En dag med finingarna.

Idag spenderade jag dagen på min praktikskola, som vikarie för min handledare. Fyra lektioner hanns med; engelska, tyska, svenska och svenska 2. Det är mycket lättare och roligare att vicka i klasser där eleverna känner en och man kan alla namnen. Det blir inget tjafs och gränstestande på så vis.

Det är inte klokt egentligen vad viktigt det är att kunna ungarnas namn. I alla sammanhang känner man sig sedd när en person minns ens namn. Motsatsen är nedslående, mitt skräckexempel på sådant är från gymnasiet. Då hade vi en lärare som inte lärde sig hälften av klassens namn på hela det år som han hade oss.

En klok lärare menade för övrigt att jag skulle vara glad att jag har så pass lång tid kvar av utbildningen "för då har nog de värsta varselvågorna gått över, så du kan få ett jobb att börja med"