En svensk som bor i ett annat land får nya perspektiv på den svenska välfärden. Jag vande mig vid förundrade blickar över att min universitetsutbildning var gratis och avund när föräldraförsäkringens längd nämndes. Kanske vet vi inte hur bra vi har det? Ty sanningen är att den svenska välfärden har gett de flesta av oss väldigt mycket mer än vad vi någonsin betalat in till den.
Men någonstans började många tro att vi inte behövde de gemensamma lösningarna och tvivla på välfärden som projekt. Någonstans fick Alliansen utrymme att sälja in tanken att ”välfärdens kärna” är allt som behövs. Att alla får det bättre om de som jobbar får sänkt skatt. Och helt plötsligt såg många poängen i den svart-vita världsbild som säger att det inte är logiskt att jag betalar för något som jag inte ser direkt personlig nytta av. Att de arbetslösa är lata. Att de som är sjuka får skylla sig själva. Det var så enkelt att inte ägna en endaste tanke åt att man själv någon gång kan komma att behöva det sociala skyddsnät som byggts upp av tidigare generationer och i valrörelsen 2006 buntades ihop under det föraktfulla samlingsnamnet ”bidrag”.
Sedan 2006 har skatterna för de som arbetar sänkts med sammanlagt 75 miljarder kronor. I 2013 års budget tilldelas utgiftsområdet ”Hälsovård, sjukvård och social omsorg” 62,2 miljarder. Det betyder att vi på sex år sänkt inkomstskatterna med nära 13 miljarder mer än vad all svensk sjukvård kostar under ett år. Därtill kommer halverad krogmoms, sänkt bolagsskatt, avskaffad förmögenhetsskatt och så vidare… Givetvis får vi mindre för skattepengarna när vi har mindre att betala med.
För mig är det livsviktigt att det finns ett skyddsnät för mig och för alla andra den dag någon av oss faller. Sakernas tillstånd kan vilken dag som helst ändras av en olycka, ett sjukdomsbesked eller en uppsägning. Då vill jag veta att samhället har tillräckliga resurser för att hjälpa den drabbade att resa sig upp. Jag förstår att det inte är gratis, men jag betalar gärna för verklig välfärd via min skattsedel. För jag förstår att vi alla tjänar på ett sådant samhälle i längden.
Att vara socialdemokrat förpliktigar till mer än att vilja förvalta en borgerlig budet. Naturligtvis kan man inte backa bandet, men det går att förändra de senaste årens reformer. Det måste ses som ett alternativ att använda politiska beslut för att förändra samhället. Dock har mitt parti, i vissa kommentarer till statsbudgeten, framstått som osäkra högstadieelever som låter ett dåligt självförtroende sätta begränsningar för vad som är möjligt.
Politiska beslut formar och förändrar världen. Vi måste förstå att det är en politisk prioritering att utförsäkra människor eller anvisa dem till fas 3. Vi måste våga se att det är medvetna politiska beslut som de senaste åren gjort personer fattiga.
För varje statsbudget rör vi oss längre bort ifrån den allmänna välfärden. Istället bygger vi in allt djupare klassklyftor, allt större strukturella utmaningar och allt mer undertryckt aggression i samhället. Snart kommer personer i andra länder snarare att fråga varför svenskarna lät sig köpas så lätt. Vem är egentligen vinnare när vi växlar in välfärdssamhället mot några jobbskatteavdrag?
***
I närmare tre år har jag stått för tisdagsledaren på denna sida. Dock är detta den sista text jag får möjlighet att skriva. Därför vill jag tacka alla som har läst och alla som har hört av sig. Tack!
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i LjP och Söderhamnskuriren
Visar inlägg med etikett politik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett politik. Visa alla inlägg
tisdag, september 25
tisdag, september 18
Att vilja lära skomakaren bliva vid sin läst.
Ibland talas det om klass i den politiska debatten. Fast de samtalen pågår oftast lite i debattens utkant, exempelvis på kultursidorna. Vid de tillfällen då en nyhet alldeles uppenbarligen handlar om klassamhället talas det dock om allting annat än just den faktorn. Som när det handlar om vilka barn som lever i fattigdom. Eller vilka barn som skolan sviker. Eller vilka personer det är som låses fast i långtidsarbetslöshet och vanmakt. Eller hur det är möjligt att årsinkomsten för en genomsnittlig näringslivstopp motsvarar 46 stycken industriarbetarlöner.
Visst finns det skillnader i våra livsvillkor när det gäller sådant som hälsa, ekonomi, inflytande och övriga levnadsförhållanden. Och visst finns det samband mellan dessa skillnader och faktorer som yrke, utbildning och den makt du känner dig ha över din vardag. Det mesta här i världen hänger ihop. Väldigt sällan är det slumpen som styr.
Den som tvekar på detta kan öppna valfri publikation från Statistiska Centralbyrån. Där syns sambanden med all önskvärd tydlighet i statistik, staplar och diagram. Dessutom syns det att klyftorna mellan människor i Sverige har ökat de sista åren. De som tjänar mest har fått mer pengar. Samtidigt har de som tjänar minst fått mindre att röra sig med.
Trots detta talas det ganska ofta om klass som något som inte längre är relevant i dagens samhälle. Som när integrationsministern Erik Ullenhag (FP) sa att han inte använder ordet klass för att han är liberal. Har inte klassbegreppet spelat ut sin roll nu när industrisamhället blivit kunskapssamhälle? undrar någon. En metallarbetare tjänar mer än många akademiker, vem är det då som är arbetare? säger en annan.
Men begreppen behöver inte krånglas till mer än nödvändigt. Klass handlar om makten över sitt arbete, om de möjligheter man vågar se och om förslitningsskador i kroppen. Det manifesteras i rapporter om att var tredje kvinna i LO-yrke inte kan gå på toaletten utan att be om lov. Eller larm om tjänstemannastress över att ständigt vara uppkopplad. Det är bara olika uttryck för samma grundproblematik; samma vardagliga maktlöshet.
Klart det uppstår viss förvirring när de nya Moderaterna vill framställa det som att alla arbetande har gemensamma intressen. I deras berättelse står konflikten inte mellan arbetsgivare och anställd, utan mellan de som arbetar och de som inte gör det. Ungefär som att elektrikern har mer gemensamt med företagets VD än med en tidigare kollega som är arbetslös. I moderaternas Sverige är det inte meningen att vi ska se samhällets strukturer.
Regeringens politik förnekar sig dock aldrig. Därför är det inte förvånande att de nu vill backa in i framtiden genom att göra vissa gymnasieprogram ettåriga och helt befriade från teoretiska ämnen. Det finns väldigt mycket att säga om det här förslaget, som alldeles uppenbarligen kommer att förstärka klassamhället.
En gymnasieskola som ger vissa elever framtidsmöjligheter och gör andra elever till billig arbetskraft med svag ställning på arbetsmarknaden. Ministrarna är medvetna om vilka som vinner respektive förlorar på en sådan tydlig sortering, men det bekommer dem inte. Ty det är klassisk borgerlig politik att vilja lära skomakaren bliva vid sin läst.
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i Ljusdals-Posten & Söderhamnskuriren
Visst finns det skillnader i våra livsvillkor när det gäller sådant som hälsa, ekonomi, inflytande och övriga levnadsförhållanden. Och visst finns det samband mellan dessa skillnader och faktorer som yrke, utbildning och den makt du känner dig ha över din vardag. Det mesta här i världen hänger ihop. Väldigt sällan är det slumpen som styr.
Den som tvekar på detta kan öppna valfri publikation från Statistiska Centralbyrån. Där syns sambanden med all önskvärd tydlighet i statistik, staplar och diagram. Dessutom syns det att klyftorna mellan människor i Sverige har ökat de sista åren. De som tjänar mest har fått mer pengar. Samtidigt har de som tjänar minst fått mindre att röra sig med.
Trots detta talas det ganska ofta om klass som något som inte längre är relevant i dagens samhälle. Som när integrationsministern Erik Ullenhag (FP) sa att han inte använder ordet klass för att han är liberal. Har inte klassbegreppet spelat ut sin roll nu när industrisamhället blivit kunskapssamhälle? undrar någon. En metallarbetare tjänar mer än många akademiker, vem är det då som är arbetare? säger en annan.
Men begreppen behöver inte krånglas till mer än nödvändigt. Klass handlar om makten över sitt arbete, om de möjligheter man vågar se och om förslitningsskador i kroppen. Det manifesteras i rapporter om att var tredje kvinna i LO-yrke inte kan gå på toaletten utan att be om lov. Eller larm om tjänstemannastress över att ständigt vara uppkopplad. Det är bara olika uttryck för samma grundproblematik; samma vardagliga maktlöshet.
Klart det uppstår viss förvirring när de nya Moderaterna vill framställa det som att alla arbetande har gemensamma intressen. I deras berättelse står konflikten inte mellan arbetsgivare och anställd, utan mellan de som arbetar och de som inte gör det. Ungefär som att elektrikern har mer gemensamt med företagets VD än med en tidigare kollega som är arbetslös. I moderaternas Sverige är det inte meningen att vi ska se samhällets strukturer.
Regeringens politik förnekar sig dock aldrig. Därför är det inte förvånande att de nu vill backa in i framtiden genom att göra vissa gymnasieprogram ettåriga och helt befriade från teoretiska ämnen. Det finns väldigt mycket att säga om det här förslaget, som alldeles uppenbarligen kommer att förstärka klassamhället.
En gymnasieskola som ger vissa elever framtidsmöjligheter och gör andra elever till billig arbetskraft med svag ställning på arbetsmarknaden. Ministrarna är medvetna om vilka som vinner respektive förlorar på en sådan tydlig sortering, men det bekommer dem inte. Ty det är klassisk borgerlig politik att vilja lära skomakaren bliva vid sin läst.
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i Ljusdals-Posten & Söderhamnskuriren
tisdag, september 11
En prydligt provocerande prioritering.
Om läxhjälps-RUT.
Föräldrarnas utbildningsnivå är en av de faktorer som allra starkast påverkar ett barns skolresultat. Det syns i betygsstatistik, i utvärderingar av nationella prov, i genomgångar av de elever som missar gymnasiebehörigheten och så vidare och så vidare.
Alla är vi medvetna om att inget barn kan välja sina föräldrar och att vissa barn har ett bättre utgångsläge än andra barn. Tidigare har vi i Sverige varit tämligen överens om att skolan ska göra vad den kan för att utjämna oddsen. Grundskolan har varit ett bränsle som drivit på många klassresor. Skolan har hjälpt åtskilliga elever att våga drömma och hoppas på framtiden. Idag är det dock långt ifrån självklart att den svenska skolan fungerar på det här kompensatoriska sättet.
Nu, när Jan Björklund har fått utöva sin kaserngårdspedagogik i sex års tid, gäller det snarare att välja rätt redan från början. Flera undersökningar visar att skolval ofta handlar om att välja bort ”icke önskvärda skolkamrater”. De val som görs i årskurs 6 påverkar valmöjligheterna när det är dags för universitetet. Uppdelningen mellan yrkesförberedande och studieförberedande gymnasieprogram har blivit skarpare sedan högskolebehörigheten togs bort från de flesta programmen.
Diskussionen om läxhjälps-RUT visar tydligt viljeinriktningen. En riktad subvention för att föräldrar ska kunna köpa billigare privatundervisning åt sina barn. Återigen ska dina och mina skattepengar uppmuntra en viss sorts konsumtion. Den här gången genom att finansiera den läxläsning som vissa föräldrar vill köpa. För att skolans undervisning inte räcker till. En nyordning som skulle fördjupa de klasskillnader som redan är smärtsamt tydliga i skolorna. En prydligt provocerande prioritering.
Pedagogikprofessorn Christian Lundahl lade häromdagen ut ett räkneexempel på twitter. Elever i grundskolan har rätt till 6665 timmars undervisning (vilket blir cirka 740 timmar per läsår). Det gör att två timmars läxhjälp i veckan under nio läsår tidsmässigt motsvarar nästan ett extra grundskoleår … Naturligtvis skulle ett extra läsår – bestående av något som liknar skräddarsydda privatlektioner – vara något som märktes av i elevens kunskaper, betyg, framtidschanser.
För den förälder som vänder på slantarna spelar det ingen roll om läxläsningen kostar 200, 300 eller 400 i timmen. Snarare är risken att de elever som behöver extra hjälp inte kommer att få mer av den varan, medan de som redan nu är duktiga kommer att kunna köpa sig till att klara sig ännu lite bättre.
Men Jan Björklund förnekar sig inte. I en kommentar till TT framhåller han läxhjälps-RUT som en ren rättvisereform. Han menar att Skolverkets oro för ökade kunskapsskillnader är helt obefogad. Som att hela problematiken försvinner i och med att RUT-avdraget gör extratimmarna tillgängliga för fler? Som att det inte skulle finnas en konflikt mellan att dra ner på skolornas resurser och samtidigt satsa miljoner på att uppmuntra privata läxläsningsföretag?
Uppenbarligen riktas Alliansens skolpolitik nu in mot samma målgrupp som deras ekonomiska politik har gynnat sedan 2006. De lanserar ett förslag som kommer att lämna vissa elever ohjälpligt bakom och kallar det för rättvisereform. Så har vi det i Sverige, hösten 2012.
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i LjP och Söderhamnskuriren
Alla är vi medvetna om att inget barn kan välja sina föräldrar och att vissa barn har ett bättre utgångsläge än andra barn. Tidigare har vi i Sverige varit tämligen överens om att skolan ska göra vad den kan för att utjämna oddsen. Grundskolan har varit ett bränsle som drivit på många klassresor. Skolan har hjälpt åtskilliga elever att våga drömma och hoppas på framtiden. Idag är det dock långt ifrån självklart att den svenska skolan fungerar på det här kompensatoriska sättet.
Nu, när Jan Björklund har fått utöva sin kaserngårdspedagogik i sex års tid, gäller det snarare att välja rätt redan från början. Flera undersökningar visar att skolval ofta handlar om att välja bort ”icke önskvärda skolkamrater”. De val som görs i årskurs 6 påverkar valmöjligheterna när det är dags för universitetet. Uppdelningen mellan yrkesförberedande och studieförberedande gymnasieprogram har blivit skarpare sedan högskolebehörigheten togs bort från de flesta programmen.
Diskussionen om läxhjälps-RUT visar tydligt viljeinriktningen. En riktad subvention för att föräldrar ska kunna köpa billigare privatundervisning åt sina barn. Återigen ska dina och mina skattepengar uppmuntra en viss sorts konsumtion. Den här gången genom att finansiera den läxläsning som vissa föräldrar vill köpa. För att skolans undervisning inte räcker till. En nyordning som skulle fördjupa de klasskillnader som redan är smärtsamt tydliga i skolorna. En prydligt provocerande prioritering.
