Torsdag idag.

Min lunchdejt blev inställd tack vare kombinerad lung- och öroninflammation. Stackars R. lät helt slutkörd när vi pratades vid. Å ena sidan var det kanske inte så dumt, i nuvarande tillstånd är jag nog inget vidare sällskap för kära vänner - så mycket saker som jag har i huvudet. Men å andra sidan är mina prioriteringar felskruvade lite för ofta. Därför ska jag följa med på middag innan kvällens konsert med Miss Li. En middag på Helt Enkelt kan inte slå fel.

Ett stort problem just nu är att jag inte förstår mig själv alla gånger. Jag menar, vilken sorts sadism är det som får en människa med överfylld kalender att pressa in en paneldebatt med äckligt kort varsel? Igår fick jag frågan och kunde inte låta bli att tacka ja (efter lite övertalning) så imorgon eftermiddag ska jag debattera jämställdhet på en gymnasieskola här i stan...

Visst var det länge sedan jag gjorde något liknande och visst är jag bra på det och visst brukar jag tycker det är kul. Men inget av dessa tre faktum svarar tillräckligt bra på frågan: Varför? Jag förstår helt enkelt inte mig själv och hur jag hanterar det här märkliga engagemanget, något jag mår dåligt av men ändå håller kvar vid i tron på en bättring. Det är en som en relation man försöker hålla liv i, trots att den tog slut för länge sedan.

Jag har länge försökt formulera ett inlägg om min hatkärlek till rörelsen och politiken, hur det blev som det blev. Snart kanske det inlägget tar sig igenom både skrivkramp och självcensur. Om det inte gör det så kan ni glömma att jag sa något.