Välfärd eller välfärdens kärna?

En svensk som bor i ett annat land får nya perspektiv på den svenska välfärden. Jag vande mig vid förundrade blickar över att min universitetsutbildning var gratis och avund när föräldraförsäkringens längd nämndes. Kanske vet vi inte hur bra vi har det? Ty sanningen är att den svenska välfärden har gett de flesta av oss väldigt mycket mer än vad vi någonsin betalat in till den.

Men någonstans började många tro att vi inte behövde de gemensamma lösningarna och tvivla på välfärden som projekt. Någonstans fick Alliansen utrymme att sälja in tanken att ”välfärdens kärna” är allt som behövs. Att alla får det bättre om de som jobbar får sänkt skatt. Och helt plötsligt såg många poängen i den svart-vita världsbild som säger att det inte är logiskt att jag betalar för något som jag inte ser direkt personlig nytta av. Att de arbetslösa är lata. Att de som är sjuka får skylla sig själva. Det var så enkelt att inte ägna en endaste tanke åt att man själv någon gång kan komma att behöva det sociala skyddsnät som byggts upp av tidigare generationer och i valrörelsen 2006 buntades ihop under det föraktfulla samlingsnamnet ”bidrag”.

Sedan 2006 har skatterna för de som arbetar sänkts med sammanlagt 75 miljarder kronor. I 2013 års budget tilldelas utgiftsområdet ”Hälsovård, sjukvård och social omsorg” 62,2 miljarder. Det betyder att vi på sex år sänkt inkomstskatterna med nära 13 miljarder mer än vad all svensk sjukvård kostar under ett år. Därtill kommer halverad krogmoms, sänkt bolagsskatt, avskaffad förmögenhetsskatt och så vidare… Givetvis får vi mindre för skattepengarna när vi har mindre att betala med.

För mig är det livsviktigt att det finns ett skyddsnät för mig och för alla andra den dag någon av oss faller. Sakernas tillstånd kan vilken dag som helst ändras av en olycka, ett sjukdomsbesked eller en uppsägning. Då vill jag veta att samhället har tillräckliga resurser för att hjälpa den drabbade att resa sig upp. Jag förstår att det inte är gratis, men jag betalar gärna för verklig välfärd via min skattsedel. För jag förstår att vi alla tjänar på ett sådant samhälle i längden.

Att vara socialdemokrat förpliktigar till mer än att vilja förvalta en borgerlig budet. Naturligtvis kan man inte backa bandet, men det går att förändra de senaste årens reformer. Det måste ses som ett alternativ att använda politiska beslut för att förändra samhället. Dock har mitt parti, i vissa kommentarer till statsbudgeten, framstått som osäkra högstadieelever som låter ett dåligt självförtroende sätta begränsningar för vad som är möjligt.

Politiska beslut formar och förändrar världen. Vi måste förstå att det är en politisk prioritering att utförsäkra människor eller anvisa dem till fas 3. Vi måste våga se att det är medvetna politiska beslut som de senaste åren gjort personer fattiga.

För varje statsbudget rör vi oss längre bort ifrån den allmänna välfärden. Istället bygger vi in allt djupare klassklyftor, allt större strukturella utmaningar och allt mer undertryckt aggression i samhället. Snart kommer personer i andra länder snarare att fråga varför svenskarna lät sig köpas så lätt. Vem är egentligen vinnare när vi växlar in välfärdssamhället mot några jobbskatteavdrag?

                                                    ***

I närmare tre år har jag stått för tisdagsledaren på denna sida. Dock är detta den sista text jag får möjlighet att skriva. Därför vill jag tacka alla som har läst och alla som har hört av sig. Tack!


EVA ÄLANDER
Dagens ledare i LjP och Söderhamnskuriren

Tobé och esteterna.

Häromdagen gavs vi en försmak av diskussionerna i Moderaternas utbildningspolitiska arbetsgrupp genom en artikel i Svenska Dagbladet. Talespersonen Tomas Tobé menade där att alldeles för många elever går det estetiska programmet på gymnasiet. För sedan får de inte jobb. Och när de väl får jobb så är det osäkra och otrygga sådana. Detta oskick måste helt enkelt stävjas.


Det handlar allstå om ett gymnasieprogram som åtta procent av gymnasieeleverna går i dagsläget. Även efter regeringens omstöpning av gymnasieskolan är estetiska programmet studieförberedande och behörighetsgivande för högskolestudier. Ett av sex stycken sådana program.

Det finns många konstiga aspekter på det här moderata utspelet.

För det första, argumentationen. De elever som går estetiska programmet får ofta en svag ställning på arbetsmarknaden, vilket framhålls som ett stort problem. Visst är ungdomars svaga ställning på arbetsmarknaden ett problem, men det är ett generellt problem för dagens unga alldeles oavsett deras gymnasiebakgrund. Arbetslöshet och otrygghet är inget som enbart drabbar esteterna. Nyhetsvärdet ligger kanske snarare i att just Moderaterna har identifierat just det här problemet.

Debatten borde snarare handla om hur man gör samhällsekonomiskt önskvärda val mer attraktiva för eleverna. Exempelvis är det ett betydligt större problem, om man ser långsiktigt på behovet av arbetskraft, att alldeles för få väljer Vård- och omsorgsprogrammet. De som ändå gör det möts efter studenten av osäkra anställningar, dålig arbetsmiljö och låga löner. Om esteternas villkor på arbetsmarknaden upprör M borde vårdelevernas villkor uppröra minst lika mycket.

För det andra undrar man ju om Moderaterna i och med det här förslaget även har tänkt sig en reglering av de fristående gymnasiernas programutbud? För som det är nu finns det inget som hindrar dessa att starta upp de utbildningar som kanske stryps i kommunal regi…

För det tredje torde Tobés förslag förvirra en del moderata väljare. Det finns nämligen ganska många sådana som menar att valfrihet måste vara överordnat alla andra intressen. Och så kommer det en nymoderat och föreslår en reell och rejäl begränsning av valfriheten?

Det finns en klar poäng i att elever väljer det gymnasieprogram som får dem att känna sig motiverade att gå på gymnasiet. Motivationen är en nyckelfaktor för lärande – i alla åldrar. Självklart gäller detta även gymnasieelever. Det svåra är nämligen inte att börja gymnasiet, utan att hålla ut i tre år och ta studenten med goda studieresultat.

Dock har Moderaterna en poäng i att utbildningen på gymnasiet behöver anpassas till verkligheten. Men om de oroar sig för att en del gymnasieelever väljer ”fel” i relation till arbetsmarknadens behov, så borde de ha tänkt efter innan deras regering ändrade så att det stora flertalet gymnasieprogram slutade ge högskolebehörighet. Arbetsmarknaden och dess behov är som bekant ingen konstant faktor – därför behöver de unga ha framtida möjligheter att kunna utbilda sig och byta yrke.

Alliansens utbildningspolitik på gymnasienivå går ut på att stänga dörrar och släcka drömmar. På så sätt är det logiskt att Tomas Tobé nu drastiskt vill minska platserna på det estetiska programmet.

EVA ÄLANDER

Dagens ledare i Söderhamnskuriren & Ljusdals-Posten

Den här gången också...

Sedan 1960-talet har AB Svensk Bilprovning sett till att den svenska fordonsparken varit säker och stabil genom noggranna besiktningar. Deras myndighetsutövning berör de flesta svenskar, direkt eller indirekt, då kontrollbesiktningen avgör vilka fordon som får åka på vägarna och därmed vilka vi riskerar att möta som medtrafikanter.

Den svenska staten har sedan starten varit majoritetsägare i Bilprovningen, men 2009 bestämde sig Regeringen för att branschen behövdes stöpas om.

Avreglering och konkurrensutsättning var medlet som skulle förnya och förbättra. Den här gången också. Att konkurrensutsätta en kontrollinstitution som har ett viktigt samhällsuppdrag var något nytt, men Alliansregeringen tvekade inte. Den här gången heller.

Bilprovningens monopol på fordonsbesiktning slopades 2010, men det gick ganska trögt med den fria etableringen av nya stationer. Bilbesiktning tycktes inte vara en bransch med tillräckligt stora vinstmarginaler för att locka till sig investeringar på egen hand. Därför bestämde Regeringen att sälja två tredjedelar av Bilprovningens stationer till högstbjudande.

