Ibland är det bra lustigt hur associationsförmågan fungerar. Jag läser om lilla Agnes krigsmardrömmar och tänker osökt två saker. Dels det självklara (att kriget och vansinnet måste få ett slut) och dels, apropå barn, att jag ska försöka låna något barn och gå på bio nu när min gamla favorit Nicke Nyfiken har blivit storfilm.
Kanske är jag bara trött. Jag jobbar, pysslar, försöker, krånglar, ynkar, tar slut på orken, saknar och jobbar ännu mera. Glädjs massor åt att S. är på väg hem igen. Jag vill också vara det; vill vara på rätt plats, i rätt tid och med rätt sällskap.
Sitter inne i värmen och lyssnar på en finfin blandning av Magic Numbers, Timbuktu och dansk r n' b. På andra sidan fönstret dundrar Lundellkonserten vidare ut över stan och regnet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar