detta lugn skulle komma sig
utav feberfrossa, öm hals och pencillinkur.
Nu vilar jag i alla fall på läkarordination.
Och kan nog känna att det går åt rätt håll.
Förutom med kurslitteraturen, där står det till.
Vetenskapsteori + feberdimma = dålig kombo...
-
-

Vem kan man egentligen lita på?

2011-05-24T13:03:00.001+02:00

Det kan inte ha varit alldeles enkelt att vara småbarnsförälder den senaste veckan. När potentiella föredömen faller som käglor uppstår det lätt frågor. Sådana där svåra frågor som kräver förklaringar. Vem kan man egentligen lita på?

Om vi börjar med Ola Lidholm, uppskattad barnprogramledare och chefredaktör för Kamratposten. Numera också misstänkt för ringa narkotikabrott efter ett drogtest och själv vidhåller han sin oskuld. Oavsett vad som är sant så har Ola inte riktigt fått vara oskyldig tills motsatsen är bevisad. Både kvällstidningarna och hans arbetsgivare SVT har redan dömt honom.

I samband med avslöjandet utsattes Lindholm för en medial hetsjakt. Expressen har medgivit att de jagade honom intensivt under lång tid. Enligt Lindholms blogg hade Expressen fått tillgång till sekretessbelagt material från polisutredningen innan han själv hade det. SVT fick kalla fötter och ställde omedelbart in redan inspelade program av Tittarnas Wild kids. Vilket säkert medförde ett antal besvikna barn som inte fick se sin de sista avsnitten av sin favoritserie.

Bamse har också varit i blåsväder, då förlaget som ger ut serietidningen har gjort ett beställningsjobb åt Migrationsverket. En Bamsetidning som förklarar asylprocessen genom att följa de två djurbarnen Mim och Meles och deras familjer. I polerad serieversion blir slutet entydigt lyckligt även för den familj som avvisas.

Verkligheten innefattar allt istället för många olyckliga slut. Såsom exemplet som TV4 Nyheterna tog upp i söndags om en 19-åring som bott tre år i Sverige. Hans båda föräldrar är döda och han ska nu avvisas till ett land där han inte känner någon och inte kan språket. Svenska är det enda språk som han kan läsa och skriva på.

Bamse har en lång tradition av att hjälpa utsatta och stå på de svagas sida. Han brukar påpeka att den som är väldigt stark också måste vara väldigt snäll. Därför känns det inte som att Bamsetecknarna hedrar traditionen och varumärket bakom seriefiguren när Bamses svar till det avvisade flyktingbarnet, som ber om hjälp, blir: "Även om jag är stark kan jag inte lösa alla problem"

Slutligen, apropå sagofigurer som fått glorian petad på sned. Nu påstås kungens närmaste vänner ha förhandlat med några av Sveriges mest kända brottslingar om att få köpa loss komprometterande bilder. Bilderna sägs visa kungens och hans vänner med nakna damer och i sammanhang där det öppet tas kokain.

Det finns tydliga ljudinspelningar till stöd för den historia som berättas i den nyutkomna boken Den svenske gudfadern. Förhandlingarna ska ha rört sig om belopp på tiotals miljoner kronor. Kungen säger sig vara helt ovetande och avböjer att kommentera det hela.

Detta upprör nog inte så mycket för att svenskarna tycker kungens privatliv är osmakligt (även om det är det), utan mer då det känns olustigt med en statschef vars närmsta vänner har goda kontakter med den undre världen – och inte drar sig för att utnyttja dem för att få sin vilja igenom.

Med en sådan statschef är det inte märkligt att förtroendet för det svenska kungahuset numera är det lägsta sedan Göteborgs universitet började mäta det för trettiofem år sedan.

EVA ÄLANDER

Dagens ledare i Ljusdals-Posten och Söderhamnskuriren

De kallar det fritidspolitiker...

2011-05-20T18:23:00.001+02:00

Den här nätta luntan, åtta centimeter hög, ska vara genomläst inom en vecka. Vilket även, i nästa skede, innebär att jag kommer förlora tre dagars studietid som jag får ta igen på kvällarna - eftersom dagarna går åt till de möten som hör ihop med dessa handlingar. Som tur är (eller hur man nu ser det) krockar ingenting med föreläsning, seminarium eller lektion den här månaden.

Kanske är det jag som är ung, dum och naiv som faktiskt läser alltihopa? Tja, jag har ingen aning om hur andra gör men jag tycker liksom att det är mitt ansvar. Och jag förstår följdfrågan: varför klagar hon när hon själv har valt det? Bra fråga egentligen. Men det är min blogg och här klagar jag precis hur mycket jag vill. Kanske kanske visste jag inte riktigt vad jag gav mig in på för sisådär ett år sen... Och kanske kanske hade det känts lättare om jag inte hade ont i huvudet, ömt i halsen och varm panna - samtidigt som jag vet med mig att jag ska jobba på mitt vanliga jobb både imorgon och på söndag.

Någon som vill gissa hur många timmar som krävs för den här luntan? Alternativt beräkna antalet träd som ligger på mitt bord för tillfället? Fritidspolitiker var det som sagt... Ett sannare namn vore nog "helt-utan-fritids-politiker". Eller så bara läsnings-maskin.

Barns uppväxtvillkor ÄR oerhört olika

2011-05-17T13:07:00.000+02:00

Barnfattigdom är ett begrepp som verkligen har bitit sig fast i debatten. Det är ett av de allra tydligaste uttrycken för det nya Sverige som håller på att växa fram, där rikedomen ökar samtidigt som fattigdomen gör det. 2011 skiljer sig svenska barns uppväxtvillkor markant åt.

Rädda Barnen beräknar att 220 000 barn levde i fattigdom under 2008, vilket motsvarar 11,5 procent av alla barn i Sverige. Siffran hade dessutom ökat sedan året innan. Men när Rädda Barnen släppte sin rapport så möttes den av misstro från många håll.

Det är fortfarande rätt många som grymtar om att vi inte vet hur bra vi har det i Sverige och att det minsann inte är några barn som behöver gå hungriga här hos oss. På så sätt ser man till att negligera problemet samtidigt som man förminskar det. Helt enkelt säger man åt de barn som finns mitt i problemets kärna att deras upplevelser av orättvisor och skammen att inte ha råd, inte är på riktigt.

Mellan raderna säger vuxenvärlden till Ali, vars mamma inte har råd med glasögon, att han inte borde jämföra sig med klasskamraten som har tre par i olika färger. Till Berit, som alltid äter extra mycket skolmat på måndagar och fredagar, att hon borde vara tacksam över att hon inte bor i en argentinsk kåkstad. Till Cesar, som inte har råd att fortsätta i fotbollslaget, att han måste förstå att livet är orättvist. Och uppskattningsvis 220 000 andra barn som delar liknande erfarenheter.

Jag är helt övertygad om att vi aldrig skulle använda sådana argument när det gällde vuxna och deras situation. Att befolkningen i Sverige har det relativt sett betydligt bättre än vad man har det i de flesta andra länder på jorden brukar aldrig ses som relevant annars – speciellt inte i de debatter som handlar om vår syn på tillväxt, konsumtion och miljöpåverkan.

De rikaste har tjänat stort på de senaste årens politik, medan många andra har halkat efter i utvecklingen. Det gör att många barnfamiljer har fått det bättre ekonomiskt idag, samtidigt som de som tidigare levde på marginalen har halkat efter ännu mer. Faktum är att den rikaste tiondelen av Sveriges barnfamiljer idag har det så pass gott ställt att varje familj skulle kunna försörja drygt tre lika stora familjer. Och det är i den här utvecklingen tror jag att vi har nyckeln till att förstå reaktionerna mot Rädda Barnens rapport.

Att få syn på orättvisor som orsakas av klassklyftor är nämligen inte helt lätt. Det kan man nog göra först när man har möjlighet att röra sig mellan olika miljöer och på så sätt få insikt om hur ens klasstillhörighet påverkar vardagen genom att ge en privilegium eller sätta upp hinder för ens drömmar. Den situation vi lever i, vår bakgrund och vilka vi omger oss med påverkar vad vi ser.

Livsvillkoren i det svenska klassamhället är radikalt annorlunda mellan olika grupper i samhället och många är helt enkelt inte medvetna om vilken sorts villkor som andra grupper än deras egen lever under. Ni vet som när Marie Antoinette inte förstod varför folket inte åt bakelser om de hade slut på bröd. Alla barn i mina barns klass har egen matsäck på skolutflykten – då måste nog Rädda Barnen överdriva det här om att många får avstå sådana aktiviteter… Eller?

