Det behövs inget "nya Socialdemokraterna"

I lördags presenterades första delen av den socialdemokratiska valanalysen. Där lyftes diverse tankar kring vad man måste jobba med för att komma ur den kris som nu fyller löpsedlarna.

Forskare vid Umeå Universitet har mätt svenskarnas attityder till välfärdspolitik sedan 1981 och i den senaste mätningen så ökade stödet för skattefinansierad välfärd. Omkring 75 procent av svenskarna kan tänka sig att betala mer i skatt om pengarna går till skola, sjukvård och äldreomsorg.

En av forskarna konstaterar apropå detta att man kan säga att den socialdemokratiska samhällsmodellen vann valet, samtidigt som det socialdemokratiska partiet förlorade. För det är sant att moderaterna har vunnit val genom att positionera om sig enligt ett genomarbetat koncept och samtidigt ta avstånd från sin allra extremaste skattesänkarpolitik. Det är kanske inte så konstigt att Socialdemokraterna drabbas av identitetskris i ett läge där kopian uppfattas som trovärdigare än originalet i en rad viktiga profilfrågor – från välfärd till arbetsmarknad.

Efter tio år som partiaktiv tror jag att det är lite förenklat när det skrivs om den socialdemokratiska krisen. För det finns två kriser inom Socialdemokraterna; en politisk och en organisatorisk. Mona Sahlin tog upp bägge i det tal hon höll till förtroenderådet i lördags. Det handlar alltså inte enbart om en politisk identitetskris orsakad av att man måste hitta sin plats i ett nytt politiskt klimat.

Den enkla lösningen är att låta Mona Sahlin avgå vid extrakongressen och nöja sig där. Men det räcker inte långt om man på allvar vill förändra och förbättra. Omkring Sahlin finns ett gäng andra ledande företrädare, vars förtroende är minst lika förbrukat. Det handlar inte i första hand om att det behövs yngre företrädare, vilket vissa envist hävdar. Snarare om att det behövs personer som, oavsett ålder, kan tänka i nya banor. Det behövs ledande företrädare som kan göra ett radikalt omtag och ge hela partiorganisationen en rejäl injektion av självförtroende.

Det Socialdemokraterna behöver är ett ledarskikt som klarar av att utarbeta ett sammanhållet politiskt alternativ. Och som sedan vågar stå upp för detta. Det handlar inte om att köpa en växande medelklass med riktade bidrag och avdrag. Det handlar om att vinna över dem till tanken om att ett samhälle med små klyftor är den samhällsmodell som alla tjänar mest på i längden. Där systemen är utformade så att de flesta sammanlagt tjänar betydligt mer på välfärden än vad de betalar in till den. Det var så tidigare generationer byggde folkhem och välfärdsstat i ett imponerade tempo.

Frågar ni mig så behövs det inget nya socialdemokraterna rent politiskt. Att vara socialdemokrat handlar om att dela en värdegrund som är tidlös. En värdegrund som gjort att borgarna faktiskt bara kan vinna val genom att försöka spela på den vänstra planhalvan.

Strävan efter jämlikhet och solidaritet kan lätt tas med in i 2010-talet. Visst har omvärlden på många sätt förändrats sedan det socialdemokratiska partiet bildades, men behovet av politiska lösningar på diverse samhällsproblem kvarstår. Det finns gott om orättvisor kvar att utplåna och där finns en roll för Socialdemokraterna att fylla.

Eva Älander
Gårdagens ledare i LjP och Söderhamnskuriren