Elevperspektivet är så lätt att glömma...

Det här med att umgås regelbundet med en elvaåring ger ën andra perspektiv på saker och ting. En sådan sak är skolan, som vi diskuterar ganska ofta. Eftersom hon tillbringar hela sina dagar där och jag ska bli lärare faller det sig ofta ganska naturligt att vi pratar om skolan. Idag när vi träffades var det särskilt två saker som gjorde mig upprörd.

För det första, de nationella proven. ”Min” tjej går i femman och ska därför ha nationella prov i matte, svenska och engelska. På torsdag är det dags för det första svenskprovet. Deras lärare har förberett dem så hon hade koll på exakt hur det skulle gå till, ungefär vad som förväntas av dem och så. Ändå var hon redan rätt så nervös och menade att det här känns som stor skillnad mot deras vanliga prov, även om hon inte visste varför egentligen.

Mitt i allt frågar hon mig ”Hur var det när ni hade såna prov?” På min tid hade vi ju inga nationella i femman, så det sa jag till henne. ”Varför måste vi då? Alla är jättenervösa…”
Någonstans är det fel när man inte kan svara på ett barns fråga. Förhoppningsvis blev hon lite lugnare av mitt pepp, men jag tycker det är trist att hon och hennes klasskompisar redan ska behöva må dåligt över ett nationellt prov. Betygs- och provstress kommer de att hinna få sin beskärda del av senare i sin skolgång.

Det andra som upprörde mig var Gävle kommuns varsel. Om jag förstod rätt hade deras klass förra året en lärare som fick sluta på grund av varslen. Även i år har en av deras klassföreståndare varslats. Båda dessa lärare har varit/är omtyckta och duktiga lärare, som barnen gärna vill ha kvar. ”X ska få sluta för att nån på typ kommunen har bestämt det. De fattar inte hur bra hon är.”

Rent logiskt vet jag att kommunen har för många lärare till för lågt elevantal och att det därför måste minskas på personal. Tråkigt, men så är det tyvärr ibland. Den här gången har lärare med kombinationerna Svenska/SO och Matte/NO varslats. Vissa har jobbat uppemot tio år, medan lärare med kortare anställningstid och andra ämneskombinationer klarat sig från varsel. Varslen har, vad jag förstår, lagts utan att man tittat på lösningar med förtidspension, utan att man tittat schematekniskt på hur man kan utnyttja lärares olika ämneskombinationer, utan att man sagt upp de obehöriga lärare som är anställda. Och - uppenbarligen - utan att man tar hänsyn till att samma elever drabbas av lärarbyte igen.

Det knyter sig lite extra i magen av att tänka på detta eftersom jag vet vilka som styr den här kommunen. Det är liksom mitt lag som (miss)sköter skolfrågorna. Att tillbringa tid ute i skolverkligheten har rest massor av frågetecken. Hur lät vi det bli så att friskolorna står för trygghet och kontinuitet? Vad är kommunens strategi för att möta friskolorna? Satsas BoU-nämndens resurser verkligen på rätt saker? Varför sköts varslen så klumpigt och blir så stora så många år i rad? Varför handlar all skoldiskussion i lokala medier om varsel och skolnedläggningar? Varför diskuteras det aldrig om hur vi vill utveckla skolan och göra den kommunala skolan till ett konkurrenskraftigt alternativ igen? Och så vidare…