EVA ÄLANDER
Dagens ledare i Ljusdals-Posten och Söderhamnskuriren

Många argument mot gårdsförsäljningen

2011-05-10T13:14:00.001+02:00

Förslaget om den så kallade gårdsförsäljningen är nu ute på remiss. Detta efter att en statlig utredning har utrett det till synes omöjliga. Om det går att utforma en modell för gårdsförsäljning som är förenlig med EU-rätten och detaljhandelsmonopolet samtidigt som det kan genomföras utan att leda till negativa konsekvenser för folkhälsan.

Det här med gårdsförsäljning lyfts gärna fram i debatten som ett väldigt genomtänkt förslag. Regionalpolitik när den är som bäst. Möjligheten att sälja lokalproducerat vin, gårdsbryggt öl och en dos allmänt gemyt ska visst bli hela glesbygdens räddning.

Och det kanske var det tanken från början: att skapa nya möjligheter i regionalpolitisk anda. Men det är inte riktigt så förslaget ser ut nu.

Att enbart sälja svenskproducerat vin vore nämligen inte okej enligt EU-rätten. Säljer man sitt eget vin måste man också sälja motsvarande produkter från andra tillverkare. Det betyder alltså att gårdsbutikerna inte skulle få begränsa sig, utan också måste ha plats för viner från andra länder.

Det går heller inte att begränsa försäljningen till att ske på landsbygden. Eller att skapa regler om att försäljningen måste ske i nära anslutning till själva tillverkningsstället.

Det strider nämligen mot EU:s regler om fri etableringsrätt att kräva en sådan sak. Dessutom är det så att om svenska tillverkare ska få rätt att sälja sina varor direkt till de svenska kunderna, utan att ta omvägen via Systembolaget, så måste även utländska tillverkare få den möjligheten.

Får vi en gårdsförsäljning så innebär det alltså att vi inte längre kommer att ha ett fungerande detaljhandelsmonopol på alkohol. Det är att betrakta som ett godkännande för att sälja alkohol i närbutiker och mataffärer. Så sent som i december förra året sa Riksdagen att detaljhandelsmonopolet är en av de viktigaste delarna i den svenska alkoholpolitiken och att det behöver försvaras.

Anledningen till att vi har ett detaljhandelsmonopol är att alkohol faktiskt inte är att betrakta vilken vara som helst. Många av aktörerna på marknaden vill få det att framstå som det, men så behöver de ju aldrig ansvara för följderna av varan heller. Eller finansiera dem.

På uppdrag av utredaren har några forskare räknat på ett scenario med 500 stycken nya försäljningsställen. De menar att det skulle ge 2,3 miljoner fler sjukdagar och kunna leda till över 400 fler dödsfall per år. Dessutom flaggar de för att alkoholens skadeverkningar skulle mångdubblas om nyordningen på sikt leder till att Systembolaget avskaffades.

När det finns konkurrens på en marknad så finns det också ett vinstintresse med i leken. Med gårdsförsäljning kommer de som säljer att kämpa för att få upp sin försäljning och därmed sin vinst. Det kan enbart leda till ökad konsumtion av alkohol.

Problemet är att en ökad alkoholkonsumtion inte bara innebär en affärsmässig vinst. Det skulle också föra med sig negativa konsekvenser för väldigt många i samhället.

Eller enkelt uttryckt: ju fler ställen som säljer alkoholdrycker, desto fler vuxna kommer att få sina liv förstörda av spriten och desto fler barn kommer att behöva växa upp med dessa vuxna. Det kanske borde vara argument nog för ett instinktivt motstånd mot gårdsförsäljningen?

EVA ÄLANDER
Dagens ledare i Ljusdals-Posten och Söderhamnskuriren

Lördag.

2011-05-07T19:08:00.001+02:00

Idag har jag jobbat 10-18.15. Solen sken och dagen sniglade sig fram rent allmänt. Många hade, fullt förståeligt, bättre saker för sig än att gå ha ikea i förmiddag.

Efter en lång jobbdag hade det varit skönt att sitta i bussen och ta det lilla lugna, men det var bara att glömma. Alla sandvikens fjortisar tycks nämligen åka in till gävle så här på årets första cruisingkväll... Själv är jag rätt ointresserad av att titta på bilar som bränner däck och ska åka hem och plugga istället.

Vinden tog min dyra lyxjuice...

2011-05-06T10:39:00.001+02:00

... Det är vad jag skulle kalla en rätt så dålig start på arbetsdagen. När jag försökte skämma bort mig själv och allt. Effekten av yogapasset är nu förminskad till kanske hälften... Suck.

Solidaritet mellan landsbygd och stad

2011-05-03T13:38:00.002+02:00

I Sverige finns ett system för skatteutjämning mellan olika delar av landet, där både inkomst- och kostnadsutjämning ingår. Tanken är att kommuner och landsting ska kompenseras för den sortens kostnader som de inte kan påverka; det geografiska läget, befolkningens åldersstruktur och sådant. Samt att utjämningen ska garantera att det finns samhällsservice av likvärdig kvalitet över hela landet.

Som jag var inne på i förra veckans ledare så finns en tydlig spricka mellan storstad och landsbygd. Mellan Stockholm och resten av landet finns det ekonomiska och politiska skillnader som förstärker dessa motsättningar. Vargjakten är en tämligen aktuell debatt där många av motsättningarna tycks vara regionala. Även i debatten kring skatteutjämningen finns tydliga kopplingar mellan någons åsikt och dess bostadsort.

Sedan 2008 har en parlamentarisk utredning sett över det här systemet och deras rapport kom nu i veckan. Deras förslag handlade mest om att ändra tekniska detaljer i fördelningen. Trots att systemet har fått mycket kritik, främst från lite rikare kommuner i Stockholmsområdet, så var alla partier i utredningen överens om att utjämningen behövs. Dessutom har utredningen tittat på om systemet är dåligt för tillväxten och kommit fram till att så inte är fallet.

Ett tydligt exempel på en kritisk röst i denna fråga är Stockholms handelskammare, som nyligen hävdade att skatteutjämningssystemet hindrar hela landets tillväxt genom att det hämmar Stockholmsregionens möjligheter. De menade helt enkelt att stockholmskommunerna straffbeskattas på ett orättvist sätt och att det inte lönar sig att vara en framgångsrik kommun.

På många sätt är det sant att Stockholm är landets motor, men det glöms ofta bort att det som skapar själva tillväxten främst är människorna som arbetar där – och många av dem kommer till Stockholm som unga vuxna. Färdigutbildade och redo för jobb samt utan att medföra behov av vård, äldreomsorg, utbildning eller annat som samhället betalar.

Eftersom jag inte är unik i det här hänseendet så kan vi ta mig som exempel. Lite krasst kan vi konstatera att jag enbart har varit en utgiftspost i Ljusdals kommuns budget med dagisplats, barnsjukvård, grund- och gymnasieskola med mera. Som vuxen har jag kostat mycket mindre, men istället jobbat och därmed varit en intäktskälla för städerna Örebro och Gävle. Alltså är jag ett exempel på den omfördelning av resurser som inträffar när en landsortskommun betalar för ett barns uppväxt utan att få någon ekonomisk avkastning på den investeringen.

Det är glädjande att de flesta trots allt tycks vara överens om att det behövs en utjämning för att hela Sverige ska leva. Det är annars mycket som jobbar för att dra isär Sverige just nu. Politik som gör de rika rikare på de fattigares bekostnad. Sjuka och arbetslösa som tydligt lämnas utanför. Därför kan det vara svårt att känna igen de solidariska tankarna för tillfället. Men skatteutjämningen handlar just om solidaritet. Inte mer och inte mindre.

Solidaritet mellan landsbygd och stad är nämligen ett utmärkt sätt att hålla ihop landet på. Om vi nu menar allvar med att vi vill att hela Sverige ska leva.

EVA ÄLANDER
Dagens ledare i Ljusdals-Posten och Söderhamnskuriren

2011-04-27T22:37:00.000+02:00

Jo, jag vet att den här bloggen är under all kritik. Jag har fortfarande inte bestämt mig för hur jag ska ha det med den framöver och därför lever den en tynande tillvaro tills vidare. Ungefär samma läge som jag beskrivit förut...

Dock har jag fått en hel del påstötningar om att jag borde ta tillbaka rutinen med att åtminstone lägga upp ledarna här på bloggen. Varje gång det hänt har jag sagt att jag ska styra upp det där. För nej, det finns ju ingen anledning att inte lägga upp dem. Har därför lagt upp den senaste månadens texter (till att börja med).

Vecka 13: Läraren är skolans viktigaste resurs!
Vecka 14: Skilja sig från den grå massan
Vecka 15: Högtflygande satsningar går före järnvägar
Vecka 16: Sätt barnens bästa i främsta rummet

Tack Team Andreas!

2011-04-25T23:48:00.002+02:00

Bilden på kören lånad från Andreas blogg på TV4.se

Orten Järvsö har 4332 invånare och ingår i Ljusdals kommun som sammanlagt hade 19065 invånare förra året. Till storleken är det en någorlunda genomsnittlig inlandskommun i södra Norrland. Men på andra sätt är kommunen allt annat än genomsnittlig. Det senaste exemplet på detta är en vinnande körslagskör.

Då jag skriver detta dagen innan finalen vet jag inte om kören vann tävlingen eller fick nöja sig med silvermedaljen. Men att de tog sig till finalen tycker jag är en bedrift oavsett vilket.

Tidigare har jag tyckt att TV-program som avgörs genom telefonröstning är lite fåniga. Det är lätt att raljera över ”Idol” när man inte ingår i målgruppen. Men i samma stund som Järvsökören gjorde entré i ”Körslaget” så insåg jag att TV4 hade hittat min akilleshäl. För som stolt Jarsebo var det ingen tvekan om att jag skulle ringa och rösta på kören. Frågan var snarare hur många gånger.

4332 invånare var det som sagt. På vägen mot finalen har Örebro, Umeå och Kristianstad slagits ut. Det är betydligt större städer med potentiellt flera röstande. Men om vi ser på tidigare vinnare av tävlingen så går det att utläsa en trend: Joakim Cans från Mora, Hanna Hedlund från Bollnäs, Kalle Moreaus från Orsa.

I landskap med en stark egen identitet, som Hälsingland och Dalarna, frodas en stolthet över ursprung och kultur. Man tar gärna chansen att visa upp sig i all sin glans när tillfälle ges.

Mindre orter klarar sig bäst i sådana här sammanhang, eftersom man håller ihop och samlas kring det positiva. Kanske känner vi ibland att vi slår vi ur ett underläge. Kanske har vi på många sätt oddsen emot oss i det vardagliga. Kanske är det så att många av våra ungdomar flyttar till Stockholm eller jobben i Norge.

Dock skulle jag vilja påstå att Stockholm aldrig skulle kunna vinna ett körslag. Det skulle heller ingen Stockholmsförort kunna, trots att de flesta av dem har mångdubbelt fler invånare än Ljusdals kommun. Det handlar om tillhörighet.

I spänningen mellan storstad och landsbygd finns gott om politiska konflikter; vissa öppna och andra som bubblar under ytan. Det temat tänker jag återkomma till i nästa veckas ledare.

Det är nog ingen slump att Järvsös huvudgata heter Turistvägen, utan det säger något om vad byn överlever på. Och det är också där som den största vinsten med Körslaget finns. För en tämligen liten ort med stora turistiska ambitioner så kan troligen inte värdet på den här tävlingen mätas i pengar.

På bästa sändningstid har vi kunnat se allt ifrån en glad Lill-Babs till kören åkandes slalomskidor. Vyer över blånande berg, massor av gnistrande snö, lockande miljöer från olika vackra anläggningar. De små inslagen som har föregått körens sånginsatser har professionellt sålt in en högprofilerad bygd. Den här förstklassiga presentationen vinner troligen hela Hälsingland på i längden.

Dessutom kan vi hälsingar sträcka lite på oss med vetskapen om att det var våra röster som tog kören genom hela programserien. Det är i alla fall så jag kommer att tänka när telefonräkningen anländer. Att jag har varit med och delbetalat en fantastisk marknadsföring, som varken Järvsö eller Ljusdals kommun hade haft råd att köpa i ren reklamtid. Tack för att ni har gjort det möjligt, Team Andreas!

EVA ÄLANDER

Tisdagens ledare i Ljusdals-Posten (och Söderhamnskuriren)

Sätt barnens bästa i främsta rummet

2011-04-19T20:08:00.002+02:00

Sverige var ett av de första länderna att ansluta sig till FN:s konvention om barnets rättigheter 1990. De fyra grundläggande principer som genomsyrar hela Barnkonventionen är att alla barn har rätt till liv och utveckling samt att skyddas mot diskriminering. Dessutom ska den som gör något som berör barn alltid tänka efter vad som är bäst för det enskilda barnet samt ta reda på vad barnen själva tycker; barnets bästa i främsta rummet och barns rätt till inflytande.

Sverige har dock valt att inte göra konventionstexten till nationell lag, vilket bland annat Norge har gjort. Det betyder exempelvis att när det blir konflikter med svensk lagstiftning så övertrumfas bestämmelserna i Barnkonventionen varje gång.

Om konventionen i stället vore lag så skulle tveksamheten försvinna, alla beslutsnivåer skulle tvingas följa konventionens alla artiklar. Troligen skulle följden bli att barnperspektivet togs på större allvar och blev viktigt även i praktiken hos domstolar, kommuner och andra berörda.

Som det är nu så tycks det ganska enkelt att i teorin gilla tanken om att barnets bästa alltid ska komma i främsta rummet, men betydligt svårare att genomföra den i praktiken.

Därför var det glädjande att Socialdemokraternas nye partiledare Håkan Juholt i fredags berättade att hans parti nu vill att Barnkonventionen ska få statusen av en svensk lag. Dessutom lovade han att driva frågan aktivt i riksdagen.

Med tanke på att Folkpartiet, Kristdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet sedan tidigare har krävt just detta så verkar det nu finnas en tydlig riksdagsmajoritet i frågan om att göra konventionstexten till svensk lag.

Om förslaget röstas igenom kommer det att bli stora förändringar i enskilda fall, eftersom myndigheter och beslutsfattare då måste förhålla sig till barnkonventionen på ett helt annat sätt än i dag. Som detta med att alla barn ska ha rätt att kunna påverka beslut och yttra sig i frågor som rör dem själva.

Det finns gott om exempel på när barn inte fått komma till tals i den sortens ärenden såsom vårdnadstvister, utredningar hos socialtjänsten eller asylprocesser.

Rent allmänt kan vi också fundera över hur närvarande barnkonventionen får vara när beslut fattas på olika nivåer. Tror ni att det överhuvudtaget har funnits något barnperspektiv med i utformandet av omdiskuterade reformer såsom utförsäkringar och försämrade a-kasseregler?

Ett talande exempel fick vi i veckan som gick. Tonåringen Hannah Fredriksson beskrev sin vardag i en debattartikel i DN 13/4. Hur hon, parallellt med sina gymnasiestudier, spenderar helgerna med att arbeta på en fabrik för att kunna bidra till familjens försörjning. Detta då Hannah bor tillsammans med en mamma, som har kastats ut från sjukförsäkringen trots att hon saknar arbetsförmåga på grund av kronisk migrän.

Det är inte så konstigt att de organisationer som jobbar för barns rättigheter var nöjda i sina kommentarer till Juholts besked.

Det är inte en dag för tidigt att det finns en riksdagsmajoritet som vill göra Barnkonventionen till svensk lag. Det är dags att riksdagen vågar sätta barnens bästa i främsta rummet på riktigt, och inte bara genom att framhäva det perspektivet när det passar sig.

EVA ÄLANDER

Dagens ledare i Ljusdals-Posten och Söderhamnskuriren

Högtflygande satsningar går före järnvägar

2011-04-12T20:20:00.001+02:00

Två dagar i slutet av förra veckan avstannade all tågtrafik från Stockholm och norrut. I nyhetssändningarna intervjuades uppgivna och frustrerade resenärer från Stockholms central. Kraftig blåst kan naturligtvis inte SJ lastas för, men det känns varken förvånande att samma fel inträffade två dagar i rad eller att det tog ganska lång tid att ordna upp situationen.

Nyhetsvärdet på att de svenska tågen strular är tämligen lågt efter den här vintern.

Det är till och med så att SJ gör reklamfilmer för att be om ursäkt och berätta att man har satt igång ett omfattande förbättringsprogram.

Alla vi som brukar åka tåg vet att SJ och deras tåg är i stort behov av det där förbättringsprogrammet. Likväl som att de järnvägsspår som de här tågen ska åka på behöver en kraftig upprustning efter många år av eftersatt underhåll. Även regeringen vet om detta och hade därför lovat att satsa stora pengar på underhållet i kommande vårbudgeten.

Den satsningen presenterades i fredags; ett paket om 800 miljoner kronor. Det kan låta som mycket pengar, men är i sammanhanget allt för lite. Åtminstone om man får tro den nyligen sparkade SJ-ordföranden Ulf Adelsohn, som sammanfattar läget med att säga: "Jag och regeringen har olika uppfattning om hur man ska bedriva tågtrafik."

Han menar att det skulle krävas investeringar om 20-25 miljarder för att komma i kapp med det eftersatta underhållet. Vilket han baserar på de uträkningar som Trafikverket har gjort.

Dock var inte tågsatsningen den enda nyhet som regeringskansliet presenterade i fredags. På DN:s debattsida berättade försvarsministern att Sverige ska köpa in femton stycken stridsdugliga Black Hawk-helikoptrar till försvaret. För en nätt liten summa på 4,7 miljarder.

Tydligen har försvaret länge haft för få helikoptrar och trots att det vore möjligt att rusta upp de helikoptrar som redan finns till en betydligt billigare kostnad än nyinköpet så är det visst inget alternativ. De här nya helikoptrarna ska inte bara stärka Sveriges försvarsförmåga, utan det verkar även vara ett viktigt argument att det underlättar internationella insatser när många har samma typ av fordon. Om vi snabbar på med köpet är det möjligt att förlänga den svenska helikopterinsatsen i Afghanistan från 2013 och framåt, skriver försvarsministern lyriskt i sin artikel.

Visst förstår jag att de här pengarna kommer ur olika kassor. Men det är lika fullt samma sorts skattekronor som betalar järnvägsunderhåll och försvarets nya utrustning.

Att dessa två politiska utspel presenterades på samma dag öppnar för många roliga associationer. Det är uppenbart att regeringen prioriterar högtflygande försvarssatsningar före den svenska infrastrukturen.

Alliansregeringen väljer att lägga nästan sex gånger så mycket pengar på att köpa helikoptrar för strider utomlands, som de satsar på att rusta upp järnvägsnätet.

Satsningar på tågnätet vore dessutom bättre för samhällsekonomin genom att de skapar betydligt mer arbete än vad ett engångsinköp av amerikansktillverkade helikoptrar gör.

Men arbetslinjen får bara vara med i argumentationen när det passar regeringens syften.

EVA ÄLANDER
Dagens ledare i Ljusdals-Posten och Söderhamnskuriren

Full fart på Gavleån.

2011-04-11T12:11:00.001+02:00

Det är svårt att skildra vattenmassornas framfart på en stillbild, det inser jag.

Idag har jag lärt mig ett nytt ord som kan komma att hamna på topplistan i skoldiskussioner. Kladdkakepedagogik. Smaka på det ordet ni, så lovar jag att återkomma i veckan med en blogg om ordets ursprung.

Just nu promenerar jag i solen emot min vfu-skola. Studiedagen avslutas med att hålla i två svensklektioner. Tiden går fort när man gör praktik...

Skilja sig från den grå massan

2011-04-05T20:14:00.001+02:00

För många är rikspolitikerna en grå massa, där den ena är svår att skilja ifrån den andra. Samma sorts farbröder i samma sorts kostymer. Samma sorts retorik med samma förmåga att slira på orden.

Dock finns det några som skiljer ut sig genom personliga små detaljer. Håkan Juholt har sin mustasch. Maud Olofsson har sin dialekt. Och Anders Borg har sin hästsvans.

Anders Borg är dock mycket mer än en medelålders man med hästsvans och ring i örat. Han är moderat finansminister också. Den moderata identiteten har ju varit under omvandling i några års tid, men ibland händer det ändå att den gamla sortens moderata värderingar skiner igenom den polerade fasaden. Som exempelvis förra veckan, när finansministern uttalade sig lite obetänksamt.

När Borg höll ett tal för Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) så passade han nämligen på att berätta för dem vilka dåliga löneförhandlare de är och att deras ingångslöner har blivit för höga. Eftersom de offentliganställdas ingångslöner är alldeles för höga så hålls arbetslösheten uppe. Med den logiken är det alltså vårdbiträden och barnskötare som bär skulden för att arbetslösheten inte minskar som den borde.

Antagligen sa han bara sin verkliga åsikt. Att de som är nyanställda i kommuner och landsting tjänar för mycket. Om man vill vara snäll kan man säga att det är ett väldigt teoretiskt sätt att se på det som för många är vardag och verklighet. De ekonomiska modellerna säger inte alltid samma sak som det sunda förnuftet gör. Men jag undrar om Anders Borg egentligen vet vad det är för summor han pratar om när han påstår att lägstalönerna är för höga?

Den första april höjdes den avtalade ingångslönen och nu är den 16 070 kronor i månaden. Före skatt. I den här ekvationen bör man också räkna med att Kommunal uppger att hälften av deras medlemmar - så många som 6 av 10 inom äldreomsorgen - arbetar deltid, vilket alltså innebär att summan troligen är ännu lägre för många av de nyanställda inom vård och omsorg.

Att berätta för några av de som idag tjänar minst på hårt arbete att de egentligen tjänar för mycket är troligen inte ett sätt att lyckas locka unga till välfärdsjobben framöver. Lönerna är låga samtidigt som många arbetar ofrivilligt deltid och har otrygga anställningar; vikariat, visstid och timmar. Lägg därtill en dålig arbetsmiljö och hög arbetsbelastning.

Några dagar innan Anders Borg höll sitt tal för SKL så höll Håkan Juholt första talet som nyvald socialdemokratisk partiordförande. Bland annat påpekade han att vi i framtiden inte kommer att kunna förlita oss på en kollektiv Florence Nightingale-inställning hos dem som arbetar i offentlig sektor. Att den offentliga sektorn inte ska subventioneras med hjälp av låga kvinnolöner.

Visst var detta bara ord från Juholts sida. Precis som Borgs uttalande var bara ord. Men orden är alls inte oviktiga. Det som syns i exemplen ovan är väldigt olika grundinställningar till den (inte obetydliga) del av verklighetens folk som är offentliganställda. De båda herrarnas yttranden ger en fingervisning om hur de värderar hårt välfärdsarbete. Som något som borde löna sig bättre eller som något som idag ger för höga ingångslöner. Det torde skilja dem från den där grå massan.

EVA ÄLANDER
Dagens ledare i Ljusdals-Posten och Söderhamnskuriren

Läraren är skolans viktigaste resurs!

2011-03-29T20:28:00.002+02:00

Förra veckan kunde vi se sista avsnittet i den andra omgången av TV-serien ”Klass 9A”. Den här gången kom tre superpedagoger till en skola i Örebro för att coacha de ordinarie lärarna och på så sätt hjälpa klassens elever att få godkänt betyg i alla ämnen.

Snabbt upptäckte de att det fanns gott om kunskapsluckor hos eleverna. Säkert är det många som framför TV:n har ojat sig över hur det verkar stå till i den svenska skolan. Är det så där illa överallt? Lär de sig ingenting numera? Man får komma ihåg att en hel termins filmande resulterat i åtta stycken halvtimmesprogram. Även om programmet har en dokumentär touch så ska det också leverera god TV-underhållning. De djupare resonemangen får sällan plats i ett sådant format.

Men serien fokuserar lärarnas betydelse för elevernas framgång och har en klar förtjänst då den lyfter diskussionen om hur en bra lärare ska vara. Betydelsen av att läraren ser alla elever kan inte överskattas. Det är ganska lätt som utomstående att i teorin formulera vad läraren borde göra - att sedan göra just detta varje unik skoldag är betydligt svårare.

13/3 kunde vi läsa skolministerns syn på DN Debatt. Hans artikel menade att avsaknaden av lärarledd undervisning är anledningen till att skolresultaten blir sämre. Det verkade nästan på hans resonemang som att ingen svensk lärare någonsin genomför regelrätt undervisning. Som tur är så har han en tydlig lösning. Läraren måste återta kommandot i klassrummet – och inte på vilket sätt som helst: ordet kateder nämns fem gånger i en tämligen kort text. Att kvaliteten på undervisningen ofta kan vara även en resursfråga duckar skolministern skickligt för i sina förenklingar.

I serien visas att läraryrket inte är vad det en gång må ha varit. Man kan inte längre gå in i klassrummet, hålla sin lektion för att sedan gå ut genom dörren och strunta i eleverna. Det är nya tider. Mycket av jobbet handlar om relationer, att förtjäna respekten och förmedla värdegrunden.