Pedagogikprofessorn Christian Lundahl lade häromdagen ut ett räkneexempel på twitter. Elever i grundskolan har rätt till 6665 timmars undervisning (vilket blir cirka 740 timmar per läsår). Det gör att två timmars läxhjälp i veckan under nio läsår tidsmässigt motsvarar nästan ett extra grundskoleår … Naturligtvis skulle ett extra läsår – bestående av något som liknar skräddarsydda privatlektioner – vara något som märktes av i elevens kunskaper, betyg, framtidschanser.
För den förälder som vänder på slantarna spelar det ingen roll om läxläsningen kostar 200, 300 eller 400 i timmen. Snarare är risken att de elever som behöver extra hjälp inte kommer att få mer av den varan, medan de som redan nu är duktiga kommer att kunna köpa sig till att klara sig ännu lite bättre.
Men Jan Björklund förnekar sig inte. I en kommentar till TT framhåller han läxhjälps-RUT som en ren rättvisereform. Han menar att Skolverkets oro för ökade kunskapsskillnader är helt obefogad. Som att hela problematiken försvinner i och med att RUT-avdraget gör extratimmarna tillgängliga för fler? Som att det inte skulle finnas en konflikt mellan att dra ner på skolornas resurser och samtidigt satsa miljoner på att uppmuntra privata läxläsningsföretag?
Uppenbarligen riktas Alliansens skolpolitik nu in mot samma målgrupp som deras ekonomiska politik har gynnat sedan 2006. De lanserar ett förslag som kommer att lämna vissa elever ohjälpligt bakom och kallar det för rättvisereform. Så har vi det i Sverige, hösten 2012.
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i LjP och Söderhamnskuriren
tisdag, augusti 7
.
Integration är ett ord som har sina rötter i latinets integrare, vilket bland annat översätts med att göra helt. Göra helt på det sättet att separata delar förenas i en ny helhet. Integration är den sortens ord som beskriver både en process och det lyckade resultat som en sådan process kan ge.
Det här var inget som ståupp-komikern Soran Ismail sa i sitt ”Sommar” i P1. Jag tror knappt att han använde den här textens första ord i sitt program och ändå var det precis vad programmet som han valt att göra handlade om. Hur olika separata delar kan förenas i en ny helhet.
Soran Ismail, som gjort sig känd bland annat genom att leverera bitska kommentarer i TV-program som ”Parlamentet”, levererade ett eftertänksamt radioprogram som präglades av en resonerande ton. Med hjälp av minnen och anekdoter tog Soran med sig lyssnarna längs två stycken huvudspår; ett som handlade om hans inre konflikt och sökandet efter en identitet och ett som handlade om liknande konfliktlinjer i det omgivande samhället. Två separata, men ändå sammanlänkade spår.
När Soran Ismail föddes var hans kurdiska föräldrar på flykt och som spädbarn kom han till Sverige. Under uppväxten ansträngde han sig för att passa in och fick vara med de svenska kompisarna eftersom han upplevdes vara en bra kille, som ”en av dom” snarare än ”en av dom andra”. Den de gillade var okej. Den de inte kände var lättare att döma ut. Och redan där hade Sorans vänner egentligen fångat in rasismens problem: att vi alla främst är personer – inte etnicitet eller kön eller religion. Det är lätt att glömma att varje unik person alltid är så mycket mera än summan av sina olika beståndsdelar.
Med en liknelse jämfördes kulturen bland fotbollssupportrar och det svenska samhället. När någon säger att de håller på ett lag, så blir resten av supportrarna bara glada. Ingen ifrågasätter hur länge du gillat laget eller om din farfar var trogen supporter. Vissa åker på varenda bortamatch och andra ser aldrig en match. Vissa står i klacken och sjunger, andra är helt tysta under matchen. Och så vidare. Trots allt detta så ses alla som lika goda supportrar; ens rätt att kalla sig djurgårdare eller AIK:are avgörs inte av någonting annat än att man säger och känner att man är just en sådan.
Så fungerar det dock inte med den svenska nationaliteten. Även om man levt hela sitt liv i Sverige så måste man ständigt bevisa sig värdig att kalla sig svensk eller få sjunga nationalsången, vilket ofta skapar förvirring för de som faktiskt inte känner något annat land som sitt eget. Soran lyfte även fram exemplet USA, där du anses vara amerikan så fort du blir amerikansk medborgare. Medan vi pratar om andra generationens invandrare, så kallar de sig stolt för svenskamerikaner och tillåts göra det eftersom den ena identiteten aldrig hotar den andra. De behöver inte välja bort en del av sig själva.
Integration innebär att mötas på mitten och våga se att varje person är mer än summan av sina beståndsdelar. En sådan process kräver något av oss alla och för att det ska kunna uppstå en integration värd namnet måste vi som automatiskt hör till också bjuda in dem vi vill integrera. Det går helt enkelt inte att förvänta sig att någon integreras på egen hand. Det är liksom inte så det fungerar.
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i LjP och Söderhamns-kuriren
Det här var inget som ståupp-komikern Soran Ismail sa i sitt ”Sommar” i P1. Jag tror knappt att han använde den här textens första ord i sitt program och ändå var det precis vad programmet som han valt att göra handlade om. Hur olika separata delar kan förenas i en ny helhet.
Soran Ismail, som gjort sig känd bland annat genom att leverera bitska kommentarer i TV-program som ”Parlamentet”, levererade ett eftertänksamt radioprogram som präglades av en resonerande ton. Med hjälp av minnen och anekdoter tog Soran med sig lyssnarna längs två stycken huvudspår; ett som handlade om hans inre konflikt och sökandet efter en identitet och ett som handlade om liknande konfliktlinjer i det omgivande samhället. Två separata, men ändå sammanlänkade spår.
När Soran Ismail föddes var hans kurdiska föräldrar på flykt och som spädbarn kom han till Sverige. Under uppväxten ansträngde han sig för att passa in och fick vara med de svenska kompisarna eftersom han upplevdes vara en bra kille, som ”en av dom” snarare än ”en av dom andra”. Den de gillade var okej. Den de inte kände var lättare att döma ut. Och redan där hade Sorans vänner egentligen fångat in rasismens problem: att vi alla främst är personer – inte etnicitet eller kön eller religion. Det är lätt att glömma att varje unik person alltid är så mycket mera än summan av sina olika beståndsdelar.
Med en liknelse jämfördes kulturen bland fotbollssupportrar och det svenska samhället. När någon säger att de håller på ett lag, så blir resten av supportrarna bara glada. Ingen ifrågasätter hur länge du gillat laget eller om din farfar var trogen supporter. Vissa åker på varenda bortamatch och andra ser aldrig en match. Vissa står i klacken och sjunger, andra är helt tysta under matchen. Och så vidare. Trots allt detta så ses alla som lika goda supportrar; ens rätt att kalla sig djurgårdare eller AIK:are avgörs inte av någonting annat än att man säger och känner att man är just en sådan.
Så fungerar det dock inte med den svenska nationaliteten. Även om man levt hela sitt liv i Sverige så måste man ständigt bevisa sig värdig att kalla sig svensk eller få sjunga nationalsången, vilket ofta skapar förvirring för de som faktiskt inte känner något annat land som sitt eget. Soran lyfte även fram exemplet USA, där du anses vara amerikan så fort du blir amerikansk medborgare. Medan vi pratar om andra generationens invandrare, så kallar de sig stolt för svenskamerikaner och tillåts göra det eftersom den ena identiteten aldrig hotar den andra. De behöver inte välja bort en del av sig själva.
Integration innebär att mötas på mitten och våga se att varje person är mer än summan av sina beståndsdelar. En sådan process kräver något av oss alla och för att det ska kunna uppstå en integration värd namnet måste vi som automatiskt hör till också bjuda in dem vi vill integrera. Det går helt enkelt inte att förvänta sig att någon integreras på egen hand. Det är liksom inte så det fungerar.
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i LjP och Söderhamns-kuriren
tisdag, juli 31
248 000 unga vuxna förtjänar en bättre start.
”Har fått jobb i Stockholm och behöver bostad där senast 13/8. Allt av intresse: andrahand, inneboende, uthyrningsrum?” ”Bostadslös (igen) fr.o.m. 1 oktober. Alla tips uppskattas!” ”Jag har kommit in i Uppsala, men verkar typ omöjligt att hitta boende där… Tacksam för all hjälp jag kan få!”
Dessa tre exempel är tagna ur mitt facebook-flöde den senaste veckan. Raderna är skrivna av tre ungdomar som letar efter boende i någon av de svenska storstadsregionerna. Nu när sommaren lider mot sitt slut är det många som vill flytta till studier eller jobb. Dock är det inte möjligt för alla att göra verklighet av flyttplanerna, eftersom det råder bostadsbrist i delar av landet.
I studentstäder som Lund, Umeå och Uppsala är bostadskaos vid terminsstart en tradition med anor och de flesta vet att Stockholms bostadsmarknad är katastrofal för det stora flertalet. Det byggs alldeles för få nya bostäder och på grund av omfattande utförsäljningar och ombildningar av allmännyttan råder stort underskott på hyreslägenheter. Det som trots allt byggs är inte anpassat för unga som är på väg in i arbetslivet; de små och billiga hyresrätterna lyser med sin frånvaro.
Bostadsbristen är dock inte enbart ett storstadsproblem. Faktum är att 135 av 290 kommuner uppger till Boverket att de har brist på bostäder och ännu fler av dem, hela 259 kommuner, uppger brist på hyresrätter. Dessutom säger sig drygt hälften av landets kommuner – däribland Söderhamn, Bollnäs och Hudiksvall – sakna sådana bostäder som unga efterfrågar
Enligt en rapport från Hyresgästföreningen finns det just nu 248 000 personer mellan 20-27 år (så kallade unga vuxna) som saknar egen bostad och skulle vilja ha en. Sedan 1997 har andelen unga vuxna som bor i egen bostad minskat och 2011 bodde drygt hälften i egen bostad. Många i åldersgruppen bor utan besittningsrätt. Parallellt har andelen unga vuxna som bor hos sina föräldrar ökat. 2011 bodde 22 procent av de unga vuxna kvar hemma hos föräldrarna och 54 procent av dessa menar att det skulle passa dem bättre att bo på ett annat sätt. Det innebär att 116 000 unga vuxna bor hos sina föräldrar mot sin vilja.
Den respons som möter de som, i likhet med de tre personerna ovan, letar efter bostad kan ibland komma att handla om något delvis annat. Flera gånger har jag sett liknande nödrop bemötas välvilligt från personer som ska sälja sin bostadsrätt och därför gärna vill tipsa om den pågående försäljningen eller en mäklares hemsida. Det är också något som kan ses som ett tecken i tiden.
Faktum är att bostadsrättsköp inte är ett reellt alternativ för särskilt många av de unga som längtar efter eget boende. Studenter, timvikarier och andra med låga inkomster har svårt att få ihop en kontantinsats eller beviljas tillräckligt stora banklån. Men även om de skulle få lån till en bostadsrätt är det långt ifrån alla unga vill inleda sitt vuxenliv med skuldsättning i miljonklassen.
Ju närmare sommarens slut, desto fler bostadssökande ungdomar som ger sig till känna. Det finns alltså 248 000 unga vuxna som önskar sig ett eget stabilt boende. De förtjänar en bättre start på vuxenlivet än att, med jämna mellanrum, behöva leta efter nya andrahandsboenden.
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i LjP och Söderhamnskuriren
Dessa tre exempel är tagna ur mitt facebook-flöde den senaste veckan. Raderna är skrivna av tre ungdomar som letar efter boende i någon av de svenska storstadsregionerna. Nu när sommaren lider mot sitt slut är det många som vill flytta till studier eller jobb. Dock är det inte möjligt för alla att göra verklighet av flyttplanerna, eftersom det råder bostadsbrist i delar av landet.
I studentstäder som Lund, Umeå och Uppsala är bostadskaos vid terminsstart en tradition med anor och de flesta vet att Stockholms bostadsmarknad är katastrofal för det stora flertalet. Det byggs alldeles för få nya bostäder och på grund av omfattande utförsäljningar och ombildningar av allmännyttan råder stort underskott på hyreslägenheter. Det som trots allt byggs är inte anpassat för unga som är på väg in i arbetslivet; de små och billiga hyresrätterna lyser med sin frånvaro.
Bostadsbristen är dock inte enbart ett storstadsproblem. Faktum är att 135 av 290 kommuner uppger till Boverket att de har brist på bostäder och ännu fler av dem, hela 259 kommuner, uppger brist på hyresrätter. Dessutom säger sig drygt hälften av landets kommuner – däribland Söderhamn, Bollnäs och Hudiksvall – sakna sådana bostäder som unga efterfrågar
Enligt en rapport från Hyresgästföreningen finns det just nu 248 000 personer mellan 20-27 år (så kallade unga vuxna) som saknar egen bostad och skulle vilja ha en. Sedan 1997 har andelen unga vuxna som bor i egen bostad minskat och 2011 bodde drygt hälften i egen bostad. Många i åldersgruppen bor utan besittningsrätt. Parallellt har andelen unga vuxna som bor hos sina föräldrar ökat. 2011 bodde 22 procent av de unga vuxna kvar hemma hos föräldrarna och 54 procent av dessa menar att det skulle passa dem bättre att bo på ett annat sätt. Det innebär att 116 000 unga vuxna bor hos sina föräldrar mot sin vilja.
Den respons som möter de som, i likhet med de tre personerna ovan, letar efter bostad kan ibland komma att handla om något delvis annat. Flera gånger har jag sett liknande nödrop bemötas välvilligt från personer som ska sälja sin bostadsrätt och därför gärna vill tipsa om den pågående försäljningen eller en mäklares hemsida. Det är också något som kan ses som ett tecken i tiden.
Faktum är att bostadsrättsköp inte är ett reellt alternativ för särskilt många av de unga som längtar efter eget boende. Studenter, timvikarier och andra med låga inkomster har svårt att få ihop en kontantinsats eller beviljas tillräckligt stora banklån. Men även om de skulle få lån till en bostadsrätt är det långt ifrån alla unga vill inleda sitt vuxenliv med skuldsättning i miljonklassen.
Ju närmare sommarens slut, desto fler bostadssökande ungdomar som ger sig till känna. Det finns alltså 248 000 unga vuxna som önskar sig ett eget stabilt boende. De förtjänar en bättre start på vuxenlivet än att, med jämna mellanrum, behöva leta efter nya andrahandsboenden.
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i LjP och Söderhamnskuriren
tisdag, juli 17
Endera har vi reklam eller så har vi diktatur?
Att reklamen är ständigt närvarande är något som vi har vant oss vid. Den smyger sig liksom in i allt fler av samhällets sfärer. Ibland är reklamen ärlig uppenbar och andra gånger nästlar sig reklambudskapet in mellan raderna i de mest oväntade sammanhang.
Ett budskap kan enkelt anpassas efter den kundmålgrupp som reklammakaren önskar nå. Mediet som budskapet sänds ut igenom likaså. Käcka slogans, lockande bilder och anpassade budskap hjälper till att skapa de känslor och tankar som vi förknippar med en produkt.
Nyligen presenterades en opinionsundersökning som visade att vi svenskar tycker allt sämre om reklam. Bara 18 procent är positiva till reklam idag, jämfört med 44 procent för sju år sedan. Hela 84 procent av de tillfrågade säger sig ogilla reklam i mobiltelefonen och därefter är TV-reklam och radioreklam de minst omtyckta reklamslagen.
Resultatet av den aktuella undersökningen fick intresseorganisationen Sveriges annonsörer att gå i taket. Eller hur ska man annars tolka deras förorättade kampanj med utlottning av resor till det reklamfria Nordkorea? Som att svenskarna minsann skulle komma på bättre tankar om de fick se hur mycket sämre och tristare det är i Kim Jong-Uns enpartistat. På kampanjhemsidan berättas det om hur reklamen är en förutsättning för demokrati, yttrandefrihet och välstånd. Ett tonläge så högt att det inte lämnar någon som helst marginal för ironiska överdrifter med budskapet. Ett budskap som är lika märkligt som det är tydligt; endera har vi reklam eller så har vi diktatur.
Man kan tycka att Sveriges Annonsörer borde fundera över varför så många svenskar uppger sig vara reklamtrötta istället för att anklaga oss för att vilja ha det som i Nordkorea. Det är naturligt att konsumenter har synpunkter på reklamens innehåll, tilltal och placering.
I juni föreslog regeringen att TV ska få börja göra reklamavbrott som är kortare än en minut under direktsända idrottsevenemang. Tidigare har sådana reklamavbrott behövt vara minst en minut och därför begränsats till de längre pauserna i en match. Nu blir det istället fritt fram för reklam mitt i och där det är som mest spännande, exempelvis mellan straffarna i en avgörande straffläggning. Sponsorer och annonsörer kan därmed få köpa den plats som de helst vill ha. Men alla vi som såg TV4:s sändningar från fotbolls-EM fasar för en utveckling mot ännu fler reklamavbrott och studiosändningar som är anpassade efter dessa avbrott…
Det är inte svårt att förstå att företag vill göra reklam på så många ställen som möjligt. I TV och radio, på internet och i tidningsannonser. Trots allt bygger vår uppfattning om en produkt till stor del på marknadsföringen. Förnuftet vet att affärskedjans egna märke är lika bra som det mer högprofilerade alternativet, men ändå dras vi till den vara som har mest lockande förpackning, stört plats i vårt medvetande och det högsta jämförelsepriset.
Mer eller mindre skicklig marknadsföring finns ständigt närvarande omkring oss. Därför är det inte underligt att allt fler svenskar tycker allt sämre om reklam. Det underliga är att annonsörernas branschorganisation inte tycks särskilt intresserade av att ta reda på vad i reklamen det är som gör svenskarna reklamtrötta.
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i LjP och Söderhamnskuriren
Ett budskap kan enkelt anpassas efter den kundmålgrupp som reklammakaren önskar nå. Mediet som budskapet sänds ut igenom likaså. Käcka slogans, lockande bilder och anpassade budskap hjälper till att skapa de känslor och tankar som vi förknippar med en produkt.
Nyligen presenterades en opinionsundersökning som visade att vi svenskar tycker allt sämre om reklam. Bara 18 procent är positiva till reklam idag, jämfört med 44 procent för sju år sedan. Hela 84 procent av de tillfrågade säger sig ogilla reklam i mobiltelefonen och därefter är TV-reklam och radioreklam de minst omtyckta reklamslagen.
Resultatet av den aktuella undersökningen fick intresseorganisationen Sveriges annonsörer att gå i taket. Eller hur ska man annars tolka deras förorättade kampanj med utlottning av resor till det reklamfria Nordkorea? Som att svenskarna minsann skulle komma på bättre tankar om de fick se hur mycket sämre och tristare det är i Kim Jong-Uns enpartistat. På kampanjhemsidan berättas det om hur reklamen är en förutsättning för demokrati, yttrandefrihet och välstånd. Ett tonläge så högt att det inte lämnar någon som helst marginal för ironiska överdrifter med budskapet. Ett budskap som är lika märkligt som det är tydligt; endera har vi reklam eller så har vi diktatur.
Man kan tycka att Sveriges Annonsörer borde fundera över varför så många svenskar uppger sig vara reklamtrötta istället för att anklaga oss för att vilja ha det som i Nordkorea. Det är naturligt att konsumenter har synpunkter på reklamens innehåll, tilltal och placering.
I juni föreslog regeringen att TV ska få börja göra reklamavbrott som är kortare än en minut under direktsända idrottsevenemang. Tidigare har sådana reklamavbrott behövt vara minst en minut och därför begränsats till de längre pauserna i en match. Nu blir det istället fritt fram för reklam mitt i och där det är som mest spännande, exempelvis mellan straffarna i en avgörande straffläggning. Sponsorer och annonsörer kan därmed få köpa den plats som de helst vill ha. Men alla vi som såg TV4:s sändningar från fotbolls-EM fasar för en utveckling mot ännu fler reklamavbrott och studiosändningar som är anpassade efter dessa avbrott…
Det är inte svårt att förstå att företag vill göra reklam på så många ställen som möjligt. I TV och radio, på internet och i tidningsannonser. Trots allt bygger vår uppfattning om en produkt till stor del på marknadsföringen. Förnuftet vet att affärskedjans egna märke är lika bra som det mer högprofilerade alternativet, men ändå dras vi till den vara som har mest lockande förpackning, stört plats i vårt medvetande och det högsta jämförelsepriset.
Mer eller mindre skicklig marknadsföring finns ständigt närvarande omkring oss. Därför är det inte underligt att allt fler svenskar tycker allt sämre om reklam. Det underliga är att annonsörernas branschorganisation inte tycks särskilt intresserade av att ta reda på vad i reklamen det är som gör svenskarna reklamtrötta.
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i LjP och Söderhamnskuriren
torsdag, juli 12
Stefan Löfven har nu varit Socialdemokraternas partiordförande i drygt fem månader. I lördags stod han på Almedalens scen, näst sist ut i raden av talare under Almedalsveckan.
De som tvekade om vilka politiska frågor som han vill prioritera torde ha fått sina tvivel skingrade efter det inspirerade premiärtalet i Almedalen. I ett tal som målades med de breda penseldragen tillät sig Löfven att lyfta blicken och tala om de stora sammanhangen istället för att enbart fokusera på enskilda frågor.
Löfven talade förstås mycket om jobben. Om att inga av samhällets utmaningar kan lösas om ingen ordnar jobben. Om vilket resursslöseri som arbetslösheten innebär. Om vikten av samverkan mellan arbetsmarknadens parter och politiken. Om det paradoxala i att svenska företag har svårt att hitta arbetslösa med rätt kompetens för de lediga jobben samtidigt som Fas 3 är landets största arbetsgivare. Och så vidare.
Han uppehöll sig vid den socialdemokratiska paradgrenen livslångt lärande och sade klart och tydligt att Socialdemokraterna vill föra en politik för full sysselsättning – det är till och med att betrakta som partiets främsta uppgift. En politik som stärker full sysselsättning behöver vila på tre ben: sunda offentliga finanser, en aktiv närings- och innovationspolitik samt investeringar i utbildning och omställning som gör så att människor också har möjlighet att ta de jobb som växer fram.
Dessutom talade Löfven mycket om miljön och hur vi offensivt måste möta klimatutmaningarna. Han betonade att ingen ensam kan stå för utvecklingen mot ett hållbart samhälle. Den utvecklingen är något som vi ska och måste säkra gemensamt. Samhället och individerna tillsammans. Eftersom både individens förmåga och politikens kraft är enorm.
Det något luddiga begreppet ”hållbar frihet” lanserades som en målbild för vad Socialdemokraterna vill uppnå med en politik som siktar på att få med alla dimensioner i hållbarhetsbegreppet: den ekonomiska, den sociala och den ekologiska. Egentligen är den hållbara friheten en språklig uppdatering av det gröna folkhem som Göran Persson brukade drömma om. Gemensamt för de två begreppen är att de förpliktigar och kräver både insikt och handling.
Naturligtvis pratade Löfven lite om regeringen. Men han pratade enbart om dess politik. Inte en endaste gång nämnde han Fredrik Reinfeldt (eller någon av de andra borgerliga partiledarna) vid namn. Han pratade om den politik de för, men sökte inte efter konflikt med dem som personer. Ett intressant drag – särskilt om man jämför med exempelvis Annie Lööfs och Göran Hägglunds tal, där mycket handlade om Socialdemokraterna och inte alla gånger utifrån partiets politiska förslag.
Det har funnits frågetecken omkring vilka frågor som kommer att prioriteras av en socialdemokrati ledd av Stefan Löfven. Journalister och andra tyckare har spekulerat friskt och raljerat över återhållsamhet och eftertänksamhet. Efter Almedalstalet torde en del av dessa frågetecken ha rätats ut. Innehållet var politiskt tydligt och ideologiskt förankrat, förslagen han kom med var konkreta och framtidsinriktade – och viljeinriktningen gick det sannerligen inte att ta miste på. Fortsättning följer, som det brukar heta.
EVA ÄLANDER
Ledare i Ljusdals-Posten och Söderhamnskuriren
i tisdags (10/7)
De som tvekade om vilka politiska frågor som han vill prioritera torde ha fått sina tvivel skingrade efter det inspirerade premiärtalet i Almedalen. I ett tal som målades med de breda penseldragen tillät sig Löfven att lyfta blicken och tala om de stora sammanhangen istället för att enbart fokusera på enskilda frågor.
Löfven talade förstås mycket om jobben. Om att inga av samhällets utmaningar kan lösas om ingen ordnar jobben. Om vilket resursslöseri som arbetslösheten innebär. Om vikten av samverkan mellan arbetsmarknadens parter och politiken. Om det paradoxala i att svenska företag har svårt att hitta arbetslösa med rätt kompetens för de lediga jobben samtidigt som Fas 3 är landets största arbetsgivare. Och så vidare.
Han uppehöll sig vid den socialdemokratiska paradgrenen livslångt lärande och sade klart och tydligt att Socialdemokraterna vill föra en politik för full sysselsättning – det är till och med att betrakta som partiets främsta uppgift. En politik som stärker full sysselsättning behöver vila på tre ben: sunda offentliga finanser, en aktiv närings- och innovationspolitik samt investeringar i utbildning och omställning som gör så att människor också har möjlighet att ta de jobb som växer fram.
Dessutom talade Löfven mycket om miljön och hur vi offensivt måste möta klimatutmaningarna. Han betonade att ingen ensam kan stå för utvecklingen mot ett hållbart samhälle. Den utvecklingen är något som vi ska och måste säkra gemensamt. Samhället och individerna tillsammans. Eftersom både individens förmåga och politikens kraft är enorm.
Det något luddiga begreppet ”hållbar frihet” lanserades som en målbild för vad Socialdemokraterna vill uppnå med en politik som siktar på att få med alla dimensioner i hållbarhetsbegreppet: den ekonomiska, den sociala och den ekologiska. Egentligen är den hållbara friheten en språklig uppdatering av det gröna folkhem som Göran Persson brukade drömma om. Gemensamt för de två begreppen är att de förpliktigar och kräver både insikt och handling.
Naturligtvis pratade Löfven lite om regeringen. Men han pratade enbart om dess politik. Inte en endaste gång nämnde han Fredrik Reinfeldt (eller någon av de andra borgerliga partiledarna) vid namn. Han pratade om den politik de för, men sökte inte efter konflikt med dem som personer. Ett intressant drag – särskilt om man jämför med exempelvis Annie Lööfs och Göran Hägglunds tal, där mycket handlade om Socialdemokraterna och inte alla gånger utifrån partiets politiska förslag.
Det har funnits frågetecken omkring vilka frågor som kommer att prioriteras av en socialdemokrati ledd av Stefan Löfven. Journalister och andra tyckare har spekulerat friskt och raljerat över återhållsamhet och eftertänksamhet. Efter Almedalstalet torde en del av dessa frågetecken ha rätats ut. Innehållet var politiskt tydligt och ideologiskt förankrat, förslagen han kom med var konkreta och framtidsinriktade – och viljeinriktningen gick det sannerligen inte att ta miste på. Fortsättning följer, som det brukar heta.
EVA ÄLANDER
Ledare i Ljusdals-Posten och Söderhamnskuriren
i tisdags (10/7)
måndag, juli 9
Inte svårare än så.
Titta så enkelt det är och så pedagogiskt som vi förklarar det på en kartong på mitt jobb. En gubbe som försöker klara allting på egen hand = ledsen, två gubbar som hjälps åt = glada. En princip som funkar lika bra oavsett ifall det handlar om ergonomin vid tunga lyft eller gemensamma försäkringssystem...
tisdag, juni 19
MUF och biblioteken.
De politiska ungdomsförbunden startar ibland påkostade kampanjer som tycks vara ägnade för intern samling snarare än utåtriktat kampanjande. Sådana gånger får det aktuella förbundet mycket sällan fram den poäng de vill göra. Så är fallet i allra högsta grad i det moderata ungdomsförbundets pågående kampanj. MUF har förstått någonting som alliansregeringen helst förnekar, nämligen att den hutlöst höga ungdomsarbetslösheten är ett problem. Därför kampanjar MUF just nu på temat ”100 idéer för fler jobb” där de vill ge förslag som ger jobb. Så långt allt väl.
MUF har blandat fullt seriösa förslag för att minska arbetslösheten bland unga med idéer som är helt obegripliga i sammanhanget. Därför står tankar om förbättrad kontakt mellan skola och arbetsmarknad, fler bostäder och förbättrad infrastruktur med på samma lista som förslag om att flytta på mobbaren, behålla kärnkraften och slopa parkeringsnormen. Blandningen gör att den lista som utgör jobbkampanjens kärna antar formen av en allmän önskelista snarare än ett politiskt åtgärdsprogram för att skapa jobb. Det är sådant som händer i den ungdomliga ivern.
Dock finns det en punkt på MUF:s önskelista som jag helt enkelt inte kan ha överseende med. Det är MUF:s jobbskapande åtgärd nummer 71: slopa kravet på bibliotek i alla skolor.
I den nya skollag som började gälla den 1 juli 2011 står det klart och tydligt att alla elever ska ha tillgång till skolbibliotek. Den som driver skolan ska se till att elever i alla åldrar har tillgång till ett skolbibliotek som stöd för lärandet och kunskapsutvecklingen. Det är en bra och framsynt paragraf i skollagen. En paragraf som sätter fokus på att en skola måste innehålla vissa faciliteter för att få kalla sig för en skola. En paragraf som förhoppningsvis på sikt kan ge alla elever den biblioteksverksamhet som de har rätt till.
Det finns dock en hel del kvar att göra på området. I förra veckan publicerades Kungliga biblioteket en rapport om läget för svenska skolbibliotek och det var trist läsning. Hälften av landets elever saknar i dagsläget tillgång till ett bemannat skolbibliotek. En av sex svenska elever saknar helt tillgång till skolbibliotek. Trots skollagens tydliga skrivningar.
Tyvärr tror jag dock att problemet är större än ett otydligt kampanjmaterial. Min farhåga är att MUF och deras vänner inte ser den samhällsfunktion som biblioteken fyller – i och utanför skolan. När jag var aktiv i SSU hörde jag, vid upprepade tillfällen, moderatungdomar hävda biblioteken som typexempel på sådant som inte borde bekostas av skattepengar. Folk får väl se till att köpa egna böcker om de vill läsa, som en tidigare distriktsordförande i MUF brukade säga. Som att ett bibliotek inte är så väldigt mycket mer än böckerna som finns där.
Allt detta utspelade sig några år innan de nya moderaterna hade börjat prata om att man måste prioritera välfärdens kärna, men den politiska innebörden var exakt densamma. MUF:s medlemmar berättade dock gärna vad som enligt dem inte borde ingå i välfärdskärnan. Bibliotek som ett exempel.
Jag kan förstås inte säga säkert att det inte blir fler jobb till unga av att skollagens krav på skolbibliotek avskaffas. Men jag måste säga att jag tycker sambandet verkar högst osannolikt.
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i LjP och Söderhamnskuriren
MUF har blandat fullt seriösa förslag för att minska arbetslösheten bland unga med idéer som är helt obegripliga i sammanhanget. Därför står tankar om förbättrad kontakt mellan skola och arbetsmarknad, fler bostäder och förbättrad infrastruktur med på samma lista som förslag om att flytta på mobbaren, behålla kärnkraften och slopa parkeringsnormen. Blandningen gör att den lista som utgör jobbkampanjens kärna antar formen av en allmän önskelista snarare än ett politiskt åtgärdsprogram för att skapa jobb. Det är sådant som händer i den ungdomliga ivern.
Dock finns det en punkt på MUF:s önskelista som jag helt enkelt inte kan ha överseende med. Det är MUF:s jobbskapande åtgärd nummer 71: slopa kravet på bibliotek i alla skolor.
I den nya skollag som började gälla den 1 juli 2011 står det klart och tydligt att alla elever ska ha tillgång till skolbibliotek. Den som driver skolan ska se till att elever i alla åldrar har tillgång till ett skolbibliotek som stöd för lärandet och kunskapsutvecklingen. Det är en bra och framsynt paragraf i skollagen. En paragraf som sätter fokus på att en skola måste innehålla vissa faciliteter för att få kalla sig för en skola. En paragraf som förhoppningsvis på sikt kan ge alla elever den biblioteksverksamhet som de har rätt till.
Det finns dock en hel del kvar att göra på området. I förra veckan publicerades Kungliga biblioteket en rapport om läget för svenska skolbibliotek och det var trist läsning. Hälften av landets elever saknar i dagsläget tillgång till ett bemannat skolbibliotek. En av sex svenska elever saknar helt tillgång till skolbibliotek. Trots skollagens tydliga skrivningar.
Tyvärr tror jag dock att problemet är större än ett otydligt kampanjmaterial. Min farhåga är att MUF och deras vänner inte ser den samhällsfunktion som biblioteken fyller – i och utanför skolan. När jag var aktiv i SSU hörde jag, vid upprepade tillfällen, moderatungdomar hävda biblioteken som typexempel på sådant som inte borde bekostas av skattepengar. Folk får väl se till att köpa egna böcker om de vill läsa, som en tidigare distriktsordförande i MUF brukade säga. Som att ett bibliotek inte är så väldigt mycket mer än böckerna som finns där.
Allt detta utspelade sig några år innan de nya moderaterna hade börjat prata om att man måste prioritera välfärdens kärna, men den politiska innebörden var exakt densamma. MUF:s medlemmar berättade dock gärna vad som enligt dem inte borde ingå i välfärdskärnan. Bibliotek som ett exempel.
Jag kan förstås inte säga säkert att det inte blir fler jobb till unga av att skollagens krav på skolbibliotek avskaffas. Men jag måste säga att jag tycker sambandet verkar högst osannolikt.
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i LjP och Söderhamnskuriren
tisdag, juni 12
Den blomstertid nu kommer?
Runt den här tiden på året, när den blomstertid nu kommer, läggs ännu ett skolår till handlingarna. Den säkraste påminnelsen om att skolavslutningarna närmar sig är debatten om vilka lokaler som är lämpliga i sammanhanget. Eller rättare sagt; kyrkans vara eller icke-vara i sammanhanget.
Det har sedan lång tid tillbaka stått i läroplanen att den svenska skolans undervisning ska vara icke-konfessionell. Nytt är dock att detta faktum nu även finns inskrivet i skollagen.
Därför debatteras det återigen om en kyrka är en lämplig lokal att samla eleverna i. Dilemmat har i år fått en ny dimension eftersom de rektorer som väljer att genomföra traditionell skolavslutning i kyrkan måste se till att hålla de religiösa inslagen borta. Förekommer något som kan tolkas religiöst riskerar den aktuella skolan att bli bötfälld av Skolinspektionen för att ha brutit mot skollagen.
Vad som är okej och inte tycks vara en gråzon och Skolverkets råd till skolorna går i linje med medelsvenssons smörgåsbordsinställning till kyrkan; där man väljer ut de bitar som passar en för stunden och hoppar över resten. Det vore intressant att veta hur Skolverket tänker när de menar att en kyrka kan vara ett religiöst neutralt rum. En kyrka är vanligtvis fylld av Jesusbilder, krucifix, takmålningar och religiösa symboler. Därför kan den aldrig bli en allmän festlokal och torde heller inte ha något intresse av att vara en sådan.
För det går alltså bra att arrangera skolavslutningen i kyrkan, men då ska tonvikten ligga på traditioner, högtidlighet och gemensam samvaro. Det får inte förekomma några som helst religiösa inslag i avslutningen, men det går bra att sjunga psalmen ”Den blomstertid nu kommer” eftersom den i sammanhanget anses vara uttryck för en gammal skolavslutningstradition. Prästen kan sommartala, men måste i så fall akta sig så det inte råkar slinka in något ord om tro eller välsignelse.
I de religiösa friskolorna gäller dock helt andra regler. Det finns idag 8166 svenska grundskoleelever som – med statens goda minne – går i skolor som bedrivs med en religiös tro i botten. 8166 elever som i sin skola bara möter elever och vuxna med samma religion som de själva. Oron för att någon timmes skolavslutning i en kyrka riskerar medföra otillbörlig religiös påverkan på eleverna känns något överdriven i jämförelse med det. Dessutom vore det angeläget att se över undervisning och läromedel i religions- och historieämnena så att de uppfyller de mål de borde – i hela skolsystemet.
Jag tycker det är viktigt att skolan ska vara en religiöst neutral plats. Jag tycker det är viktigt med en likvärdig utbildning för alla. Jag tycker det är mycket tråkigt att föräldrarna till 8166 svenska elever har valt att segregation åt sina barn genom att placera dem i en religiös friskola.
Men framför allt tycker jag att det är lite fånigt att det varje år läggs så pass stort fokus på vad som sägs och sjungs under några timmars skolavslutningsfirande. Det är en sådan sak som varje skola borde kunna anordna på ett sätt som känns bra för lärare, elever och föräldrar. Med eller utan kyrka. För ärligt talat, visst verkar det lite taskigt att hålla fest i Guds hus utan att låta denne vara med på själva festen?
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i LjP och Söderhamnskuriren
Det har sedan lång tid tillbaka stått i läroplanen att den svenska skolans undervisning ska vara icke-konfessionell. Nytt är dock att detta faktum nu även finns inskrivet i skollagen.
Därför debatteras det återigen om en kyrka är en lämplig lokal att samla eleverna i. Dilemmat har i år fått en ny dimension eftersom de rektorer som väljer att genomföra traditionell skolavslutning i kyrkan måste se till att hålla de religiösa inslagen borta. Förekommer något som kan tolkas religiöst riskerar den aktuella skolan att bli bötfälld av Skolinspektionen för att ha brutit mot skollagen.
Vad som är okej och inte tycks vara en gråzon och Skolverkets råd till skolorna går i linje med medelsvenssons smörgåsbordsinställning till kyrkan; där man väljer ut de bitar som passar en för stunden och hoppar över resten. Det vore intressant att veta hur Skolverket tänker när de menar att en kyrka kan vara ett religiöst neutralt rum. En kyrka är vanligtvis fylld av Jesusbilder, krucifix, takmålningar och religiösa symboler. Därför kan den aldrig bli en allmän festlokal och torde heller inte ha något intresse av att vara en sådan.
För det går alltså bra att arrangera skolavslutningen i kyrkan, men då ska tonvikten ligga på traditioner, högtidlighet och gemensam samvaro. Det får inte förekomma några som helst religiösa inslag i avslutningen, men det går bra att sjunga psalmen ”Den blomstertid nu kommer” eftersom den i sammanhanget anses vara uttryck för en gammal skolavslutningstradition. Prästen kan sommartala, men måste i så fall akta sig så det inte råkar slinka in något ord om tro eller välsignelse.
I de religiösa friskolorna gäller dock helt andra regler. Det finns idag 8166 svenska grundskoleelever som – med statens goda minne – går i skolor som bedrivs med en religiös tro i botten. 8166 elever som i sin skola bara möter elever och vuxna med samma religion som de själva. Oron för att någon timmes skolavslutning i en kyrka riskerar medföra otillbörlig religiös påverkan på eleverna känns något överdriven i jämförelse med det. Dessutom vore det angeläget att se över undervisning och läromedel i religions- och historieämnena så att de uppfyller de mål de borde – i hela skolsystemet.
Jag tycker det är viktigt att skolan ska vara en religiöst neutral plats. Jag tycker det är viktigt med en likvärdig utbildning för alla. Jag tycker det är mycket tråkigt att föräldrarna till 8166 svenska elever har valt att segregation åt sina barn genom att placera dem i en religiös friskola.
Men framför allt tycker jag att det är lite fånigt att det varje år läggs så pass stort fokus på vad som sägs och sjungs under några timmars skolavslutningsfirande. Det är en sådan sak som varje skola borde kunna anordna på ett sätt som känns bra för lärare, elever och föräldrar. Med eller utan kyrka. För ärligt talat, visst verkar det lite taskigt att hålla fest i Guds hus utan att låta denne vara med på själva festen?
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i LjP och Söderhamnskuriren
tisdag, maj 22
Estelle Silvia Ewa Mary.
Idag, den tjugoandra maj, kommer en liten flicka att döpas i en stor kyrka i vår vackra huvudstad. Som så många barn före henne kommer hon att överraskas av dopvattnet och reagera på detta med gråt, skrik eller skratt. Men där slutar också likheterna mellan den aktuella flickan och alla andra barn som kommer att döpas i Sverige i år.
Det barn som döps idag ska heta Estelle Silvia Ewa Mary och namnet är långt ifrån det enda som är lite ovanligt med flickan. Idag i Slottskyrkan kommer ärkebiskopen att förrätta hennes dop inför 400 exklusivt inbjudna gäster. Vattnet kommer från Karl XI:s silverdopfunt och barnet kommer därefter att läggas i en förgylld vagga.
Det kan verka som att allting som omger lilla Estelle består av glitter och glamour, men riktigt så okomplicerat är det inte. När Estelle föddes råkade hon också bli arvtagerska till rollen som svensk statschef och prinsesstiteln för med sig ett visst bagage. Eftersom hon föddes som just sin mors dotter berövades hon på några av sina mänskliga rättigheter redan när hon låg på BB.
FN:s konvention om barnets rättigheter innebär att barnen har helt egna rättigheter, som ska tillgodoses oavsett vad deras föräldrar eller andra tycker om saken. Sverige var ett av de första länderna att skriva under Barnkonventionen och även om den ännu inte har blivit grundlag så är konventionen en viktig del av Sveriges arbete med de mänskliga rättigheterna.
Exempelvis handlar artikel 14 om rätten till tankefrihet och religionsfrihet. Detta är en rättighet som gäller alla svenska barn. Eller nästan åtminstone nästan alla. Den kungliga familjen måste bekänna sig till den rena evangeliska, protestantiska läran eftersom det är inskrivet i den svenska grundlagen genom den så kallade successionsordningen. Estelles rätt att själv reflektera och ta ställning till eventuell religiös tro är därför icke-existerande.
Ett annat exempel finns i konventionens sextonde artikel, som säger att varje barns rätt till privatliv ska respekteras. Alla barn som föds i Sverige har den rättigheten. Estelle var däremot superkändis redan i mammas mage och föddes rakt in i offentligheten. Hon kommer aldrig att kunna välja huruvida hennes privatliv ska vara tillgängligt för medierna och alla svenskar.
En rättighet för vuxna ger varje människa friheten att gifta sig med den person som denne önskar. Estelles mamma fick till slut göra just detta, men först fick hon kämpa i många år för att Estelles pappa skulle bli accepterad av familjen. Och i slutändan hade regeringen vetorätt i frågan om de två skulle få gifta sig. Samma sak väntar Estelle om inte grundlagen ändras innan hon hunnit bli giftasvuxen. Teoretiskt sett kan en framtida statsminister vara den som ber prinsessan finna sig i att välja mellan sin käraste och sin plats i tronföljden.
Allra tydligast blir orimligheten i de fall där lagboken innehåller den här sortens undantag. Men även i ett vidare perspektiv är det värt att fundera över hur stor möjlighet som Estelle Silvia Ewa Mary kommer ha att göra anspråk på sina mänskliga rättigheter. Kanske får hon chans vara barn fullt ut, men hon får inte chansen att välja vad hon vill göra med sitt liv. För det har grundlagen redan avgjort åt henne.
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i LjP och Söderhamns-kuriren
Det barn som döps idag ska heta Estelle Silvia Ewa Mary och namnet är långt ifrån det enda som är lite ovanligt med flickan. Idag i Slottskyrkan kommer ärkebiskopen att förrätta hennes dop inför 400 exklusivt inbjudna gäster. Vattnet kommer från Karl XI:s silverdopfunt och barnet kommer därefter att läggas i en förgylld vagga.
Det kan verka som att allting som omger lilla Estelle består av glitter och glamour, men riktigt så okomplicerat är det inte. När Estelle föddes råkade hon också bli arvtagerska till rollen som svensk statschef och prinsesstiteln för med sig ett visst bagage. Eftersom hon föddes som just sin mors dotter berövades hon på några av sina mänskliga rättigheter redan när hon låg på BB.
FN:s konvention om barnets rättigheter innebär att barnen har helt egna rättigheter, som ska tillgodoses oavsett vad deras föräldrar eller andra tycker om saken. Sverige var ett av de första länderna att skriva under Barnkonventionen och även om den ännu inte har blivit grundlag så är konventionen en viktig del av Sveriges arbete med de mänskliga rättigheterna.
