Idag är det en ledig lördag i en ledig helg, men trots det var jag vaken rätt tidigt, eftersom idag är Ingers dag, den dag partidistriktet hade valt för att ordna en minnesstund för Inger Lundberg.

Det var en väldigt fin minnesstund och kändes verkligen bra. Folkets Hus stora sal var fint iordninggjord, alldeles lagom med tulpanarrangemang, ljus och en perfekt bild på Inger (med lite klurigt leende och glimten i ögat). Alla närvarande fanor var som lite extra ståtliga. Det som gladde mej mest var nog att det var så mycket folk och så mycket olika sorters människor; unga, gamla, partitrogna och andra. De fyllde salen, innan det hela kunde börja fick man bära in extra stolar. Det bekräftar bara det jag nämnt tidigare; Inger berörde alla slags människor.

Musiken skötte en väldigt duktig kille från Musikhögskolan med finstämda svenska visor. Talen var fina, personliga och hade hög igenkänningsfaktor. Rolf Janssons var vackrast (han har ju också skrivit ett superfint minnesord), men vete tusan om inte Micke Damberg var bäst. Jo, det var han nog. Kanske beror det på att jag kände igen mej så mycket i det han sa och att det verkligen kändes att det kom från hjärtat.

Fortfarande är det på sina sätt overkligt att Inger är borta. Jag kände ju henne bara i drygt ett år, men kom ändå att beundra och tycka mycket om henne. Undet det här året fick jag stor del av det som många tog upp under dagens minnesstund; främst hennes stöd och omtänksamhet, men även klokskapen, idéerna, diskussionsvilligheten och humorn. Inger kallade SSU-distriktet för "det här partidistriktets stora kärlek och glädje" vid sommarlunchen förra året. Tror knappt aldrig att jag känt mej så glad över något beröm, även om det naturligtvis inte alls var riktat bara till mej. Men hon visade den inställningen i handling vid många tillfällen och tomrummet efter henne blir svårt att fylla.

I övrigt är jag på topphumör, då en stor sten har lättat från mitt hjärta. Har lite beslutsångest inför återstoden av dagen, men det är lyxproblem.