Om eleverna ska kunna lära sig måste de vara mottagliga för undervisningen. Vilket förutsätter att de har förtroende för läraren och tvärtom. Det förtroendet är något man måste vinna, inte något som automatiskt följer med lärarrollen. Därför måste man se lärarens auktoritet i ett större perspektiv.

Läraren är skolans viktigaste resurs. Men inte längre en automatisk auktoritet i kraft av yrkesrollen. Auktoriteten är med andra ord inte någonting som du kan få utifrån likt en present. Det är inget som den enskilda läraren kan uppnå genom exempelvis utökade befogenheter från staten.

Ingen som såg Klass 9 A:s NO-fröken Malin under de första programmen tror nog att hon kunde ha ökat på sin grad av auktoritet genom rättigheten att sätta ordningsbetyg eller möjligheten att beslagta mobiltelefoner? Nej. Det finns ingen quick fix. Hon fick istället ordning på sitt pedagogiska ledarskap (och därmed klassen) efter att ha coachats framåt. Inom sig själv hittade hon styrkan att leda gruppen och intressera eleverna för ämnet. När hon utstrålade lugn och trygghet fick hon deras förtroende.

Det finns en klar skillnad mellan att vara en positiv auktoritet och att vara en auktoritär ledare som styr klassen tack vare befogenheter utifrån. Dock oklart om skolministern vet detta.

EVA ÄLANDER

Dagens ledare i Ljusdals-Posten och Söderhamnskuriren

Dagens korridorskonst.

2011-03-29T12:27:00.001+02:00

Alla högstadieskolor har samma trista korridorer. Grått, grått, grått. Tegel och betong. Men nu har jag bestämt mig för att titta efter undantagen. Lite konst i olika former finns det allt... Man måste välja glädjen helt enkelt.

En måndag - en sorts arbetsdag

2011-03-21T22:36:00.002+01:00

9.00-12.00 Föreläsning (Högskolan)
13.00-16.00 Beredning (nämnden)
17.00-19.00 Gruppmöte (nämnden)
20.30-22.00 Läsa kommunala handlingar

Tyvärr så är det här inte en isolerad dag, utan en rätt så representativ inledning för den kommande veckan. Jag är helt igenom uppbokad alla dagar och alla kvällar tisdag, onsdag, torsdag med skola och kommunpolitik. På fredag har jag visst en liten lucka på förmiddagen och till helgen jobbar jag. Ingen rast, ingen ro, inget egentligt liv att tala om.

Nästa måndag börjar min VFU och det ska bli fantastiskt kul. Långa intensiva dagar, javisst. Men det är som synes inget ovanligt för min del. Det ovanliga blir att kunna fokusera min energi på ett ställe enbart och få vara lärare på heltid. Läääängtar redan dit.

2011-03-16T17:11:00.002+01:00

Nu har det gått några dagar sedan Socialdemokraternas valberedning annonserade vilka som är deras kandidater för att föra partiet vidare efter kongressen. Jag tycker det har varit spännande att följa reaktionerna på deras, något överraskande, namn. Framför allt då när det gäller Håkan Juholt.

Vissa menar att Juholt är en lantis, oprövad i stora sammanhang. Dock verkar han ha charmat rätt många skeptiker redan på presskonferensen där hans kandidatur presenterades. Där pratade han om att vi inte kan ha det så att några hela tiden lever i solsken medan andra lever i konstant ösregn. De i solen måste hålla upp paraplyet för de som står i ösregnet. Så enkelt är det; att en tillväxt som för landet framåt, utan att slita sönder det, även kräver en dimension av rättvisa. Jag vet att jag inte var den enda som tänkte att han där och då lät som en socialdemokratisk oppositionsledare ska låta.

Det står rätt klart att han inte kommer att väljas för att spela på moderaternas planhalva, eftersom det är en strid som ingen äkta socialdemokrat kan vinna. Håkan Juholt, Carin Jämtin och resten av den nya ledningen ska istället stå för något annat. En tydlig opposition som blir ett reellt alternativ.

Borgerliga kommentatorer, tyckare och skribenter har också muttrat en hel del om att Håkan Juholt skulle vara ett omöjligt val för medelklassväljarna. För det första tror jag att de har fel och för det andra ser jag muttrandet snarast som en garanti för att valberedningen har träffat rätt. Ju gnälligare som den här sortens proffstyckare är i frågan, desto bättre torde utgångsläget vara i verkligheten.

Faktum är nog snarare att vem som än hade föreslagits av valberedningen skulle ha ratats och/eller förlöjligats av borgerligt sinnade proffstyckare. Endera för trist eller för okonventionell. Maktfullkomlig eller en otydlig ledare. För nära Reinfeldt eller för långt ifrån.

Kritiken mot partiledarvalets process är inte så konstig. Processen känns som en kvarleva från en svunnen tid. Helt klart är det ett tecken på en osund kultur inom ett parti att ingen faktiskt berättar öppet att de vill vara med och leda partiet. Det känns också lite märkligt att partidistrikten inte öppet vill berätta vem de nominerar och varför de förordar den personen.

Å ena sidan kan det kännas underligt och trist att kandidaterna inte kandiderar öppet och marknadsför sig genom att prata politik. Å andra sidan är det inte partiledarens sak att driva en tydlig egen agenda. Partiledaren ska kommunicera partiets politiska uppfattningar och sådana bör formuleras i partiprogram och kongressbeslut. I ett parti som vill vara större än sin ledare måste det finnas utrymme för en levande politisk debatt - inte bara för en ledare som pekar med hela handen och de undersåtar som slaviskt följer dennes nycker.

Det som Socialdemokraterna behöver i nuläget är en partiledare som har en tydlig ideologisk kompass, ett lyhört ledarskap och en rejäl portion av krismedvetenhet. Det kommer tämligen omgående att bli upp till bevis för Håkan Juholt och Carin Jämtin om de väljs på extrakongressen.

Eva Älander

Gårdagens ledare i LjP och Söderhamnskuriren

Okej...

2011-03-16T17:09:00.002+01:00

... rätt länge sedan jag sist gnällde på bussarna. Det är dags nu.

För det första tycker jag man får konstatera att det här med att pensionärer åker gratis buss under dagstid verkar var en succé. Undrar om det syns i statistiken över brutna lårbenshalsar den här vintern? Kul för pensionärerna - mindre kul att tidtabellerna inte är anpassade efter detta. Tabellerna är snäva från början och när många som går ganska sakta ska gå på och av bussarna så tar det nämligen längre tid att köra en sträcka.

För det andra bli jag inte klok på hur de har tänkt (eller inte tänkt) när de lagt upp turerna för Stadsbussarna. Idag skulle jag ta bussen till Högskolan. Den avgick från Gävle central, åkte en hållplats [till Rådhuset] och stannade sedan där för att göra chaufförsbyte med allt vad det innebär av in och ut ur hytten, fix med pengar, ställa in stolar, kolla läget med kollegan etc. Enligt bussens egen klocka så tog sig bussen iväg från Rådhuset fem minuter efter tidtabellen.

Varför lägger man inte in chaufförsbyten först eller sist på en tur? Hur bra kan det vara för busschaufförernas arbetsmiljö att skynda på med chaufförsbyten medan sura och stressade resenärer står och trampar, medvetna om att de kommer bli sena?

Det som göms i snö kommer fram i tö...

2011-03-15T12:04:00.001+01:00

Exempelvis hundratals fimpar (i olika stadier av upplösning) omkring busshållplatser och papperskorgar längs med södra kungsgatan. Bilden kanske är otydlig, men det är ingen vacker syn precis... Tanten som jag väntade på buss med funderade om det inte finns gifter kvar i de längre fimparna. Tja, det gör det säkert. Men de som röker drar ju frivilligt i sig gifterna, så de bryr sig väl så vidare värst om det...

Ber om ursäkt för att bloggen är halvdöd, jag har en tanke om att göra något åt det såsmåningom. Men just nu känns det som att jag är inne i ett långt stim av arbetsdagar utan slut - hemtenta + fältstudier slukade alla vardagar förra veckan och redan jobbade jag 8,5 timmar både lördag och söndag. De kommande tre veckorna har jag schemalagd undervisning alla vardagar. Att shapa upp bloggen är en av de saker som inte är prioriterad i det läget.

