Välgörenhet i stället för konkreta politiska förslag?

Efter att ha försämrat A-kassan radikalt, minskat biståndsbudgeten med en dryg miljard och utförsäkrat tusentals har nu regeringen hittat ett nytt sätt att omfördela samhällets resurser på.

Från och med nästa år ska privatpersoner kunna göra skatteavdrag för gåvor som skänks till godkända ideella organisationer inom välgörenhet och forskning. Det hela börjar i liten skala; enbart för privatpersoner och med ett ganska blygt maximalt avdragsbelopp. Den som skänkt 6000 kronor på ett år kan få 1500 kronor tillbaka.

Välgörenhet ska uppmuntras och belönas i samma takt som våra gemensamma åtaganden förminskas och försvagas. Det handlar om att den enskilde får känna sig lite bättre, utan att behöva försumma något. Ett sätt att köpa sig fri från skuldkänslor över de ökade klyftorna.
Regeringens egen utredare avrådde efter många övervägande från att införa det här avdraget 2009. Just eftersom nackdelarna är betydligt större än fördelarna. Tänk er den extra arbetsbördan för Skatteverket och den byråkrati som krävs för att upprätta listan med godkända hjälporganisationer och forskningsstiftelser samt hålla den uppdaterad.

Främst av allt är jag mycket tveksam till avdraget eftersom det är ett förslag i helt fel riktning. Det känns fel att samhället backar på punkt efter punkt och i stället förlitar sig på enskildas välvilja. De senaste åren har vi exempelvis kunnat höra om hur köerna till kyrkornas diakoniverksamheter har växt sig långa med arbetslösa, sjuka och ensamstående föräldrar.

Är det rätt att de ideella organisationernas existensberättigande ska hänga på vem som lyckas producera de flashigaste kampanjbilderna? Blir den viktigaste överlevnadsfrågan för forskare och organisationer inte vilken verksamhet de bedriver utan snarare huruvida de får finnas med på listan över godkända mottagarorganisationer?

Solidaritet, inte godtycke, borde styra samhällets politik för de mest utsatta. När jag använder ordet solidaritet så handlar det inte om att tycka synd om någon, utan att man istället ser att denne någon lika gärna hade kunnat vara jag i en annan situation med andra förutsättningar. Ett ömsesidigt ansvar för varandra är en sorts förutsättning för att samhället ska hålla ihop.

I en nära framtid så kanske den lovvärda organisationen Majblomman sätts upp på listan över godkända mottagare för avdragsgilla gåvor. Majblomman är en välkänd organisation dit föräldrar skriver brev för att be om hjälp för att kunna köpa glasögon till sina barn, bidrag för att möjliggöra en sommarutflykt eller nya vinterskor när de gamla blivit för trånga. Breven som finns på deras hemsida är ett av de allra tydligaste uttrycken för hur den utbredda (och omtalade) barnfattigdomen ser ut - för verklighetens folk.

Maria Larsson, den kristdemokratiska barnministern som ansvarar för de fattiga familjernas situation, skickade i våras ett pressmeddelande när hon köpte majblommor till resten av regeringen. Hon valde några tior i välgörenhet i stället för konkreta politiska förslag som verkligen förändrar de berörda familjernas situation och på så sätt förbättrar barnens vardag. En kristdemokratisk prioritering som nu även har fått genomslag i statsbudgeten.

EVA ÄLANDER
Dagens ledare i Ljusdals-Posten och Söderhamnskuriren