När jag kommer ner till tågstationen och ser ersättningsbussarna stå uppradade får jag alltid en liten orosklump i magen. Särskilt om jag ska åka någonstans där jag har en tid att passa eller om jag har köpt en tågbiljett just eftersom jag ville sitta och göra något (plugga, jobba, skriva) under resan. Men just den här gången tycks jag inte ha något att oroa mig för, bussarna är tänkta för andra.