Jag försöker lugna ner mej tillräckligt för att kunna gå och lägga mej, men det är inte så lätt som man kanske kan tro. I morse var jag uppe halv sju för att hinna duscha, äta en sorts frukost och skriva instruktionsbrev (som jag för övrigt glömde, fick skriva tre maratonsms istället) till min grymma prao innan tåget till Stockholm gick 7.58. I storstan var jag på ett rätt bra planeringsmöte och blev bjuden på lunch. Åkte hemåt igen vid två och jobbade effektivt typ hela resan. Tåget försenades 33 minuter på vägen och när det kom in gick jag till jobbet för att fixa grejer och sedan direkt till ett möte som jag nog egentligen inte behövde vara på, men diverse gjorde att jag kände att jag borde (och dessutom ville jag). Men räknar man lite grovt pysslade jag med jobbrelaterade saker (jobb + resa med jobb + kvällsmöte) mellan 08 och 22 idag. Inte så strålande.
Killen som stoppade mej på centralen idag gjorde hela dagen. Skulle vilja tacka för den finaste komplimang jag fått på lääänge. Och den åttiotvååriga skräddardamen i mataffären som berömde mammas karamellrosa kappa gjorde mej också glad på ett sött sätt. På en gång glömde jag att jag inte hittat vinterjacka och blev såklart tvungen att ringa hem bums.
Det är väldans kallt i lägenheten, får väl ringa om det. Och ute regnar det; snön låg inte ens kvar en halv dag. I helgen är det Dexcupen och jag skulle nog helst av allt vilja åka hem, men det går ju inte eftersom jag åker till Kiev lite sådär över helgen för att gå på ett möte, men egentligen skulle jag ju varit i Malmö. På det här viset blir ju resvägen faktiskt kortare... Verkar det snurrigt? Det är som så det känns just nu. Lite ynklig är jag allt också.
Måste diska, måste packa, måste handla, måste våga, måste hitta resa, måste läsa på statistik, måste vila, måste sova, måste plocka, måste ringa, måste jobba. Måste ta semester.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar