En svensk som bor i ett annat land får nya perspektiv på den svenska välfärden. Jag vande mig vid förundrade blickar över att min universitetsutbildning var gratis och avund när föräldraförsäkringens längd nämndes. Kanske vet vi inte hur bra vi har det? Ty sanningen är att den svenska välfärden har gett de flesta av oss väldigt mycket mer än vad vi någonsin betalat in till den.
Men någonstans började många tro att vi inte behövde de gemensamma lösningarna och tvivla på välfärden som projekt. Någonstans fick Alliansen utrymme att sälja in tanken att ”välfärdens kärna” är allt som behövs. Att alla får det bättre om de som jobbar får sänkt skatt. Och helt plötsligt såg många poängen i den svart-vita världsbild som säger att det inte är logiskt att jag betalar för något som jag inte ser direkt personlig nytta av. Att de arbetslösa är lata. Att de som är sjuka får skylla sig själva. Det var så enkelt att inte ägna en endaste tanke åt att man själv någon gång kan komma att behöva det sociala skyddsnät som byggts upp av tidigare generationer och i valrörelsen 2006 buntades ihop under det föraktfulla samlingsnamnet ”bidrag”.
Sedan 2006 har skatterna för de som arbetar sänkts med sammanlagt 75 miljarder kronor. I 2013 års budget tilldelas utgiftsområdet ”Hälsovård, sjukvård och social omsorg” 62,2 miljarder. Det betyder att vi på sex år sänkt inkomstskatterna med nära 13 miljarder mer än vad all svensk sjukvård kostar under ett år. Därtill kommer halverad krogmoms, sänkt bolagsskatt, avskaffad förmögenhetsskatt och så vidare… Givetvis får vi mindre för skattepengarna när vi har mindre att betala med.
För mig är det livsviktigt att det finns ett skyddsnät för mig och för alla andra den dag någon av oss faller. Sakernas tillstånd kan vilken dag som helst ändras av en olycka, ett sjukdomsbesked eller en uppsägning. Då vill jag veta att samhället har tillräckliga resurser för att hjälpa den drabbade att resa sig upp. Jag förstår att det inte är gratis, men jag betalar gärna för verklig välfärd via min skattsedel. För jag förstår att vi alla tjänar på ett sådant samhälle i längden.
Att vara socialdemokrat förpliktigar till mer än att vilja förvalta en borgerlig budet. Naturligtvis kan man inte backa bandet, men det går att förändra de senaste årens reformer. Det måste ses som ett alternativ att använda politiska beslut för att förändra samhället. Dock har mitt parti, i vissa kommentarer till statsbudgeten, framstått som osäkra högstadieelever som låter ett dåligt självförtroende sätta begränsningar för vad som är möjligt.
Politiska beslut formar och förändrar världen. Vi måste förstå att det är en politisk prioritering att utförsäkra människor eller anvisa dem till fas 3. Vi måste våga se att det är medvetna politiska beslut som de senaste åren gjort personer fattiga.
För varje statsbudget rör vi oss längre bort ifrån den allmänna välfärden. Istället bygger vi in allt djupare klassklyftor, allt större strukturella utmaningar och allt mer undertryckt aggression i samhället. Snart kommer personer i andra länder snarare att fråga varför svenskarna lät sig köpas så lätt. Vem är egentligen vinnare när vi växlar in välfärdssamhället mot några jobbskatteavdrag?
***
I närmare tre år har jag stått för tisdagsledaren på denna sida. Dock är detta den sista text jag får möjlighet att skriva. Därför vill jag tacka alla som har läst och alla som har hört av sig. Tack!
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i LjP och Söderhamnskuriren
Visar inlägg med etikett välfärd. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett välfärd. Visa alla inlägg
tisdag, september 25
tisdag, juli 31
248 000 unga vuxna förtjänar en bättre start.
”Har fått jobb i Stockholm och behöver bostad där senast 13/8. Allt av intresse: andrahand, inneboende, uthyrningsrum?” ”Bostadslös (igen) fr.o.m. 1 oktober. Alla tips uppskattas!” ”Jag har kommit in i Uppsala, men verkar typ omöjligt att hitta boende där… Tacksam för all hjälp jag kan få!”
Dessa tre exempel är tagna ur mitt facebook-flöde den senaste veckan. Raderna är skrivna av tre ungdomar som letar efter boende i någon av de svenska storstadsregionerna. Nu när sommaren lider mot sitt slut är det många som vill flytta till studier eller jobb. Dock är det inte möjligt för alla att göra verklighet av flyttplanerna, eftersom det råder bostadsbrist i delar av landet.
I studentstäder som Lund, Umeå och Uppsala är bostadskaos vid terminsstart en tradition med anor och de flesta vet att Stockholms bostadsmarknad är katastrofal för det stora flertalet. Det byggs alldeles för få nya bostäder och på grund av omfattande utförsäljningar och ombildningar av allmännyttan råder stort underskott på hyreslägenheter. Det som trots allt byggs är inte anpassat för unga som är på väg in i arbetslivet; de små och billiga hyresrätterna lyser med sin frånvaro.
Bostadsbristen är dock inte enbart ett storstadsproblem. Faktum är att 135 av 290 kommuner uppger till Boverket att de har brist på bostäder och ännu fler av dem, hela 259 kommuner, uppger brist på hyresrätter. Dessutom säger sig drygt hälften av landets kommuner – däribland Söderhamn, Bollnäs och Hudiksvall – sakna sådana bostäder som unga efterfrågar
Enligt en rapport från Hyresgästföreningen finns det just nu 248 000 personer mellan 20-27 år (så kallade unga vuxna) som saknar egen bostad och skulle vilja ha en. Sedan 1997 har andelen unga vuxna som bor i egen bostad minskat och 2011 bodde drygt hälften i egen bostad. Många i åldersgruppen bor utan besittningsrätt. Parallellt har andelen unga vuxna som bor hos sina föräldrar ökat. 2011 bodde 22 procent av de unga vuxna kvar hemma hos föräldrarna och 54 procent av dessa menar att det skulle passa dem bättre att bo på ett annat sätt. Det innebär att 116 000 unga vuxna bor hos sina föräldrar mot sin vilja.
Den respons som möter de som, i likhet med de tre personerna ovan, letar efter bostad kan ibland komma att handla om något delvis annat. Flera gånger har jag sett liknande nödrop bemötas välvilligt från personer som ska sälja sin bostadsrätt och därför gärna vill tipsa om den pågående försäljningen eller en mäklares hemsida. Det är också något som kan ses som ett tecken i tiden.
Faktum är att bostadsrättsköp inte är ett reellt alternativ för särskilt många av de unga som längtar efter eget boende. Studenter, timvikarier och andra med låga inkomster har svårt att få ihop en kontantinsats eller beviljas tillräckligt stora banklån. Men även om de skulle få lån till en bostadsrätt är det långt ifrån alla unga vill inleda sitt vuxenliv med skuldsättning i miljonklassen.
Ju närmare sommarens slut, desto fler bostadssökande ungdomar som ger sig till känna. Det finns alltså 248 000 unga vuxna som önskar sig ett eget stabilt boende. De förtjänar en bättre start på vuxenlivet än att, med jämna mellanrum, behöva leta efter nya andrahandsboenden.
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i LjP och Söderhamnskuriren
Dessa tre exempel är tagna ur mitt facebook-flöde den senaste veckan. Raderna är skrivna av tre ungdomar som letar efter boende i någon av de svenska storstadsregionerna. Nu när sommaren lider mot sitt slut är det många som vill flytta till studier eller jobb. Dock är det inte möjligt för alla att göra verklighet av flyttplanerna, eftersom det råder bostadsbrist i delar av landet.
I studentstäder som Lund, Umeå och Uppsala är bostadskaos vid terminsstart en tradition med anor och de flesta vet att Stockholms bostadsmarknad är katastrofal för det stora flertalet. Det byggs alldeles för få nya bostäder och på grund av omfattande utförsäljningar och ombildningar av allmännyttan råder stort underskott på hyreslägenheter. Det som trots allt byggs är inte anpassat för unga som är på väg in i arbetslivet; de små och billiga hyresrätterna lyser med sin frånvaro.
Bostadsbristen är dock inte enbart ett storstadsproblem. Faktum är att 135 av 290 kommuner uppger till Boverket att de har brist på bostäder och ännu fler av dem, hela 259 kommuner, uppger brist på hyresrätter. Dessutom säger sig drygt hälften av landets kommuner – däribland Söderhamn, Bollnäs och Hudiksvall – sakna sådana bostäder som unga efterfrågar
Enligt en rapport från Hyresgästföreningen finns det just nu 248 000 personer mellan 20-27 år (så kallade unga vuxna) som saknar egen bostad och skulle vilja ha en. Sedan 1997 har andelen unga vuxna som bor i egen bostad minskat och 2011 bodde drygt hälften i egen bostad. Många i åldersgruppen bor utan besittningsrätt. Parallellt har andelen unga vuxna som bor hos sina föräldrar ökat. 2011 bodde 22 procent av de unga vuxna kvar hemma hos föräldrarna och 54 procent av dessa menar att det skulle passa dem bättre att bo på ett annat sätt. Det innebär att 116 000 unga vuxna bor hos sina föräldrar mot sin vilja.
Den respons som möter de som, i likhet med de tre personerna ovan, letar efter bostad kan ibland komma att handla om något delvis annat. Flera gånger har jag sett liknande nödrop bemötas välvilligt från personer som ska sälja sin bostadsrätt och därför gärna vill tipsa om den pågående försäljningen eller en mäklares hemsida. Det är också något som kan ses som ett tecken i tiden.
Faktum är att bostadsrättsköp inte är ett reellt alternativ för särskilt många av de unga som längtar efter eget boende. Studenter, timvikarier och andra med låga inkomster har svårt att få ihop en kontantinsats eller beviljas tillräckligt stora banklån. Men även om de skulle få lån till en bostadsrätt är det långt ifrån alla unga vill inleda sitt vuxenliv med skuldsättning i miljonklassen.
Ju närmare sommarens slut, desto fler bostadssökande ungdomar som ger sig till känna. Det finns alltså 248 000 unga vuxna som önskar sig ett eget stabilt boende. De förtjänar en bättre start på vuxenlivet än att, med jämna mellanrum, behöva leta efter nya andrahandsboenden.
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i LjP och Söderhamnskuriren
tisdag, juli 3
En bakvänd variant av solidaritet...
För ett tag sedan fick jag ett brev ifrån det försäkringsbolag som är knutet till mitt fackförbund. Det var inget konstigt med det. De ville erbjuda mig en sjukvårdsförsäkring, vilket inte heller kan betraktas som konstigt, då närmare 500 000 svenskar idag har en privat sjukvårdsförsäkring.
Det som var konstigt var snarare den argumentation som fördes från försäkringsbolagets sida kring varför jag behövde en privat sjukförsäkring. Dels verkade det förutbestämt att välfärdssystemen kommer att slås sönder, dels som att inget kan göras åt detta.
Bland annat förekom det ett slags solidaritetsargumenti brevet. De var tydliga med att en privat försäkring inte innebär att man får gå före i den offentliga vårdkön, utan istället berättigar till privat vård. Därför menade de att jag, genom att skaffa en vårdförsäkring, inte skulle komma att ta upp en plats i den allmänna sjukvården från någon som bättre behöver den. De försökte få mig att tro att jag, genom att stödja ett alternativt system, i själva verket hjälper till att frigöra resurser inom den offentliga vården.
En sanning som inte undantar välfärden är att man alltid får det som man är beredd att betala för. När marknaden för privata försäkringar ökar så minskar även viljan att betala för den offentliga vården. Naturligtvis urholkar detta den skattefinansierade vården i längden. Vi som har möjlighet kan skapa egna parallella system, medan dom som hamnar utanför får klara sig bäst de kan med den kvarvarande spillran av gemensamt finansierad sjukvård. Vi och dom har i flertalet historiska fall visat sig vara en livsfarlig uppdelning att organisera ett samhälle efter.
Den största delen av skattepengarna går idag till vården. Det är självklart för de flesta av oss som vuxit upp i Sverige att vården finansieras gemensamt. Så pass självklart att vi knappt kan föreställa oss att sjukhusadministratörer skulle fråga om vi har en försäkring och därmed råd att betala innan vi får åka ambulans, föda barn eller starta en cancerbehandling.
I dagsläget har vi alternativ att välja på. Ingen tvingar på mig en sjukvårdsförsäkring. Det kan dock inte tas för givet att det kommer fortsätta att vara på det viset. Och de extra pengar som regeringens jobbskatteavdrag har gett de som arbetar (på bekostnad av arbetslösa, sjukskrivna och pensionärer) kommer snabbt att ätas upp av avgifter den dag som vi inte har något annat val än att teckna privata försäkringar. Vad tror ni premien på en vårdförsäkring blir för den som har ärftliga sjukdomar i släkten? Eller för den som är överviktig? För den familj som föder ett svårt sjukt barn? Det vore naivt att tro att den privata marknaden har lust att ta ansvar för alla sådana saker.
Det finns många nyliberaler som anser att staten endast borde ta kostnadsansvaret för vård på den allra mest grundläggande nivån. Tråkigt nog argumenterar mitt fackförbund (genom sitt försäkringsbolag) uttryckligen längs samma linje i det nämnda brevet. Dessutom har de mage att försöka få det hela att framstå som en fråga om solidaritet. Trots att den affärsidé som ligger bakom privata sjukvårdsförsäkringar i grunden är osolidarisk genom att vilja skapa ett samhälle där vi ska sköta oss själva och strunta i de som blir över.
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i LjP och Söderhamnskuriren
Det som var konstigt var snarare den argumentation som fördes från försäkringsbolagets sida kring varför jag behövde en privat sjukförsäkring. Dels verkade det förutbestämt att välfärdssystemen kommer att slås sönder, dels som att inget kan göras åt detta.
Bland annat förekom det ett slags solidaritetsargumenti brevet. De var tydliga med att en privat försäkring inte innebär att man får gå före i den offentliga vårdkön, utan istället berättigar till privat vård. Därför menade de att jag, genom att skaffa en vårdförsäkring, inte skulle komma att ta upp en plats i den allmänna sjukvården från någon som bättre behöver den. De försökte få mig att tro att jag, genom att stödja ett alternativt system, i själva verket hjälper till att frigöra resurser inom den offentliga vården.
En sanning som inte undantar välfärden är att man alltid får det som man är beredd att betala för. När marknaden för privata försäkringar ökar så minskar även viljan att betala för den offentliga vården. Naturligtvis urholkar detta den skattefinansierade vården i längden. Vi som har möjlighet kan skapa egna parallella system, medan dom som hamnar utanför får klara sig bäst de kan med den kvarvarande spillran av gemensamt finansierad sjukvård. Vi och dom har i flertalet historiska fall visat sig vara en livsfarlig uppdelning att organisera ett samhälle efter.
Den största delen av skattepengarna går idag till vården. Det är självklart för de flesta av oss som vuxit upp i Sverige att vården finansieras gemensamt. Så pass självklart att vi knappt kan föreställa oss att sjukhusadministratörer skulle fråga om vi har en försäkring och därmed råd att betala innan vi får åka ambulans, föda barn eller starta en cancerbehandling.
I dagsläget har vi alternativ att välja på. Ingen tvingar på mig en sjukvårdsförsäkring. Det kan dock inte tas för givet att det kommer fortsätta att vara på det viset. Och de extra pengar som regeringens jobbskatteavdrag har gett de som arbetar (på bekostnad av arbetslösa, sjukskrivna och pensionärer) kommer snabbt att ätas upp av avgifter den dag som vi inte har något annat val än att teckna privata försäkringar. Vad tror ni premien på en vårdförsäkring blir för den som har ärftliga sjukdomar i släkten? Eller för den som är överviktig? För den familj som föder ett svårt sjukt barn? Det vore naivt att tro att den privata marknaden har lust att ta ansvar för alla sådana saker.
Det finns många nyliberaler som anser att staten endast borde ta kostnadsansvaret för vård på den allra mest grundläggande nivån. Tråkigt nog argumenterar mitt fackförbund (genom sitt försäkringsbolag) uttryckligen längs samma linje i det nämnda brevet. Dessutom har de mage att försöka få det hela att framstå som en fråga om solidaritet. Trots att den affärsidé som ligger bakom privata sjukvårdsförsäkringar i grunden är osolidarisk genom att vilja skapa ett samhälle där vi ska sköta oss själva och strunta i de som blir över.
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i LjP och Söderhamnskuriren
tisdag, maj 29
En del i en fungerande arbetslinje.
Allt fler mataffärer har öppet sent om kvällarna för kunder så sent som till 22 på kvällen. Många bensinmackar har öppet till 24 och vissa av dem håller till och med dygnet runt-öppet. Restauranger och barer gör en stor del av jobbet på kvällstid. På en hel del industrier arbetas det skift för att få ut mesta möjliga av produktionen. Och att det alltid finns personal tillgänglig på välfärdsinrättningar såsom sjukhus och vårdhem tar de flesta för givet.
I många branscher är det en del av arbetslivets vardag att jobba på kvällar, nätter och helger. Inom alla dessa branscher, på alla dessa arbetsplatser, finns människor som arbetar för att hålla verksamheterna igång. En del av de här människorna är även föräldrar. Föräldrar som jobbar på en arbetsplats där en större eller mindre andel av obekväma arbetstider ingår i anställningskontraktet.
Enligt SCB:s arbetskraftsundersökning jobbade omkring 35 procent av de arbetande personer som var föräldrar till barn i åldern 0-6 år på ett jobb med obekväm arbetstid. Det bekräftar bilden av att ganska många inte har möjlighet att välja bort obekväma arbetstider på dagens arbetsmarknad.
I över hälften av Sveriges kommuner tycks man däremot leva kvar i en föreställning om att barnomsorgen mest behövs under normal kontorsarbetstid. För barnomsorg på obekväm arbetstid existerar inte i 130 av 290 kommuner. Därför är det inte särskilt svårt att föreställa sig att det finns en obalans mellan tillgång och efterfrågan på det här området.
Oavsett om det handlar om en ensamstående förälder som arbetar på obekväma tider eller om två föräldrar bor tillsammans samtidigt som bägge har obekväma tider. Oavsett om barnens mor- eller farföräldrar ibland kan och vill ta emot dem över natten. Föräldrar ska inte behöva förlita sig på välviljan hos vänner och familj för att få ihop barn och jobb, de viktigaste bitarna i livspusslandet.
Därför är det också glädjande att Riksdagen i förra veckan gav Regeringen bakläxa i den här frågan. Riksdagens majoritet gav Regeringen i uppdrag att arbeta fram ett förslag som ger kommunerna pengar så att de kan erbjuda barnomsorg på obekväma arbetstider. Trots att regeringspartierna röstade emot förslaget blir de nu tvungna att prioritera fram sådana pengar i statsbudgeten.
Detta är viktigt på flera plan; familjerna, för barnen, för arbetsgivarna och för samhället. Dessutom finns det stora samhällsvinster att göra. Enligt en färsk rapport från fackförbundet Kommunal skulle ökade öppettider inom barnomsorgen resultera i en samhällsvinst på minst 43 miljoner kronor och föga förvånande skulle barnfamiljerna bli de största vinnarna på en sådan reform.
Att politiken ordnar tillgång till barnomsorg på obekväm arbetstid där det finns föräldrar med ett sådant behov skulle underlätta för barn, föräldrar och alla de som finns i deras närhet. Detta är ett typexempel på en åtgärd som kan ingå i en fungerande arbetslinje. Eftersom förslaget om tillgång till barnomsorg när den behövs anpassar villkoren på arbetsmarknaden efter den som ska arbeta – istället för att försöka anpassa den som ska arbeta efter arbetsmarknadens önskningar.
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i LjP och Söderhamns-kuriren
I många branscher är det en del av arbetslivets vardag att jobba på kvällar, nätter och helger. Inom alla dessa branscher, på alla dessa arbetsplatser, finns människor som arbetar för att hålla verksamheterna igång. En del av de här människorna är även föräldrar. Föräldrar som jobbar på en arbetsplats där en större eller mindre andel av obekväma arbetstider ingår i anställningskontraktet.
Enligt SCB:s arbetskraftsundersökning jobbade omkring 35 procent av de arbetande personer som var föräldrar till barn i åldern 0-6 år på ett jobb med obekväm arbetstid. Det bekräftar bilden av att ganska många inte har möjlighet att välja bort obekväma arbetstider på dagens arbetsmarknad.
I över hälften av Sveriges kommuner tycks man däremot leva kvar i en föreställning om att barnomsorgen mest behövs under normal kontorsarbetstid. För barnomsorg på obekväm arbetstid existerar inte i 130 av 290 kommuner. Därför är det inte särskilt svårt att föreställa sig att det finns en obalans mellan tillgång och efterfrågan på det här området.
Oavsett om det handlar om en ensamstående förälder som arbetar på obekväma tider eller om två föräldrar bor tillsammans samtidigt som bägge har obekväma tider. Oavsett om barnens mor- eller farföräldrar ibland kan och vill ta emot dem över natten. Föräldrar ska inte behöva förlita sig på välviljan hos vänner och familj för att få ihop barn och jobb, de viktigaste bitarna i livspusslandet.
Därför är det också glädjande att Riksdagen i förra veckan gav Regeringen bakläxa i den här frågan. Riksdagens majoritet gav Regeringen i uppdrag att arbeta fram ett förslag som ger kommunerna pengar så att de kan erbjuda barnomsorg på obekväma arbetstider. Trots att regeringspartierna röstade emot förslaget blir de nu tvungna att prioritera fram sådana pengar i statsbudgeten.
Detta är viktigt på flera plan; familjerna, för barnen, för arbetsgivarna och för samhället. Dessutom finns det stora samhällsvinster att göra. Enligt en färsk rapport från fackförbundet Kommunal skulle ökade öppettider inom barnomsorgen resultera i en samhällsvinst på minst 43 miljoner kronor och föga förvånande skulle barnfamiljerna bli de största vinnarna på en sådan reform.
Att politiken ordnar tillgång till barnomsorg på obekväm arbetstid där det finns föräldrar med ett sådant behov skulle underlätta för barn, föräldrar och alla de som finns i deras närhet. Detta är ett typexempel på en åtgärd som kan ingå i en fungerande arbetslinje. Eftersom förslaget om tillgång till barnomsorg när den behövs anpassar villkoren på arbetsmarknaden efter den som ska arbeta – istället för att försöka anpassa den som ska arbeta efter arbetsmarknadens önskningar.
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i LjP och Söderhamns-kuriren
tisdag, mars 20
Betala bättre för välfärdens kärna.
De senaste veckorna har det med jämna mellanrum dykt upp notiser i riksmedierna om sjuksköterskestudenter som har fått nog. Det handlar om att blivande sjuksköterskor i stora studentstäder som Umeå, Stockholm och Linköping har gått ihop om sina lönekrav. De säger att de kommer tacka nej till jobb där ingångslönen är mindre än 24 000 kronor i månaden.
Redan förra året startades det studentuppror i frågan och enligt Vårdförbundet resulterade dessa i högre ingångslöner för sjuksköterskor i åtminstone Stockholmsområdet. Och nu har upproret alltså vuxit och spridit sig över landet.
Det som studenterna gör är att de använder klassiska fackliga verktyg i sin kamp, genom att kollektivt sätta en gräns för vad de anser vara en rimlig lägsta lönenivå och sedan göra allt för att hålla sig till den överenskommelsen.
Sjuksköterskestudenterna ser sin chans nu när landstingen behöver rekrytera för att klara bemanningen under sommarens semestrar. Får de inte gehör för sina krav finns det andra alternativ, många är exempelvis de sjuksköterskor som istället väljer att åka över till Norge.
Det kan tyckas lite ovanligt att någon pratar ihop sig med sina konkurrenter redan innan denne har fått ett jobb, men så här i lönedumpningens tidevarv kanske det krävs uppdaterade varianter av beprövade metoder för att lyckas. Gemensamma minimikrav borde också ställas på arbetsmiljö och villkor på många svenska arbetsplatser.
Oavsett vilket skede i livet som vi befinner oss i så är vi alla beroende av att vården fungerar. Vårdyrken är väsentliga för att samhället ska fungera. Dessa nyblivna och blivande sjuksköterskor ska göra ett väldigt viktigt jobb som berör oss alla, vilket torde ge en god förhandlingsposition men traditionellt sett inte har gjort det.
Istället möts de nyutexaminerade sjuksköterskorna av en låg ingångslön och en ännu sämre löneutveckling.
Men sjuksköterskeyrket är inte bara ansvarsfullt, viktigt och väsentligt för samhället. Att arbeta i ett vårdyrke är även slitsamt, hårt och stressigt. Arbetsmiljön lämnar på många ställen en del i övrigt att önska.
En relativt färsk undersökning bland ett urval av Vårdförbundets medlemmar visar att ungefär var femte av de heltidsanställda arbetar deltid. Nästan en fjärdedel av de deltidsarbetande uppgav att anledningen att de gått ner i tid var att de har för tung arbetsbelastning fysiskt eller mentalt – av de som var under 29 svarade hela 38 procent att de gått ner i tid just på grund av den tunga arbetsbelastningen.
Låg ingångslön, dålig löneutveckling samt slitig och stressig arbetsmiljö - alla dessa delar hänger ihop och antagligen kan de också förklara den annalkande bristen på sjuksköterskor. Enligt SCB:s framtidsprognos kommer det att saknas 30 000 sjuksköterskor år 2030.
När vi ser ekvationen på det viset är det ganska enkelt att tycka att sjuksköterskestudenternas lönekrav är fullt rimliga. De behövs i vården och kommer behövas än mer om några år. Om det finns någonting som verkligen utgör den så kallade välfärdens kärna så är det väl just de personer som arbetar i viktiga välfärdsyrken. Det borde betala sig bättre att verka inuti i den där kärnan.
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i Söderhamnskuriren och LjP
Redan förra året startades det studentuppror i frågan och enligt Vårdförbundet resulterade dessa i högre ingångslöner för sjuksköterskor i åtminstone Stockholmsområdet. Och nu har upproret alltså vuxit och spridit sig över landet.
Det som studenterna gör är att de använder klassiska fackliga verktyg i sin kamp, genom att kollektivt sätta en gräns för vad de anser vara en rimlig lägsta lönenivå och sedan göra allt för att hålla sig till den överenskommelsen.
Sjuksköterskestudenterna ser sin chans nu när landstingen behöver rekrytera för att klara bemanningen under sommarens semestrar. Får de inte gehör för sina krav finns det andra alternativ, många är exempelvis de sjuksköterskor som istället väljer att åka över till Norge.
Det kan tyckas lite ovanligt att någon pratar ihop sig med sina konkurrenter redan innan denne har fått ett jobb, men så här i lönedumpningens tidevarv kanske det krävs uppdaterade varianter av beprövade metoder för att lyckas. Gemensamma minimikrav borde också ställas på arbetsmiljö och villkor på många svenska arbetsplatser.
Oavsett vilket skede i livet som vi befinner oss i så är vi alla beroende av att vården fungerar. Vårdyrken är väsentliga för att samhället ska fungera. Dessa nyblivna och blivande sjuksköterskor ska göra ett väldigt viktigt jobb som berör oss alla, vilket torde ge en god förhandlingsposition men traditionellt sett inte har gjort det.
Istället möts de nyutexaminerade sjuksköterskorna av en låg ingångslön och en ännu sämre löneutveckling.
Men sjuksköterskeyrket är inte bara ansvarsfullt, viktigt och väsentligt för samhället. Att arbeta i ett vårdyrke är även slitsamt, hårt och stressigt. Arbetsmiljön lämnar på många ställen en del i övrigt att önska.
En relativt färsk undersökning bland ett urval av Vårdförbundets medlemmar visar att ungefär var femte av de heltidsanställda arbetar deltid. Nästan en fjärdedel av de deltidsarbetande uppgav att anledningen att de gått ner i tid var att de har för tung arbetsbelastning fysiskt eller mentalt – av de som var under 29 svarade hela 38 procent att de gått ner i tid just på grund av den tunga arbetsbelastningen.
Låg ingångslön, dålig löneutveckling samt slitig och stressig arbetsmiljö - alla dessa delar hänger ihop och antagligen kan de också förklara den annalkande bristen på sjuksköterskor. Enligt SCB:s framtidsprognos kommer det att saknas 30 000 sjuksköterskor år 2030.
När vi ser ekvationen på det viset är det ganska enkelt att tycka att sjuksköterskestudenternas lönekrav är fullt rimliga. De behövs i vården och kommer behövas än mer om några år. Om det finns någonting som verkligen utgör den så kallade välfärdens kärna så är det väl just de personer som arbetar i viktiga välfärdsyrken. Det borde betala sig bättre att verka inuti i den där kärnan.
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i Söderhamnskuriren och LjP
tisdag, februari 7
Barnuppfostran som affärsidé
2006 gick Alliansen till val på att utrota svenskarnas bidragsmentalitet. Alla former utav offentligt stöd kallades för bidrag och arbetslinjen introducerades som ett alternativ.
Det konstigaste i sammanhanget var att det enda parti som ville införa ett nytt bidrag var Kristdemokraterna. Deras vårdnadsbidrag var dessutom raka motsatsen till arbetslinjen, där en förälder som var hemma med sitt barn skulle få upp till tretusen skattefria kronor per barn och månad.
Å ena sidan ville de bekämpa utanförskapet och göra så att det lönade sig att arbeta, å andra sidan ville de förstärka utanförskapet för vissa genom att belöna dem när de avstod från att arbeta.
Vårdnadsbidraget har dock inte blivit den förväntade succén i de kommuner som infört möjligheten. Enligt SCB-statistik har knappt två procent av de föräldrar som varit berättigade att ansöka gjort det.
Och nu har Kristdemokraterna tänkt om. I veckan presenterade partiet en ny familjepolitik i tre delar, som sammanlagt beräknas kosta 8-9 miljarder att genomföra. För det första, en förändrad föräldraförsäkring där pappamånaderna och jämställdhetsbonusen ska bort. För det andra ett barnskatteavdrag, där familjer som väljer bort den offentliga barnomsorgen får dra av en schablonsumma på skatten. För det tredje vill de införa en så kallad barnsomsorgspeng.
Barnomsorgspengen är egentligen inget annat än vårdnadsbidraget i ny kostym.
Den som väljer bort jobb och istället är hemma med sitt barn ska få ersättning. Nytt i förslaget är att förutsättningen för detta är att föräldern startar enskild firma för att driva verksamheten. Det innebär också att föräldern på egen hand ska sköta sådant som skatteinbetalningar, bokföring och arbetsgivaravgifter. Barnomsorgspengen ska betraktas som inkomst av näringsverksamhet, men i slutändan får den hemmavarande föräldern lika mycket (eller lika lite) pengar som med dagens vårdnadsbidrag.
Vanligtvis brukar KD framhålla familjen som en grundbult i samhället, men i det nya förslaget framstår familjen snarare som en affärsidé. Vad är tanken med att omvårdnad och uppfostran av de egna barnen ska göras till en regelrätt näringsverksamhet?
Dessutom blir jag provocerad av det ständiga tänket kring skatterabatter, där den som inte använder någon liten del av samhällets välfärd ska få rabatt för detta. Tanken med en generell välfärd är just att det ska finnas ett heltäckande system som täcker in även de behov som en person inte har i dagsläget.
Eller borde de som saknar bil strida för att få skatterabatt för att de inte sliter på vägarna? Ska EU-kritikerna få rabatt motsvarande deras andel av medlemsavgiften? Borde de som har turen att vara friska kräva skatterabatt för alla de år som de inte behövt ta hjälp av avancerad sjukvård? Kan pensionärer hävda att de inte behöver betala utbildningen för barn i grundskolan?
Precis på det sätt som Kristdemokraterna vill ge rabatt till de föräldrar som ställer sina barn utanför förskolans pedagogiska verksamhet och sociala samvaro med andra barn. Samtidigt som partiet numera tycks se barnuppfostran som en affärsverksamhet som bäst bedrivs med f-skattesedel. Kanske tror de att en sådan förändring höjer vårdnadsbidragets status? Bidrag är ju som bekant ett skällsord sedan 2006.
Eva Älander
Dagens ledare i Söderhamnskuriren och Ljusdals-Posten
Det konstigaste i sammanhanget var att det enda parti som ville införa ett nytt bidrag var Kristdemokraterna. Deras vårdnadsbidrag var dessutom raka motsatsen till arbetslinjen, där en förälder som var hemma med sitt barn skulle få upp till tretusen skattefria kronor per barn och månad.
Å ena sidan ville de bekämpa utanförskapet och göra så att det lönade sig att arbeta, å andra sidan ville de förstärka utanförskapet för vissa genom att belöna dem när de avstod från att arbeta.
Vårdnadsbidraget har dock inte blivit den förväntade succén i de kommuner som infört möjligheten. Enligt SCB-statistik har knappt två procent av de föräldrar som varit berättigade att ansöka gjort det.
Och nu har Kristdemokraterna tänkt om. I veckan presenterade partiet en ny familjepolitik i tre delar, som sammanlagt beräknas kosta 8-9 miljarder att genomföra. För det första, en förändrad föräldraförsäkring där pappamånaderna och jämställdhetsbonusen ska bort. För det andra ett barnskatteavdrag, där familjer som väljer bort den offentliga barnomsorgen får dra av en schablonsumma på skatten. För det tredje vill de införa en så kallad barnsomsorgspeng.
Barnomsorgspengen är egentligen inget annat än vårdnadsbidraget i ny kostym.
Den som väljer bort jobb och istället är hemma med sitt barn ska få ersättning. Nytt i förslaget är att förutsättningen för detta är att föräldern startar enskild firma för att driva verksamheten. Det innebär också att föräldern på egen hand ska sköta sådant som skatteinbetalningar, bokföring och arbetsgivaravgifter. Barnomsorgspengen ska betraktas som inkomst av näringsverksamhet, men i slutändan får den hemmavarande föräldern lika mycket (eller lika lite) pengar som med dagens vårdnadsbidrag.
Vanligtvis brukar KD framhålla familjen som en grundbult i samhället, men i det nya förslaget framstår familjen snarare som en affärsidé. Vad är tanken med att omvårdnad och uppfostran av de egna barnen ska göras till en regelrätt näringsverksamhet?
Dessutom blir jag provocerad av det ständiga tänket kring skatterabatter, där den som inte använder någon liten del av samhällets välfärd ska få rabatt för detta. Tanken med en generell välfärd är just att det ska finnas ett heltäckande system som täcker in även de behov som en person inte har i dagsläget.
Eller borde de som saknar bil strida för att få skatterabatt för att de inte sliter på vägarna? Ska EU-kritikerna få rabatt motsvarande deras andel av medlemsavgiften? Borde de som har turen att vara friska kräva skatterabatt för alla de år som de inte behövt ta hjälp av avancerad sjukvård? Kan pensionärer hävda att de inte behöver betala utbildningen för barn i grundskolan?
Precis på det sätt som Kristdemokraterna vill ge rabatt till de föräldrar som ställer sina barn utanför förskolans pedagogiska verksamhet och sociala samvaro med andra barn. Samtidigt som partiet numera tycks se barnuppfostran som en affärsverksamhet som bäst bedrivs med f-skattesedel. Kanske tror de att en sådan förändring höjer vårdnadsbidragets status? Bidrag är ju som bekant ett skällsord sedan 2006.
Eva Älander
Dagens ledare i Söderhamnskuriren och Ljusdals-Posten
onsdag, december 21
Många behöver en rejäl matkasse.
När det för några veckor sedan avslöjades vad som utnämnts till årets julklapp så var vi nog många som höjde lite på ögonbrynen. Årets julklapp är nämligen en färdigpackad matkasse.
Naturligtvis fanns det en motivering till utnämningen. Handelns utredningsinstitut låter årets julklapp symbolisera vad de kallar för en tjänstifieringstrend i detaljhandeln och skriver i motiveringen att en kombination av ökad köpkraft och större tidspress har gjort svenska hushåll villiga att betala för bekvämlighet. Den färdiga matkassen anses helt enkelt representera den tid vi lever i.
Men det finns en annan sida av myntet också; alltför många svenskar skulle bli tårögt lyckliga över att få en rejäl matkasse i julklapp. Och det skulle i så fall inte bero på att matkassen var färdigpackad, hemlevererad och innehållandes en veckas recept. Nej, det skulle snarare bero på att deras matbudget inte går ihop i nuläget.
I alltför många fall är det medvetna politiska beslut som ligger bakom den situation som uppstår när kronorna sinar och budgeten inte går ihop. Jag syftar exempelvis på personer som har utförsäkrats, placerats i fas 3 och eller det ökande antal arbetslösa som fått allt sämre stöd i och med slakten av a-kassan. Men jag syftar även på de ekonomiska klyftorna som ökat i rekordfart.
En gotländsk diakon skrev för någon vecka sedan en debattartikel i den kristna tidningen Dagen och beskrev hur många vänder sig till hennes församling för att söka hjälp för att ha råd med sådant som mat, mediciner eller vinterkläder till barnen. Detta är varken det första eller sista vittnesbördet om hur politiska beslut gör att många människor tvingas söka hjälp för att få ihop tillvaron.
Inkomstskillnaderna i Sverige har ökat de senaste tjugo åren. Enkelt gjort när de rikaste har blivit rikare samtidigt som de fattigaste blivit fattigare. En rapport från OECD visar att Sverige är ett av de länder där inkomstklyftorna har ökat allra mest de senaste åren. Nu tjänar den rikaste tiondelen av befolkningen sex gånger så mycket som den fattigaste tiondelen.
Till och med i radions julkalender märks de ekonomiska klyftorna av, om än i en överdriven sagoform. I julkalendern önskar sig Elvira en mobil i julklapp, men hennes arbetslösa mamma vill knappt ens titta på önskelistan. Eftersom hon vet att det hon kan köpa från listan är fina suddgummin. När mamman åker iväg för att söka jobb får Elvira tillfälligt bo i det slott där familjen Lancelot bor. I deras slott finns betjänter, privatlärare och en framdukad måltid fem gånger om dagen. Slottslivet är såklart ett liv i överflöd, där man kan få precis allt man önskar sig. Klichéartat nog är de ändå inte lyckliga på slottet.
Verkligheten är dock inte så långt borta ifrån julkalenderns som vi kanske skulle önska så här i julveckan. Under december månad beräknas svensk detaljhandel omsätta 65,2 miljarder kronor. Trots det finns det många föräldrar som, precis som i julkalendern, helst inte vill läsa sina barns önskelistor.
Kort sagt: vissa kan köpa allt de önskar, samtidigt som andra lever i en helt annan verklighet. Och det faktum att en matkasse blivit utnämnd till årets julklapp blir enbart ironiskt när man relaterar det till vilken tid vi lever i. Matkassen symboliserar så mycket mer än en tjänstetrend.
Naturligtvis fanns det en motivering till utnämningen. Handelns utredningsinstitut låter årets julklapp symbolisera vad de kallar för en tjänstifieringstrend i detaljhandeln och skriver i motiveringen att en kombination av ökad köpkraft och större tidspress har gjort svenska hushåll villiga att betala för bekvämlighet. Den färdiga matkassen anses helt enkelt representera den tid vi lever i.
Men det finns en annan sida av myntet också; alltför många svenskar skulle bli tårögt lyckliga över att få en rejäl matkasse i julklapp. Och det skulle i så fall inte bero på att matkassen var färdigpackad, hemlevererad och innehållandes en veckas recept. Nej, det skulle snarare bero på att deras matbudget inte går ihop i nuläget.
I alltför många fall är det medvetna politiska beslut som ligger bakom den situation som uppstår när kronorna sinar och budgeten inte går ihop. Jag syftar exempelvis på personer som har utförsäkrats, placerats i fas 3 och eller det ökande antal arbetslösa som fått allt sämre stöd i och med slakten av a-kassan. Men jag syftar även på de ekonomiska klyftorna som ökat i rekordfart.
En gotländsk diakon skrev för någon vecka sedan en debattartikel i den kristna tidningen Dagen och beskrev hur många vänder sig till hennes församling för att söka hjälp för att ha råd med sådant som mat, mediciner eller vinterkläder till barnen. Detta är varken det första eller sista vittnesbördet om hur politiska beslut gör att många människor tvingas söka hjälp för att få ihop tillvaron.
Inkomstskillnaderna i Sverige har ökat de senaste tjugo åren. Enkelt gjort när de rikaste har blivit rikare samtidigt som de fattigaste blivit fattigare. En rapport från OECD visar att Sverige är ett av de länder där inkomstklyftorna har ökat allra mest de senaste åren. Nu tjänar den rikaste tiondelen av befolkningen sex gånger så mycket som den fattigaste tiondelen.
Till och med i radions julkalender märks de ekonomiska klyftorna av, om än i en överdriven sagoform. I julkalendern önskar sig Elvira en mobil i julklapp, men hennes arbetslösa mamma vill knappt ens titta på önskelistan. Eftersom hon vet att det hon kan köpa från listan är fina suddgummin. När mamman åker iväg för att söka jobb får Elvira tillfälligt bo i det slott där familjen Lancelot bor. I deras slott finns betjänter, privatlärare och en framdukad måltid fem gånger om dagen. Slottslivet är såklart ett liv i överflöd, där man kan få precis allt man önskar sig. Klichéartat nog är de ändå inte lyckliga på slottet.
Verkligheten är dock inte så långt borta ifrån julkalenderns som vi kanske skulle önska så här i julveckan. Under december månad beräknas svensk detaljhandel omsätta 65,2 miljarder kronor. Trots det finns det många föräldrar som, precis som i julkalendern, helst inte vill läsa sina barns önskelistor.
Kort sagt: vissa kan köpa allt de önskar, samtidigt som andra lever i en helt annan verklighet. Och det faktum att en matkasse blivit utnämnd till årets julklapp blir enbart ironiskt när man relaterar det till vilken tid vi lever i. Matkassen symboliserar så mycket mer än en tjänstetrend.
Eva Älander
Gårdagens ledare i LjP och Söderhamnskuriren
onsdag, december 14
Vinst eller undervisning?
SVT:s ”Världens bästa skitskola” visade i torsdags hur skolan blivit en vinstmaskin. Den grundläggande frågan är naturligtvis om det alls är möjligt att plocka ut vinstmiljoner ur skolan utan att det drabbar eleverna?
Idag finns över 1 000 svenska friskolor. Dessa får drivas som aktiebolag. Vem som helst kan starta en fristående skola i Sverige. Eller för den delen köpa en som råkar vara till salu. Det finns inga krav på att ägaren har pedagogisk kompetens eller erfarenhet av utbildning.
Det som gör det svenska skolsystemet unikt är att Sverige, som enda land i världen, tillåter att skolor, vars verksamhet är till 100 procent skattefinansierad, också gör vinst. Således kontrolleras var femte svensk friskola idag av riskkapitalister som sätter vinstintresset i första rummet.
Naturligtvis finns det även idealister som driver skolor med en pedagogisk tanke i botten. De är inte problemet i detta fall. Det finns många länder där folk uppenbarligen vill driva skolor utan att skolornas verksamhet är vinstdrivande. Ett svenskt system utan miljardrullning skulle antagligen också lyckas behålla de sunda friskolealternativen.
Nej, problemet är snarare de koncerner som dominerar friskolemarknaden. De fyra största omsatte tillsammans 3,4 miljarder kronor förra året. En av dessa fyra är Baggium, som granskades i SVT-programmet. Skolinspektionen har gett deras gymnasieskolor upprepad hård kritik, bland annat för att de har dålig kontroll på praktikplatserna där eleverna spenderar halva skoltiden. Samtidigt har två ägare på fyra år tagit ut 253,4 miljoner kronor i vinst.
Skattefinansierad verksamhet av låg kvalitet kan alltså ge en kvarts miljard i ren vinst.
En annan av de fyra stora koncernerna är John Bauer, som ägs av danska riskkapitalbolaget Axcel, med ekonomiska intressen i såväl smycken som trägolv. SVT-programmet visar hur eleverna på en av skolorna ägnar sina lärarlösa lektioner åt dataspel och facebookande. JB är Axcels första skolinvestering och enligt styrelseordföranden förväntar de relativt hög avkastning inom relativt kort tid.
Samme styrelseordförande framhåller att kunden alltid har rätt. Så detta klassiska synsätt går även att applicera när kunden är en tonåring och den aktuella varan dennes skolgång. Hur? En före detta lärare på John Bauer berättar hur han uppmanades att sätta rena glädjebetyg. Det förekom även att rektorn, på eget bevåg, höjde lärarnas för låga betyg. Elever i samma reportage visar upp stor självinsikt när de säger att de godkänts trots att de borde ha fått IG.
Ett ytterligare problem med vinstmaximeringen är att den påverkar övriga skolor när konkurrensen pressar ner kostnaderna. En lokalpolitiker i nämnda program menar att de kommunala skolorna måste titta på vad friskolorna gör effektivare och lära av det. Det är med andra ord ett självändamål att utbildning bedrivs så kostnadseffektivt som möjligt istället för att den kostar vad den behöver kosta… Och så undrar vi varför nästan 14 000 niondeklassare saknade behörighet att söka till gymnasiet 2010?
Självklart påverkar ägarens syfte den verksamhet som bedrivs i företaget de äger. Det finns en tydlig konflikt i att en skola lever med avkastningskrav samtidigt som denna skola ska kunna erbjuda alla elever det stöd de behöver. Naturligtvis påverkas eleverna av att ägaren till deras skola kortsiktigt förväntar sig mångmiljonvinster. Att tro någonting annat är enbart naivt.
Eva Älander
Gårdagens ledare i LjP och Söderhamnskuriren
Idag finns över 1 000 svenska friskolor. Dessa får drivas som aktiebolag. Vem som helst kan starta en fristående skola i Sverige. Eller för den delen köpa en som råkar vara till salu. Det finns inga krav på att ägaren har pedagogisk kompetens eller erfarenhet av utbildning.
Det som gör det svenska skolsystemet unikt är att Sverige, som enda land i världen, tillåter att skolor, vars verksamhet är till 100 procent skattefinansierad, också gör vinst. Således kontrolleras var femte svensk friskola idag av riskkapitalister som sätter vinstintresset i första rummet.
Naturligtvis finns det även idealister som driver skolor med en pedagogisk tanke i botten. De är inte problemet i detta fall. Det finns många länder där folk uppenbarligen vill driva skolor utan att skolornas verksamhet är vinstdrivande. Ett svenskt system utan miljardrullning skulle antagligen också lyckas behålla de sunda friskolealternativen.
Nej, problemet är snarare de koncerner som dominerar friskolemarknaden. De fyra största omsatte tillsammans 3,4 miljarder kronor förra året. En av dessa fyra är Baggium, som granskades i SVT-programmet. Skolinspektionen har gett deras gymnasieskolor upprepad hård kritik, bland annat för att de har dålig kontroll på praktikplatserna där eleverna spenderar halva skoltiden. Samtidigt har två ägare på fyra år tagit ut 253,4 miljoner kronor i vinst.
Skattefinansierad verksamhet av låg kvalitet kan alltså ge en kvarts miljard i ren vinst.
En annan av de fyra stora koncernerna är John Bauer, som ägs av danska riskkapitalbolaget Axcel, med ekonomiska intressen i såväl smycken som trägolv. SVT-programmet visar hur eleverna på en av skolorna ägnar sina lärarlösa lektioner åt dataspel och facebookande. JB är Axcels första skolinvestering och enligt styrelseordföranden förväntar de relativt hög avkastning inom relativt kort tid.
Samme styrelseordförande framhåller att kunden alltid har rätt. Så detta klassiska synsätt går även att applicera när kunden är en tonåring och den aktuella varan dennes skolgång. Hur? En före detta lärare på John Bauer berättar hur han uppmanades att sätta rena glädjebetyg. Det förekom även att rektorn, på eget bevåg, höjde lärarnas för låga betyg. Elever i samma reportage visar upp stor självinsikt när de säger att de godkänts trots att de borde ha fått IG.
Ett ytterligare problem med vinstmaximeringen är att den påverkar övriga skolor när konkurrensen pressar ner kostnaderna. En lokalpolitiker i nämnda program menar att de kommunala skolorna måste titta på vad friskolorna gör effektivare och lära av det. Det är med andra ord ett självändamål att utbildning bedrivs så kostnadseffektivt som möjligt istället för att den kostar vad den behöver kosta… Och så undrar vi varför nästan 14 000 niondeklassare saknade behörighet att söka till gymnasiet 2010?
Självklart påverkar ägarens syfte den verksamhet som bedrivs i företaget de äger. Det finns en tydlig konflikt i att en skola lever med avkastningskrav samtidigt som denna skola ska kunna erbjuda alla elever det stöd de behöver. Naturligtvis påverkas eleverna av att ägaren till deras skola kortsiktigt förväntar sig mångmiljonvinster. Att tro någonting annat är enbart naivt.
Eva Älander
Gårdagens ledare i LjP och Söderhamnskuriren
tisdag, november 15
I väntan på vaccin.
2008 godkände Socialstyrelsen att alla flickor i femte och sjätte klass skulle vaccineras mot HPV-virus, gratis inom skolhälsovården. Målgruppen utökades sedan till att så här i början omfatta alla tjejer upp till 18 år. Men någon rikstäckande vaccinering har ännu inte kommit i gång.
Än så länge är det en kostnadsfråga, där föräldrarnas ekonomi är det som avgör om deras tonårsdotter blir vaccinerad mot ett virus som i förlängningen kan ge cancer.
Detta eftersom den upphandling som gjordes i mars 2010 överklagades av den förlorande tillverkaren. Och när upphandlingen så gjordes om i år så vanns den upphandlingen av den tillverkare som förlorade den första upphandlingsomgången. Vilket fick till följd den tillverkare som vann den första omgången i slutet av september bestämde sig för att överklaga den andra upphandlingen. Överklagandena har till stor del varit baserade på ifrågasatta beräkningsmodeller och juridiska spetsfundigheter, men valet att överklaga har helt varit läkemedelsbolagens eget.
Humant papillomvirus (HPV) är ett sexuellt överförbart virus. Viruset kan bli till en kvarstående infektion i livmodertappen, som i förlängningen kan leda till att en cancersjukdom utvecklas. Två typer av HPV-viruset anses idag ligga bakom 70 procent av all livmoderhalscancer.
Minst 450 kvinnor insjuknar årligen i livmoderhalscancer. Behandlingen består av en operation och om cancern har hunnit sprida sig innan den upptäcks kan det också bli fråga om strålbehandling.
För tillfället finns det alltså två stycken godkända vaccin mot HPV-virus på den svenska marknaden; Cervarix och Gardasil. Bägge tillverkarna hävdar att deras vaccin är det bästa. Föga förvånande. Båda tillverkarna framhåller det som skiljer deras vaccin från det andra. Föga förvånande. Båda har medicinska experter som talar för just deras sak. Föga förvånande.
En vaccination består av tre doser, som ska tas utspridda under ett halvårs tid. Eftersom vaccinet räknas in i högkostnadsskyddet för flickor under 18 år så kostar de här tre sprutorna idag 1800 kronor att ta. En ganska hög kostnad för ett skydd som man inte vet om man kommer att behöva.
En genomförd vaccination skapar en situation med flera vinnare, då de unga flickorna får ett bättre skydd samtidigt om sjukvårdens kostnader kommer minska på sikt. För att inte tala om det mänskliga lidandet som besparas i de fall när en livmodershalscancer aldrig bryter ut.
Naturligtvis vill landstingen köpa det bästa tillgängliga vaccinet till det bästa möjliga priset. Dock är någonting galet med Lagen om offentlig upphandling (LOU) när upphandlingar som denna, som i förlängningen handlar om kvinnoliv, tillåts dras ut över både månader och år. Några landsting och regioner försöker nu ta saken i egna händer och skynda på inköpet. De riskerar då att bli bötfällda .
Jag är ingen medicinsk expert och kan alls inte uttala mig om vilket av de två vaccinen som det bästa skyddet. Däremot är jag helt säker på en sak – och det är att inget av de två ger något vidare skydd för någon större grupp tonårstjejer just nu.
Än så länge är det en kostnadsfråga, där föräldrarnas ekonomi är det som avgör om deras tonårsdotter blir vaccinerad mot ett virus som i förlängningen kan ge cancer.
Detta eftersom den upphandling som gjordes i mars 2010 överklagades av den förlorande tillverkaren. Och när upphandlingen så gjordes om i år så vanns den upphandlingen av den tillverkare som förlorade den första upphandlingsomgången. Vilket fick till följd den tillverkare som vann den första omgången i slutet av september bestämde sig för att överklaga den andra upphandlingen. Överklagandena har till stor del varit baserade på ifrågasatta beräkningsmodeller och juridiska spetsfundigheter, men valet att överklaga har helt varit läkemedelsbolagens eget.
Humant papillomvirus (HPV) är ett sexuellt överförbart virus. Viruset kan bli till en kvarstående infektion i livmodertappen, som i förlängningen kan leda till att en cancersjukdom utvecklas. Två typer av HPV-viruset anses idag ligga bakom 70 procent av all livmoderhalscancer.
Minst 450 kvinnor insjuknar årligen i livmoderhalscancer. Behandlingen består av en operation och om cancern har hunnit sprida sig innan den upptäcks kan det också bli fråga om strålbehandling.
För tillfället finns det alltså två stycken godkända vaccin mot HPV-virus på den svenska marknaden; Cervarix och Gardasil. Bägge tillverkarna hävdar att deras vaccin är det bästa. Föga förvånande. Båda tillverkarna framhåller det som skiljer deras vaccin från det andra. Föga förvånande. Båda har medicinska experter som talar för just deras sak. Föga förvånande.
En vaccination består av tre doser, som ska tas utspridda under ett halvårs tid. Eftersom vaccinet räknas in i högkostnadsskyddet för flickor under 18 år så kostar de här tre sprutorna idag 1800 kronor att ta. En ganska hög kostnad för ett skydd som man inte vet om man kommer att behöva.
En genomförd vaccination skapar en situation med flera vinnare, då de unga flickorna får ett bättre skydd samtidigt om sjukvårdens kostnader kommer minska på sikt. För att inte tala om det mänskliga lidandet som besparas i de fall när en livmodershalscancer aldrig bryter ut.
Naturligtvis vill landstingen köpa det bästa tillgängliga vaccinet till det bästa möjliga priset. Dock är någonting galet med Lagen om offentlig upphandling (LOU) när upphandlingar som denna, som i förlängningen handlar om kvinnoliv, tillåts dras ut över både månader och år. Några landsting och regioner försöker nu ta saken i egna händer och skynda på inköpet. De riskerar då att bli bötfällda .
Jag är ingen medicinsk expert och kan alls inte uttala mig om vilket av de två vaccinen som det bästa skyddet. Däremot är jag helt säker på en sak – och det är att inget av de två ger något vidare skydd för någon större grupp tonårstjejer just nu.
Eva Älander
Dagens ledare i Söderhamnskuriren & Ljusdals-Posten
Dagens ledare i Söderhamnskuriren & Ljusdals-Posten
tisdag, april 5
Skilja sig från den grå massan
För många är rikspolitikerna en grå massa, där den ena är svår att skilja ifrån den andra. Samma sorts farbröder i samma sorts kostymer. Samma sorts retorik med samma förmåga att slira på orden.
Dock finns det några som skiljer ut sig genom personliga små detaljer. Håkan Juholt har sin mustasch. Maud Olofsson har sin dialekt. Och Anders Borg har sin hästsvans.
Anders Borg är dock mycket mer än en medelålders man med hästsvans och ring i örat. Han är moderat finansminister också. Den moderata identiteten har ju varit under omvandling i några års tid, men ibland händer det ändå att den gamla sortens moderata värderingar skiner igenom den polerade fasaden. Som exempelvis förra veckan, när finansministern uttalade sig lite obetänksamt.
När Borg höll ett tal för Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) så passade han nämligen på att berätta för dem vilka dåliga löneförhandlare de är och att deras ingångslöner har blivit för höga. Eftersom de offentliganställdas ingångslöner är alldeles för höga så hålls arbetslösheten uppe. Med den logiken är det alltså vårdbiträden och barnskötare som bär skulden för att arbetslösheten inte minskar som den borde.
Antagligen sa han bara sin verkliga åsikt. Att de som är nyanställda i kommuner och landsting tjänar för mycket. Om man vill vara snäll kan man säga att det är ett väldigt teoretiskt sätt att se på det som för många är vardag och verklighet. De ekonomiska modellerna säger inte alltid samma sak som det sunda förnuftet gör. Men jag undrar om Anders Borg egentligen vet vad det är för summor han pratar om när han påstår att lägstalönerna är för höga?
Den första april höjdes den avtalade ingångslönen och nu är den 16 070 kronor i månaden. Före skatt. I den här ekvationen bör man också räkna med att Kommunal uppger att hälften av deras medlemmar - så många som 6 av 10 inom äldreomsorgen - arbetar deltid, vilket alltså innebär att summan troligen är ännu lägre för många av de nyanställda inom vård och omsorg.
Att berätta för några av de som idag tjänar minst på hårt arbete att de egentligen tjänar för mycket är troligen inte ett sätt att lyckas locka unga till välfärdsjobben framöver. Lönerna är låga samtidigt som många arbetar ofrivilligt deltid och har otrygga anställningar; vikariat, visstid och timmar. Lägg därtill en dålig arbetsmiljö och hög arbetsbelastning.
Några dagar innan Anders Borg höll sitt tal för SKL så höll Håkan Juholt första talet som nyvald socialdemokratisk partiordförande. Bland annat påpekade han att vi i framtiden inte kommer att kunna förlita oss på en kollektiv Florence Nightingale-inställning hos dem som arbetar i offentlig sektor. Att den offentliga sektorn inte ska subventioneras med hjälp av låga kvinnolöner.
Visst var detta bara ord från Juholts sida. Precis som Borgs uttalande var bara ord. Men orden är alls inte oviktiga. Det som syns i exemplen ovan är väldigt olika grundinställningar till den (inte obetydliga) del av verklighetens folk som är offentliganställda. De båda herrarnas yttranden ger en fingervisning om hur de värderar hårt välfärdsarbete. Som något som borde löna sig bättre eller som något som idag ger för höga ingångslöner. Det torde skilja dem från den där grå massan.
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i Ljusdals-Posten och Söderhamnskuriren
Dock finns det några som skiljer ut sig genom personliga små detaljer. Håkan Juholt har sin mustasch. Maud Olofsson har sin dialekt. Och Anders Borg har sin hästsvans.
Anders Borg är dock mycket mer än en medelålders man med hästsvans och ring i örat. Han är moderat finansminister också. Den moderata identiteten har ju varit under omvandling i några års tid, men ibland händer det ändå att den gamla sortens moderata värderingar skiner igenom den polerade fasaden. Som exempelvis förra veckan, när finansministern uttalade sig lite obetänksamt.
När Borg höll ett tal för Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) så passade han nämligen på att berätta för dem vilka dåliga löneförhandlare de är och att deras ingångslöner har blivit för höga. Eftersom de offentliganställdas ingångslöner är alldeles för höga så hålls arbetslösheten uppe. Med den logiken är det alltså vårdbiträden och barnskötare som bär skulden för att arbetslösheten inte minskar som den borde.
Antagligen sa han bara sin verkliga åsikt. Att de som är nyanställda i kommuner och landsting tjänar för mycket. Om man vill vara snäll kan man säga att det är ett väldigt teoretiskt sätt att se på det som för många är vardag och verklighet. De ekonomiska modellerna säger inte alltid samma sak som det sunda förnuftet gör. Men jag undrar om Anders Borg egentligen vet vad det är för summor han pratar om när han påstår att lägstalönerna är för höga?
Den första april höjdes den avtalade ingångslönen och nu är den 16 070 kronor i månaden. Före skatt. I den här ekvationen bör man också räkna med att Kommunal uppger att hälften av deras medlemmar - så många som 6 av 10 inom äldreomsorgen - arbetar deltid, vilket alltså innebär att summan troligen är ännu lägre för många av de nyanställda inom vård och omsorg.
Att berätta för några av de som idag tjänar minst på hårt arbete att de egentligen tjänar för mycket är troligen inte ett sätt att lyckas locka unga till välfärdsjobben framöver. Lönerna är låga samtidigt som många arbetar ofrivilligt deltid och har otrygga anställningar; vikariat, visstid och timmar. Lägg därtill en dålig arbetsmiljö och hög arbetsbelastning.
Några dagar innan Anders Borg höll sitt tal för SKL så höll Håkan Juholt första talet som nyvald socialdemokratisk partiordförande. Bland annat påpekade han att vi i framtiden inte kommer att kunna förlita oss på en kollektiv Florence Nightingale-inställning hos dem som arbetar i offentlig sektor. Att den offentliga sektorn inte ska subventioneras med hjälp av låga kvinnolöner.
Visst var detta bara ord från Juholts sida. Precis som Borgs uttalande var bara ord. Men orden är alls inte oviktiga. Det som syns i exemplen ovan är väldigt olika grundinställningar till den (inte obetydliga) del av verklighetens folk som är offentliganställda. De båda herrarnas yttranden ger en fingervisning om hur de värderar hårt välfärdsarbete. Som något som borde löna sig bättre eller som något som idag ger för höga ingångslöner. Det torde skilja dem från den där grå massan.
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i Ljusdals-Posten och Söderhamnskuriren
tisdag, mars 29
Läraren är skolans viktigaste resurs!
Förra veckan kunde vi se sista avsnittet i den andra omgången av TV-serien ”Klass 9A”. Den här gången kom tre superpedagoger till en skola i Örebro för att coacha de ordinarie lärarna och på så sätt hjälpa klassens elever att få godkänt betyg i alla ämnen.
Snabbt upptäckte de att det fanns gott om kunskapsluckor hos eleverna. Säkert är det många som framför TV:n har ojat sig över hur det verkar stå till i den svenska skolan. Är det så där illa överallt? Lär de sig ingenting numera? Man får komma ihåg att en hel termins filmande resulterat i åtta stycken halvtimmesprogram. Även om programmet har en dokumentär touch så ska det också leverera god TV-underhållning. De djupare resonemangen får sällan plats i ett sådant format.
Men serien fokuserar lärarnas betydelse för elevernas framgång och har en klar förtjänst då den lyfter diskussionen om hur en bra lärare ska vara. Betydelsen av att läraren ser alla elever kan inte överskattas. Det är ganska lätt som utomstående att i teorin formulera vad läraren borde göra - att sedan göra just detta varje unik skoldag är betydligt svårare.
13/3 kunde vi läsa skolministerns syn på DN Debatt. Hans artikel menade att avsaknaden av lärarledd undervisning är anledningen till att skolresultaten blir sämre. Det verkade nästan på hans resonemang som att ingen svensk lärare någonsin genomför regelrätt undervisning. Som tur är så har han en tydlig lösning. Läraren måste återta kommandot i klassrummet – och inte på vilket sätt som helst: ordet kateder nämns fem gånger i en tämligen kort text. Att kvaliteten på undervisningen ofta kan vara även en resursfråga duckar skolministern skickligt för i sina förenklingar.
I serien visas att läraryrket inte är vad det en gång må ha varit. Man kan inte längre gå in i klassrummet, hålla sin lektion för att sedan gå ut genom dörren och strunta i eleverna. Det är nya tider. Mycket av jobbet handlar om relationer, att förtjäna respekten och förmedla värdegrunden.
Om eleverna ska kunna lära sig måste de vara mottagliga för undervisningen. Vilket förutsätter att de har förtroende för läraren och tvärtom. Det förtroendet är något man måste vinna, inte något som automatiskt följer med lärarrollen. Därför måste man se lärarens auktoritet i ett större perspektiv.
Läraren är skolans viktigaste resurs. Men inte längre en automatisk auktoritet i kraft av yrkesrollen. Auktoriteten är med andra ord inte någonting som du kan få utifrån likt en present. Det är inget som den enskilda läraren kan uppnå genom exempelvis utökade befogenheter från staten.
Ingen som såg Klass 9 A:s NO-fröken Malin under de första programmen tror nog att hon kunde ha ökat på sin grad av auktoritet genom rättigheten att sätta ordningsbetyg eller möjligheten att beslagta mobiltelefoner? Nej. Det finns ingen quick fix. Hon fick istället ordning på sitt pedagogiska ledarskap (och därmed klassen) efter att ha coachats framåt. Inom sig själv hittade hon styrkan att leda gruppen och intressera eleverna för ämnet. När hon utstrålade lugn och trygghet fick hon deras förtroende.
Det finns en klar skillnad mellan att vara en positiv auktoritet och att vara en auktoritär ledare som styr klassen tack vare befogenheter utifrån. Dock oklart om skolministern vet detta.
Snabbt upptäckte de att det fanns gott om kunskapsluckor hos eleverna. Säkert är det många som framför TV:n har ojat sig över hur det verkar stå till i den svenska skolan. Är det så där illa överallt? Lär de sig ingenting numera? Man får komma ihåg att en hel termins filmande resulterat i åtta stycken halvtimmesprogram. Även om programmet har en dokumentär touch så ska det också leverera god TV-underhållning. De djupare resonemangen får sällan plats i ett sådant format.
Men serien fokuserar lärarnas betydelse för elevernas framgång och har en klar förtjänst då den lyfter diskussionen om hur en bra lärare ska vara. Betydelsen av att läraren ser alla elever kan inte överskattas. Det är ganska lätt som utomstående att i teorin formulera vad läraren borde göra - att sedan göra just detta varje unik skoldag är betydligt svårare.
13/3 kunde vi läsa skolministerns syn på DN Debatt. Hans artikel menade att avsaknaden av lärarledd undervisning är anledningen till att skolresultaten blir sämre. Det verkade nästan på hans resonemang som att ingen svensk lärare någonsin genomför regelrätt undervisning. Som tur är så har han en tydlig lösning. Läraren måste återta kommandot i klassrummet – och inte på vilket sätt som helst: ordet kateder nämns fem gånger i en tämligen kort text. Att kvaliteten på undervisningen ofta kan vara även en resursfråga duckar skolministern skickligt för i sina förenklingar.
I serien visas att läraryrket inte är vad det en gång må ha varit. Man kan inte längre gå in i klassrummet, hålla sin lektion för att sedan gå ut genom dörren och strunta i eleverna. Det är nya tider. Mycket av jobbet handlar om relationer, att förtjäna respekten och förmedla värdegrunden.
Om eleverna ska kunna lära sig måste de vara mottagliga för undervisningen. Vilket förutsätter att de har förtroende för läraren och tvärtom. Det förtroendet är något man måste vinna, inte något som automatiskt följer med lärarrollen. Därför måste man se lärarens auktoritet i ett större perspektiv.
Läraren är skolans viktigaste resurs. Men inte längre en automatisk auktoritet i kraft av yrkesrollen. Auktoriteten är med andra ord inte någonting som du kan få utifrån likt en present. Det är inget som den enskilda läraren kan uppnå genom exempelvis utökade befogenheter från staten.
Ingen som såg Klass 9 A:s NO-fröken Malin under de första programmen tror nog att hon kunde ha ökat på sin grad av auktoritet genom rättigheten att sätta ordningsbetyg eller möjligheten att beslagta mobiltelefoner? Nej. Det finns ingen quick fix. Hon fick istället ordning på sitt pedagogiska ledarskap (och därmed klassen) efter att ha coachats framåt. Inom sig själv hittade hon styrkan att leda gruppen och intressera eleverna för ämnet. När hon utstrålade lugn och trygghet fick hon deras förtroende.
Det finns en klar skillnad mellan att vara en positiv auktoritet och att vara en auktoritär ledare som styr klassen tack vare befogenheter utifrån. Dock oklart om skolministern vet detta.
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i Ljusdals-Posten och Söderhamnskuriren
söndag, december 5
Idag blir jag glad över att läsa Underbara Claras inlägg som reagerar på det här med välgörenhet och hur konstigt det är att folk blir förvånade över att det finns så pass många fattiga barn i Sverige som inte kommer att få några julklappar i år.
Det är faktiskt jättekonstigt att folk blir överraskade över att det ser ut så här, att det kunnat bli så hänger ihop med samhällsutvecklingen i stort. Vill man hårddra det kan man till och med säga att en majoritet av svenskarna har röstat för detta. För ett Sverige där Aftonbladet får skriva om att 340 000 barn lever i fattigdom.
Det är fint att folk vill göra någonting för de som har de sämre ställt. Men välgörenhet är selektivt och bygger på godtycke. Väldigt ofta blir det felriktat, hur goda intentionerna än är. Och välgörenhet kan aldrig ersätta sådant som är på riktigt; strävan efter jämlikhet, minskade klyftor och att ge alla mer makt över sin egen vardag.
-
Det är faktiskt jättekonstigt att folk blir överraskade över att det ser ut så här, att det kunnat bli så hänger ihop med samhällsutvecklingen i stort. Vill man hårddra det kan man till och med säga att en majoritet av svenskarna har röstat för detta. För ett Sverige där Aftonbladet får skriva om att 340 000 barn lever i fattigdom.
Det är fint att folk vill göra någonting för de som har de sämre ställt. Men välgörenhet är selektivt och bygger på godtycke. Väldigt ofta blir det felriktat, hur goda intentionerna än är. Och välgörenhet kan aldrig ersätta sådant som är på riktigt; strävan efter jämlikhet, minskade klyftor och att ge alla mer makt över sin egen vardag.
-
tisdag, november 30
Alla barn längtar inte efter julen.
I helgen som gick tändes det första adventsljuset runt om i landet och många är säkert de barn som skriver på önskelistorna i detta nu. Julen sägs ju vara barnens högtid. Men alla barn längtar inte efter julen i år.
Förra veckan kom Socialstyrelsen med siffror som visar att mer än 54 000 barn lever i familjer som är långvarigt beroende av försörjningsstöd. Det är nära tre procent av de unga under 18 år. Statistiken visar också att den här gruppen av bidragsberoende barn har ökat med 10 000 på drygt fyra år.
Men det är långt ifrån endast barn i familjer med försörjningsstöd som lever fattigt. Antalet ensamstående föräldrar som lever på marginalen ökar; var fjärde ensamstående mamma räknas som fattig. För två år sedan räknade Rädda Barnen med att en dryg tiondel av Sveriges två miljoner barn lever i fattigdom. Det är 200 000 barn som växer upp med sämre förutsättningar än sina jämnåriga. Minst 200 000 barn som allt för ofta somnar med en klump i magen.
Naturligtvis är fattigdom ett relativt begrepp. Väldigt få svenska barn svälter, tigger i gathörnen eller saknar en säng att sova i på nätterna. Troligtvis finns inga svenska barn som lever i familjer som klarar sig under den internationella fattigdomsgränsen på en dollar om dagen.
Men Barnkonventionen slår fast att alla barn har rätt till en rimlig levnadsstandard utifrån landets förutsättningar. Sverige har skrivit under på att varje barn har rätt till den levnadsstandard som krävs för barnets fysiska, psykiska, andliga, moraliska och sociala utveckling. Tänkte man på det när man började utförsäkra föräldrar som, enligt läkarintyg, är för sjuka för att jobba?
Föreningen Majblomman delade förra året ut 26 miljoner kronor i bidrag till barn i hela landet. Mest ökade bidragen till nödvändigheter så som mat, glasögon och skor. Till sådana som Nisse som går i ärvda och för små skor, eftersom det inte fanns pengar att köpa vinterskor till honom. Anna som inte har råd att följa med på skolutflykten. Kalle som säger sig inte vilja vara med i fotbollslaget, fast det är allt han vill.
Den stora förskjutningen ligger i vilka familjer som blir fast i försörjningsstödet. Förr hade de familjer som fick hjälp oftast sociala problem; missbruk, psykisk ohälsa, kriminalitet. Men idag är den vanligaste orsaken till att barn försörjs av socialbidrag istället att den ena eller bägge föräldrarna är arbetslösa. Enligt Sveriges kommuner och landsting (SKL) är nämligen fyra av tio som får försörjningsstöd arbetslösa.
Arbetssökande och sjukskrivna borde egentligen få stöd från andra håll (a-kassor och sjukförsäkringen) och inte belasta kommunernas socialtjänster. Men att dessa försäkringar inte längre fyller sin funktion när de behövs - det har alliansregeringens reformer noga sett till. Det är de ovan nämnda barnen som kommit i kläm när skyddsnäten har stramats åt i ren skattesänkariver.
Så här i juletider kan det vara värt att tänka på att tomten inte kommer hem till alla svenska barn. När dina barn öppnar den femtonde julklappen kanske det kan vara något värt att som nummer sexton ge dem insikten om att vissa av deras klasskompisar kanske har fått nöja sig med en inslagen flaska julmust och ett paket tomtebloss.
