Om avstånd och andra tråkigheter.

I förrgår fick jag på omvägar höra att gamla distriktet har årsmöte nu till helgen och det gjorde mig lite ledsen. Först blev jag förvånad över min reaktion, men det var nog så att jag hade hoppats på att få skriva protokoll, laga mat, diska eller whatever. Troligen mest för att kunna avsluta den eran med att gästa årets årsmöte - jag hann inte ta något ordentligt farväl förra våren. Kanske lika bra att jag inte fick någon inbjudan för jag hade inte kunnat säga nej och som läget är nu har jag inte tid att åka någonstans.

Men när jag stod och väntade på bussen i söndags gled ett tåg mot Hallsberg in på perrongen alldeles bredvid. Det har hänt förut, men det speciella den här gången var att jag impulsivt ville gå på tåget. Många trodde säkert inte att de skulle se de här orden från mig, men... jag saknar Örebro. Vet inte varför, men så är det. Troligen är det bara en övergående släng av nostalgi, som kan bero på att jag inte varit där på väldigt länge, att min starkaste anknytning dit snart lämnar stan eller att det snart gått ett år sedan flytten blev bestämd.

Vi får väl se om jag lyckas klämma in en resa i vår. Att det inte längre är samma stad som jag lämnade har jag förstått trots att jag knappt har kontakt med någon därifrån (ens av dem jag skulle vilja). Men c’est la vie; avstånd äter tyvärr ofta upp vänskap och det är klart det är tråkigt när vissa man hade hoppats kunna behålla försvinner.

Å andra sidan blir det inte alltid så. Vissa vänner känner en nästan skrämmande bra, trots flera månaders frånvaro av en gemensam vardag. Det märks när de slår huvudet på spiken bara genom att fråga rätt sak vid rätt tidpunkt. A. kommer alltid att vara sådan.