2011-02-24T14:52:00.003+01:00

BIG (Brottsförebyggarna i Gävle) har bjudit in till öppet hus med invigning av deras nya lokaler i Nynäs Herrgård. Jag är här och minglar lite. Just nu talar Carina Blank lite och ger en symbolisk gåva, en blomsterkruka med mening: ska man vara riktigt vass så måste man också vara varm. Hon pratade om att BIG är vassa, varma och skapar pärlor i kommunens verksamhet. Vad det är för prälor de skapar - och vilka BIG är - kan du läsa mer om ifall du följer den här länken.

UPPDATERING: Bilden är inget vidare. Det är inte blomman på bilden (och som delvis skymmer Carina Blank) som nämns i texten. Det var istället en kaktusaktig krukväxt, inbäddad i en något värmande stickat och med pärlor på.

2011-02-18T22:16:00.001+01:00

Seriöst SJ, hur svårt kan det vara? Det är arton minus ute nu och följdaktligen fullt med folk på stationen halv tio en fredagkväll. Eftersom inte ett enda tåg kommer i tid. Några som ska avgå är ersatta med buss. Och enbart x-tågen går enligt tidtabellen...

Själv väntar jag på någon som kommer med stockholmståget. Det är en timme försenat. På en resa som borde ta 1,5 timme. Suck.

Frågan är "kommer du att sakna mona sahlin i politiken?"

2011-01-31T09:46:00.003+01:00

Den här lilla farbrorn svarar då: "Definitivt inte! Det måste vara någon som kan slå näven i bordet. Inget emot kvinnor, men sossarna ska ha en man som partiledare."
-
Det är ord och inga visor i dagens arbetarblad. I farbrorns värld tycks alla män alltid mer beslutsamma och handlingskraftiga än alla kvinnor. Intressant. Och tröttsamt.

God morgon Gävle!

2011-01-18T08:39:00.001+01:00

Idag ska jag utbilda mig på gasklockan. För att lära mig mer om rollen som förtroendevald.

Och om någon undrar så har jag fortfarande inte tillgång till internet hemma hos mig. Lite mejl via mobilen är det jag klarar mig på. Men nu är det beställt och nästa vecka ska det finnas på plats. Då blir det blogg, svar på mejl och så där igen...

Beskatta människor eller beskatta produkter?

2011-01-12T17:44:00.001+01:00

En av det nya årets första politiska snedsteg kommer från ett centerpartistiskt kommunalråd i Uppsala. Stefan Hanna skrev på sin blogg om att införa en särskild skatt för överviktiga. Inlägget dök upp under helgernas nyhetstorka och förslaget döptes snabbt till tjockisskatt av tacksamma medier.

Under sin semester i Thailand märkte Hanna, tack vare svenskarna på hotellet, hur stora utmaningar vi står inför med övervikt och valde att publicera en politisk betraktelse över detta på sin blogg. Det inlägg som finns att läsa är luddigt formulerat, men ändå tydligt i avsikten.
Om ett kommunalråd i Sveriges fjärde största stad väljer att skriva om kontroversiella saker är det egentligen inte konstigt att reaktionerna kommer som på beställning.

Hans tankar gick ut på att överviktiga svenskar skulle betala mer i skatt eftersom han ansåg att de utsätter vården och välfärden för en större påfrestning än de som äter och dricker normalt.
Det handlade inte om att beskatta mindre hälsosamma produkter för att få fler att välja bättre alternativ, utan det handlade om att beskatta själva de överviktiga individerna hårdare än andra.

Naturligtvis är saken mer komplicerad än vad hans inlägg gav sken av. Visst är fetma, och då särskilt barnfetma, ett problem som behöver diskuteras. Men det finns fler än en orsak till övervikt. För vissa går det att åtgärda övervikten, för andra sätter sjukdomar och annat man inte kan råda över stopp för sådana åtgärder.

Det är svårt att diskutera det här förslaget utan att bli lite raljerande i tonen. Att staten ska hålla koll på vår viktutveckling i vuxen ålder känns nog kränkande för de flesta av oss.

Och det är nog att Hanna vände udden mot enskilda personer som upprörde mest. Det är stor skillnad på att beskatta produkter och att beskatta människor. Alkohol- och tobaksskatten fungerar ju redan på det viset att produkter som är dåliga för oss beskattas högre än andra produkter. Höga alkoholskatter ses som ett av de mest effektiva sätten att minska alkoholskadorna. Detaljhandelsmonopolet är en annan viktig del i det arbetet.

Samtidigt som en enskild centerpartist väljer att diskutera tjockisskatt så är hans parti det som starkast driver på ett förslag som verkligen har potential att utarma vårdens resurser. Centerns vurmande för gårdsförsäljning hotar nämligen hela den svenska alkoholpolitiken.

När svenska forskare räknar på vad alkoholen kostar Sverige så hamnar siffrorna mellan 50 och 150 miljarder om året. Långt ifrån vad som kommer in i alkoholskatt. Där kan vi snacka om en konsumtion där brukarna vältrar över kostnaderna på samhället. Enkel matematik säger att ju mer sprit som dricks, desto högre blir samhällets kostnader för alkoholskador.

Utredningen om gårdsförsäljning öppnar upp för att utländska aktörer ska få sälja både vin och sprit i egna butiker, på valfri plats i landet. Långt ifrån lokalproducerat vin för att dra turister till landsbygden. Med vinstintresse blir de ett klart hot emot Systembolagets monopol.

Den centerpartistiska moralen tycks just nu säga att övervikt ska skattas bort, men att det inte gör någonting om alkoholkonsumtionen ökar. Snacka om en syn på folkhälsa som silar mygg och sväljer kameler.

Tisdagens ledare i LjP och Kuriren

Ett litet steg framåt och två steg tillbaka.

2011-01-04T17:37:00.000+01:00

Vid årsskiftet började ett knippe med nya lagar och förordningar att gälla. En mix av lagdetaljer, skattesatser och anvisningar till de statliga myndigheterna. En av de historiskt mest intressanta nyheterna är nog avskaffandet av Statens biografbyrå och den svenska filmcensuren.

För hundra år sedan så kunde staten skydda medborgarna från oönskade intryck med hjälp av biografcensur. Bilder som kunde verka förråande, upphetsande eller förvillande klipptes enkelt bort och nådde därmed aldrig allmänheten. Men idag, när alla bortklippta scener lätt hittas i närmaste internetanslutna dator, var det längesen som censuren fyllde en reell funktion.

Så har heller inte en enda vuxenfilm censurerats sedan 1995.

Men samtidigt som regeringen avskaffade statens inskränkta sätt att hantera film så införde de nya regler för de viktiga mediebolag som har ett så kallat public service-uppdrag; Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion.

Snart måste alla nya idéer hos SVT, SR eller UR förhandsgranskas. När de har förslag på en ny tjänst måste de först lämna en ansökan till myndigheten för radio och tv. Oavsett om det handlar om en webbtjänst, en ny kanal eller "andra tjänster av större betydelse". I ansökan ska de motivera vad som kommer att bli den tänkta tjänstens värde för publiken och även uppskatta hur den kommer att påverka resten av mediemarknaden.

Myndigheten låter ansökan gå ut på remiss till de kommersiella mediebolagen. Sedan är det regeringen som beslutar om tjänsten ska godkännas eller inte. I besluten kommer det troliga värdet för publiken att vägas emot konkurrenssituationen på mediemarknaden.

Vinnare i det nya systemet är de kommersiella medieaktörer som på detta sätt ges makt över hur public service ska kunna utvecklas framöver. Det är inte rimligt att SVT, SR och UR ska behöva skicka ut alla spännande och slagkraftiga idéer på remiss till sina konkurrenter innan de kan sjösätta dem.

För den som befarar det värsta kan det verka som att regeringen tänkt enligt logiken ”det man förlorar på gungorna tar man igen på karusellerna”. Bort med en överspelad filmcensur, in med en begränsning av public service? Fast även EU:s konskurrensregler har ett finger med i spelet här.

Filmen är ett viktigt medium som de flesta har en positiv relation till. Dagens filmer berättar visserligen historier med hjälp av bilder men även om de har ett högt underhållningsvärde, så är dess användande i propagandasyfte är rätt ordentligt begränsat nuförtiden.

Programmen i public service däremot påverkar samhället. Där finns plats för nyheter, kultur, debatt och mycket mera. De informerar, utbildar, granskar samtidigt som de underhåller. Tack vare finansieringen med licenspengar är de inte beroende av marknadskrafter för att säkra sin existens. Men nu har regeringen alltså skaffat sig utslagsröst över hur public service-uppdraget ska tolkas in i nutiden. Framöver är det politikerna som har makten över vilken utveckling som ska tillåtas.