Exempelvis handlar artikel 14 om rätten till tankefrihet och religionsfrihet. Detta är en rättighet som gäller alla svenska barn. Eller nästan åtminstone nästan alla. Den kungliga familjen måste bekänna sig till den rena evangeliska, protestantiska läran eftersom det är inskrivet i den svenska grundlagen genom den så kallade successionsordningen. Estelles rätt att själv reflektera och ta ställning till eventuell religiös tro är därför icke-existerande.
Ett annat exempel finns i konventionens sextonde artikel, som säger att varje barns rätt till privatliv ska respekteras. Alla barn som föds i Sverige har den rättigheten. Estelle var däremot superkändis redan i mammas mage och föddes rakt in i offentligheten. Hon kommer aldrig att kunna välja huruvida hennes privatliv ska vara tillgängligt för medierna och alla svenskar.
En rättighet för vuxna ger varje människa friheten att gifta sig med den person som denne önskar. Estelles mamma fick till slut göra just detta, men först fick hon kämpa i många år för att Estelles pappa skulle bli accepterad av familjen. Och i slutändan hade regeringen vetorätt i frågan om de två skulle få gifta sig. Samma sak väntar Estelle om inte grundlagen ändras innan hon hunnit bli giftasvuxen. Teoretiskt sett kan en framtida statsminister vara den som ber prinsessan finna sig i att välja mellan sin käraste och sin plats i tronföljden.
Allra tydligast blir orimligheten i de fall där lagboken innehåller den här sortens undantag. Men även i ett vidare perspektiv är det värt att fundera över hur stor möjlighet som Estelle Silvia Ewa Mary kommer ha att göra anspråk på sina mänskliga rättigheter. Kanske får hon chans vara barn fullt ut, men hon får inte chansen att välja vad hon vill göra med sitt liv. För det har grundlagen redan avgjort åt henne.
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i LjP och Söderhamns-kuriren
tisdag, maj 8
860 dagar kvar tills valet.
Opinionsmätningar är en bransch någonstans i gråzonen mellan politik och statistik. Mätningarna duggar tätt och genererar ofta stora rubriker. Det är talande hur politiker som har medvind gärna pratar om opinionssiffror medan de som har ett lite besvärligare läge gärna glider bort ifrån ämnet.
Ofta uppvisar en opinionsmätning flera tänkvärda trender samtidigt. Vi kan ta fredagens resultat från det välkända Demoskop som ett tydligt exempel på detta.
För det första var Socialdemokraternas notering (35,5 procent) den högsta på två år. Den så kallade Löfven-effekten tycks hålla i sig. Eller så uppskattar väljarna det lugn som numera tycks omge socialdemokratin. Eller så är det ett resultat av att partiet levererat en del politiska besked den senaste tiden. Eller så beror Socialdemokraternas framgångar på att regeringens politik (med tillhörande misslyckanden) har stått i fokus för den politiska diskussionen ett tag. Eller så är de fina siffrorna helt enkelt en kombination av ovanstående faktorer.
För det andra, Miljöpartiet har stadigt lagt sig till rätta på platsen som riksdagens tredje största parti med ett väljarstöd på 10,2 procent. Faktum är att MP i nuläget nästan motsvarar alla de tre icke-moderata partierna i regeringen då dessa tillsammans når blygsamma 12,9 procent.
För det tredje kan det konstateras att det som ibland omtalas som en kris för Moderaterna egentligen inte är någon moderat kris. De senaste mätningarna visar tydligt att det snarare är en alliansbaserad kris. Moderaterna fick i den aktuella mätningen 30,1 procent vilket är mycket nära deras valresultat från 2010.
Moderaternas problem handlar alltså inte om det egna opinionsläget. Det handlar snarare om att de siktar högt men missar målet, då de i nuläget tycks förhålla sig till oppositionen snarare än till samhällsproblemen. Anders Borg hade en längre pressträff om Socialdemokraternas skuggbudget än han hade om den egna. Fredrik Reinfeldt ägnade mer energi åt att prata om Socialdemokraterna än åt den egentliga nyheten på den presskonferens där han presenterade sin nye partisekreterare.
Dessutom kräver Reinfeldt med jämna mellanrum besked om huruvida det finns något sammanhållet regeringsalternativ på oppositionens sida. Med tanke på det aktuella opinionsläget borde han oroa sig mer för vilka det är som ska utgöra hans eget regeringsunderlag 2014 än för vilka partier som Stefan Löfven har tänkt samarbeta med.
Kristdemokraterna hamnar utanför riksdagen på 3,4 procent, Folkpartiet når med 4,7 procent sitt lägsta resultat sedan juni 2002 och Centerpartiet är det näst största borgerliga partiet på 4,8 procent. Detta kan komma att bli riktigt klurigt för de moderater som hade tänkt stödrösta på ett alliansparti som riskerar att åka ur riksdagen nästa gång. Det är ytterst tveksamt om stödrösterna är så pass många att de räcker till tre partier. Tveklöst är dock att Moderaterna behöver alla dessa tre för att Alliansen ska ha en chans att behålla regeringsmakten efter 2014.
Men mycket kan hända fram till nästa val och den enda opinionsmätning som räknas på riktigt inträffar den 14 september 2014. Idag är det 860 dagar kvar till det datumet.
Eva Älander
Dagens ledare i LjP och Söderhamnskuriren
Ofta uppvisar en opinionsmätning flera tänkvärda trender samtidigt. Vi kan ta fredagens resultat från det välkända Demoskop som ett tydligt exempel på detta.
För det första var Socialdemokraternas notering (35,5 procent) den högsta på två år. Den så kallade Löfven-effekten tycks hålla i sig. Eller så uppskattar väljarna det lugn som numera tycks omge socialdemokratin. Eller så är det ett resultat av att partiet levererat en del politiska besked den senaste tiden. Eller så beror Socialdemokraternas framgångar på att regeringens politik (med tillhörande misslyckanden) har stått i fokus för den politiska diskussionen ett tag. Eller så är de fina siffrorna helt enkelt en kombination av ovanstående faktorer.
För det andra, Miljöpartiet har stadigt lagt sig till rätta på platsen som riksdagens tredje största parti med ett väljarstöd på 10,2 procent. Faktum är att MP i nuläget nästan motsvarar alla de tre icke-moderata partierna i regeringen då dessa tillsammans når blygsamma 12,9 procent.
För det tredje kan det konstateras att det som ibland omtalas som en kris för Moderaterna egentligen inte är någon moderat kris. De senaste mätningarna visar tydligt att det snarare är en alliansbaserad kris. Moderaterna fick i den aktuella mätningen 30,1 procent vilket är mycket nära deras valresultat från 2010.
Moderaternas problem handlar alltså inte om det egna opinionsläget. Det handlar snarare om att de siktar högt men missar målet, då de i nuläget tycks förhålla sig till oppositionen snarare än till samhällsproblemen. Anders Borg hade en längre pressträff om Socialdemokraternas skuggbudget än han hade om den egna. Fredrik Reinfeldt ägnade mer energi åt att prata om Socialdemokraterna än åt den egentliga nyheten på den presskonferens där han presenterade sin nye partisekreterare.
Dessutom kräver Reinfeldt med jämna mellanrum besked om huruvida det finns något sammanhållet regeringsalternativ på oppositionens sida. Med tanke på det aktuella opinionsläget borde han oroa sig mer för vilka det är som ska utgöra hans eget regeringsunderlag 2014 än för vilka partier som Stefan Löfven har tänkt samarbeta med.
Kristdemokraterna hamnar utanför riksdagen på 3,4 procent, Folkpartiet når med 4,7 procent sitt lägsta resultat sedan juni 2002 och Centerpartiet är det näst största borgerliga partiet på 4,8 procent. Detta kan komma att bli riktigt klurigt för de moderater som hade tänkt stödrösta på ett alliansparti som riskerar att åka ur riksdagen nästa gång. Det är ytterst tveksamt om stödrösterna är så pass många att de räcker till tre partier. Tveklöst är dock att Moderaterna behöver alla dessa tre för att Alliansen ska ha en chans att behålla regeringsmakten efter 2014.
Men mycket kan hända fram till nästa val och den enda opinionsmätning som räknas på riktigt inträffar den 14 september 2014. Idag är det 860 dagar kvar till det datumet.
Eva Älander
Dagens ledare i LjP och Söderhamnskuriren
tisdag, mars 6
Makteliten tar för sig - klyftorna ökar
LO ger årligen ut en rapport, som kartlägger inkomstutvecklingen för den så kallade makteliten. I år heter rapporten Makteliten – kommer tillbaka. Vilket är passande eftersom maktelitens inkomster har återhämtat sig efter finanskrisen och återigen växer betydligt snabbare än den genomsnittliga industriarbetarlön som agerar jämförelseobjekt i rapporten.
En genomsnittlig person som ingår i makteliten hade under 2010 en årsinkomst motsvarande årsinkomsten för 17 stycken industriarbetare. Om vi begränsar oss till enbart den ekonomiska makteliten (det vill säga näringslivstopparna) så hade denna grupp en inkomst som motsvarar 46 industriarbetarlöner under 2010.
Årsinkomsten för en genomsnittlig toppchef i näringslivet motsvarar alltså det som 46 stycken industriarbetare gemensamt tjänar under ett år. Eller om man vill se det från annan vinkel: för att få ihop det som den genomsnittliga VD:n tjänar på ett år krävs att industriarbetaren jobbar mellan 19 och 65 år - hela sitt yrkesverksamma liv.
Statistiken i rapporten fokuserar på hur inkomstutvecklingen för de positioner som ingår i underlaget och inte för enskilda personer. Dessa undersökta maktpositioner har delats in i tre undergrupper: den ekonomiska, byråkratiska samt demokratiska eliten.
Den ekonomiska eliten består som sagt av det privata näringslivets toppchefer – det är dessa som har en inkomst motsvarande 46 industriarbetarlöner.
Den byråkratiska eliten är höga chefer samt ekonomer inom t.ex. offentliga bolag och medier. Deras genomsnittliga inkomst 2010 utgjorde ungefär 8 industriarbetarlöner. Den demokratiska eliten utgörs av folk- och förtroendevalda inom politik, fackförbund och intresseorganisationer. Den demokratiska elitens inkomster under 2010 kan jämföras med 6 industriarbetarlöner.
Det är tämligen uppenbart vilken av dessa tre grupper som drar upp snittet för maktelitens inkomster. Att ställa de tre grupperna i relation till varandra och fundera över proportionen på skillnaderna blir särskilt intressant när man betänker att det ofta är politiker som får klä skott i debatten när oskäliga löner diskuteras till vardags. Jämfört med den ekonomiska elitens inkomster ter sig dock inkomsterna hos den demokratiska eliten nästan anspråkslösa.
Detta är samma personer som exempelvis i årets avtalsrörelse säger nej till lönesatsningar som ska minska könsbaserade löneklyftor. Det tycks vara lätt att förespråka måttfullhet hos andra när man själv har en väl tilltagen inkomst samt generösa bonusavtal.
Dessutom måste det sägas att industriarbetarens snittlön är 25 000 kronor i månaden. Därför kan det yrket knappast ses som exempel på ett låglöneyrke. Enligt LO:s statistik var medellönen för alla anställda i arbetaryrken 22 400 kronor år 2010. Med andra ord skulle klyftorna förstärkas ytterligare om jämförelsen med makteliten utgick från exempelvis en handelsanställds lön eller sjuksköterskelön istället för en industriarbetarlön.
Frågan är hur stora skillnader som de som förespråkar ökade inkomstklyftor önskar sig och hur stort gap samhället tycker sig kunna acceptera. Om 46 gånger industriarbetaren inte är nog så ligger det nära till hands att misstänka att det helt enkelt inte finns någon övre gräns…
Eva Älander
Dagens ledare i LjP och Söderhamnskuriren
En genomsnittlig person som ingår i makteliten hade under 2010 en årsinkomst motsvarande årsinkomsten för 17 stycken industriarbetare. Om vi begränsar oss till enbart den ekonomiska makteliten (det vill säga näringslivstopparna) så hade denna grupp en inkomst som motsvarar 46 industriarbetarlöner under 2010.
Årsinkomsten för en genomsnittlig toppchef i näringslivet motsvarar alltså det som 46 stycken industriarbetare gemensamt tjänar under ett år. Eller om man vill se det från annan vinkel: för att få ihop det som den genomsnittliga VD:n tjänar på ett år krävs att industriarbetaren jobbar mellan 19 och 65 år - hela sitt yrkesverksamma liv.
Statistiken i rapporten fokuserar på hur inkomstutvecklingen för de positioner som ingår i underlaget och inte för enskilda personer. Dessa undersökta maktpositioner har delats in i tre undergrupper: den ekonomiska, byråkratiska samt demokratiska eliten.
Den ekonomiska eliten består som sagt av det privata näringslivets toppchefer – det är dessa som har en inkomst motsvarande 46 industriarbetarlöner.
Den byråkratiska eliten är höga chefer samt ekonomer inom t.ex. offentliga bolag och medier. Deras genomsnittliga inkomst 2010 utgjorde ungefär 8 industriarbetarlöner. Den demokratiska eliten utgörs av folk- och förtroendevalda inom politik, fackförbund och intresseorganisationer. Den demokratiska elitens inkomster under 2010 kan jämföras med 6 industriarbetarlöner.
Det är tämligen uppenbart vilken av dessa tre grupper som drar upp snittet för maktelitens inkomster. Att ställa de tre grupperna i relation till varandra och fundera över proportionen på skillnaderna blir särskilt intressant när man betänker att det ofta är politiker som får klä skott i debatten när oskäliga löner diskuteras till vardags. Jämfört med den ekonomiska elitens inkomster ter sig dock inkomsterna hos den demokratiska eliten nästan anspråkslösa.
Detta är samma personer som exempelvis i årets avtalsrörelse säger nej till lönesatsningar som ska minska könsbaserade löneklyftor. Det tycks vara lätt att förespråka måttfullhet hos andra när man själv har en väl tilltagen inkomst samt generösa bonusavtal.
Dessutom måste det sägas att industriarbetarens snittlön är 25 000 kronor i månaden. Därför kan det yrket knappast ses som exempel på ett låglöneyrke. Enligt LO:s statistik var medellönen för alla anställda i arbetaryrken 22 400 kronor år 2010. Med andra ord skulle klyftorna förstärkas ytterligare om jämförelsen med makteliten utgick från exempelvis en handelsanställds lön eller sjuksköterskelön istället för en industriarbetarlön.
Frågan är hur stora skillnader som de som förespråkar ökade inkomstklyftor önskar sig och hur stort gap samhället tycker sig kunna acceptera. Om 46 gånger industriarbetaren inte är nog så ligger det nära till hands att misstänka att det helt enkelt inte finns någon övre gräns…
Eva Älander
Dagens ledare i LjP och Söderhamnskuriren
tisdag, januari 10
Varför inte två partiledare i stället för en?
Under helgen som var valdes Jonas Sjöstedt till Vänsterpartiets partiledare. Den här texten ska inte handla om honom, men låt oss inleda med konstaterandet att han tycks ses som ett hot hos borgarna. Varför skulle annars en ledarskribent på moderata Svenska Dagbladet ägna sig åt att avhandla Sjöstedts boende (som för övrigt är hustruns tillfälliga tjänstebostad) i stället för att skriva om hans politiska åsikter?
På den inledande dagen av Vänsterpartiets kongress fördes en intensiv debatt om huruvida partiet skulle dela upp partiledarskapet mellan två personer á la Miljöpartiet eller behålla ordningen med en partiledare. Med de jämna röstsiffrorna 115-108 beslutade de sig sedan för att avslå förslaget om att välja två partiledare och behålla den tidigare ordningen.
De som var för en delning hävdade att en partiledare i dagens samhälle behöver en tydlig avlastning för att få en dräglig arbetsmiljö. Vidare argumenterade delningsförespråkarna för att Vänsterpartiet behöver fler kända företrädare och att ett delat ledarskap kan minska fixeringen vid en enskild partiledare och istället bidra till att sätta politiken i fokus.
Medan de som ville behålla ordningen med en partiledare ansåg att en uppdelning inte skulle betraktas som en mirakelkur och pekade på faror såsom risk för ökad toppstyrning eller risken att partiet får två stycken okända partiledare i stället för en relativt inarbetad och välkänd.
Denna debatt om delat ledarskap var Vänsterpartiets och därmed troligen unik för just det partiet. Men den övergripande frågan om ett utökat ledarskap borde intressera flera partier, om än ur olika perspektiv. Är det rimligt att en enda person bär hela det ansvar som partiordförandeposten innebär? Kan ett utökat ledarskap kanske bidra till att vitalisera ett partis verksamhet?
En aspekt som är aktuell främst för de största partierna är att fundera över om det enbart är positivt att partiordföranden också är statsminister och/eller statsministerkandidat? Borde det exempelvis inte kunna finnas situationer där en moderat väljare förväntar sig olika saker av partiordförande Reinfeldt och av statsminister Reinfeldt?
Moderaterna sade sig under förra året vilja bli en folkrörelse som sjuder av lokal aktivitet. Om de menar allvar med att vilja uppvärdera partimedlemskapet så kanske det vore värt för dem att fundera kring att sprida på ledarskapet. Frågan är om en moderat går med i Reinfeldts parti eller i Moderaterna? Stark personkult leder lätt till att rösterna omkring ledaren likriktas med följd att denne blir nöjd. Den som undrar hur eller varför kan läsa Göran Perssons biografi.
Kanske är det inte möjligt i ett traditionellt uppbyggt parti att dela upp ledarskapet? Lika omöjligt som det vore för Miljöpartiet att samla sig kring en enda partiledare? Dessa två förfaringssätt bildar inte ett motsatspar där det ena är rätt och det andra fel.
Det faktiska partiledarskapet avspeglar nog snarare den existerande partikulturen och meddelar på så sätt vilket förfaringssätt som medlemmarna i det partiet anser vara det rätta. Men flera partier skulle helt klart må bra av att, likt Vänsterpartiet, öppet diskutera de olika alternativen.
På den inledande dagen av Vänsterpartiets kongress fördes en intensiv debatt om huruvida partiet skulle dela upp partiledarskapet mellan två personer á la Miljöpartiet eller behålla ordningen med en partiledare. Med de jämna röstsiffrorna 115-108 beslutade de sig sedan för att avslå förslaget om att välja två partiledare och behålla den tidigare ordningen.
De som var för en delning hävdade att en partiledare i dagens samhälle behöver en tydlig avlastning för att få en dräglig arbetsmiljö. Vidare argumenterade delningsförespråkarna för att Vänsterpartiet behöver fler kända företrädare och att ett delat ledarskap kan minska fixeringen vid en enskild partiledare och istället bidra till att sätta politiken i fokus.
Medan de som ville behålla ordningen med en partiledare ansåg att en uppdelning inte skulle betraktas som en mirakelkur och pekade på faror såsom risk för ökad toppstyrning eller risken att partiet får två stycken okända partiledare i stället för en relativt inarbetad och välkänd.
Denna debatt om delat ledarskap var Vänsterpartiets och därmed troligen unik för just det partiet. Men den övergripande frågan om ett utökat ledarskap borde intressera flera partier, om än ur olika perspektiv. Är det rimligt att en enda person bär hela det ansvar som partiordförandeposten innebär? Kan ett utökat ledarskap kanske bidra till att vitalisera ett partis verksamhet?
En aspekt som är aktuell främst för de största partierna är att fundera över om det enbart är positivt att partiordföranden också är statsminister och/eller statsministerkandidat? Borde det exempelvis inte kunna finnas situationer där en moderat väljare förväntar sig olika saker av partiordförande Reinfeldt och av statsminister Reinfeldt?
Moderaterna sade sig under förra året vilja bli en folkrörelse som sjuder av lokal aktivitet. Om de menar allvar med att vilja uppvärdera partimedlemskapet så kanske det vore värt för dem att fundera kring att sprida på ledarskapet. Frågan är om en moderat går med i Reinfeldts parti eller i Moderaterna? Stark personkult leder lätt till att rösterna omkring ledaren likriktas med följd att denne blir nöjd. Den som undrar hur eller varför kan läsa Göran Perssons biografi.
Kanske är det inte möjligt i ett traditionellt uppbyggt parti att dela upp ledarskapet? Lika omöjligt som det vore för Miljöpartiet att samla sig kring en enda partiledare? Dessa två förfaringssätt bildar inte ett motsatspar där det ena är rätt och det andra fel.
Det faktiska partiledarskapet avspeglar nog snarare den existerande partikulturen och meddelar på så sätt vilket förfaringssätt som medlemmarna i det partiet anser vara det rätta. Men flera partier skulle helt klart må bra av att, likt Vänsterpartiet, öppet diskutera de olika alternativen.
Eva Älander
Dagens ledare i LjP och Söderhamnskuriren
tisdag, januari 3
Låt oss konstatera att 2011 inte var Socialdemokraternas år. Året inleddes i den allmänna turbulens som följde Mona Sahlins avgång. Kriskommissionen arbetade för fullt och Primegate hade just briserat, en härva där socialdemokratiska konsulter fått betalt av Svenskt Näringsliv för att påverka partiet åt dem. Partiledarstriden som pågick bakom stängda dörrar kryddades med knivhugg till både höger och vänster.
Efter partikongressen i mars, där Håkan Juholt valdes till partiledare, tycktes partiet få lite arbetsro. Men strax därefter var det kaos igen, då det stormade kring byten av talespersoner samtidigt som några stukade egon passade på att gråta ut i tidningarna.
Och mitt i detta blev det 22 juli, en dag som fick allt övrigt att framstå som bagateller. 69 stycken ungdomar, medlemmar i den norska motsvarigheten till SSU, dödades av en terrorists kulor på ett fredligt sommarläger. Ungdomarna på Utøya hade engagerat sig i ett politiskt ungdomsförbund och därmed ansåg terroristen Breivik att de utgjorde en fara för samhället. Många av hans offer hade inte ens lämnat tonåren bakom sig.
Den svenska socialdemokratins ledarskikt fortsatte året med kappvändande i en rad frågor och budgetstrulade som grädde på moset. Direkt efter att höstbudgeten presenterats följde nyheten om Juholts hyresstrul och det mediedrev som då startade pågår i viss mån fortfarande.
Formellt sett gjorde Håkan Juholt inget fel när han fick ersättning för den lägenhet som han delar med sambon. Reglerna var otydliga och flera liknande fall har uppdagats i andra partier. Dessutom har han betalat tillbaka pengarna. Men inget av det där spelar någon roll, eftersom det moraliskt sett är helt åt skogen. Girighet är något som inte förvånar när det uppdagas hos en borgare, men som alls inte klär en socialdemokratisk ledare.
Hyresskandalen förstärkte en dålig trend där det socialdemokratiska partiet föll fritt i opinionsmätningarna.
Juholt avslutade året med en turné i sosse-Sverige för att be om förlåtelse och uppmuntra gräsrötterna. Det måste man ge honom, att Juholt kan tala på ett sätt som glädjer och blidkar de flesta partimedlemmar. Problemet är väl att man inte vinner några val genom att enbart tilltala sina egna partimedlemmar…
Medan allt detta pågår så förs det en politik som normaliserar dagens massarbetslöshet, förminskar miljöfrågornas betydelse och ökar klyftor mellan människor med en imponerande hastighet. Vi är många som tror att ett samhälle med små klyftor är bäst för oss alla i längden. Och vi längtar efter ett trovärdigt alternativ som presenterar egna lösningar på samhällets problem och vågar visa på bristerna i borgarnas världsbild.
Håkan Juholt kan säga att ett annat Sverige är möjligt hur många gånger som helst, men det blir värt något först när han också visar detta genom att lägga konkreta politiska förslag och stå fast vid dem. Sverige förtjänar en stark socialdemokratisk opposition och det torde finnas alla förutsättningar för en sådan. Socialdemokraterna är det största partiet i riksdagen. De är med och styr i hälften av landets landsting, regioner och 290 kommuner. Därigenom har partiet goda möjligheter att visa på vad det är som kännetecknar ett socialdemokratiskt styre.
2011 var verkligen inte Socialdemokraternas år och 2012 är därför högst välkommet.
Eva Älander
Dagens ledare i LjP och Söderhamnskuriren
Efter partikongressen i mars, där Håkan Juholt valdes till partiledare, tycktes partiet få lite arbetsro. Men strax därefter var det kaos igen, då det stormade kring byten av talespersoner samtidigt som några stukade egon passade på att gråta ut i tidningarna.
Och mitt i detta blev det 22 juli, en dag som fick allt övrigt att framstå som bagateller. 69 stycken ungdomar, medlemmar i den norska motsvarigheten till SSU, dödades av en terrorists kulor på ett fredligt sommarläger. Ungdomarna på Utøya hade engagerat sig i ett politiskt ungdomsförbund och därmed ansåg terroristen Breivik att de utgjorde en fara för samhället. Många av hans offer hade inte ens lämnat tonåren bakom sig.
Den svenska socialdemokratins ledarskikt fortsatte året med kappvändande i en rad frågor och budgetstrulade som grädde på moset. Direkt efter att höstbudgeten presenterats följde nyheten om Juholts hyresstrul och det mediedrev som då startade pågår i viss mån fortfarande.
Formellt sett gjorde Håkan Juholt inget fel när han fick ersättning för den lägenhet som han delar med sambon. Reglerna var otydliga och flera liknande fall har uppdagats i andra partier. Dessutom har han betalat tillbaka pengarna. Men inget av det där spelar någon roll, eftersom det moraliskt sett är helt åt skogen. Girighet är något som inte förvånar när det uppdagas hos en borgare, men som alls inte klär en socialdemokratisk ledare.
Hyresskandalen förstärkte en dålig trend där det socialdemokratiska partiet föll fritt i opinionsmätningarna.
Juholt avslutade året med en turné i sosse-Sverige för att be om förlåtelse och uppmuntra gräsrötterna. Det måste man ge honom, att Juholt kan tala på ett sätt som glädjer och blidkar de flesta partimedlemmar. Problemet är väl att man inte vinner några val genom att enbart tilltala sina egna partimedlemmar…
Medan allt detta pågår så förs det en politik som normaliserar dagens massarbetslöshet, förminskar miljöfrågornas betydelse och ökar klyftor mellan människor med en imponerande hastighet. Vi är många som tror att ett samhälle med små klyftor är bäst för oss alla i längden. Och vi längtar efter ett trovärdigt alternativ som presenterar egna lösningar på samhällets problem och vågar visa på bristerna i borgarnas världsbild.
Håkan Juholt kan säga att ett annat Sverige är möjligt hur många gånger som helst, men det blir värt något först när han också visar detta genom att lägga konkreta politiska förslag och stå fast vid dem. Sverige förtjänar en stark socialdemokratisk opposition och det torde finnas alla förutsättningar för en sådan. Socialdemokraterna är det största partiet i riksdagen. De är med och styr i hälften av landets landsting, regioner och 290 kommuner. Därigenom har partiet goda möjligheter att visa på vad det är som kännetecknar ett socialdemokratiskt styre.
2011 var verkligen inte Socialdemokraternas år och 2012 är därför högst välkommet.
Eva Älander
Dagens ledare i LjP och Söderhamnskuriren
tisdag, december 27
Bildts besvärande skugga
I onsdags dömdes de två svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson av en etiopisk domstol. De dömdes för terrorbrott och för att olagligt ha tagit sig i landet. Idag, den 27 december, kommer domaren att meddela deras straff; upp till 18 års fängelse.
Det var den 30 juni som Schibbye och Persson greps i Ogadenprovinsen, där de befann sig för att undersöka situationen i den slutna provinsen med ett särskilt fokus på att granska det svenska oljebolaget Lundin Petroleums inblandning i övergrepp mot befolkningen. De bägge journalisterna har medgivit att de rest in i landet utan tillstånd, det enda sättet att ta sig in.
Samma vecka som de greps kommenterade utrikesminster Carl Bildt fallet kort och koncist med att UD har avrått svenskar från att resa till detta område, eftersom det är farligt. Han fick då förståelig kritik för att likställa journalister med vilka turister som helst. Sverige har sedan i somras tillämpats tyst diplomati i fallet och velat visa respekt för Etiopiens rättsväsende.
Samma dag som domen föll uttalade statsminister Reinfeldt att regeringen anser att Schibbye och Persson så snart som möjligt bör försättas på fri fot och att de skulle kontakta den etiopiska regeringen i ärendet. På en presskonferens sade Bildt att att hans och Reinfeldts uttalanden var exempel på en tydlig och klar diplomati. Till skillnad från tyst diplomati. Kanske har han lärt sig av tidigare misstag?
Tyst diplomati kallas den strategi som sägs användas i fallet med Dawit Isaak. Liksom Schibbye och Persson är Isaak är svensk medborgare och journalist. Sedan 2001 sitter han fängslad i Eritrea för brott mot rikets säkerhet. Isaak har suttit fängslad utan vare sig åtal eller rättegång i tio års tid. Där har Bildts tysta diplomati hittills varit ett fatalt misslyckande.
Carl Bildt är på många sätt en unik minister. Han lyckas alltid undkomma besvärande frågor genom att dumförklara den som kritiserar honom. Framför allt torde han vara den enda av västvärldens utrikesministrar som gjort en förmögenhet genom affärer i folkrättsbrott och brutaliteter. Det fascinerar mig att vi har en utrikesminister som utreds för folkrättsbrott i ett land där ministrars obetalda TV-licens medför avgångskrav.
Det är känt att Bildt satt i styrelsen för Lundin Oil (numera: Lundin Petroleum) från 2000 tills han blev minister oktober 2006. Ett företag som varit inblandat i både folkfördrivningar och folkmord. Vi vet att bolaget under Bildts tid i styrelsen inledde sitt kontroversiella engagemang i Ogadenprovinsen. Vi vet att Lundins verksamhet i Sudan just nu utreds av internationella åklagarkammaren för folkrättsbrott. Och så vidare.
Etiopien har inget intresse av att det skrivs om situationen i Ogaden där systematiska brott mot mänskliga rättigheter sägs pågå. Domen mot svenskarna statuerar politiskt exempel för andra journalister. Enligt Amnesty har minst 114 etiopiska oppositionspolitiker och journalister gripits sedan mars i år för påstått samarbete med terrorstämplade organisationer.
Som f.d. styrelsemedlem i Lundin Oil kan Carl Bildt antas ha ett personligt intresse av att ingen journalist skriver om bolagets verksamhet i Ogaden. Så även om Bildt och regeringen nu gör allt de kan för att hjälpa de fängslade svenska journalisterna går det inte att komma ifrån att Bildts förflutna kastar en besvärande skugga över dessa ansträngningar.
Eva Älander
Dagens ledare i Söderhanskuriren & Ljusdals-Posten
Det var den 30 juni som Schibbye och Persson greps i Ogadenprovinsen, där de befann sig för att undersöka situationen i den slutna provinsen med ett särskilt fokus på att granska det svenska oljebolaget Lundin Petroleums inblandning i övergrepp mot befolkningen. De bägge journalisterna har medgivit att de rest in i landet utan tillstånd, det enda sättet att ta sig in.
Samma vecka som de greps kommenterade utrikesminster Carl Bildt fallet kort och koncist med att UD har avrått svenskar från att resa till detta område, eftersom det är farligt. Han fick då förståelig kritik för att likställa journalister med vilka turister som helst. Sverige har sedan i somras tillämpats tyst diplomati i fallet och velat visa respekt för Etiopiens rättsväsende.
Samma dag som domen föll uttalade statsminister Reinfeldt att regeringen anser att Schibbye och Persson så snart som möjligt bör försättas på fri fot och att de skulle kontakta den etiopiska regeringen i ärendet. På en presskonferens sade Bildt att att hans och Reinfeldts uttalanden var exempel på en tydlig och klar diplomati. Till skillnad från tyst diplomati. Kanske har han lärt sig av tidigare misstag?
Tyst diplomati kallas den strategi som sägs användas i fallet med Dawit Isaak. Liksom Schibbye och Persson är Isaak är svensk medborgare och journalist. Sedan 2001 sitter han fängslad i Eritrea för brott mot rikets säkerhet. Isaak har suttit fängslad utan vare sig åtal eller rättegång i tio års tid. Där har Bildts tysta diplomati hittills varit ett fatalt misslyckande.
Carl Bildt är på många sätt en unik minister. Han lyckas alltid undkomma besvärande frågor genom att dumförklara den som kritiserar honom. Framför allt torde han vara den enda av västvärldens utrikesministrar som gjort en förmögenhet genom affärer i folkrättsbrott och brutaliteter. Det fascinerar mig att vi har en utrikesminister som utreds för folkrättsbrott i ett land där ministrars obetalda TV-licens medför avgångskrav.
Det är känt att Bildt satt i styrelsen för Lundin Oil (numera: Lundin Petroleum) från 2000 tills han blev minister oktober 2006. Ett företag som varit inblandat i både folkfördrivningar och folkmord. Vi vet att bolaget under Bildts tid i styrelsen inledde sitt kontroversiella engagemang i Ogadenprovinsen. Vi vet att Lundins verksamhet i Sudan just nu utreds av internationella åklagarkammaren för folkrättsbrott. Och så vidare.
Etiopien har inget intresse av att det skrivs om situationen i Ogaden där systematiska brott mot mänskliga rättigheter sägs pågå. Domen mot svenskarna statuerar politiskt exempel för andra journalister. Enligt Amnesty har minst 114 etiopiska oppositionspolitiker och journalister gripits sedan mars i år för påstått samarbete med terrorstämplade organisationer.
Som f.d. styrelsemedlem i Lundin Oil kan Carl Bildt antas ha ett personligt intresse av att ingen journalist skriver om bolagets verksamhet i Ogaden. Så även om Bildt och regeringen nu gör allt de kan för att hjälpa de fängslade svenska journalisterna går det inte att komma ifrån att Bildts förflutna kastar en besvärande skugga över dessa ansträngningar.
Eva Älander
Dagens ledare i Söderhanskuriren & Ljusdals-Posten
onsdag, december 21
Många behöver en rejäl matkasse.
När det för några veckor sedan avslöjades vad som utnämnts till årets julklapp så var vi nog många som höjde lite på ögonbrynen. Årets julklapp är nämligen en färdigpackad matkasse.
Naturligtvis fanns det en motivering till utnämningen. Handelns utredningsinstitut låter årets julklapp symbolisera vad de kallar för en tjänstifieringstrend i detaljhandeln och skriver i motiveringen att en kombination av ökad köpkraft och större tidspress har gjort svenska hushåll villiga att betala för bekvämlighet. Den färdiga matkassen anses helt enkelt representera den tid vi lever i.
Men det finns en annan sida av myntet också; alltför många svenskar skulle bli tårögt lyckliga över att få en rejäl matkasse i julklapp. Och det skulle i så fall inte bero på att matkassen var färdigpackad, hemlevererad och innehållandes en veckas recept. Nej, det skulle snarare bero på att deras matbudget inte går ihop i nuläget.
I alltför många fall är det medvetna politiska beslut som ligger bakom den situation som uppstår när kronorna sinar och budgeten inte går ihop. Jag syftar exempelvis på personer som har utförsäkrats, placerats i fas 3 och eller det ökande antal arbetslösa som fått allt sämre stöd i och med slakten av a-kassan. Men jag syftar även på de ekonomiska klyftorna som ökat i rekordfart.
En gotländsk diakon skrev för någon vecka sedan en debattartikel i den kristna tidningen Dagen och beskrev hur många vänder sig till hennes församling för att söka hjälp för att ha råd med sådant som mat, mediciner eller vinterkläder till barnen. Detta är varken det första eller sista vittnesbördet om hur politiska beslut gör att många människor tvingas söka hjälp för att få ihop tillvaron.
Inkomstskillnaderna i Sverige har ökat de senaste tjugo åren. Enkelt gjort när de rikaste har blivit rikare samtidigt som de fattigaste blivit fattigare. En rapport från OECD visar att Sverige är ett av de länder där inkomstklyftorna har ökat allra mest de senaste åren. Nu tjänar den rikaste tiondelen av befolkningen sex gånger så mycket som den fattigaste tiondelen.
Till och med i radions julkalender märks de ekonomiska klyftorna av, om än i en överdriven sagoform. I julkalendern önskar sig Elvira en mobil i julklapp, men hennes arbetslösa mamma vill knappt ens titta på önskelistan. Eftersom hon vet att det hon kan köpa från listan är fina suddgummin. När mamman åker iväg för att söka jobb får Elvira tillfälligt bo i det slott där familjen Lancelot bor. I deras slott finns betjänter, privatlärare och en framdukad måltid fem gånger om dagen. Slottslivet är såklart ett liv i överflöd, där man kan få precis allt man önskar sig. Klichéartat nog är de ändå inte lyckliga på slottet.
Verkligheten är dock inte så långt borta ifrån julkalenderns som vi kanske skulle önska så här i julveckan. Under december månad beräknas svensk detaljhandel omsätta 65,2 miljarder kronor. Trots det finns det många föräldrar som, precis som i julkalendern, helst inte vill läsa sina barns önskelistor.
Kort sagt: vissa kan köpa allt de önskar, samtidigt som andra lever i en helt annan verklighet. Och det faktum att en matkasse blivit utnämnd till årets julklapp blir enbart ironiskt när man relaterar det till vilken tid vi lever i. Matkassen symboliserar så mycket mer än en tjänstetrend.
Naturligtvis fanns det en motivering till utnämningen. Handelns utredningsinstitut låter årets julklapp symbolisera vad de kallar för en tjänstifieringstrend i detaljhandeln och skriver i motiveringen att en kombination av ökad köpkraft och större tidspress har gjort svenska hushåll villiga att betala för bekvämlighet. Den färdiga matkassen anses helt enkelt representera den tid vi lever i.
Men det finns en annan sida av myntet också; alltför många svenskar skulle bli tårögt lyckliga över att få en rejäl matkasse i julklapp. Och det skulle i så fall inte bero på att matkassen var färdigpackad, hemlevererad och innehållandes en veckas recept. Nej, det skulle snarare bero på att deras matbudget inte går ihop i nuläget.
I alltför många fall är det medvetna politiska beslut som ligger bakom den situation som uppstår när kronorna sinar och budgeten inte går ihop. Jag syftar exempelvis på personer som har utförsäkrats, placerats i fas 3 och eller det ökande antal arbetslösa som fått allt sämre stöd i och med slakten av a-kassan. Men jag syftar även på de ekonomiska klyftorna som ökat i rekordfart.
En gotländsk diakon skrev för någon vecka sedan en debattartikel i den kristna tidningen Dagen och beskrev hur många vänder sig till hennes församling för att söka hjälp för att ha råd med sådant som mat, mediciner eller vinterkläder till barnen. Detta är varken det första eller sista vittnesbördet om hur politiska beslut gör att många människor tvingas söka hjälp för att få ihop tillvaron.
Inkomstskillnaderna i Sverige har ökat de senaste tjugo åren. Enkelt gjort när de rikaste har blivit rikare samtidigt som de fattigaste blivit fattigare. En rapport från OECD visar att Sverige är ett av de länder där inkomstklyftorna har ökat allra mest de senaste åren. Nu tjänar den rikaste tiondelen av befolkningen sex gånger så mycket som den fattigaste tiondelen.
Till och med i radions julkalender märks de ekonomiska klyftorna av, om än i en överdriven sagoform. I julkalendern önskar sig Elvira en mobil i julklapp, men hennes arbetslösa mamma vill knappt ens titta på önskelistan. Eftersom hon vet att det hon kan köpa från listan är fina suddgummin. När mamman åker iväg för att söka jobb får Elvira tillfälligt bo i det slott där familjen Lancelot bor. I deras slott finns betjänter, privatlärare och en framdukad måltid fem gånger om dagen. Slottslivet är såklart ett liv i överflöd, där man kan få precis allt man önskar sig. Klichéartat nog är de ändå inte lyckliga på slottet.
Verkligheten är dock inte så långt borta ifrån julkalenderns som vi kanske skulle önska så här i julveckan. Under december månad beräknas svensk detaljhandel omsätta 65,2 miljarder kronor. Trots det finns det många föräldrar som, precis som i julkalendern, helst inte vill läsa sina barns önskelistor.
Kort sagt: vissa kan köpa allt de önskar, samtidigt som andra lever i en helt annan verklighet. Och det faktum att en matkasse blivit utnämnd till årets julklapp blir enbart ironiskt när man relaterar det till vilken tid vi lever i. Matkassen symboliserar så mycket mer än en tjänstetrend.
Eva Älander
Gårdagens ledare i LjP och Söderhamnskuriren
tisdag, november 1
En sak att tänka nytt, en annan att förneka fakta.
I år är det 90 år sedan det första valet med allmän och lika rösträtt (för både kvinnor och män) genomfördes i Sverige. Den som vill veta mer om utvecklingen som föregick detta kan rådfråga en objektiv källa. Exempelvis Nationalencyklopedins nätutgåva, som skriver att rösträtten var den största politiska stridsfrågan i början av 1900-talet, där liberalerna och socialdemokraterna mötte starkt motstånd från högern. För att sammanfatta så behövdes rösträttsrörelsen just eftersom högern var emot den allmänna rösträtten.
De nya Moderaterna tyckte dock att de även behövde en ny historia. Därför smög de in en formulering i sitt idéprogram som kunde tolkas som att 1910-talets moderater var pådrivande i kampen för rättvisa och demokrati genom att förespråka allmän och lika rösträtt. Klantigt att fara med osanning, även om det var i ett dokument som främst är internt.
Den där klantigheten blev däremot till något mycket allvarligare när partisekreteraren Sofia Arkelsten i en DN-intervju helt seriöst menade att det var så det förhöll sig. Moderaterna var pådrivande för fri och lika rösträtt, enligt sin partisekreterare. Och hon stod på sig gentemot journalisten.
Efter en kritikstorm fick hon visserligen medge att hon hade haft fel. Det är oklart huruvida det var okunskap eller nonchalans hon visade upp i intervjun. Kanske är det lika illa oavsett?
Då var då och nu är nu kan man tycka. Fast utan kännedom om historien är det svårt att komma framåt. Utan historien kan man varken förstå sin samtid eller framtid fullt ut. Det är bland annat därför som det historiska perspektivet betonas i grundskolans läroplan som ett av de övergripande perspektiv som är angeläget att ha med i undervisningen.
Det finns dock flera moderater som lever i en egen värld. Carl Bildt hävdar, på fullt allvar, att det inte finns någonting som är problematiskt för honom i situationen med de två svenska journalister som sitter fängslade i Etiopien. De åkte dit för att granska Lundin Oils tveksamma affärer i landets konfliktzoner. Lundin är ett oljebolag i vars styrelse Bildt satt fram tills han blev utrikesminister. Den gode Bildt ser inte att det kan föreligga någon som helst intressekonflikt i frågan, utan hävdar istället att hans erfarenheter inom oljebranschen kan vara en tillgång för svensk diplomati.
Förra veckan cirkulerade på internet ironiska skämt om historiska händelser som kanske kunde ha möjliggjorts av Moderaterna, månlandningen exempelvis. Det ironiska skrattet fastnar dock i halsen när man påminner sig om vad partiet aktivt röstat emot under modern tid. 1921 var de till exempel emot avskaffandet av dödsstraff i Sverige, 1953 sade de nej till fri sjukvård och 1974 röstade de emot fri abort. 1938 sa de nej till två veckors semester och 1951 till tre veckors semester, 1963 röstade de emot en fjärde semestervecka och i konsekvensens namn var partiet även motståndare till den femte semesterveckan 1976.
Det är en sak att omvärdera sin politik och kunna tänka nytt. Det är en helt annan sak att förneka sådant som de facto har sagts och gjorts. När så pass högt uppsatta politiker som Sofia Arkelsten visar att de varken har kunskap om eller intresse för den egna historien är det läge att bli mörkrädd. På riktigt.
Dagens ledare i Ljusdals-Posten och Söderhamnskurien
De nya Moderaterna tyckte dock att de även behövde en ny historia. Därför smög de in en formulering i sitt idéprogram som kunde tolkas som att 1910-talets moderater var pådrivande i kampen för rättvisa och demokrati genom att förespråka allmän och lika rösträtt. Klantigt att fara med osanning, även om det var i ett dokument som främst är internt.
Den där klantigheten blev däremot till något mycket allvarligare när partisekreteraren Sofia Arkelsten i en DN-intervju helt seriöst menade att det var så det förhöll sig. Moderaterna var pådrivande för fri och lika rösträtt, enligt sin partisekreterare. Och hon stod på sig gentemot journalisten.
