Man kan träffa hur många borgare som helst på stan utan att det känns något speciellt. Om jag får spydiga kommentarer eller elaka mejl efter ledarna så gör det mig inte så mycket. Såna gånger tänker jag bara att alla har rätt till sin egen åsikt, även om jag ofta får erkänna att jag har svårt att förstå deras världsbild ens när jag försöker. De beskriver verkligheten på ett sätt som för mig är verklighetsfrämmande.
Men det finns uppenbarligen undantag. Jag blev ledsen på riktigt idag. När någon som en gång stått mig väldigt nära kom dragandes med argument om hur den som jobbar hårt inte ska straffbeskattas och behöva försörja andra så kändes det långt in i magen att det är fel. Särskilt när personen i fråga inte faktiskt ens behöver titta utanför sin familj för att se konsekvenserna av utförsäkringarna. Galet trist att det är så lätt att glömma var man kommer ifrån...
-
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar