Spridda tankar i moll.

I ett av gårdagens långa samtal kom vi att prata om skillnader på perioder i våra liv och började jämföra typiska kvällar olika år. Rätt deprimerande, åtminstone för min del. En typisk fredagkväll i slutet av maj/början av juni är inte längre finjobb, kärlek, utekväll eller vänner som det har varit de senaste åren.

Inte att jag egentligen har något att klaga på, men jag är inte nöjd alls. Komplext där... Kanske är detta en ny fas i mitt liv, men jag har aldrig helt velat gå in i den. Därav missnöjet. Jag har satt mitt liv på paus och umgås med dem som betyder via telefon. I närheten finns ingen trygghet, ingen som ger energi och ingen som förstår. Men gott om stora krav, kritik och gnällbältesanda. Klart det inte blir bra i längden.

Orättvist? Kanske lite. Erkännas bör att jag drabbades relativt snabbt av hemlängtan och inte helt gav Öret ärliga chanser i början. Det var inte enbart mitt fel, men heller inget jag kunde styra. Det är svårt att trivas i ett sammanhang där man inte känner sig välkommen. Dessutom har det varit mycket olyckliga omständigheter inblandade i min relation med den här staden (som att dem jag hade här försvann och att jag jobbat på tok för mycket för att faktiskt orka).

Örebrolivet är ofta tråkigt. Min föregångare sa någon gång att det tog ett bra tag att börja trivas här. Om jag minns rätt så definierades "ett bra tag" då som minst ett år, antagligen längre. Men definitioner kan ändras, så hur länge är egentligen "ett bra tag"?