När regeringen bjuder upp till dans så tar man alltså ett litet steg för yttrandefriheten och direkt därefter två steg tillbaka. Regeringen dansar nog inte riktigt i takt med det fria ordet alla gånger.

Tre av tre möjliga.

2011-01-03T15:45:00.001+01:00

Just nu sitter jag på ett SJ-tåg söderut. Med den här resan inräknad så har jag åkt tåg tre gånger sedan jag kom tillbaka till Sverige. Hittills har jag varit minst 45 minuter sen varje resa. Och inget pekar på att det blir mindre denna gång... Tre försenade av tre möjliga är vad jag förstår ganska typisk tågstatistik den här vintern.

Känns så där kul när man vet att det står någon på stationen och väntar på att få skjutsa mig vidare. Men det är ju som det är med det. Vi var i tid ungefär hälften av resan nämligen.

Sparken på bilden är ett underskattat fordon. Och sparkarna har nog betydligt bättre statistik på tidspassning än de svenska tågen just nu...

Satsa mer på tåg och järnvägar

2010-12-28T21:28:00.002+01:00

Dagen innan jul hörde jag hur någon person ringde in till ett program på radio för att önska en kärleksfull jullåt. Hon ville påminna om julens budskap om kärlek och tolerans. Och hon tillägnade önskningen till SJ:s personal. För att de inte hade det så lätt just då. Sannerligen hade varken tågvärdar eller tågresenärer det särskilt enkelt den här julen.

Det var första julen på länge som var snöigt vit över hela Sverige. I takt med att snön föll över landet så brakade tåg, spår och annan infrastruktur samman. Det ligger visserligen i tiden att oroa sig för terroristhot, men det verkar ju räcka med några decimeter snö för att lamslå viktiga delar av det svenska transportnätet.

Vi svenskar är så vana vid att saker fungerar att vi gladeligen gör SJ till syndabock hela vintern. Delvis med rätta undrar vi hur svårt det kan vara att ha ett fungerande system för persontransporter i ett land där det är vinter en stor del av året.

Att snöväder tar Spanien eller Grekland med storm är inte så förvånande, men att ett intensivt snöfall gör kaos med hela den svenska infrastrukturen är inte okej.

Det som ofta glöms bort är att allt har sin orsak. Rälsar och tåg har inte gett upp på rent pin kiv den här julhelgen. Den som gett oss den här fina julklappen är faktiskt vår regering. Bakom strulet finns år av otillräckligt underhåll, uteblivna investeringar, misslyckade upphandlingar och höga vinstkrav på SJ.

SJ:s vd har upprepade gånger påpekat att Sverige har det sämst underhållna tågnätet i Europa. SJ:s moderate styrelseordförande jämförde i början av vintern sitt uppdrag med att vara general under Hitler. Internationella jämförelser visar att Sverige snålar extremt mycket på underhållet av järnvägarna i förhållande till jämförbara länder.

Trafikverket heter den myndighet som ansvarar för byggande, drift och underhåll av vägar och järnvägar. Trafikverket säger att det bristande underhållet hänger ihop med regeringens beslut att spara 700 miljoner kronor per år på järnvägsunderhållet. Efter kritik förstärktes visserligen underhållskassan med 500 miljoner – men de pengarna kom från andra delar av tågbudgeten.

Att åka tåg är ett enkelt, säkert, lugnt och framför allt miljövänligt sätt att resa. Tåget är ett framtidens transportmedel. Därför behöver det satsas mer på tåg och rälsar, inte mindre. Tågtrafiken räknas nog inte in i den borgerliga välfärdens kärna, men det borde den göra.

Varje fiaskoartad storhelg drar ner förtroendet för SJ rejält samt minskar viljan och intresset att åka just tåg för att ta sig dit man ska.

Trots att de flesta av oss numera firar Jesus födelse på ett ganska icke-religiöst sätt så är julledigheten ändå helig för många. Därför vill vi inte riskera få den inställd eller förkortad på grund av inställda tåg, signalfel, rälsbrott, strömavbrott, växelfel, personalbrist, oröjda tågspår eller liknande.

De rubriker vi har sett de senaste veckorna visar hur illa det kan gå när man gör ogenomtänkta besparingar där det behövs riktiga satsningar. De utskällda tågvärdarna förtjänar mer än varma tankar och önskelåtar. De förtjänar att få jobba på tåg som går som de ska på rälsar som klarar av det de borde klara.

Eva Älander

Dagens ledare i Ljusdals-Posten och Söderhamnskuriren

2010-12-27T17:49:00.002+01:00

Kanske är jag den sista svensken med ett någorlunda litteraturintresse som inte har öppnat en enda av böckerna i Stieg Larsson-trilogin? Heller inte sett filmerna. Eller brytt mig om hypen. Fram tills igår kväll det vill säga...

Nu är jag redan fullt inne i historien och det känns som att jag kommer vilja läsa alla tre böckerna i ett svep. Förhoppningsvis blir det av innan terminen börjar och kurslitteraturen behöver uppmärksamhet.

Som helhet har jag det bra. Fortfarande är jag vilsen och lite sliten, känns som jag är fysiskt på ett ställe medan tankarna är någon helt annanstans. I förrgår, på juldagen, vaktade jag bebis istället för att gå på krogen. Sjöng barnsånger, snusade och vaggade ihop med J. Igår sov jag och läste. Idag har jag bland annat skottat snö och konstaterat att kondition är en färskvara. Ungefär så.

Soundtrack fredag: jag ska dansa fastän hjärtat brister...

2010-12-17T08:12:00.000+01:00

Efterlysning.

2010-12-14T22:12:00.002+01:00

Just nu sitter jag och bildgooglar tecknade grisar. Syftet med detta är att de ska få agera folksagans klassiska tre små grisar i en meningslös skoluppgift jag måste göra klart senast torsdag. De tre små grisarna har fått ersätta Pippi Långstrump alltså, men en bok måste ju ha bilder också. Men jag kan inte rita - så därför googlar jag istället. Förhoppningsvis med någorlunda lyckat resultat till sist.
-

2010-12-14T22:09:00.002+01:00

Jag har massor av plugg att göra. Jag har ingen studiedisciplin. Det är en mycket dålig kombination.

Idag har jag visserligen fått lite saker gjorda, men inte alls så pass mycket som jag hade planerat att göra. Det är lite stressande, men det ska väl lösa sig. Det är en ny erfarenhet för mig att vara mitt uppe i en tentavecka och inte ha en utstakad plan för hur jag ska genomföra den. Fredag och måndag är det som är dagarna för skarpt läge.

Men betygen spelar faktiskt ingen roll alls den här gången och det får bli som det blir. Hur det än blir så kommer det ju att bli bra. Jag vet ju det, men ändå blir jag stressad av hela alltet. Mañana, mañana funkar delvis, men lite stressande är det ändå.

S i Ljusdal har skämt ut sig

2010-12-14T22:05:00.002+01:00

Idag är det en vecka sedan Socialdemokraterna i Ljusdal valde sitt nya kommunalråd. Jag vet inte mer än vem som helst om det spel som föregick det. Jag vet inte vilka politiska skiljelinjer det var tal om eller ens om det fanns några sådana att tala om och jag vet heller inte vilka lojaliteter som låg bakom att det blev som det blev.

Men jag vet precis hur illa det ser ut utifrån. För den överväldigande majoritet av kommuninvånarna som inte var med på tisdagens möte.

I våra ögon ser det nämligen ut som att Ljusdals Arbetarekommun har huggit en kniv i ryggen på en av sina ledande företrädare. En företrädare som den senaste mandatperioden har lotsat partiet genom ett blocköverskridande samarbete – med resultatet att Socialdemokraterna gick framåt i valet med ett mandat medan partnern Centern backade tre.

Om man var missnöjd med Holmstrands ledarskap så hade det varit snyggare att markera detta innan valet genom att inte sätta henne högst upp på listan och lansera henne som sin toppkandidat. Toppkandidaten har i ett kommunval ofta stor betydelse för väljarna, oavsett om de kryssar personen eller ej. Faktum är att endast 30 procent av de socialdemokratiska valsedlarna i Ljusdal hade personkryss för någon kandidat överhuvudtaget. Majoriteten av s-väljarna var alltså nöjda med partiets egen rangordning och tyckte att Holmstrand kunde få förnyat förtroende som kommunalråd.

