En gång har jag varit med om kärlek vid första ögonkastet. C, den mörke främligen och starke beskyddaren. Han gick inga kringelikrokar, utan det var snarare pang på. Jag hade kjol på mej den gången och han gick direkt på att börja sniffa under den. Sedan var det kört. Efter hand lärde vi känna varandra bättre och jag kom, mot många odds, riktigt bra överens med kraftpaketet C. Vi vägde ungefär lika mycket och han kunde välta mej om han ville, vilket han också var på väg att göra några gånger när han blev glad att se mej. Jag har ju aldrig varit någon hundmänniska, men C är jag väääldigt förtjust i. Faktiskt saknar jag att mötas av C som viftar på svansen när han ser "sina tjejer" komma gående och att bli nedslemmad som hälsning.
-
Men mest saknar jag kanske tryggheten det gav att alltid veta att C (och husse) fanns där i närheten om det behövdes. I Gävle var jag helt trygg och orädd, kanske på gränsen till våghalsig. Men jag behöver någon som är trygghet i den här stan. Det blev kusligt uppenbart häromkvällen. Har drömt mardrömmar flera nätter nu på grund av det där, en enda grej...
(Well, en gång till var det kört första ögonkastet. Men honom slarvade jag bort.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar