Makteliten tar för sig - klyftorna ökar

LO ger årligen ut en rapport, som kartlägger inkomstutvecklingen för den så kallade makteliten. I år heter rapporten Makteliten – kommer tillbaka. Vilket är passande eftersom maktelitens inkomster har återhämtat sig efter finanskrisen och återigen växer betydligt snabbare än den genomsnittliga industriarbetarlön som agerar jämförelseobjekt i rapporten.

En genomsnittlig person som ingår i makteliten hade under 2010 en årsinkomst motsvarande årsinkomsten för 17 stycken industriarbetare. Om vi begränsar oss till enbart den ekonomiska makteliten (det vill säga näringslivstopparna) så hade denna grupp en inkomst som motsvarar 46 industriarbetarlöner under 2010.

Årsinkomsten för en genomsnittlig toppchef i näringslivet motsvarar alltså det som 46 stycken industriarbetare gemensamt tjänar under ett år. Eller om man vill se det från annan vinkel: för att få ihop det som den genomsnittliga VD:n tjänar på ett år krävs att industriarbetaren jobbar mellan 19 och 65 år - hela sitt yrkesverksamma liv.

Statistiken i rapporten fokuserar på hur inkomstutvecklingen för de positioner som ingår i underlaget och inte för enskilda personer. Dessa undersökta maktpositioner har delats in i tre undergrupper: den ekonomiska, byråkratiska samt demokratiska eliten.

Den ekonomiska eliten består som sagt av det privata näringslivets toppchefer – det är dessa som har en inkomst motsvarande 46 industriarbetarlöner.

Den byråkratiska eliten är höga chefer samt ekonomer inom t.ex. offentliga bolag och medier. Deras genomsnittliga inkomst 2010 utgjorde ungefär 8 industriarbetarlöner. Den demokratiska eliten utgörs av folk- och förtroendevalda inom politik, fackförbund och intresseorganisationer. Den demokratiska elitens inkomster under 2010 kan jämföras med 6 industriarbetarlöner.

Det är tämligen uppenbart vilken av dessa tre grupper som drar upp snittet för maktelitens inkomster. Att ställa de tre grupperna i relation till varandra och fundera över proportionen på skillnaderna blir särskilt intressant när man betänker att det ofta är politiker som får klä skott i debatten när oskäliga löner diskuteras till vardags. Jämfört med den ekonomiska elitens inkomster ter sig dock inkomsterna hos den demokratiska eliten nästan anspråkslösa.

Detta är samma personer som exempelvis i årets avtalsrörelse säger nej till lönesatsningar som ska minska könsbaserade löneklyftor. Det tycks vara lätt att förespråka måttfullhet hos andra när man själv har en väl tilltagen inkomst samt generösa bonusavtal.

Dessutom måste det sägas att industriarbetarens snittlön är 25 000 kronor i månaden. Därför kan det yrket knappast ses som exempel på ett låglöneyrke. Enligt LO:s statistik var medellönen för alla anställda i arbetaryrken 22 400 kronor år 2010. Med andra ord skulle klyftorna förstärkas ytterligare om jämförelsen med makteliten utgick från exempelvis en handelsanställds lön eller sjuksköterskelön istället för en industriarbetarlön.

Frågan är hur stora skillnader som de som förespråkar ökade inkomstklyftor önskar sig och hur stort gap samhället tycker sig kunna acceptera. Om 46 gånger industriarbetaren inte är nog så ligger det nära till hands att misstänka att det helt enkelt inte finns någon övre gräns…

Eva Älander
Dagens ledare i LjP och Söderhamnskuriren