... att kommunbyråkrater kunde förklara ordentligt och se människorna vars ärenden de handlägger - inte bara ägna sig åt att hasta igenom, avbryta, vara omänskligt kyliga och spilla dyrbar tid.
... att saker (läs: inlämningsuppgifter) inte alltid klumpade ihop sig.
... att jag vore bättre på att säga nej och ifrån.
... att bekanta kunde sluta ifrågasätta varför jag valt att plugga i Gävle (när du hade så många andra alternativ, brukar de tjata). Eftersom jag är trött på att motivera kommer jag att skriva en seriös text om det på bloggen. Tror jag i alla fall.
... att folk kunde sluta tro att kärleksproblem är enda anledningen till att man kan vara ledsen. Det är det verkligen inte.
... att det kommer in snuskigt mycket pengar till helgens "Världens barn"-insamling. Håll utkik efter en insamlingbössa nära dej.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag har den senaste tiden jobbar för två olika kommuner med samma problem. Jag antar att du menar tjänstemännens bemötande. Problemet i båda dessa delar har varit att man är kraftigt underbemannade. Har en ledning som ständigt ska mäta allting och konstant följa varje steg som tas. Samtidigt ringer folk, och så försöker man vara trevlig, även fast vissa kan inleda med "För in i helvete...vad fan håller ni på med.." m.m. Bryr mig inte speciellt mycket om de samtalen om jag ska vara ärlig. Det som blir problematiskt är att om man är långdragen får man skit från andra kunder att det alltid är upptaget. Man är helt enkelt pressad från olika håll hela tiden. Ser iofs säkert ut så på de flesta arbetsplatserna. Sen är det väl före mycket fokus på den kvantitativa inom samhället idag, visa upp bra siffror idag är viktigare än vad folk tycker och tänker.
Jag hade också andra alternativ än Gävle som rent "ryktesmässigt" skulle varit bättre. Men Gävle kändes rätt, sen har jag sökt till andra ställen på senare tid, men har tackat nej varje gång av någon anledning.
Att säga nej är inte alltid enkelt men nödvändigt. De som oftast verkar komma "längst" med sin identitet är de som styr efter sin egen röst, och med de menar jag inte att köra över alla andra och strunta i allt. Utan snarare att inte påverkas av yttre påtryckningar när man exempelvis skall välja vart man vill utbilda sig. En person som styr sitt liv efter andras omdömen kommer aldrig att hitta sig själv.
Självklart vet även jag att kommunala tjänstemän i många fall har en pressad situation och ofta får slita hårt för att lyckas göra sitt jobb så att både de själva, kommunens medborgare och arbetsgivarna blir nöjda med resultatet.
Den mening som jag skrev i det här inlägget var min egen reflektion från ett personligt möte, där bemötandet som gjorde mej väldigt besviken. Onödigt att alls nämna det kanske man kan tycka, men nu är det gjort. Jag har träffat på väldigt många utomordentliga tjänstemän också, som jag aldrig skulle drömma om att kalla för "kyliga kommunbyråkrater".
Skicka en kommentar