Ibland krävs det att en kund skriver under något på mitt jobb och det brukar vara snabbt gjort. Vissa gånger missförstår man varandra och då måste man försöka förtydliga så smidigt som möjligt. Men andra gånger blir det bara tok. Se nedanstående autentiska konversation som ett litet tecken på hur trött man kan vara om dagarna när schemat har blivit förflyttat och rasten alldeles för uppskjuten...
Eva: Och så vill jag ha en liten signatur här bara...
Kille: Ska jag skriva telefonnumret under då?
E: Nej, det räcker med en liten kråka så är vi klara.
K: Vill du ha telefonnumret på ett annat papper då kanske?
E: Nej, det behövs inget telefonnummer alls.
K: Är du säker på det?
E: Ja??? Din signatur är fullt tillräcklig.
K: Okej... Det var i och för sig inte riktigt så jag menade. Men jag kanske kan få ditt nummer istället då?
Killen i exemplet var väl ungefär i min egen ålder och verkade fullt normal. Men det tog verkligen tre försök innan jag ens förstod att han hade en dold agenda med att fråga om han skulle lämna sitt telefonummer. Tro mig, det är inte helt rimligt att tro att någon vill stöta på en sliten, uppstressad, lätt folkilsk tjej iklädd en illasittande (och ärligt talat ganska så ful) uniform.
Antar att jag får ta det hela som en komplimang. En rolig historia om märkligt kundbeteende och/eller min uppfattningsförmåga.
-
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Du glömmer den viktigaste poängen..... Fick han numret då? :D
Nej, det framgick kanske inte. Men naturligtvis gav jag inte ut mitt telefonnummer till en helt random kund.
Skicka en kommentar