Jag väcktes i morse av ett telefonsamtal med den sorgliga nyheten att Inger Lundberg har lämnat oss. Eftersom hon var partidistriktets ordförande här i länet hade vi en del kontakt kring olika saker. Redan från början kände jag mej trygg i att vända mej till henne om jag undrade något.

Varma, omtänksamma och kloka Inger är en av de personer som har fått mej att känna mej välkommen här i Örebro. En av dem som, trots allt, fått mej att känna att det här nog är en stad jag eventuellt kan tänka mej att vara kvar i.

Hon hade alltid peppande ord att strössla kring sig i omgivningen. Hon höll härliga tal och hon nådde fram, människor man träffade på i olika sammanhang kände väldans ofta till henne. Hon bekymrade sig för många, tog de små (som den om bandmasken) och de större striderna och fick alla de där striderna att faktiskt kännas viktiga. Jag minns särskilt när Inger förklarade för Pontus Enhörning (eller var det någon i Morgonpasset?, minns inte riktigt...) hur viktigt det var att ta tag i problemet med dvärgbandmasken (vilket hon hade skrivit en riksdagsmotion om) medan jag satt och fnissade framför radion. Programledaren lät ju helt övertygad efter deras samtal.

Cancern har haft henne i sitt grepp ett tag, men det var väl ingen som egentligen trodde att hon skulle förlora kampen mot den. Jag gjorde det i alla fall inte, visst att hon var trött och så sist jag träffade henne, men behandlingarna flöt ju på. Men nu blev det så att hon somnade hon in igår. Jag vet inte riktigt vad jag kan säga mer än; tack för allt, Inger.