Förra veckan kom Socialstyrelsen med siffror som visar att mer än 54 000 barn lever i familjer som är långvarigt beroende av försörjningsstöd. Det är nära tre procent av de unga under 18 år. Statistiken visar också att den här gruppen av bidragsberoende barn har ökat med 10 000 på drygt fyra år.
Men det är långt ifrån endast barn i familjer med försörjningsstöd som lever fattigt. Antalet ensamstående föräldrar som lever på marginalen ökar; var fjärde ensamstående mamma räknas som fattig. För två år sedan räknade Rädda Barnen med att en dryg tiondel av Sveriges två miljoner barn lever i fattigdom. Det är 200 000 barn som växer upp med sämre förutsättningar än sina jämnåriga. Minst 200 000 barn som allt för ofta somnar med en klump i magen.
Naturligtvis är fattigdom ett relativt begrepp. Väldigt få svenska barn svälter, tigger i gathörnen eller saknar en säng att sova i på nätterna. Troligtvis finns inga svenska barn som lever i familjer som klarar sig under den internationella fattigdomsgränsen på en dollar om dagen.
Men Barnkonventionen slår fast att alla barn har rätt till en rimlig levnadsstandard utifrån landets förutsättningar. Sverige har skrivit under på att varje barn har rätt till den levnadsstandard som krävs för barnets fysiska, psykiska, andliga, moraliska och sociala utveckling. Tänkte man på det när man började utförsäkra föräldrar som, enligt läkarintyg, är för sjuka för att jobba?
Föreningen Majblomman delade förra året ut 26 miljoner kronor i bidrag till barn i hela landet. Mest ökade bidragen till nödvändigheter så som mat, glasögon och skor. Till sådana som Nisse som går i ärvda och för små skor, eftersom det inte fanns pengar att köpa vinterskor till honom. Anna som inte har råd att följa med på skolutflykten. Kalle som säger sig inte vilja vara med i fotbollslaget, fast det är allt han vill.
Den stora förskjutningen ligger i vilka familjer som blir fast i försörjningsstödet. Förr hade de familjer som fick hjälp oftast sociala problem; missbruk, psykisk ohälsa, kriminalitet. Men idag är den vanligaste orsaken till att barn försörjs av socialbidrag istället att den ena eller bägge föräldrarna är arbetslösa. Enligt Sveriges kommuner och landsting (SKL) är nämligen fyra av tio som får försörjningsstöd arbetslösa.
Arbetssökande och sjukskrivna borde egentligen få stöd från andra håll (a-kassor och sjukförsäkringen) och inte belasta kommunernas socialtjänster. Men att dessa försäkringar inte längre fyller sin funktion när de behövs - det har alliansregeringens reformer noga sett till. Det är de ovan nämnda barnen som kommit i kläm när skyddsnäten har stramats åt i ren skattesänkariver.
Så här i juletider kan det vara värt att tänka på att tomten inte kommer hem till alla svenska barn. När dina barn öppnar den femtonde julklappen kanske det kan vara något värt att som nummer sexton ge dem insikten om att vissa av deras klasskompisar kanske har fått nöja sig med en inslagen flaska julmust och ett paket tomtebloss.
Eva Älander
tisdag, september 14
Det här är vad vi borde prata om.
I valrörelsen har det handlat mycket om plånboksfrågor med rätt marginell betydelse för flertalet och mycket lite om de större frågor som verkligen betyder något.
Om vi nu ska prata plånboksfrågor så har Riksdagens Utredningstjänst kommit fram till att 9 av 10 svenskar skulle tjäna mer på det rödgröna alternativet. Men det är egentligen oviktigt. Viktigt är däremot vilket samhälle vi vill ha och vilket samhälle vi är på väg emot.
Jobb eller bidrag? är den fråga som Alliansen vill att vi ska ställa oss inför valet. Det är en fråga som grundar sig i en skev verklighetsuppfattning. Där man tror att folk hellre fuskar än söker jobb och inte ser våra försvagade trygghetssystem som de omställningsförsäkringar de ska vara.
Men om vi nu ska prata bidrag. Enligt Socialstyrelsen ökade utbetalningarna av socialbidrag under första halvåret 2010 i åtta av tio kommuner. Jämfört med samma period 2006 betalades en miljard mer ut i år. Ett ökat bidragsberoende som till stor del är en direkt följd av regeringens politik.
Arbetsförmedlingens uppföljning av de 14321 personer som utförsäkrades vid årsskiftet visar att 40 procent återvänt till sjukförsäkringen. Medan 362 personer fått ett vanligt (osubventionerat) jobb.
Det berättas att den gamle centerledaren Thorbjörn Fälldin alltid brukade fråga hur nya lagar skulle påverka hans grannar i Ramvik. Vid konflikt fick teorierna ge vika för verkligheten. Så är det inte idag.
Idag prioriteras modeller och teorier framför människor. Tänk om ansvarig minister hade tagit reda på vilka konsekvenserna av den nya sjukförsäkringen skulle bli för en medelålders kvinna med cancer eller epilepsi? Kristdemokraterna må prata om verklighetens folk, men de bryr sig inte om deras villkor.
Om vi nu ska prata skatter, så visar en undersökning från Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) att många svenskar tror att mindre än hälften av kommunernas och landstingens utgifter går till vård, skola och omsorg. När det egentligen är 90 procent. Det är väl därför ingen frågar Alliansen vad som INTE ingår i det luddigt definierade välfärdens kärna. Tvärtemot sanningen verkar många tro att det finns mycket onödigt att skala bort från välfärden.
Men vissa saker måste få kosta. För i längden tjänar vi alla på en bra välfärd. Skatterna fyller en funktion och det är inte främst att vara incitament för att få folk att jobba mer eller bli friskare. Många viktiga saker kostar mycket, men blir billigare när vi väljer att finansiera dem tillsammans.
Och om vi ska prata lite mer om det borgerliga Sverige, så är det en plats där våra gemensamma tillgångar reas ut för att aldrig kunna köpas tillbaka. Exempelvis Apoteket, Bilprovningen, skolor och bostäder.
Nästa mandatperiod kanske det blir Vattenfall, Systembolaget, SJ – utförsäljningar vars konsekvenser kan bli långt allvarligare än någon analys kan överblicka. Bara för att Alliansen har en närmast religiös övertro på att privat ägande alltid är bättre än gemensamt.
Förhoppningsvis är vi många som tänker på politiken i ett större perspektiv nu på söndag. För sanningen är att vi alla vinner på minskade klyftor, mer än vad som kan mätas i pengar.
Därför behövs en rödgrön regering. För hela Sverige – och för oss som bor här.
Om vi nu ska prata plånboksfrågor så har Riksdagens Utredningstjänst kommit fram till att 9 av 10 svenskar skulle tjäna mer på det rödgröna alternativet. Men det är egentligen oviktigt. Viktigt är däremot vilket samhälle vi vill ha och vilket samhälle vi är på väg emot.
Jobb eller bidrag? är den fråga som Alliansen vill att vi ska ställa oss inför valet. Det är en fråga som grundar sig i en skev verklighetsuppfattning. Där man tror att folk hellre fuskar än söker jobb och inte ser våra försvagade trygghetssystem som de omställningsförsäkringar de ska vara.
Men om vi nu ska prata bidrag. Enligt Socialstyrelsen ökade utbetalningarna av socialbidrag under första halvåret 2010 i åtta av tio kommuner. Jämfört med samma period 2006 betalades en miljard mer ut i år. Ett ökat bidragsberoende som till stor del är en direkt följd av regeringens politik.
Arbetsförmedlingens uppföljning av de 14321 personer som utförsäkrades vid årsskiftet visar att 40 procent återvänt till sjukförsäkringen. Medan 362 personer fått ett vanligt (osubventionerat) jobb.
Det berättas att den gamle centerledaren Thorbjörn Fälldin alltid brukade fråga hur nya lagar skulle påverka hans grannar i Ramvik. Vid konflikt fick teorierna ge vika för verkligheten. Så är det inte idag.
Idag prioriteras modeller och teorier framför människor. Tänk om ansvarig minister hade tagit reda på vilka konsekvenserna av den nya sjukförsäkringen skulle bli för en medelålders kvinna med cancer eller epilepsi? Kristdemokraterna må prata om verklighetens folk, men de bryr sig inte om deras villkor.
Om vi nu ska prata skatter, så visar en undersökning från Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) att många svenskar tror att mindre än hälften av kommunernas och landstingens utgifter går till vård, skola och omsorg. När det egentligen är 90 procent. Det är väl därför ingen frågar Alliansen vad som INTE ingår i det luddigt definierade välfärdens kärna. Tvärtemot sanningen verkar många tro att det finns mycket onödigt att skala bort från välfärden.
Men vissa saker måste få kosta. För i längden tjänar vi alla på en bra välfärd. Skatterna fyller en funktion och det är inte främst att vara incitament för att få folk att jobba mer eller bli friskare. Många viktiga saker kostar mycket, men blir billigare när vi väljer att finansiera dem tillsammans.
Och om vi ska prata lite mer om det borgerliga Sverige, så är det en plats där våra gemensamma tillgångar reas ut för att aldrig kunna köpas tillbaka. Exempelvis Apoteket, Bilprovningen, skolor och bostäder.
Nästa mandatperiod kanske det blir Vattenfall, Systembolaget, SJ – utförsäljningar vars konsekvenser kan bli långt allvarligare än någon analys kan överblicka. Bara för att Alliansen har en närmast religiös övertro på att privat ägande alltid är bättre än gemensamt.
Förhoppningsvis är vi många som tänker på politiken i ett större perspektiv nu på söndag. För sanningen är att vi alla vinner på minskade klyftor, mer än vad som kan mätas i pengar.
Därför behövs en rödgrön regering. För hela Sverige – och för oss som bor här.
Eva Älander
Dagens ledare i Ljusdals-Posten och Söderhamnskuriren
tisdag, september 12
Skumma högerargument i korthet #3.
"Det där med tandvård är ingen fråga folk bryr sig om."
Det här har jag hört bra många gånger apropå en av de saker från valmanifestet som känns viktigast. Någon enstaka högerkille har till och med sagt att deras skattesänkningar skulle göra att alla hade råd med tandläkaren. Men de lever ju ofta i en lite egen verklighet.Kommentar: Det är alldeles uppenbart att jag och företrädarna för det nya arbetarepartiet träffar helt olika människor i valrörelsen. Många av dem jag träffar i valstugor, på skolor och bostadsområden tycker tandvårdsreformen är väldigt prioriterad. Som dem som inte har råd att gå till tandläkaren idag, dem som skäms lite över att de dragit ut tänder för att få ner kostnaden. Det är tyvärr fler än man tror.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