Därför har en tredjedel av Bilprovningen nu köpts av ett bolag som heter Opus. Den aktuella tredjedelen innefattar 70 besiktningsstationer och såldes för 375 miljoner kronor. För att finansiera köpet fick Opus dock lov att låna knappt hälften av köpeskillingen – utav självaste Bilprovningen. Det statligt ägda bolaget ville så gärna sälja en tredjedel av sina stationer att de var villiga att göra upp en femårig avbetalningsplan med säljarna.

Och inte nog med att stationer säljs ut på avbetalning. Svenska Dagbladet avslöjade att 15 procent av Opus kontrolleras av ett holdingbolag på skatteparadiset Cypern. Cypern är ett ganska välkänt kryphål för de som vill minska skatteinbetalningarna och tänja på paragraferna i den svenska aktiebolagslagen. Helt plötsligt ägs en tredjedel av bilprovningarna av ett bolag som rör sig i en skattemässig gråzon och inte ens skäms för sin avancerade skatteplanering. Ärligt talat, vilken trovärdighet får ett kontrollorgan som inte själva följer spelreglerna?

Är det särskilt genomtänkt att lägga ut myndighetsutövning på en öppen marknad, även om det är en reglerad sådan? Ska vi i nästa steg bereda oss på att få se Arbetsmiljöverket eller djurskyddsinspektörerna konkurrera med privata företag? Eller kan man tänka sig att Trafikverket inte längre måste ha ensamrätt på att utfärda körkort? Om nu det är på det viset att myndighetsutövning inte nödvändigtvis behöver vara en statlig angelägenhet?

Mycket framstår som märkligt i den här affären. För det första verkar det inte särskilt klokt att söka efter en köpare som kan investera i vidareutveckling och sedan bestämma sig för en köpare som behöver låna hälften av den som säljer. För det andra är det ekonomiskt galet och moraliskt fel att sälja statliga tillgångar till ett bolag som inte ens beskattar hela vinsten, utan istället låter delar av den åka till Cypern.

Tydligt är att Regeringen inte har brytt sig om till vem man säljer Bilprovningen eller på vilka villkor, utan att deras främsta prioritering var att få sälja ut den. De ideologiska skygglapparna fick styra politiken. Den här gången också.

EVA ÄLANDER
Dagens ledare i LjP och Söderhamns-kuriren

Klavertramp. I stor skala.

Alltså... den här nyheten. Att en rektor (tillika moderat utbildningspolitiker) i Hälsingland i en diskussion har skrivit att "örfilar är världens mest framgångsrika pedagogiska metod". Det må vara taget ur sitt sammanhang, fast jag har svårt att se vilket sammanhang som skulle förmildra en sådan utsaga...

Det framstår som tokigt att en vuxen människa skriver sådant i ett offentligt forum. Att denne vuxne person dessutom råkar vara rektor till yrket blir ju enbart sorgligt. En rektor ansvarar exempelvis för skolans pedagogiska ledarskap, för värdegrundsarbetet och för att arbeta mot nätmobbning och reda ut situationer där detta har förekommit.

I fall med nätmobbning är det förresten inte helt ovanligt att eleverna skyller på att de inte menade riktigt så där som de råkade skriva... Lite på samma linje som den här rektorn med andra ord, för nu försvarar han sig med att han skrev det där som privatperson och att han inte menade riktigt så där utan att han hade ett satiriskt syfte med det hela. Som att den pedagogiska grundsynen är någonting som man kan lämna i personalrummets kapprum för att tycka något helt annat som privatperson? Privata värderingar avspeglar sig naturligtvis i ens gärning som lärare eller rektor.

Jag var tvungen att försäkra mig om att den här mannen fanns på riktigt innan jag spred länken ovan. Det är liksom lite för galet för att var sant. Att han är lokalpolitiker i Ljusdal är förstås en extra pikant krydda till situationen, men jag skulle nog säga att det är allvarligare att någon med så pass tveksam pedagogisk grundsyn och så pass dåligt omdöme har ansvar för en verksamheten på en grundskola.

Apoteksmarknaden och valfriheten. (Eller "Hela Sverige ska leva?")

Ljusdal, Färila, Ockelbo, Delsbo. Det är exempel på orter i vår omgivning som kan komma att bli av med sitt apotek redan nästa år. För nu visar det sig att marknaden inte var någon vidare pålitlig aktör när det handlar om att sköta en så pass basal samhällsfunktion som apoteken.

Ortsnamnen här ovan kommer ifrån en lista över apoteksorter som ligger i farozonen sedan Kronans Droghandel, den kedja som driver flest av glesbygdsapoteken, har flaggat för att de planerar att lägga ner ett antal olönsamma apotek. De flesta av dessa olönsamma enheter råkar ligga i Norrlands inland.

När regeringen 2009 valde att avskaffa monopolet och sälja ut två tredjedelar av Apoteket så ingick det i villkoren att de som köpte apotek var tvungna att hålla dem öppna fram till den första mars 2013. Dessutom infördes fri etableringsrätt och antalet apotek har ökat med ungefär 300 stycken, främst koncentrerat till attraktiva innerstadslägen i svenska städer.

Varför man har skrivit avtal om att inget apotek får läggas ner innan mars 2013, men inte bryr sig om de många år som kommer därefter, är för mig en gåta. Med tanke på det ursprungliga villkoret så fanns uppenbarligen insikten om att det kunde bli problematiskt redan från början. De som sålde ut våra apotek insåg ändå att det kanske inte fanns tillräckligt många kunder på landsbygden för att få affärerna att bli lönsamma på en privat marknad. Om man såg faran redan från början så borde det väl ha gått att skriva avtal på ett sådant sätt att de som vill starta ytterligare ett apotek i centrala Stockholm också måste bidra till samhällsservicen i hela landet?

Apoteksreformen skulle öka valfriheten och tillgängligheten. Resultatet ser vi nu.

I städerna har det öppnat mängder av nya apotek som säljer smink, skor och diverse andra varor med hälsokoppling. Medicinen tycks i många av de nya kedjorna vara en biprodukt. Alltför ofta finns de receptbelagda medicinerna inte ens i butikens lager när de ska hämtas ut. Och eftersom apoteken tillhör olika kedjor har de, av konkurrensskäl, olika register och kan, av konkurrensskäl, inte berätta för mig på vilket annat apotek som medicinen finns hemma.

På flera av de mindre orterna är lönsamheten ganska dålig för den apoteksverksamhet som säkrar tillgången till livsviktig medicin. Det är därför Kronans Droghandel konstaterar att de inte kommer att driva de enheterna vidare efter det datum när valet är deras.

En extra paradox i situationen är att de statligt ägda apotek som fortfarande finns också kan tvingas lägga ner som en följd av att andra gör det. Apoteket AB får endast ha en begränsad andel av apoteksmarknaden och måste passa sig för att bli för stora. Om andra bolag lägger ner apotek så säger det sig själv att den totala marknaden blir mindre, vilket samtidigt gör att Apoteket AB:s marknadsandel blir större. I förlängningen kan det innebära att Apoteket AB också måste lägga ner apotek för att hålla sig till spelreglerna.

All den där valfriheten som skulle skapas tack vare att apoteksmarknaden avreglerades. Den tycks i Norrlands inland komma att innebära friheten att få välja till vilken annan ort (eller i vissa fall vilken grannkommun) som du vill åka när du behöver handla medicin.

EVA ÄLANDER
Dagens ledare i Söderhamnskuriren & Ljusdals-Posten

Problematiska internationella relationer.

Den svenska självbilden av ett neutralt land som vill alla väl är i gungning. Händelser som orsakats av ministrar och statligt ägda bolag har gett landets självbild några ordentliga törnar, inte minst under den vecka som gick.

Frågor omkring den svenska vapenexporten har funnits med i några veckor sedan det blev känt att regeringen planerade att, i all hemlighet, hjälpa Saudiarabien att bygga en avancerad vapenfabrik. Mycket är fortfarande oklart i ärendet, som kommer att utredas vidare av Konstitutionsutskottet. Tidigare försvarsministern Sten Tolgfors avgick i spåren av vapenaffären. Dock var den nytillträdde försvarsministern Karin Enström under presskonferensen i onsdags helt oförberedd på att svara på frågor om vapenexport, trots att det var sådana som föranledde företrädarens avgång.

Förutom Enströms presskonferens blåstes det i veckan nytt liv i frågan om den saudiska vapenfabriken när Ekot visade att det i själva verket var handelsminister Ewa Björling som höll i förhandlingarna och inte den avgångne Tolgfors. Björling har tidigare gjort sig känd för de inte särskilt hedervärda försöken att sälja svensk satellitövervakningsutrustning till Gaddafiregimens Libyen.

I veckan avslöjades det dessutom att Telia, där svenska staten är storägare, har ägnat sig åt att samarbeta med säkerhetstjänsterna i ett flertal diktaturer såsom exempelvis i Vitryssland. Telia tillåter Lukasjenkos regim att utnyttja information från Telias mobilnät för sin avlyssning, spårning och kartläggning. Informationen används i förtrycket av de vitryska medborgare som är kritiskt inställda till hur landets styrs idag. Mycket tveksamma samarbeten för alla, inte minst för ett delvis statligt bolag. Svensk teknik används alltså idag till att kränka mänskliga rättigheter utomlands.

Vad mer? Jo, kulturminister Lena Adelson-Liljeroth drogs i förra veckan in i ett konstprojekt med vad som på kvällstidningssvenska kom att kallas ”en könsstympningstårta”. Adelson-Liljeroth skar i tårtan och ville sedan inte prata alls om händelsen, utan hänvisade till konstnären. Genom att vara kulturministern som inte talar om kulturuttryck kan hon ha skapat en diplomatisk kris i liten skala. Händelsen med tårtan har nämligen fått internationellt genomslag och utomlands planeras nu flera antirasistiska demonstrationer mot Sverige, bland annat utanför den svenska ambassaden i London.

Och som att det inte vore nog med problematik omkring de moderata ministrarna i veckan som gick så intervjuades Centerns partiledare, näringsminister Annie Lööf, i Ekots Lördagsintervju. Där svävade hon på målet om huruvida Kina ska betraktas som en demokrati eller en diktaturstat och antydde att Sverige skulle kunna sälja vapen till Kina. Detta trots att EU har ett vapenembargo mot Kina. Hon har redan hunnit göra en pudel om detta, men faktum kvarstår: hon drog själv upp ämnet i intervjun…

Högst ansvarig för utrikespolitiken är som bekant Carl Bildt. Den arrogante utrikesministern som utreds för folkrättsbrott. Nej, den senaste veckan var det nog inte så roligt att heta Fredrik Reinfeldt. Som statsminister har han, trots allt, ett ansvar för alla ministrar som ingår i regeringen och deras problematiska internationella relationer.

EVA ÄLANDER
Dagens ledare i Ljusdals-Posten och Söderhamnskuriren

Orimligt att kräva sänkt lön med en fjärdedel!

Sedan tidigare är det känt att Folkpartiet ansåg att ingånglönerna för ungdomar behöver sänkas. I veckan passade Centerpartiet, med Annie Lööf i spetsen, på att gå steget längre och föreslå att sänkningen ska gälla alla ingångslöner på arbetsmarknaden och för alla åldersgrupper. Centerpartiet hävdar att ingångslönerna behöver bli 20-25 procent lägre än de är idag.

Nu bestämmer ministrarna visserligen inte om detta eftersom det är arbetsmarknadens parter som har hand om lönesättningen genom sina kollektivavtal. Men nog är det en händelse som ser ut som en tanke att regeringspartierna dundrar ut mitt i den pågående avtalsrörelsen.

Mitt i en pågående avtalsrörelse uttalar sig både vice statsminister Björklund och näringsminister Lööf på ett sätt som enbart kan tolkas som att de tycker att många svenska arbetstagare tjänar alldeles för bra.

Socialdemokraternas gruppledare Mikael Damberg kallade centerförslaget för ogenomtänkt och snudd på oseriöst i SVT:s Aktuellt. Jag är beredd att hålla med honom om det och begriper inte hur Centerpartiet kan tycka att det här är en framåtsyftande politisk linje.

Förstår de inte att deras förslag i slutändan kommer att sänka allas löner? För varför i hela friden skulle arbetsgivarna vilja betala 100 procent till person A när person B kan göra en snarlik arbetsinsats för 75 procent av den summan.

Förstår de inte att det finns yrkesgrupper som med en fjärdedels minskning i lönekuvertet skulle få en inkomst som ligger under riksnormen för försörjningsstöd? Förstår de inte att förslaget om sänkta ingångslöner för alla yrken innebär att vi tar jättekliv i riktning mot en amerikansk arbetsmarknadsmodell, där många måste ha flera arbeten för att kunna försörja sig. Och om de ändå inser hur företeelserna hänger ihop – är det då så att de önskar sig en sådan utveckling i Sverige?

Sedan är det förstås de där frågorna som man skulle önska att en seriös journalist faktiskt ställde till Björklund, Lööf och en del andra. Varför i hela fridens namn är de så fixerade vid en lönesänkarpolitik när det finns riktiga problem att ta tag i?

Varför säger de inget om de människor som utförsäkrats, blivit fastlåsta på fas 3-platser eller saknar rätt till ersättning? Förstår de att barnfattigdomen beror på fattiga föräldrar? Är lägre löner den enda möjligheten som de ser för att få bukt med ungdomsarbetslösheten? Nu när den generella sänkningen av arbetsgivaravgiften inte gett effekt? Var är politiken, förslagen och satsningarna?

Om vi nu skulle hamna i ett läge där ingångslönen för en brevbärare (som idag är 16 500 kronor i månaden) sänktes med en fjärdedel, då skulle den brevbärarens sammanlagda årsinkomst vara lägre än en enda av Annie Lööfs månadslöner (151 667 kronor). Det kanske kan tyckas som att jämföra äpplen och päron, men jag tvivlar storligen på att Lööf under en månads tid gör lika mycket samhällsnytta som en brevbärare, lokalvårdare eller undersköterska gör på ett år.

Jämförelsen kan som sagt tyckas vara aningen sned, men någonstans visar den ändå på sambanden. Det är uppenbarligen rätt lätt att tycka att alla andra borde nöja sig med lägre löner. Åtminstone för den som själv råkar vara Sveriges bäst betalda partiledare.

EVA ÄLANDER
Dagens ledare i LjP och Söderhamnskuriren

Ungdomslöner är åldersdiskriminering

När Jan Björklund i lördags talade på Folkpartiets rikskonferens uttryckte han en påtaglig frustration över den fortsatt höga ungdomsarbetslösheten och erkände att regeringen har misslyckats på området.

Så långt är nog de allra flesta svenskar överens med Folkpartiledaren om problembilden. I nästa steg av analysen tappar dock Björklund bort åtminstone mig, när han konstaterar att den höga arbetslösheten beror på att det är för dyrt att anställa unga. Det är heller inget nytt påfund.

Alliansen har länge sagt att problemet med den höga ungdomsarbetslösheten består i att det är för svårt att komma in på arbetsmarknaden och att det är för dyrt att anställa unga.

För att få fler ungdomar i jobb har regeringen därför försökt komma åt de faktorer som de anser orsakar problemen. Exempelvis genom den generella ungdomsrabatten, där alla arbetsgivare som anställer en person som är under 26 år slipper ifrån att betala en viss andel av de sociala avgifterna. Dessutom framhålls ofta halveringen av krogmomsen som en arbetsmarknadsåtgärd för unga, även om de flesta bedömare tror att den kommer få ytterst begränsad effekt på sysselsättningen.

Trots att Björklund konstaterar att regeringen hittills har misslyckats med sin politik för att sänka ungdomsarbetslösheten så ordinerar han mer av en liknande medicin. Nämligen förslaget att ungas ingångslöner måste sänkas med en fjärdedel. Och att offentlig sektor bör vara föregångare i detta. Folkpartiet lovar att i de 100 största kommunerna föreslå ungdomsavtal för personer upp till 23 år, där ingångslönen motsvaras av 75 procent av nuvarande lägstalönen.

Inom Kommunals avtalsområde, där de aktuella avtalen finns, är lägstalönen 16 070 kronor idag. Folkpartiförslaget innebär därmed att ingångslönerna i offentlig sektor blir ungefär 12 000 kronor. Det vill säga 12 000 för den som lyckas få tag på en heltidstjänst. 12 000 innan skatten är dragen.

I sammanhanget kan det vara värt att påminna om att det inte finns några kostnader i ett hushåll som beror på din ålder. Sådana basala kostnader som hyra, mat, hemförsäkring och elräkning behöver betalas oavsett om du är 19, 35 eller 60 år gammal. Ungdomslönerna befäster en borgerlig politik som gör det avsevärt svårare för unga vuxna att kunna flytta hemifrån.

Det är också viktigt att komma ihåg att de som är under 23 år och befinner sig i arbetslöshet är allt annat än en homogen grupp. Där finns unga som hoppat av gymnasiet likväl som unga med en färsk examen från högskola eller universitet. Naturligtvis finns ingen patentlösning som hjälper dem alla.

Att Alliansen ställer sig på arbetsgivarnas sida och ser lägre löner ses som en patentlösning på arbetslösheten är egentligen inget nytt. Frågan är vilken som är nästa grupp som kommer att föreslås sänka sina lönekrav för att förbättra sin individuella konkurrenskraft gentemot arbetsgivarna. Kanske långtidsarbetslösa, sjukskrivna, personer med utomnordisk bakgrund eller funktionsnedsatta?

Förslaget att sänka lönerna för alla under 23 år med en fjärdedel bör kallas vid dess rätta namn: Åldersdiskriminering. Även om åldersdiskriminering i Folkpartiets förpackning marknadsförs som någonting som gynnar de unga.

Eva Älander
Dagens ledare i LjP och Söderhamnskuriren

M-teori långt från praktisk verklighet

Två av tre arbetslösa svenskar står idag helt utan ersättning ifrån arbetslöshetsförsäkringen.Det innebär att 120 000 personer får klara sin försörjning bäst de kan; med hjälp av familj och vänner, välgörenhetsorganisationer eller kommunernas försörjningsstöd.

I början av 2006 fick 70 procent av de som var arbetslösa a-kassa. Motsvarande andel i november 2011 var 36 procent. Eller med andra ord: 64 procent av de heltidsarbetslösa var hänvisade till andra alternativ än a-kassan för att klara sin försörjning.

Exakt vilka dessa andra alternativ är vet ingen, då det inte finns någon heltäckande statistik över hur de som saknar ersättning klarar sig. Men vi vet att arbetslöshet idag är den klart vanligaste orsaken till att försörjningsstöd utbetalas. 38 procent av de som fick försörjningsstöd 2010 fick det på grund av arbetslöshet. Och vi vet dessutom att kostnaderna för försörjningsstöd ökar.

2007 genomförde alliansregeringen ett knippe ytterst medvetna förändringar i a-kassan. Först höjdes avgifterna. Ganska lite för vissa, rejält för andra. Avgifterna kopplades till arbetslösheten inom de olika branscherna. Det är därför som en hotellstäderska idag får betala 360 kronor per månad för medlemskapet i a-kassan samtidigt som en ekonom i samma bransch betalar 90 kronor i månaden.

Därtill försämrades villkoren för den arbetslöse som behövde få ut ersättning från sin a-kassa. Det finns en inbyggd nedtrappning som mynnar ut i ett definitivt stoppdatum. Studerandevillkoret togs bort och möjligheten för deltidsarbetslösa att fyllnadsstämpla begränsades. Taket i a-kassan har legat stilla sedan 2002, vilket gör att det nu bara är två av tio som får 80 procent av sin tidigare lön i ersättning. Därför erbjuder en rad fackförbund sina medlemmar inkomstförsäkring som komplement till a-kassan. Facken vet nämligen att alltför få kan få ut tillräckligt för att inte behöva lämna hus och hem vid eventuell arbetslöshet.

Den ändring som drabbat flest kan emellertid vara skärpningen av arbetsvillkoret, det som avgör om du överhuvudtaget har rätt till ersättning. En person måste ha jobbat minst 80 timmar i månaden under sex sammanhängande månader innan arbetslösheten. Antagligen är det förklaringen till att unga och invandrare är överrepresenterade bland dem som inte lyckas kvalificera sig. Det vore dock rimligt att även den som arbetar deltid och den som blandar perioder av arbete med perioder av arbetslöshet ska ha möjlighet att bli insläppt i arbetslöshetsförsäkringen.

En bärande del i arbetslinjen tycks vara att hungriga vargar jagar bäst. Att det skulle bli lättare att få ett jobb enbart för att det blir svårare att få rätt till a-kassa är en ekvation som möjligen fungerar i den moderata teorin, men inte alls i en praktisk verklighet där det finns ont om jobb att söka.

Sammantaget blev det dyrare att vara med i a-kassan samtidigt som det blev svårare att kvalificera sig för rätten till ersättning. På så sätt är det inte konstigt att en halv miljon svenskar lämnade sina a-kassor efter förändringarna. Det är sällsynt att vilja betala mer för en försämrad produkt. Konsekvenserna av detta syns nu, när arbetslösheten är uppe i åtta procent och två tredjedelar av de arbetslösa står utan ersättning från a-kassan.

Eva Älander
Dagens ledare i LjP och Söderhamnskuriren

Vecka 8: Sverige måste erkänna Palestina

I onsdags blev folkpartiledaren Jan Björklund utsatt för en attack. Under ett besök i Hebron på Västbanken angreps ministerns följe utav en aggressiv bosättare.

Situationen avstyrdes dock av Björklunds Säpo-vakter och ingen ska ha blivit skadad i den tumultartade situationen. Björklunds studiebesök på det illegalt ockuperade området fick dock avbrytas tämligen abrupt.

En tanke med besöket var att Björklund skulle besöka svenskar som arbetar som ekumeniska följeslagare i området. Deras uppgift är en preventiv närvaro, att vara en utomstående tredje part med förhoppningsvis våldsdämpande effekt.En av de följeslagare som såg händelsen menar att det som Björklund fick se inte skiljer sig från den verklighet som områdets palestinier lever med dagligen. Fast förstås med den skillnaden att de inte har några Säpo-vakter som avstyr misshandel, kränkningar och hotfulla situationer.

Ironiskt nog sammanföll dagen för Björklunds misslyckade bosättningsbesök med dagen för riksdagens utrikespolitiska debatt. Ett sammanträffande som ser ut som en tanke. Eftersom det är just Folkpartiet som är den stora bromsklossen i svensk politik när det gäller Mellanösternkonflikten.

Jan Björklund har tidigare sagt att det krävs ett fredsavtal mellan Israel och Palestina innan Sverige kan erkänna staten Palestina. I den nämnda debatten blev det dock klart att detta är Folkpartiets linje och inte den samlade regeringens, eftersom utrikesminister Carl Bildt var tydlig med att ett erkännande kan bli aktuellt när Palestina uppfyller de tre folkrättsliga kriterier som Sveriges erkännandepolitik traditionellt lutar sig mot. Fredsavtal är inte en av dessa tre saker.

Numera finns det en riksdagsmajoritet – bestående av Centerpartiet, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet – som anser att Sverige ska erkänna staten Palestina. Carl Bildt och riksdagsmajoriteten är dock oense om huruvida Palestina idag uppfyller de tre kriterierna.

I den utrikespolitiska deklaration som Carl Bildt presenterade samma dag som Jan Björklund fick fly undan ett angrepp, står det bland annat att Sverige ser fram emot den dag då Israel och Palestina kan leva i fred med varandra, och Israel i fred och säkerhet med hela den arabiska världen.

Frågan är om regeringen är beredd att visa detta i handling? När Palestina i slutet av 2011 blev medlem i UNESCO röstade 107 länder för deras medlemskap och 52 stycken avstod från att rösta. Sverige sållade sig dock till de 14 länder som aktivt röstade nej till Palestinas medlemskap.

För varje dag, varje vecka, varje år som konflikten pågår drabbar den människorna i området hårt. Ett erkännande vore en tydlig signal till parterna om att omvärlden vill se en tvåstatslösning, med ett Israel och ett Palestina, precis som det har förespråkats genom historien. Och att det inte är upp till Israel att förhindra detta genom att fortsätta förhala fredsprocessen och utöka bosättningarna.

Både palestinier och israeler förtjänar fred och frihet, samt att världen slutar upp med att vända dem ryggen och tro att den komplicerade och infekterade konflikten kan lösas utav parterna med nuvarande förutsättningar. Det har åtminstone inte lyckats de senaste decennierna. Därför vore det rätt av Sverige att erkänna staten Palestina, i enlighet med riksdagsmajoritetens åsikt.

EVA ÄLANDER
Dagens ledare i LjP och Söderhamnskuriren

Det granskande programmet Kaliber i P1 har gjort en serie om hot mot tjänstemän. Hot och våld mot myndighetsanställda – i syfte att påverka deras beslut – ökar kraftigt.

Enligt Brottsförebyggande Rådet polisanmäldes förra året över 10 000 fall av hot eller våld mot tjänsteman. Att jämföra med 6500 polisanmälda fall 2002. På exempelvis Försäkringskassan har antalet händelser där deras personal blivit utsatta för hot och våld ökat med 30 procent på tre år.

Det Kaliber-avsnitt som sändes i söndags försökte vidga förståelsen för problemet genom att undersöka källan till hoten; människorna som hotar och varför de gör detta. Det vanligaste motivet som ligger bakom hot mot en tjänsteman är ilska eller uppgivenhet, vilket blir mycket tydligt i de berättelser som personal från olika myndigheter delar med sig av i programmet.

En forskare i kriminologi som studerat våld i arbetslivet framhåller två troliga anledningar till att den här sortens hot ökar. Att det skärs ner kraftigt på myndigheternas organisationer samt att klyftorna i samhället växer och fördjupas. Sambanden mellan å ena sidan brottslighet och å andra sidan ojämlikhet är ingenting särskilt kontroversiellt i forskningsvärlden. Arbetsmarknadsministern som är med i programmet anser dock att frågorna kring sådana samband är helt irrelevanta.

Vidare säger statsministerns pressekreterare att det inte går att säga att klyftorna har ökat i Sverige. Hans uppfattning är att om man undantar den tiondel av befolkningen som har lägst inkomster respektive den tiondel som har högst inkomster så har klyftorna inte ökat särskilt mycket.

Enligt denna moderata matematik kan man alltså räkna ut statistik över svenskarna genom att först plocka bort en femtedel av befolkningen från underlaget och sedan fabulera lite fritt med de övriga fyra femtedelarna. Fritt fabulerande är nämligen den enda möjligheten att få fram det som pressekreteraren menar är sanningen; att klyftorna inte skulle ha ökat under de senaste åren.

Beräkningar från Statistiska Centralbyrån (SCB) visar en markant annorlunda bild. De senaste åren har klyftorna mellan människor i Sverige ökat. De som tjänar mest, har fått mer pengar. Samtidigt har de som tjänar minst fått mindre pengar. Även om man skulle räkna bort de fattigaste och de rikaste, á la statsministerns pressekreterare, blir mönstret tydligt i statistik, staplar och diagram.

Så är det också på den politiken som Alliansen vunnit val. Den så kallade arbetslinjen har sina baksidor. Några av dessa visas upp i Kaliber. Enligt Arbetsförmedlingens säkerhetschef uppstår hoten och våldet i situationer när myndighetsbeslut drar undan den ekonomiska plattformen för människor. Fullt logiskt om det är så att det vanligaste motivet för att hota en tjänsteman är ilska eller uppgivenhet.

Att de rikaste har gynnats på bekostnad av de som tjänar minst är en konsekvens av den förda politiken. Klyftorna har fördjupats tack vare medvetna politiska prioriteringar som gjorts av den borgerliga regeringen.

De som är anställda för att kommunicera ut besluten tycks dock ha en verklighetsbild som inte överensstämmer med verkligheten. Uppenbarligen är det skillnad på att vara tjänsteman på Regeringskansliet och att vara tjänsteman med ansvar för myndighetsutövning.

EVA ÄLANDER
(tis)dagens ledare i LjP och Söderhamnskuriren

Barnuppfostran som affärsidé

2006 gick Alliansen till val på att utrota svenskarnas bidragsmentalitet. Alla former utav offentligt stöd kallades för bidrag och arbetslinjen introducerades som ett alternativ.

Det konstigaste i sammanhanget var att det enda parti som ville införa ett nytt bidrag var Kristdemokraterna. Deras vårdnadsbidrag var dessutom raka motsatsen till arbetslinjen, där en förälder som var hemma med sitt barn skulle få upp till tretusen skattefria kronor per barn och månad.

Å ena sidan ville de bekämpa utanförskapet och göra så att det lönade sig att arbeta, å andra sidan ville de förstärka utanförskapet för vissa genom att belöna dem när de avstod från att arbeta.

Vårdnadsbidraget har dock inte blivit den förväntade succén i de kommuner som infört möjligheten. Enligt SCB-statistik har knappt två procent av de föräldrar som varit berättigade att ansöka gjort det.

Och nu har Kristdemokraterna tänkt om. I veckan presenterade partiet en ny familjepolitik i tre delar, som sammanlagt beräknas kosta 8-9 miljarder att genomföra. För det första, en förändrad föräldraförsäkring där pappamånaderna och jämställdhetsbonusen ska bort. För det andra ett barnskatteavdrag, där familjer som väljer bort den offentliga barnomsorgen får dra av en schablonsumma på skatten. För det tredje vill de införa en så kallad barnsomsorgspeng.

Barnomsorgspengen är egentligen inget annat än vårdnadsbidraget i ny kostym.

Den som väljer bort jobb och istället är hemma med sitt barn ska få ersättning. Nytt i förslaget är att förutsättningen för detta är att föräldern startar enskild firma för att driva verksamheten. Det innebär också att föräldern på egen hand ska sköta sådant som skatteinbetalningar, bokföring och arbetsgivaravgifter. Barnomsorgspengen ska betraktas som inkomst av näringsverksamhet, men i slutändan får den hemmavarande föräldern lika mycket (eller lika lite) pengar som med dagens vårdnadsbidrag.

Vanligtvis brukar KD framhålla familjen som en grundbult i samhället, men i det nya förslaget framstår familjen snarare som en affärsidé. Vad är tanken med att omvårdnad och uppfostran av de egna barnen ska göras till en regelrätt näringsverksamhet?

Dessutom blir jag provocerad av det ständiga tänket kring skatterabatter, där den som inte använder någon liten del av samhällets välfärd ska få rabatt för detta. Tanken med en generell välfärd är just att det ska finnas ett heltäckande system som täcker in även de behov som en person inte har i dagsläget.

Eller borde de som saknar bil strida för att få skatterabatt för att de inte sliter på vägarna? Ska EU-kritikerna få rabatt motsvarande deras andel av medlemsavgiften? Borde de som har turen att vara friska kräva skatterabatt för alla de år som de inte behövt ta hjälp av avancerad sjukvård? Kan pensionärer hävda att de inte behöver betala utbildningen för barn i grundskolan?

Precis på det sätt som Kristdemokraterna vill ge rabatt till de föräldrar som ställer sina barn utanför förskolans pedagogiska verksamhet och sociala samvaro med andra barn. Samtidigt som partiet numera tycks se barnuppfostran som en affärsverksamhet som bäst bedrivs med f-skattesedel. Kanske tror de att en sådan förändring höjer vårdnadsbidragets status? Bidrag är ju som bekant ett skällsord sedan 2006.

Eva Älander
Dagens ledare i Söderhamnskuriren och Ljusdals-Posten

Bättre sakta och rätt än fort och fel.

Sedan Jan Björklund fick makten över svensk skolpolitik har det hänt en hel del på området. Ett stort antal statliga utredningar har genomförts under perioden från 2007 och framåt. Dessa har sedan resulterat i exempelvis nya läroplaner, ny skollag, ny betygsskala, omgjord gymnasieskola…

När den tidigare utbildningsministern Bengt Göransson var i Gävle för någon vecka sedan så uppehöll han sig i föredraget kring att politiska beslut måste få ta tillräckligt med tid i anspråk. Att viktiga saker varken kan eller bör hastas fram.

Det är lätt att luras av att saker går fortare med dagens datorer och effektiva informationsspridning. Men, som Göransson konstaterade, trots detta tänker vi människor inte fortare i dag än vi gjorde för femhundra år sedan. Eftersom vi luras att tro att vi tänker fortare så lockas många till att fatta beslut innan de hunnit tänka färdigt och låtit idéerna mogna.

Om man tittar närmare på de senaste årens alla skolreformer tycks det ha gått alltför fort i några av fallen. Detta då det varken har gjorts ordentliga konsekvensanalyser eller tagits tillräckliga beslut om finansiering.

Regeringen kanske helt enkelt inte har tagit sig tiden att låta de politiska tankarna mogna, för att följa Göranssons resonemang.

Det nya systemet för lärarlegitimation var nyligen i blåsväder, då det framkom konstigheter runt Proffice, som Skolverket har anlitat för att bereda ansökningarna.

Skolverkets förklaring till varför de valt att låta ett bemanningsföretag göra stor del av myndighetens arbete låter ana att det handlar om praktiska orsaker. Helt enkelt att de fort skulle kunna få igång registren och börja skicka ut legitimationer till de 180 000 yrkesverksamma lärare som Skolverket beräknar ska legitimeras i ett första skede.

Före detta anställda på Proffice säger att det förekom tävlingar i vem som kunde registrera flest ansökningar om lärarlegitimation på kortast möjliga tid. Aningen ironiskt att de tävlade i just snabbhet – med tanke på den omtalade långsamheten i ansökningsförfarandet.

Fram till förra måndagen hade 87 100 ansökningar kommit in, men de legitimationer som kommit ut är lätträknade. I december började förskollärarna få sina och enligt Skolverkets hemsida utfärdades de första elva legitimationerna till landets lärare i mitten av december.

Dessutom finns det problem i den bit av legitimationsreformen som handlar om introduktionsåret. För alla som tagit lärarexamen efter första juli 2011 är ett godkänt introduktionsår (med en mentor) förutsättningen för att kunna ansöka om legitimation.

Dock är villkoren för blivande mentorer samt nya lärare som söker arbeten oklara. Det ska genomföras ett introduktionsår, men ingen vet riktigt hur det ska göras.

Enligt Lärarnas tidning är Borås den enda kommun som har tecknat ett avtal om mentorernas villkor samt hur introduktionsåren ska fungera.

Landets övriga 289 kommuner samt samtliga friskolebolag saknar dock sådana avtal i nuläget trots att åtminstone några tusen stycken nyutexaminerade lärare och förskollärare söker jobb enligt de här premisserna.

Möjligen tycker både nya lärare och de kommuner som ska ansvara för att de introduceras i yrket att det gick lite för fort mellan beslutet om en nyordning och det datum som allting förväntades fungera på lokal nivå.

Eva Älander
Dagens ledare i Söderhamnskuriren och Ljusdals-Posten

När borgarna räknar pengar...

Många saker som man tyckte var krångliga att förstå som barn blir lättare med åren. Men en sak som inte nödvändigtvis blir enklare är det här med pengar. Ty ju äldre man blir, desto mer komplicerade blir ens bankärenden med räntesatser, pensionskonton och fonderbjudanden.

När jag var sju år visste jag oftast exakt hur många kronor jag hade och deras värde definierades av hur många rosa bugg-tuggummin som kunde köpas för den summan. Mitt sjuåriga jag är dock inte ensamt om att förklara sakers värde genom att hänvisa till priset på konkreta föremål. Exempelvis har landstingsråden i Stockholm gjort sig kända för att räkna värde i chipspåsar. I våras när priset på busskorten höjdes avfärdade den ansvariga politikern kritik med att prishöjningen ”endast motsvarade kostnaden för tre chipspåsar”.

Det kan verkligen bli konstigt när borgerliga politiker ska räkna ut vad olika saker är värda och varför. De borgerliga i Stockholms läns landsting sålde 2007 en vårdcentral för knappt 700 000 kronor. Försäljningen var en så kallad avknoppning, där sju läkare fick ta över den centralt belägna vårdcentral där de arbetade med en upparbetad kundkrets. Rätt nyligen har de här nya privata ägarna sålt samma vårdcentral vidare till en stor vårdkoncern för minst 20 miljoner kronor. Alla som kan räkna ut skillnaden mellan inköpspriset och försäljningspriset inser att de där nya ägarna gjorde en rätt skaplig vinst.

Relativt snabbt räknade en DN-skribent ut att den vinst som läkarna i den här affären fick ihop – på skattebetalarnas bekostnad – motsvarar 1 072 222 påsar chips. Eller 25 316 månadskort i lokaltrafiken. En så häpnadsväckande stor vinst kunde alltså uppstå fyra år efter att en vårdcentral slumpats bort långt under sitt marknadsvärde.

I en intervju förklarar det moderata landstingsrådet att de inte såg en risk med att den som fick avknoppa en verksamhet skulle vilja berika sig på affären. Han säger med andra ord att han och övriga politiker trodde att läkarna var genomgoda människor med enda syfte att bryta det offentliga vårdmonopolet och bedriva vård. Att de läkare som fick betala vad som kan betraktas som kompispris för sin vårdcentral sedan skulle bli sugna på att växla in denna mot en vinst på över 19 miljoner – den tanken slog helt enkelt inte moderaterna.

Fast mest troligt är det en efterhandskonstruerad förklaring som ges i intervjun. För vilken politiker är inte medveten om att alla företag strävar efter att gå med vinst? Detta gäller oavsett om företaget säljer tuggummin, chips eller sjukvård. Ifall de moderata landstingsråden faktiskt inte förstod sambandet så behöver de nog en introduktionskurs i företagsekonomi.

Förslagsvis kunde en sådan kurs kompletteras med ekonomisk genomgång med valfri sjuåring. Sjuåringen skulle nämligen kunna berätta för Stockholmsmoderaterna att om man byter en jättefin leksak mot lite blandade småmynt – då har man blivit lurad. Samma princip med leksaker som med offentliga inrättningar. En bortskänkt vårdcentral kommer nämligen inte tillbaka och de skattepengar som någon annan fick till skänks i köpet är för evigt bortslösade. Det sambandet fattar vilken sjuåring som helst som har tappat en sedel på gatan och därför gått miste om sitt lördagsgodis. Ekonomi är som sagt inte så svårt för barn. Däremot tycks de ekonomiska sambanden vara betydligt krångligare för moderata politiker.

Eva Älander

Dagens ledare i Söderhamnskuriren och Ljusdals-Posten

En sak att tänka nytt, en annan att förneka fakta.

I år är det 90 år sedan det första valet med allmän och lika rösträtt (för både kvinnor och män) genomfördes i Sverige. Den som vill veta mer om utvecklingen som föregick detta kan rådfråga en objektiv källa. Exempelvis Nationalencyklopedins nätutgåva, som skriver att rösträtten var den största politiska stridsfrågan i början av 1900-talet, där liberalerna och socialdemokraterna mötte starkt motstånd från högern. För att sammanfatta så behövdes rösträttsrörelsen just eftersom högern var emot den allmänna rösträtten.

De nya Moderaterna tyckte dock att de även behövde en ny historia. Därför smög de in en formulering i sitt idéprogram som kunde tolkas som att 1910-talets moderater var pådrivande i kampen för rättvisa och demokrati genom att förespråka allmän och lika rösträtt. Klantigt att fara med osanning, även om det var i ett dokument som främst är internt.

Den där klantigheten blev däremot till något mycket allvarligare när partisekreteraren Sofia Arkelsten i en DN-intervju helt seriöst menade att det var så det förhöll sig. Moderaterna var pådrivande för fri och lika rösträtt, enligt sin partisekreterare. Och hon stod på sig gentemot journalisten.

Efter en kritikstorm fick hon visserligen medge att hon hade haft fel. Det är oklart huruvida det var okunskap eller nonchalans hon visade upp i intervjun. Kanske är det lika illa oavsett?

Då var då och nu är nu kan man tycka. Fast utan kännedom om historien är det svårt att komma framåt. Utan historien kan man varken förstå sin samtid eller framtid fullt ut. Det är bland annat därför som det historiska perspektivet betonas i grundskolans läroplan som ett av de övergripande perspektiv som är angeläget att ha med i undervisningen.

Det finns dock flera moderater som lever i en egen värld. Carl Bildt hävdar, på fullt allvar, att det inte finns någonting som är problematiskt för honom i situationen med de två svenska journalister som sitter fängslade i Etiopien. De åkte dit för att granska Lundin Oils tveksamma affärer i landets konfliktzoner. Lundin är ett oljebolag i vars styrelse Bildt satt fram tills han blev utrikesminister. Den gode Bildt ser inte att det kan föreligga någon som helst intressekonflikt i frågan, utan hävdar istället att hans erfarenheter inom oljebranschen kan vara en tillgång för svensk diplomati.

Förra veckan cirkulerade på internet ironiska skämt om historiska händelser som kanske kunde ha möjliggjorts av Moderaterna, månlandningen exempelvis. Det ironiska skrattet fastnar dock i halsen när man påminner sig om vad partiet aktivt röstat emot under modern tid. 1921 var de till exempel emot avskaffandet av dödsstraff i Sverige, 1953 sade de nej till fri sjukvård och 1974 röstade de emot fri abort. 1938 sa de nej till två veckors semester och 1951 till tre veckors semester, 1963 röstade de emot en fjärde semestervecka och i konsekvensens namn var partiet även motståndare till den femte semesterveckan 1976.

Det är en sak att omvärdera sin politik och kunna tänka nytt. Det är en helt annan sak att förneka sådant som de facto har sagts och gjorts. När så pass högt uppsatta politiker som Sofia Arkelsten visar att de varken har kunskap om eller intresse för den egna historien är det läge att bli mörkrädd. På riktigt.

Dagens ledare i Ljusdals-Posten och Söderhamnskurien

Rätt sätt att spendera skattepengar?

När människor diskuterar ROT- och RUT-avdrag låter det oftast väldigt gulligt och mysigt. De här skatteavdragen är tämligen oproblematiska när man beskriver dem som att de minskar på svartjobben, löser barnfamiljernas livspussel, skapar nya jobb – och allt detta utan att ens kosta statskassan särskilt mycket. Men naturligtvis finns det även baksidor av myntet.

