När någras ofrihet inkräktar på andras frihet.

Den här veckan har nog ingen kunnat undgå att höra talas om de brittiska kravallerna. Bilderna därifrån har visat sönderslagna butiker, brinnande hus, kvarter i uppror, tusentals poliser och pågående plundring.


En av de böcker som jag har läst i sommar heter "Tankar om politik", och är skriven utav den tidigare skol- och kulturministern Bengt Göransson. För övrigt en läsvärd bok som jag varmt kan rekommendera. Det var precis den bok som jag kom att tänka på när jag hörde talas om vad som utspelades i en rad brittiska städer.

I ett av kapitlen förs nämligen ett längre resonemang kring begreppet frihet; vad det innebär respektive vad det inte kan innebära. Det handlar om hur frihet och valfrihet ofta används som synonymer i dagens debatt, vilket de alls inte är. Valfriheten låter dig välja inom ett utbud som andra har satt samman åt dig.

Frihet är ett långt mycket vidare begrepp, som tillåter den enskilde att röra sig över vida fält med den enda begränsningen att man inte får begränsa någon annans frihet att röra sig på samma fält som man själv. Därför förutsätter verklig frihet en gemenskap och en respekt för andra som gör att den inte är möjlig att uppnå i mycket ojämlika samhällen.

Motsättningen må verka abstrakt, men Göransson illustrerar den tydligt med att beskriva det rådande läget i många sydamerikanska länder. En situation där de som är rika är oändligt rika, men trots detta inte har någon frihet att tala om. Även om de lever i överflöd så kan de inte gå ner på stranden för att köpa en glass utan att riskera att bli rånade, kidnappade, dödade. Deras frihet begränsas på så sätt av andras ofrihet. I ojämlika samhällen mister alla någon del av sin frihet. De rika bor i inhägnade områden. De fattiga svälter. Desperationen växer.

I förlängningen så är det just detta som har kunnat ses under de brittiska kravallerna. Hur någras ofrihet kommer att inkräkta på andras frihet.

Eftersom livet är oförutsägbart till sin natur så behöver ett samhälle försöka bygga skyddsnät som involverar alla medborgare samt låter dem drömma om en ljusare framtid. När sådana nät blir för finmaskiga så frodas maktlöshet, uppgivenhet och alla sorters extremism hos de som glömts bort. England har en lång tradition av stora klasskillnader. Det är det land där den sociala rörligheten, enligt OECD, är sämre än i något annat i-land.

Alla som ingår i ett samhälle har några gemensamma beröringspunkter, vare sig de vill det eller inte. Det är exempelvis därför som alla i ett samhälle tjänar på att alla som bor där har en viss grundtrygghet. De som har orsakat de brittiska kravallerna och många av de som förfasat sig över dessa bor i samma städer. De lever inte under samma villkor, men med varandras villkor in på knuten. På så sätt är det vad den ene gör som avgör hur fri den andre tillåts vara.

Det är mycket sällan som bilder på sönderslagna butiker, brinnande hus, kvarter i uppror enbart handlar om det vi kan se på den aktuella bilden. Det finns oftast en bakgrund till bildernas dramatik som hör hemma i ett större sammanhang.

Och det är just det större sammanhanget som kan förklara vad det som egentligen händer. Det gäller i Damaskus, det gäller i Kairo och det gäller i London.

EVA ÄLANDER
Dagens ledare i Ljusdals-Posten och Söderhamnskuriren