Den som gapar efter mycket...

... mister ofta hela stycket. Preciiiis så är det.

Här sitter jag och skrivkrampen igen. Hur tusan man nu kan ha skrivkramp när man har skrivit flera tusen ord om ämnet. Missvisande ordval får man väl säga. Den här veckan blev det faktiskt så att jag skriver om Haiti, bistånd och välgörenhet. Det skulle kunna bli en essä men det som gäller är som sagt 3000 tecken. Det finns så mycket att säga och så lite utav röd tråd genom mitt långa utkast. Det är så svårt att stryka sina finaste formuleringar. Så svårt att nöja sig när det man skriver verkligen betyder något.

Grejen är att jag har så mycket jag vill säga i ämnet. Det berör mig på riktigt. Och det har startat en kedjereaktion, att skriva om detta har väckt så många tankar hos mig. Inte minst insikten om min ruskigt felprioriterade tid. Det är sånt här jag kan och när hjärtat är med känns det värt att göra uppoffringar.

Så varför lägger jag tid på energitjuvande verksamheter istället för saker jag kan och vill göra? Det är något jag får tänka vidare på senare, då jag inte har en deadline som står i vägen...