.

När jag i fredags såg bilderna från Oslo centrum så blev jag helt stum. Bilderna såg ut att komma från vilken krigszon som helst. De visade ett söndersprängt regeringskvarter. Sårade människor och glassplitter blandat med fruktan.

Under kvällen utvecklades det hela till något större, värre, mer omfattande. När terroristen anlände till ett det traditionella sommarläger som hålls av AUF, SSU:s norska systerorganisation. Där sköt han kallt ihjäl åtskilliga unga, många bara i tidiga tonåren. I polisförhör har massmördaren sagt att det var nödvändigt för honom att utföra dessa handlingar.

När myndigheterna på söndagskvällen sammanfattade resultatet av de två händelserna så var 93 stycken bekräftade döda. 66 stycken skadade, varav flera allvarligt, samt runt fem saknade. Minst 93 norska familjer har fått eller kommer få beskedet att den de saknar inte kommer tillbaka.

Det som hänt är ofattbart. Urskillningslöst våld. Meningslösa skott. En utstuderad ondska. Terroristens motiv tonar fram allt klarare ju fler detaljer som har kommer fram i förhör, medier och polisundersökningen. Det var inte en slumpvis handling av en enstaka galning. Det var utstuderat, välplanerat och han drevs av ett brinnande hat.

Jag har själv deltagit på liknande läger som yngre och som lite äldre har jag varit med om att anordna stora ungdomsläger. Inför ett sådant stort arrangemang skrivs det alltid krisplaner. Om akuta sjukdomar, insektsbett och olyckor. Att ha ifall att det värsta skulle hända. Men det som hände på Utøya i fredags visar att man aldrig kan vara förberedd på det allra värsta som kan hända.

Väl framme på Utøya så lurade mördaren ungdomarna att tro att han var polis. För att sedan på nära håll skjuta ner dem. Det handlar om minst 86 oskyldiga ungdomar. 86 stycken som är någons son, dotter, syster, bror, vän och käresta. Dessa ungdomar blev skjutna för att en norsk terrorist tyckte att deras död var ett nödvändigt vapen i kampen för det han trodde på.

Händelserna i Norge, både bombningen av stadskärnan och massakern på Utøya, väcker frågor om vad en enskild människa är kapabel till. Kanske det värsta våldsdådet i Nordens nutida historia?

Det här berör mig på många plan, inte bara för att jag känner mig nära AUF. På något sätt tycks det beröra oss alla. Det här rör alla de ungdomar som är ideellt engagerade för att de tror på någonting. Det här alla de rör tonårsföräldrar som någon gång skickat iväg sina barn på liknande läger. Det här rör alla de organisationer som med ideella krafter ordnar aktiviteter för massor av barn varje år.

Engagerade ungdomar, det finaste som finns i en demokrati. Vad gör det med ett så pass litet land att förlora så många unga i ett enda slag? Det återstår att se. Som den beundransvärde norske statsministern Jens Stoltenberg sade: det är först när det publiceras namn och bilder på de som dödats som vidden utav katastrofen kommer att gå upp för oss.

Nästa vecka håller SSU sin kongress. Jag tror mig veta vilken av de utländska gästerna som kommer att mötas av den allra varmaste applåden och den allra största kärleken. Han heter Eskil Pedersen, är ordförande för AUF, bor i ett land i chock och har förlorat alltför många av sina kamrater alltför tidigt.

EVA ÄLANDER
Dagens ledare i Ljusdals-Posten och Söderhamnskuriren