När RUT-avdraget infördes 2007 så var det till att börja med till en kostnad som närmast kan betraktas som kaffepengar i statskassan. Den bilden är i skriande behov av uppdatering nu. Enligt färska siffror från Skatteverket kostade RUT- och ROT-avdragen 14,8 miljarder kronor under förra året. Varje månad i år har kostnaden varit högre än det föregående och när 2011 är slut kommer vi ha spenderat en bra bit över 15 miljarder på dessa två avdrag. 15 miljarder är lika mycket som hela det reformutrymme regeringen räknar med i årets budget. För jämförelsens skull kostar det svenska polisväsendet 19 miljarder.

För några veckor sedan rapporterades det om hur främst ROT-avdrag, men även RUT-avdrag, för mångmiljonbelopp används utomlands varje år. Den som betalar inkomstskatt i Sverige har möjlighet att utnyttja bägge avdragen i andra EU-länder. Skatteverket säger sig få uppemot 1 000 ansökningar per år – om allt från takomläggningar till köksrenoveringar – och det beviljas avdrag för mångmiljonbelopp, främst i Frankrike och Spanien.

ROT-avdraget kom till med motiveringen att det skulle dämpa krisen och stimulera vissa branscher i Sverige för att minska arbetslösheten. Men nog kan man undra hur den svenska arbetslösheten minskas av att mina skattepengar renoverar en inomhuspool i Nice eller kaklar badrum i spanska Costa Dorada (för att låna exemplen från en artikel i Metro)?

Nyligen gick Folkpartiet ut och krävde att maxgränsen för avdrag skulle höjas. Idag får en person göra avdrag för högst 50 000 kronor om året. Förra året var det 35 000 personer som nådde upp till den här maxgränsen. FP ville höja gränsen till 100 000 kronor per år och argumenterar att det är en jämställdhetsreform. Det är inte okej att familjer tvingas avstå från städ- och barnhjälpen det år som de renoverar hemma. För att säga det med ett direkt citat från jämställdhetsministern. För i hennes värld kan familjerna enbart lösa livspusslen när staten hjälper dem att köpa sig fria från sina ojämställda relationer.

Det är en fråga för sig huruvida man gillar ROT och RUT. Alla som kan läsa lite statistik kan se att dessa båda avdrag har fört med sig positiva effekter när det gäller sysselsättning samt minskat svenskarnas köp av svarta tjänster inom bygg och städning. Alla som kan läsa statistiken ser också att det framför allt är höginkomsttagare som gör avdrag och att det kan antas pågå en del fuffens, exempelvis att material faktureras som arbetskostnad.

Men det är egentligen en helt annan fråga om man tycker att det är väl spenderade statliga medel. 15 miljarder – mer än tre gånger så mycket som det nästa år satsas på att rusta järnvägen. Dessutom tycks en hel del av dessa miljarder gå till att bekosta arbeten som utförs av utländska företag på utländska villor som svenskar råkar äga. Även den mest entusiastiska avdragskramare måste väl kunna se det tveksamma i om det är väl spenderade skattepengar?

Eva Älander

Gårdagens ledare i Ljusdals-Posten och Söderhamnskuriren

Vad hände med arbetslinjen för de unga?

I förra veckan föreslog Folkpartiets ledning att ungdomar framöver ska få radikalt lägre ingångslöner. Allt i ett försök att pressa tillbaka ungdomsarbetslösheten. Det stora problemet är tydligen att ungdomar är för dyr arbetskraft.

Sedan länge är de svenska lönerna en förhandlingsfråga mellan fack och arbetsgivare. Eftersom lönerna regleras i kollektivavtal finns det ingen lagstadgad minimilön i Sverige, utan det är kollektivavtalen som ser till att det finns rimliga lägstalöner. Politikerna brukar vara noga med att inte lägga sig i lönefrågor. Därför är det extra intressant att major Björklunds senaste utspel landar mitt i en lönerörelse. Dessutom en lönerörelse där LO-förbunden tydligt sagt att de vill prioritera låglönesatsningar.

I samma veva förordade Folkpartiet att provanställningstiden för personer under 26 år ska förlängas från dagens sex månader till 12 månader. Tydligen behöver arbetsgivarna mer tid för att bestämma sig om en ungdom är värd att behålla än vad som är fallet med äldre. Att de ungas anställningsvillkor snarare skulle behöva bli tryggare tycks Folkpartiet inte vara medvetna om. Utdragna provanställningar, strötider samt diverse spring-och-ring-vikariat kännetecknar idag arbetsmarknaden för stora delar av den grupp som brukar kallas unga vuxna.

Med sänkningen av krogmomsen har vi ju fått veta att det främst är inom restaurangbranschen som ungdomsjobben förväntas dyka upp. Enligt Hotell- och restaurangfacket tjänar en 18-åring som jobbar heltid i deras bransch 14034 kronor i månadslön. Och heltidstjänster är inte precis normen, snarare undantaget. Vilken lön tycker Jan Björklund vore lämplig istället?

Det tycks vara lätt att förbise att det inte finns ungdomspriser på lägenheter eller ungdomsrabatt i mataffären och att varken hemförsäkring eller elabonnemang ger dig rabatt på grund av låg ålder. Om förslaget om ungdomslöner blir verklighet så befästs den politik som tvingar unga vuxna att bo kvar hemma allt längre.

En risk med det här förslaget, som både Folkpartiet och Centern driver, är att lönespannet kommer upplevas som orimligt stort. Det kan leda till motsättningar mellan de unga, som är billiga att anställa, och alla andra, som i det perspektivet kommer framstå som alltför välavlönade. Grupper på arbetsmarknaden spelas ut mot varandra, vilket på sikt ger resultatet att alla anställdas löner pressas tillbaka. De enda som gynnas av detta är arbetsgivarna. Forskning, från bland annat OECD, visar heller inga belägg för att lägre löner särskilt skulle gynna de grupper som står längst från arbetsmarknaden.

Och vad var det som hände med arbetslinjen? För några år sedan hade alliansens en superkur mot arbetslöshet: det var att vidga klyftorna mellan de som hade jobb och de som inte hade jobb. Det skulle löna sig att arbeta hette det då.

Nu har de gjort helt om och vill sänka lönerna för en grupp som redan från början har ett ganska dåligt utgångsläge i kampen om jobben. En grupp där vissa klarar sig utmärkt och andra behöver stöd på väg till det första jobbet.

På de intressantaste frågorna blir folkpartiledaren svaret skyldig: Är ungdomarna på något sätt undantagna från arbetslinjen? Ska det inte längre löna sig att arbeta?

EVA ÄLANDER
Dagens ledare i Ljusdals-Posten och Söderhamnskuriren

Välgörenhet i stället för konkreta politiska förslag?

Efter att ha försämrat A-kassan radikalt, minskat biståndsbudgeten med en dryg miljard och utförsäkrat tusentals har nu regeringen hittat ett nytt sätt att omfördela samhällets resurser på.

Från och med nästa år ska privatpersoner kunna göra skatteavdrag för gåvor som skänks till godkända ideella organisationer inom välgörenhet och forskning. Det hela börjar i liten skala; enbart för privatpersoner och med ett ganska blygt maximalt avdragsbelopp. Den som skänkt 6000 kronor på ett år kan få 1500 kronor tillbaka.

Välgörenhet ska uppmuntras och belönas i samma takt som våra gemensamma åtaganden förminskas och försvagas. Det handlar om att den enskilde får känna sig lite bättre, utan att behöva försumma något. Ett sätt att köpa sig fri från skuldkänslor över de ökade klyftorna.
Regeringens egen utredare avrådde efter många övervägande från att införa det här avdraget 2009. Just eftersom nackdelarna är betydligt större än fördelarna. Tänk er den extra arbetsbördan för Skatteverket och den byråkrati som krävs för att upprätta listan med godkända hjälporganisationer och forskningsstiftelser samt hålla den uppdaterad.

Främst av allt är jag mycket tveksam till avdraget eftersom det är ett förslag i helt fel riktning. Det känns fel att samhället backar på punkt efter punkt och i stället förlitar sig på enskildas välvilja. De senaste åren har vi exempelvis kunnat höra om hur köerna till kyrkornas diakoniverksamheter har växt sig långa med arbetslösa, sjuka och ensamstående föräldrar.

