Att vilja lära skomakaren bliva vid sin läst.

Ibland talas det om klass i den politiska debatten. Fast de samtalen pågår oftast lite i debattens utkant, exempelvis på kultursidorna. Vid de tillfällen då en nyhet alldeles uppenbarligen handlar om klassamhället talas det dock om allting annat än just den faktorn. Som när det handlar om vilka barn som lever i fattigdom. Eller vilka barn som skolan sviker. Eller vilka personer det är som låses fast i långtidsarbetslöshet och vanmakt. Eller hur det är möjligt att årsinkomsten för en genomsnittlig näringslivstopp motsvarar 46 stycken industriarbetarlöner.

Visst finns det skillnader i våra livsvillkor när det gäller sådant som hälsa, ekonomi, inflytande och övriga levnadsförhållanden. Och visst finns det samband mellan dessa skillnader och faktorer som yrke, utbildning och den makt du känner dig ha över din vardag. Det mesta här i världen hänger ihop. Väldigt sällan är det slumpen som styr.

Den som tvekar på detta kan öppna valfri publikation från Statistiska Centralbyrån. Där syns sambanden med all önskvärd tydlighet i statistik, staplar och diagram. Dessutom syns det att klyftorna mellan människor i Sverige har ökat de sista åren. De som tjänar mest har fått mer pengar. Samtidigt har de som tjänar minst fått mindre att röra sig med.

Trots detta talas det ganska ofta om klass som något som inte längre är relevant i dagens samhälle. Som när integrationsministern Erik Ullenhag (FP) sa att han inte använder ordet klass för att han är liberal. Har inte klassbegreppet spelat ut sin roll nu när industrisamhället blivit kunskapssamhälle? undrar någon. En metallarbetare tjänar mer än många akademiker, vem är det då som är arbetare? säger en annan.

Men begreppen behöver inte krånglas till mer än nödvändigt. Klass handlar om makten över sitt arbete, om de möjligheter man vågar se och om förslitningsskador i kroppen. Det manifesteras i rapporter om att var tredje kvinna i LO-yrke inte kan gå på toaletten utan att be om lov. Eller larm om tjänstemannastress över att ständigt vara uppkopplad. Det är bara olika uttryck för samma grundproblematik; samma vardagliga maktlöshet.

Klart det uppstår viss förvirring när de nya Moderaterna vill framställa det som att alla arbetande har gemensamma intressen. I deras berättelse står konflikten inte mellan arbetsgivare och anställd, utan mellan de som arbetar och de som inte gör det. Ungefär som att elektrikern har mer gemensamt med företagets VD än med en tidigare kollega som är arbetslös. I moderaternas Sverige är det inte meningen att vi ska se samhällets strukturer.

Regeringens politik förnekar sig dock aldrig. Därför är det inte förvånande att de nu vill backa in i framtiden genom att göra vissa gymnasieprogram ettåriga och helt befriade från teoretiska ämnen. Det finns väldigt mycket att säga om det här förslaget, som alldeles uppenbarligen kommer att förstärka klassamhället.

En gymnasieskola som ger vissa elever framtidsmöjligheter och gör andra elever till billig arbetskraft med svag ställning på arbetsmarknaden. Ministrarna är medvetna om vilka som vinner respektive förlorar på en sådan tydlig sortering, men det bekommer dem inte. Ty det är klassisk borgerlig politik att vilja lära skomakaren bliva vid sin läst.

EVA ÄLANDER
Dagens ledare i Ljusdals-Posten & Söderhamnskuriren