Apropå svartvit världsbild.

Det förvånar mej att många verkar tro att det bara är att plocka fram Ratko Mladic från hans gömställe och sedan kan Serbien få förhandla med EU och så blir det välstånd och frid och fröjd och alla eventuella hatkänslor blåses bort och kriget är bortglömt och traffickingen tar slut och så vidare i all evighet. Halleluja. Kanske raljerar jag, men riktigt så enkelt är det faktiskt inte. Så svartvit må kartan vara, men riktigt så svartvit är inte verkligheten.

Ryktet att Mladic hade givit upp visade sig vara just ett rykte. EU har idag satt rejäl press på Serbien-Montenegro i den här frågan och jag tycker det är bra. Jag vet mycket väl att det inte handlar om svart eller vitt, men alla krigsförbrytare måste fram om man ska ha en chans att ta tag i övriga problem. Det är inte enkelt, men man måste fortsätta på den enda vägen framåt. Trauman måste bearbetas, såren måste få ta sin tid att läka och de svåra frågorna (Kosovos framtida status är bara en sådan fråga, hur man ska få de unga att se en framtid i landet en annan. Flyktingfrågorna finns där, liksom ämnet hur demokratin kan stabiliseras och hur politikerna ska få makten över landet; det vill säga även över armén och maffian. Och då har jag inte ens nämnt landets gigantiska skuldbörda...)

I den här artikeln (som jag rekommenderar) uttrycks det tydligt: "I klartext betyder det vad alla egentligen vet: att Serbien ingen framtid har utan Europa, att landet är fattigt, förbittrat, i dag en stat med bara begränsad kontroll över den klaviatur som ett modernt statsväsen måste förfoga över. "

Men Mladic och många andra som världssamfundet ser som krigsförbrytare ses som hjältar på hemmaplan. Det Radikala partiets demonstrationer till stöd för dem samlar enorma massor av människor i Belgrad, kanske har du sett det glimta förbi på TV? Det finns ett citat som går i stil med "den enes terrorist är den andres frihetskämpe". Det är serbisk sanning. Många jag träffat tycker inte att dessa män har gjort något fel (åtminstone inget som omvärlden behöver lägga sig i), många anser inte att Haagdomstolen har något existensberättigande och så vidare. Vilken regering skulle ha bråttom att begå det politiska självmordet att lämna ut den man som på flera sätt har kommit att symbolisera dessa mångas bittra känsla av övergivenhet? Återigen är det inte så enkelt.

Dessutom stämde Bosnien-Hercegovina idag sitt grannland Serbien-Montenegro på flera miljarder i Haagdomstolen, för allt lidande som landet (och dess befolkning) utstod under Bosnienkrigen. Det är första gången någonsin som en stat stämmer en annan för folkmord, ett av de allra grövsta brotten. Och det här är verkligen inte en historia som är enkel och svartvit. Jag, som har tillbringat tämligen lång tid i den bosnienserbiska republikens residensstad Banja Luka, vet. Det är inte bara grannländer, det är mycket mer än så. På gott och ont är förhållandet komplicerat, men det kräver minst ett eget inlägg.

En gång diskuterade jag i fyra och en halv timme med SDS (serbiska nationalistpariet) lokalavdelning i Banja Luka. Skulle gett bra mycket för att få vara en fluga på väggen och kunna höra deras diskussioner en dag som denna...

Förresten räknas 350 000 personer som flyktingar i Serbien-Montenegro idag. De sa det i förbifarten på nyheterna, utan någon som helst källa. Skulle tippa på att de borde sagt minst 350 000 personer. Men svenska medier har ju fullt upp med hockeyguld, schlagerfestival, smutskastningsprat, fågelinfluensa och tjugoårsminnet av salig Palmes morddag. Då är det väl lite väl mycket begärt att de skulle gräva ordentligt i glödheta frågor som rör "Europas bakgård"?