Vad hände med arbetslinjen för de unga?

I förra veckan föreslog Folkpartiets ledning att ungdomar framöver ska få radikalt lägre ingångslöner. Allt i ett försök att pressa tillbaka ungdomsarbetslösheten. Det stora problemet är tydligen att ungdomar är för dyr arbetskraft.

Sedan länge är de svenska lönerna en förhandlingsfråga mellan fack och arbetsgivare. Eftersom lönerna regleras i kollektivavtal finns det ingen lagstadgad minimilön i Sverige, utan det är kollektivavtalen som ser till att det finns rimliga lägstalöner. Politikerna brukar vara noga med att inte lägga sig i lönefrågor. Därför är det extra intressant att major Björklunds senaste utspel landar mitt i en lönerörelse. Dessutom en lönerörelse där LO-förbunden tydligt sagt att de vill prioritera låglönesatsningar.

I samma veva förordade Folkpartiet att provanställningstiden för personer under 26 år ska förlängas från dagens sex månader till 12 månader. Tydligen behöver arbetsgivarna mer tid för att bestämma sig om en ungdom är värd att behålla än vad som är fallet med äldre. Att de ungas anställningsvillkor snarare skulle behöva bli tryggare tycks Folkpartiet inte vara medvetna om. Utdragna provanställningar, strötider samt diverse spring-och-ring-vikariat kännetecknar idag arbetsmarknaden för stora delar av den grupp som brukar kallas unga vuxna.

Med sänkningen av krogmomsen har vi ju fått veta att det främst är inom restaurangbranschen som ungdomsjobben förväntas dyka upp. Enligt Hotell- och restaurangfacket tjänar en 18-åring som jobbar heltid i deras bransch 14034 kronor i månadslön. Och heltidstjänster är inte precis normen, snarare undantaget. Vilken lön tycker Jan Björklund vore lämplig istället?

Det tycks vara lätt att förbise att det inte finns ungdomspriser på lägenheter eller ungdomsrabatt i mataffären och att varken hemförsäkring eller elabonnemang ger dig rabatt på grund av låg ålder. Om förslaget om ungdomslöner blir verklighet så befästs den politik som tvingar unga vuxna att bo kvar hemma allt längre.

En risk med det här förslaget, som både Folkpartiet och Centern driver, är att lönespannet kommer upplevas som orimligt stort. Det kan leda till motsättningar mellan de unga, som är billiga att anställa, och alla andra, som i det perspektivet kommer framstå som alltför välavlönade. Grupper på arbetsmarknaden spelas ut mot varandra, vilket på sikt ger resultatet att alla anställdas löner pressas tillbaka. De enda som gynnas av detta är arbetsgivarna. Forskning, från bland annat OECD, visar heller inga belägg för att lägre löner särskilt skulle gynna de grupper som står längst från arbetsmarknaden.

Och vad var det som hände med arbetslinjen? För några år sedan hade alliansens en superkur mot arbetslöshet: det var att vidga klyftorna mellan de som hade jobb och de som inte hade jobb. Det skulle löna sig att arbeta hette det då.

Nu har de gjort helt om och vill sänka lönerna för en grupp som redan från början har ett ganska dåligt utgångsläge i kampen om jobben. En grupp där vissa klarar sig utmärkt och andra behöver stöd på väg till det första jobbet.

På de intressantaste frågorna blir folkpartiledaren svaret skyldig: Är ungdomarna på något sätt undantagna från arbetslinjen? Ska det inte längre löna sig att arbeta?

EVA ÄLANDER
Dagens ledare i Ljusdals-Posten och Söderhamnskuriren