Regnet smattrar mot rutan och det går tuggummisegt med det mesta just nu. Ringer folk som inte svarar och datorn gör inte heller som jag vill. Klockan har sprungit iväg, lunch har jag inte ätit än och det har kommit mycket emellan mej och det nödvändiga.

Men jag har egentligen ingen anledning alls att klaga – ingen alls. Vid den här tiden imorgon är jag framme i Odense. Jag kan inte sätta ord på den oro och den förväntan som jag går och bär runt på inför de följande fyra dagarna. Men vid den här tiden imorgon vet jag hur jag reagerar den här gången…

Det är sex och ett halvt år sedan jag sist befann mej i Danmark. På sex och ett halvt år har det hänt mycket i mitt liv och jag har förändrats väldans. På lördag kommer jag att träffa många av dem som hjälpte till att forma mej till den jag är idag. Återigen kommer jag att ha flera av mina sambos från 1998/99 omkring mej. Det känns märkligt, men jag längtar.

De senaste veckorna har jag drömt på danska, pratat med mej själv på danska och knappt ens tänkt på det. Imorgon vid den här tiden är jag med Rikke och hämtar hennes son i børnehaven.