Är det rätt att de ideella organisationernas existensberättigande ska hänga på vem som lyckas producera de flashigaste kampanjbilderna? Blir den viktigaste överlevnadsfrågan för forskare och organisationer inte vilken verksamhet de bedriver utan snarare huruvida de får finnas med på listan över godkända mottagarorganisationer?

Solidaritet, inte godtycke, borde styra samhällets politik för de mest utsatta. När jag använder ordet solidaritet så handlar det inte om att tycka synd om någon, utan att man istället ser att denne någon lika gärna hade kunnat vara jag i en annan situation med andra förutsättningar. Ett ömsesidigt ansvar för varandra är en sorts förutsättning för att samhället ska hålla ihop.

I en nära framtid så kanske den lovvärda organisationen Majblomman sätts upp på listan över godkända mottagare för avdragsgilla gåvor. Majblomman är en välkänd organisation dit föräldrar skriver brev för att be om hjälp för att kunna köpa glasögon till sina barn, bidrag för att möjliggöra en sommarutflykt eller nya vinterskor när de gamla blivit för trånga. Breven som finns på deras hemsida är ett av de allra tydligaste uttrycken för hur den utbredda (och omtalade) barnfattigdomen ser ut - för verklighetens folk.

Maria Larsson, den kristdemokratiska barnministern som ansvarar för de fattiga familjernas situation, skickade i våras ett pressmeddelande när hon köpte majblommor till resten av regeringen. Hon valde några tior i välgörenhet i stället för konkreta politiska förslag som verkligen förändrar de berörda familjernas situation och på så sätt förbättrar barnens vardag. En kristdemokratisk prioritering som nu även har fått genomslag i statsbudgeten.

EVA ÄLANDER
Dagens ledare i Ljusdals-Posten och Söderhamnskuriren

Trångt i skuggan

Centerpartiet håller partistämma i slutet av september. Mest uppmärksamhet inför detta får utan tvekan valet av den nya partiledaren. När Maud Olofsson ska lämna posten finns tre kandidater som hoppas på att få efterträda henne; Annie Lööf, Anna-Karin Hatt och Anders W Jonsson.

Man kan saga att processen inför centerns partiledarval är en succé rent PR-mässigt. De tre kandidaterna lanserades mitt under sommaren, när riksdagen hade arbetsuppehåll och nyhetstorkan var ett faktum. Det var helt rätt tid för att ge partiet en rejäl bit av mediekakan. Deras rundresande har sysselsatt lokaltidningarna samtidigt som deras debattartiklar har fyllt sidorna på DN Debatt och andra rikstäckande tidningar.

När man hör vissa borgerliga skribenter berömma Centerns öppna process så kan man dock tro att det är en revolution som de startat. Sant är att det är öppnare än i många andra partier, men det är inte så att det är någon medlemsomröstning det handlar om. Det här med flera villiga kandidater och öppna utfrågningar är trots allt något som exempelvis Miljöpartiet gjort under lång tid. Centerpartiets valberedning kommer att förorda en kandidat i god tid innan själva valet sker. Och de som får rösta i partiledarvalet är 522 stämmoombud – en bråkdel av de 52 000 medlemmar som centerrörelsen, enligt partiets hemsida, består av.

Uppmärksamheten kring kandidaterna har också medfört att de olika politiska förslagen inför stämman har fått relativt stor plats. Centern vill att hälften av vården ska privatiseras. Centern ser ett värde i stadsdelar som Chinatown och vill ha fler av typen i Sverige. Centern vill dela upp föräldraförsäkringen – rakt av, hälften till vardera föräldern. Och så vidare.

De tre kandidaterna satsar hårt på att profilera sig själva. Utåt sett verkar de tre hålla sams sinsemellan, men deras positionerande utspel har lyckats reta upp övriga borgerliga partiledare. Folkpartiet gick i taket när Hatt skrev en debattartikel med väl valda sanningar om EMU. När Hatt sedan gick till hård attack mot Kristdemokraternas vårdnadsbidrag så blev Göran Hägglund mer än lovligt sur. Han var nog förresten redan lite irriterad eftersom Anders W Jonsson tydligt hade meddelat att han, om han blir ny partiledare, vill bli socialminister och peta Hägglund.

För även om många börjar tröttna på att det tycks vara centerpartistiska politiker och förslag överallt just nu så har nog få personer så goda anledningar att räkna dagarna till centerstämman som just Göran Hägglund.

Den här hösten har Centerpartiet verkligen fått sin beskärda del, och mer därtill, av rampljuset. Kvar i skuggan står däremot deras kristdemokratiska alliansvänner. Som inte syns, inte hörs och om trenden fortsätter snart inte heller finns kvar i riksdagen. I en opinionsmätning som presenterades förra veckan fick partiet en närmast katastrofal notering: 2, 9 procent.

Centerkandidaterna pratar om tydligare profilering, hur de ska stärka partiorganisationen och kraftsamla mot det låga opinionsstödet. De är nog inte ensamma i alliansen om att föra liknande diskussioner. Det tycks vara väldigt trångt i det stora regeringspartiets skugga…

Eva Älander
Dagens ledare i Ljusdals-Posten och Söderhamnskuriren

Slöseri att sänka restaurangmomsen!

Arbetslösheten för ungdomar är skyhög. I juni i år så var 238 000 personer mellan 15 och 24 år utan jobb. Ett enormt resursslöseri.

Det bästa regeringen kan komma på för att hjälpa dessa unga närmare arbetsmarknaden har dock ingenting att göra med utbildning, praktikplatser eller lärlingsstöd. Deras lösning ser istället ut att bli halverad restaurangmoms - till en kostnad av 5,4 miljarder. Kort sagt ska vi tillsammans äta oss till nya jobb och fika bort ungdomsarbetslösheten.

I lördags höll moderatledaren Fredrik Reinfeldt sitt sommartal. Då berättade han att moderaternas främsta prioritering inför höstbudgeten är en sänkt restaurangmoms. Rent konkret betyder det att momsen sänks från 25 till 12 procent. Krögarna kan exempelvis välja att sänka priserna och på så sätt öka efterfrågan eller låta de sparade pengarna förstärka krogens kassa och på så sätt säkra personalens jobb.

Tanken är att den här momssänkningen ska göra att fler unga får jobb då krögarna får mer att anställa för. Aftonbladet har räknat ut att en lunch som idag kostar 75 kronor skulle kosta drygt 67 kronor om krögaren väljer att sänka priset med lika mycket som momsen sänks. En korv med bröd som idag kostar 15 kronor skulle bli din för 13 kronor medan en finare restaurangmåltid kan minska från 375 till 336 kronor. Det är med andra ord inga större prisras att vänta.

Det är oklart hur många jobb som detta kan ge i slutänden. Men gissningarna är många. Riksdagens utredningstjänst tror att det kommer ge ungefär 3000 nya jobb, Hotell- och restaurangfacket har sagt sig tro att effekten blir en ytterst marginell ökning medan krögarnas branschorganisation påstår att det kommer skapas 10 000 nya jobb med den nya momssatsen.

Om branschens glädjekalkyl skulle slå in och det blir 10 000 nya jobb så kommer alltså varje nytt jobb att ha kostat 540 000 kronor. Färre nya arbetstillfällen ger förstås en ännu högre snittkostnad.

Hur man är räknar så är fem miljarder mycket pengar. Pengar som hade kunnat användas till betydligt mindre osäkra investeringar än denna. Miljarder som hade kunnat bli satsningar på infrastruktur, arbetsmarknadsutbildning inom bristyrken, pengar för att finansiera den långa raden av reformer i grundskolan, ordentliga anställningar i offentlig sektor och så vidare.

Framför allt kanske det hade varit klädsamt av Alliansen att uppfylla sitt tidigare löfte om att det nu var pensionärerna som stod på tur. Pensionärernas villkor intresserar inte regeringen tillräckligt för att den orättvisa snedbeskattningen ska få finnas med på agendan.

Eller så är det så enkelt att vissa sanningar bara får plats i valrörelserna. Som den enkla sanningen om att pension är en form av uppskjuten lön. Därför är det logiska förstås att pensionsutbetalningar också beskattas likadant som alla andra arbetsinkomster. Så är det inte idag och orättvisan kommer att bestå i ytterligare några år. Eftersom det begränsade reformutrymmet tillfaller krogbranschen.

Den gamle socialdemokratiske socialministern Gustav Möller ska en gång ha sagt att varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.

Det känns som ett synnerligen passande citat att damma av en dag som denna. Nu när vi förväntas fika bort ungdomsarbetslösheten.

EVA ÄLANDER (s)

Gårdagens ledare i Ljusdals-Posten och Söderhamnskuriren