Imorgon är ingen vanlig dag.

Nu har jag inte så långt kvar till tjugofem. Sedan i fredags har jag fått firande varje dag, så lite känns det som att jag redan har klarat av födelsedagen. Men rent officiellt är det morgondagen som räknas och det känns... inget särskilt alls.

Kanske är det så att jag inte har hunnit med, mentalt är jag kvar i augusti (eller möjligen september). Den här hösten har verkligen rusat förbi. Jag har mest hängt med i farten och nu är det alltså alldeles snart dags för "min" dag. Så kan det gå.