Det ser nu onekligen ut som att man gick fram med en sak i valet och sedan ångrade sig. Hur ska väljarna nästa gång veta att de kandidater som Socialdemokraterna lyfter fram i valet också är de som kommer att ha partiets förtroende några månader efter att valet är avgjort? Vilka andra vallöften har passerat bäst-före-datum innan den nya mandatperioden ens hunnit börja?

Var det så att Bäckman hela tiden var den som partiet ville ha som kommunalråd borde det såklart ha varit Bäckman som stod överst på listorna också. Det hade varit ärligt mot Holmstrand, mot Bäckman och framför allt mot väljarna.

Då kunde väljarna ha fått tycka till om de tyckte att han var den bäst lämpade att leda kommunen. Det är inte omöjligt att de hade tyckt det. Men som det är nu kommer Bäckmans mandat inte främst från de 32 % av kommuninvånarna som röstade på Socialdemokraterna, utan från något tiotal personer som närvarade på ett internt partimöte.

Dessutom verkar det nu utåt sett som att Socialdemokraterna i Ljusdal ändrar åsikt lite efter humör, undanhåller saker från sina väljare på ett lite maktfullkomligt vis och inte riktigt värdesätter sina egna förtroendevalda. Det ser, med andra ord, jäkligt illa ut. Lycka till med att värva nya medlemmar och framtida röster när det är ni behandlar varandra inför öppen ridå som ni gjort de senaste veckorna...

Som socialdemokrat är jag en kärleksfull kritiker när jag säger detta: Ljusdals AK, ni har skämt ut er. Jag vet inte om ni inte förstår det eller om ni inte bryr er om faktumet, men så är det tyvärr. Alltså har ni rätt mycket jobb framför er om ni återigen vill visa kommuninvånarna att ert ord är att lita på.

Eva Älander

Dagens ledare i Ljusdals-Posten

Glad tredje advent!

2010-12-12T08:54:00.000+01:00

Dagens nyheter.

2010-12-11T22:34:00.004+01:00

Okej, idag har jag besökt två hemsidor som det var ett tag sedan jag var inne på; Expressen och Aftonbladet. Förstår jag det hela rätt så är de mest intressanta och angelägna nyheterna i Sverige just nu två stycken till antalet.

För det första att kronprinsessan Victoria tackade nej till vin och hade på sig en draperad klänning på Nobelfesten. Vilket sammantaget naturligtvis tyder på att hon är gravid? Det kan inte vara så att hon fått tag på en snygg klänning och dessutom, vilket faktiskt vore fullt förståeligt, inte ville berusa sig när hon skulle konversera hela kvällen med en Nobelpristagare?

Och förresten, om hon nu är gravid på riktigt så får hon väl berätta om det precis när hon vill. För min del kan hon gärna få hålla hemligheten tills det är dags att åka till BB om hon vill. Ifall hon håller sig till administrativa grejer och skickar ut Daniel att klippa band så länge kan det nog funka…

För det andra så har ännu en blond kille vunnit Idol. Och själva nyheten är inte att han vann, utan snarare att hans flickvän satt i publiken fast han innan har berättat för alla tidningarna att han varit otrogen med den andra Idol-finalisten? Inget om vinnarlåten och nya skivan, utan mest bara otrohet och förlåt. Snacka om otacksamt för den som jobbar med pressfrågor på ”Idol”. Eller?

2010-12-08T22:26:00.001+01:00

Kvällsdryck: glögg. Väldigt gott och värmande i regnrusket.
-

2010-12-08T17:29:00.002+01:00

Idag känner jag mig rätt trött och sliten. Hade önskat att jag vore lika stark som Pippi Långstrump. Minst. Och apropå Pippi så behöver jag få tag på en kortversion av något sympatiskt kapitel ur en Pippi-bok. Till en fullständigt meningslös skoluppgift som jag verkligen måste försöka styra upp innan helgen. Jag hade tänkt mig göra något på det här med när Pippi börjar skolan, men vi får väl se hur det slutar. Med eller utan pluttifikationsteorier.

Det behövs inget "nya Socialdemokraterna"

2010-12-08T17:03:00.003+01:00

I lördags presenterades första delen av den socialdemokratiska valanalysen. Där lyftes diverse tankar kring vad man måste jobba med för att komma ur den kris som nu fyller löpsedlarna.

Forskare vid Umeå Universitet har mätt svenskarnas attityder till välfärdspolitik sedan 1981 och i den senaste mätningen så ökade stödet för skattefinansierad välfärd. Omkring 75 procent av svenskarna kan tänka sig att betala mer i skatt om pengarna går till skola, sjukvård och äldreomsorg.

En av forskarna konstaterar apropå detta att man kan säga att den socialdemokratiska samhällsmodellen vann valet, samtidigt som det socialdemokratiska partiet förlorade. För det är sant att moderaterna har vunnit val genom att positionera om sig enligt ett genomarbetat koncept och samtidigt ta avstånd från sin allra extremaste skattesänkarpolitik. Det är kanske inte så konstigt att Socialdemokraterna drabbas av identitetskris i ett läge där kopian uppfattas som trovärdigare än originalet i en rad viktiga profilfrågor – från välfärd till arbetsmarknad.

Efter tio år som partiaktiv tror jag att det är lite förenklat när det skrivs om den socialdemokratiska krisen. För det finns två kriser inom Socialdemokraterna; en politisk och en organisatorisk. Mona Sahlin tog upp bägge i det tal hon höll till förtroenderådet i lördags. Det handlar alltså inte enbart om en politisk identitetskris orsakad av att man måste hitta sin plats i ett nytt politiskt klimat.

Den enkla lösningen är att låta Mona Sahlin avgå vid extrakongressen och nöja sig där. Men det räcker inte långt om man på allvar vill förändra och förbättra. Omkring Sahlin finns ett gäng andra ledande företrädare, vars förtroende är minst lika förbrukat. Det handlar inte i första hand om att det behövs yngre företrädare, vilket vissa envist hävdar. Snarare om att det behövs personer som, oavsett ålder, kan tänka i nya banor. Det behövs ledande företrädare som kan göra ett radikalt omtag och ge hela partiorganisationen en rejäl injektion av självförtroende.

Det Socialdemokraterna behöver är ett ledarskikt som klarar av att utarbeta ett sammanhållet politiskt alternativ. Och som sedan vågar stå upp för detta. Det handlar inte om att köpa en växande medelklass med riktade bidrag och avdrag. Det handlar om att vinna över dem till tanken om att ett samhälle med små klyftor är den samhällsmodell som alla tjänar mest på i längden. Där systemen är utformade så att de flesta sammanlagt tjänar betydligt mer på välfärden än vad de betalar in till den. Det var så tidigare generationer byggde folkhem och välfärdsstat i ett imponerade tempo.

Frågar ni mig så behövs det inget nya socialdemokraterna rent politiskt. Att vara socialdemokrat handlar om att dela en värdegrund som är tidlös. En värdegrund som gjort att borgarna faktiskt bara kan vinna val genom att försöka spela på den vänstra planhalvan.

Strävan efter jämlikhet och solidaritet kan lätt tas med in i 2010-talet. Visst har omvärlden på många sätt förändrats sedan det socialdemokratiska partiet bildades, men behovet av politiska lösningar på diverse samhällsproblem kvarstår. Det finns gott om orättvisor kvar att utplåna och där finns en roll för Socialdemokraterna att fylla.

Eva Älander
Gårdagens ledare i LjP och Söderhamnskuriren

2010-12-05T22:22:00.003+01:00

Idag blir jag glad över att läsa Underbara Claras inlägg som reagerar på det här med välgörenhet och hur konstigt det är att folk blir förvånade över att det finns så pass många fattiga barn i Sverige som inte kommer att få några julklappar i år.

Det är faktiskt jättekonstigt att folk blir överraskade över att det ser ut så här, att det kunnat bli så hänger ihop med samhällsutvecklingen i stort. Vill man hårddra det kan man till och med säga att en majoritet av svenskarna har röstat för detta. För ett Sverige där Aftonbladet får skriva om att 340 000 barn lever i fattigdom.

Det är fint att folk vill göra någonting för de som har de sämre ställt. Men välgörenhet är selektivt och bygger på godtycke. Väldigt ofta blir det felriktat, hur goda intentionerna än är. Och välgörenhet kan aldrig ersätta sådant som är på riktigt; strävan efter jämlikhet, minskade klyftor och att ge alla mer makt över sin egen vardag.
-

Glad andra adventshelg!

2010-12-03T22:36:00.000+01:00