Stefan Löfven har nu varit Socialdemokraternas partiordförande i drygt fem månader. I lördags stod han på Almedalens scen, näst sist ut i raden av talare under Almedalsveckan.


De som tvekade om vilka politiska frågor som han vill prioritera torde ha fått sina tvivel skingrade efter det inspirerade premiärtalet i Almedalen. I ett tal som målades med de breda penseldragen tillät sig Löfven att lyfta blicken och tala om de stora sammanhangen istället för att enbart fokusera på enskilda frågor.

Löfven talade förstås mycket om jobben. Om att inga av samhällets utmaningar kan lösas om ingen ordnar jobben. Om vilket resursslöseri som arbetslösheten innebär. Om vikten av samverkan mellan arbetsmarknadens parter och politiken. Om det paradoxala i att svenska företag har svårt att hitta arbetslösa med rätt kompetens för de lediga jobben samtidigt som Fas 3 är landets största arbetsgivare. Och så vidare.

Han uppehöll sig vid den socialdemokratiska paradgrenen livslångt lärande och sade klart och tydligt att Socialdemokraterna vill föra en politik för full sysselsättning – det är till och med att betrakta som partiets främsta uppgift. En politik som stärker full sysselsättning behöver vila på tre ben: sunda offentliga finanser, en aktiv närings- och innovationspolitik samt investeringar i utbildning och omställning som gör så att människor också har möjlighet att ta de jobb som växer fram.

Dessutom talade Löfven mycket om miljön och hur vi offensivt måste möta klimatutmaningarna. Han betonade att ingen ensam kan stå för utvecklingen mot ett hållbart samhälle. Den utvecklingen är något som vi ska och måste säkra gemensamt. Samhället och individerna tillsammans. Eftersom både individens förmåga och politikens kraft är enorm.

Det något luddiga begreppet ”hållbar frihet” lanserades som en målbild för vad Socialdemokraterna vill uppnå med en politik som siktar på att få med alla dimensioner i hållbarhetsbegreppet: den ekonomiska, den sociala och den ekologiska. Egentligen är den hållbara friheten en språklig uppdatering av det gröna folkhem som Göran Persson brukade drömma om. Gemensamt för de två begreppen är att de förpliktigar och kräver både insikt och handling.

Naturligtvis pratade Löfven lite om regeringen. Men han pratade enbart om dess politik. Inte en endaste gång nämnde han Fredrik Reinfeldt (eller någon av de andra borgerliga partiledarna) vid namn. Han pratade om den politik de för, men sökte inte efter konflikt med dem som personer. Ett intressant drag – särskilt om man jämför med exempelvis Annie Lööfs och Göran Hägglunds tal, där mycket handlade om Socialdemokraterna och inte alla gånger utifrån partiets politiska förslag.

Det har funnits frågetecken omkring vilka frågor som kommer att prioriteras av en socialdemokrati ledd av Stefan Löfven. Journalister och andra tyckare har spekulerat friskt och raljerat över återhållsamhet och eftertänksamhet. Efter Almedalstalet torde en del av dessa frågetecken ha rätats ut. Innehållet var politiskt tydligt och ideologiskt förankrat, förslagen han kom med var konkreta och framtidsinriktade – och viljeinriktningen gick det sannerligen inte att ta miste på. Fortsättning följer, som det brukar heta.

EVA ÄLANDER
Ledare i Ljusdals-Posten och Söderhamnskuriren
i tisdags (10/7)