Skratta eller gråta?

Imorgon ska jag på första mötet med min nya nämnd. Jag tror att det, på många plan, blir rätt stor ändring jämfört med min förra nämnd. Först av allt handlar det nog om att komma in i rutinerna.

En sak är dock helt säker och det är att det blir annorlunda att vara fritidspolitiker i en stad, där man kan vara säker på det här med kommunalpolitik inte är ett skämt. I Örebro var det dessvärre inte helt tydligt alla gånger (åtminstone inte sedan koalitionen tog över). Gävle har en röd-grön majoritet och i majoritet måste man ta ansvar - det är liksom vad det går ut på, lektion 1A i kommunledning.

Nu kanske någon tycker att jag är orättvis mot Örebro, men då kan den personen inte ha hört senaste nytt. Ska man skratta eller gråta? Efter några kommunalt misskötta turer kring en nöjespark med Sune och Bert har författarna tröttnat, surnat till och hoppat av uppdraget som Örebroambassadörer. Läs mer hos John eller kanske när en av författarna beskriver förloppet.

Jag har ingen aning om hur många Örebroambassadörer det finns, men jag undrar om kommunen kan lyckas uppröra fler av dem och i så fall hur? Får Ernst inte bygglov för nästa sommartorp? Blir "Hjalmar" av med sprittillståndet på sin krog? Ska man flytta på ÖSK-Kronblom?
--------------------------------
När jag ändå är inne på ämnet så minns jag förbönerna i Rådhuset, "Management by quoting poetry", bristen på jämställdhetstänk och så vidare. Bara i Örebro, barn, bara i Örebro (hoppas jag i alla fall).