Efter en kritikstorm fick hon visserligen medge att hon hade haft fel. Det är oklart huruvida det var okunskap eller nonchalans hon visade upp i intervjun. Kanske är det lika illa oavsett?
Då var då och nu är nu kan man tycka. Fast utan kännedom om historien är det svårt att komma framåt. Utan historien kan man varken förstå sin samtid eller framtid fullt ut. Det är bland annat därför som det historiska perspektivet betonas i grundskolans läroplan som ett av de övergripande perspektiv som är angeläget att ha med i undervisningen.
Det finns dock flera moderater som lever i en egen värld. Carl Bildt hävdar, på fullt allvar, att det inte finns någonting som är problematiskt för honom i situationen med de två svenska journalister som sitter fängslade i Etiopien. De åkte dit för att granska Lundin Oils tveksamma affärer i landets konfliktzoner. Lundin är ett oljebolag i vars styrelse Bildt satt fram tills han blev utrikesminister. Den gode Bildt ser inte att det kan föreligga någon som helst intressekonflikt i frågan, utan hävdar istället att hans erfarenheter inom oljebranschen kan vara en tillgång för svensk diplomati.
Förra veckan cirkulerade på internet ironiska skämt om historiska händelser som kanske kunde ha möjliggjorts av Moderaterna, månlandningen exempelvis. Det ironiska skrattet fastnar dock i halsen när man påminner sig om vad partiet aktivt röstat emot under modern tid. 1921 var de till exempel emot avskaffandet av dödsstraff i Sverige, 1953 sade de nej till fri sjukvård och 1974 röstade de emot fri abort. 1938 sa de nej till två veckors semester och 1951 till tre veckors semester, 1963 röstade de emot en fjärde semestervecka och i konsekvensens namn var partiet även motståndare till den femte semesterveckan 1976.
Det är en sak att omvärdera sin politik och kunna tänka nytt. Det är en helt annan sak att förneka sådant som de facto har sagts och gjorts. När så pass högt uppsatta politiker som Sofia Arkelsten visar att de varken har kunskap om eller intresse för den egna historien är det läge att bli mörkrädd. På riktigt.
Dagens ledare i Ljusdals-Posten och Söderhamnskurien
tisdag, september 20
Välgörenhet i stället för konkreta politiska förslag?
Efter att ha försämrat A-kassan radikalt, minskat biståndsbudgeten med en dryg miljard och utförsäkrat tusentals har nu regeringen hittat ett nytt sätt att omfördela samhällets resurser på.
Från och med nästa år ska privatpersoner kunna göra skatteavdrag för gåvor som skänks till godkända ideella organisationer inom välgörenhet och forskning. Det hela börjar i liten skala; enbart för privatpersoner och med ett ganska blygt maximalt avdragsbelopp. Den som skänkt 6000 kronor på ett år kan få 1500 kronor tillbaka.
Välgörenhet ska uppmuntras och belönas i samma takt som våra gemensamma åtaganden förminskas och försvagas. Det handlar om att den enskilde får känna sig lite bättre, utan att behöva försumma något. Ett sätt att köpa sig fri från skuldkänslor över de ökade klyftorna.
Regeringens egen utredare avrådde efter många övervägande från att införa det här avdraget 2009. Just eftersom nackdelarna är betydligt större än fördelarna. Tänk er den extra arbetsbördan för Skatteverket och den byråkrati som krävs för att upprätta listan med godkända hjälporganisationer och forskningsstiftelser samt hålla den uppdaterad.
Främst av allt är jag mycket tveksam till avdraget eftersom det är ett förslag i helt fel riktning. Det känns fel att samhället backar på punkt efter punkt och i stället förlitar sig på enskildas välvilja. De senaste åren har vi exempelvis kunnat höra om hur köerna till kyrkornas diakoniverksamheter har växt sig långa med arbetslösa, sjuka och ensamstående föräldrar.
Är det rätt att de ideella organisationernas existensberättigande ska hänga på vem som lyckas producera de flashigaste kampanjbilderna? Blir den viktigaste överlevnadsfrågan för forskare och organisationer inte vilken verksamhet de bedriver utan snarare huruvida de får finnas med på listan över godkända mottagarorganisationer?
Solidaritet, inte godtycke, borde styra samhällets politik för de mest utsatta. När jag använder ordet solidaritet så handlar det inte om att tycka synd om någon, utan att man istället ser att denne någon lika gärna hade kunnat vara jag i en annan situation med andra förutsättningar. Ett ömsesidigt ansvar för varandra är en sorts förutsättning för att samhället ska hålla ihop.
I en nära framtid så kanske den lovvärda organisationen Majblomman sätts upp på listan över godkända mottagare för avdragsgilla gåvor. Majblomman är en välkänd organisation dit föräldrar skriver brev för att be om hjälp för att kunna köpa glasögon till sina barn, bidrag för att möjliggöra en sommarutflykt eller nya vinterskor när de gamla blivit för trånga. Breven som finns på deras hemsida är ett av de allra tydligaste uttrycken för hur den utbredda (och omtalade) barnfattigdomen ser ut - för verklighetens folk.
Maria Larsson, den kristdemokratiska barnministern som ansvarar för de fattiga familjernas situation, skickade i våras ett pressmeddelande när hon köpte majblommor till resten av regeringen. Hon valde några tior i välgörenhet i stället för konkreta politiska förslag som verkligen förändrar de berörda familjernas situation och på så sätt förbättrar barnens vardag. En kristdemokratisk prioritering som nu även har fått genomslag i statsbudgeten.
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i Ljusdals-Posten och Söderhamnskuriren
Från och med nästa år ska privatpersoner kunna göra skatteavdrag för gåvor som skänks till godkända ideella organisationer inom välgörenhet och forskning. Det hela börjar i liten skala; enbart för privatpersoner och med ett ganska blygt maximalt avdragsbelopp. Den som skänkt 6000 kronor på ett år kan få 1500 kronor tillbaka.
Välgörenhet ska uppmuntras och belönas i samma takt som våra gemensamma åtaganden förminskas och försvagas. Det handlar om att den enskilde får känna sig lite bättre, utan att behöva försumma något. Ett sätt att köpa sig fri från skuldkänslor över de ökade klyftorna.
Regeringens egen utredare avrådde efter många övervägande från att införa det här avdraget 2009. Just eftersom nackdelarna är betydligt större än fördelarna. Tänk er den extra arbetsbördan för Skatteverket och den byråkrati som krävs för att upprätta listan med godkända hjälporganisationer och forskningsstiftelser samt hålla den uppdaterad.
Främst av allt är jag mycket tveksam till avdraget eftersom det är ett förslag i helt fel riktning. Det känns fel att samhället backar på punkt efter punkt och i stället förlitar sig på enskildas välvilja. De senaste åren har vi exempelvis kunnat höra om hur köerna till kyrkornas diakoniverksamheter har växt sig långa med arbetslösa, sjuka och ensamstående föräldrar.
Är det rätt att de ideella organisationernas existensberättigande ska hänga på vem som lyckas producera de flashigaste kampanjbilderna? Blir den viktigaste överlevnadsfrågan för forskare och organisationer inte vilken verksamhet de bedriver utan snarare huruvida de får finnas med på listan över godkända mottagarorganisationer?
Solidaritet, inte godtycke, borde styra samhällets politik för de mest utsatta. När jag använder ordet solidaritet så handlar det inte om att tycka synd om någon, utan att man istället ser att denne någon lika gärna hade kunnat vara jag i en annan situation med andra förutsättningar. Ett ömsesidigt ansvar för varandra är en sorts förutsättning för att samhället ska hålla ihop.
I en nära framtid så kanske den lovvärda organisationen Majblomman sätts upp på listan över godkända mottagare för avdragsgilla gåvor. Majblomman är en välkänd organisation dit föräldrar skriver brev för att be om hjälp för att kunna köpa glasögon till sina barn, bidrag för att möjliggöra en sommarutflykt eller nya vinterskor när de gamla blivit för trånga. Breven som finns på deras hemsida är ett av de allra tydligaste uttrycken för hur den utbredda (och omtalade) barnfattigdomen ser ut - för verklighetens folk.
Maria Larsson, den kristdemokratiska barnministern som ansvarar för de fattiga familjernas situation, skickade i våras ett pressmeddelande när hon köpte majblommor till resten av regeringen. Hon valde några tior i välgörenhet i stället för konkreta politiska förslag som verkligen förändrar de berörda familjernas situation och på så sätt förbättrar barnens vardag. En kristdemokratisk prioritering som nu även har fått genomslag i statsbudgeten.
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i Ljusdals-Posten och Söderhamnskuriren
tisdag, augusti 30
Trångt i skuggan
Centerpartiet håller partistämma i slutet av september. Mest uppmärksamhet inför detta får utan tvekan valet av den nya partiledaren. När Maud Olofsson ska lämna posten finns tre kandidater som hoppas på att få efterträda henne; Annie Lööf, Anna-Karin Hatt och Anders W Jonsson.
Man kan saga att processen inför centerns partiledarval är en succé rent PR-mässigt. De tre kandidaterna lanserades mitt under sommaren, när riksdagen hade arbetsuppehåll och nyhetstorkan var ett faktum. Det var helt rätt tid för att ge partiet en rejäl bit av mediekakan. Deras rundresande har sysselsatt lokaltidningarna samtidigt som deras debattartiklar har fyllt sidorna på DN Debatt och andra rikstäckande tidningar.
När man hör vissa borgerliga skribenter berömma Centerns öppna process så kan man dock tro att det är en revolution som de startat. Sant är att det är öppnare än i många andra partier, men det är inte så att det är någon medlemsomröstning det handlar om. Det här med flera villiga kandidater och öppna utfrågningar är trots allt något som exempelvis Miljöpartiet gjort under lång tid. Centerpartiets valberedning kommer att förorda en kandidat i god tid innan själva valet sker. Och de som får rösta i partiledarvalet är 522 stämmoombud – en bråkdel av de 52 000 medlemmar som centerrörelsen, enligt partiets hemsida, består av.
Uppmärksamheten kring kandidaterna har också medfört att de olika politiska förslagen inför stämman har fått relativt stor plats. Centern vill att hälften av vården ska privatiseras. Centern ser ett värde i stadsdelar som Chinatown och vill ha fler av typen i Sverige. Centern vill dela upp föräldraförsäkringen – rakt av, hälften till vardera föräldern. Och så vidare.
De tre kandidaterna satsar hårt på att profilera sig själva. Utåt sett verkar de tre hålla sams sinsemellan, men deras positionerande utspel har lyckats reta upp övriga borgerliga partiledare. Folkpartiet gick i taket när Hatt skrev en debattartikel med väl valda sanningar om EMU. När Hatt sedan gick till hård attack mot Kristdemokraternas vårdnadsbidrag så blev Göran Hägglund mer än lovligt sur. Han var nog förresten redan lite irriterad eftersom Anders W Jonsson tydligt hade meddelat att han, om han blir ny partiledare, vill bli socialminister och peta Hägglund.
För även om många börjar tröttna på att det tycks vara centerpartistiska politiker och förslag överallt just nu så har nog få personer så goda anledningar att räkna dagarna till centerstämman som just Göran Hägglund.
Den här hösten har Centerpartiet verkligen fått sin beskärda del, och mer därtill, av rampljuset. Kvar i skuggan står däremot deras kristdemokratiska alliansvänner. Som inte syns, inte hörs och om trenden fortsätter snart inte heller finns kvar i riksdagen. I en opinionsmätning som presenterades förra veckan fick partiet en närmast katastrofal notering: 2, 9 procent.
Centerkandidaterna pratar om tydligare profilering, hur de ska stärka partiorganisationen och kraftsamla mot det låga opinionsstödet. De är nog inte ensamma i alliansen om att föra liknande diskussioner. Det tycks vara väldigt trångt i det stora regeringspartiets skugga…
Eva Älander
Dagens ledare i Ljusdals-Posten och Söderhamnskuriren
Man kan saga att processen inför centerns partiledarval är en succé rent PR-mässigt. De tre kandidaterna lanserades mitt under sommaren, när riksdagen hade arbetsuppehåll och nyhetstorkan var ett faktum. Det var helt rätt tid för att ge partiet en rejäl bit av mediekakan. Deras rundresande har sysselsatt lokaltidningarna samtidigt som deras debattartiklar har fyllt sidorna på DN Debatt och andra rikstäckande tidningar.
När man hör vissa borgerliga skribenter berömma Centerns öppna process så kan man dock tro att det är en revolution som de startat. Sant är att det är öppnare än i många andra partier, men det är inte så att det är någon medlemsomröstning det handlar om. Det här med flera villiga kandidater och öppna utfrågningar är trots allt något som exempelvis Miljöpartiet gjort under lång tid. Centerpartiets valberedning kommer att förorda en kandidat i god tid innan själva valet sker. Och de som får rösta i partiledarvalet är 522 stämmoombud – en bråkdel av de 52 000 medlemmar som centerrörelsen, enligt partiets hemsida, består av.
Uppmärksamheten kring kandidaterna har också medfört att de olika politiska förslagen inför stämman har fått relativt stor plats. Centern vill att hälften av vården ska privatiseras. Centern ser ett värde i stadsdelar som Chinatown och vill ha fler av typen i Sverige. Centern vill dela upp föräldraförsäkringen – rakt av, hälften till vardera föräldern. Och så vidare.
De tre kandidaterna satsar hårt på att profilera sig själva. Utåt sett verkar de tre hålla sams sinsemellan, men deras positionerande utspel har lyckats reta upp övriga borgerliga partiledare. Folkpartiet gick i taket när Hatt skrev en debattartikel med väl valda sanningar om EMU. När Hatt sedan gick till hård attack mot Kristdemokraternas vårdnadsbidrag så blev Göran Hägglund mer än lovligt sur. Han var nog förresten redan lite irriterad eftersom Anders W Jonsson tydligt hade meddelat att han, om han blir ny partiledare, vill bli socialminister och peta Hägglund.
För även om många börjar tröttna på att det tycks vara centerpartistiska politiker och förslag överallt just nu så har nog få personer så goda anledningar att räkna dagarna till centerstämman som just Göran Hägglund.
Den här hösten har Centerpartiet verkligen fått sin beskärda del, och mer därtill, av rampljuset. Kvar i skuggan står däremot deras kristdemokratiska alliansvänner. Som inte syns, inte hörs och om trenden fortsätter snart inte heller finns kvar i riksdagen. I en opinionsmätning som presenterades förra veckan fick partiet en närmast katastrofal notering: 2, 9 procent.
Centerkandidaterna pratar om tydligare profilering, hur de ska stärka partiorganisationen och kraftsamla mot det låga opinionsstödet. De är nog inte ensamma i alliansen om att föra liknande diskussioner. Det tycks vara väldigt trångt i det stora regeringspartiets skugga…
Eva Älander
Dagens ledare i Ljusdals-Posten och Söderhamnskuriren
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
