Femtonde mars (för tre år sedan).

Eftersom det har varit rätt mycket Balkan på min blogg nu ett tag passar jag på att lägga upp en tre år gammal text. Jag skrev den för att få ur mej lite intryck. Det var nämligen så att jag, delvis av en slump, kom till Belgrad dagen efter att premiärministern Zoran Djindjic hade skjutits till döds på öppen gata.

Jag var med i den kollektiva sorg som fyllde stadens gator på hans begravningsdag. Det är fortfarande det pampigaste jag sett.

-----------------------------------------------

Det jag var med om igår är svårt att både beskriva och förstå.

Enklast är kanske att säga att det var människor överallt; pampigt, överväldigande och frustrerande på samma gång. Och jag menar verkligen överallt då jag säger det. Säkert en miljon personer var ute på gatorna för att få ett sista farväl av sin mördade premiärminister. Vanligtvis kör det bilar som dårar överallt, men igår så tutade inga bilar åt några andra. Igår var tvåmiljonersstaden tyst och poliserna stod i rad på rad tillsammans med ledsna, sammanbitna, arga och engagerade människor.

Det hela var vackert, men samtidigt gör det så pass ont att de prövade människorna i detta landet behöver gå igenom detta. Det lades blommor och kvistar längs kortegevägen, före och efter. Kyrkogården svämmade över på alla plan, svämmade över av människor, blommor, ljus.

De små vaxljusens lågor fladdrade i den lilla vind som blåste. Det var svårt att ta sig åt något håll och det var så tyst. Att så många människor kan vara så tysta är hårt att ta in, särskilt efter att man har varit här ett tag och hört hur människorna låter, pratar, gestikulerar och är ljud hela tiden - så mycket skiljer sig inte Serbien från Bosnien. Folk bara stod tysta, med blommor, ljus eller bilder i händerna. Vissa vände om då de insåg att de inte orkade vänta på sin tur men de flesta stod där. Jag höll nästan krampaktigt i Ns hand för att han inte skulle försvinna i den sorgsna massan.

Jag kan inte bestämma mej om det var helt rätt fel eller helt rätt helg att vara i Belgrad. Tror dock att jag lutar mer åt det sista. De saker som vi fick ta del av igår var så speciella att jag inte kunde tänka mej att jag skulle få se något sådant någonsin. Förresten önskar jag att jag sluppit.

Bara minnet av att komma uppför gatan och se folkmassan som i en pompös gammal målning av en demonstration eller liknande. Det minnet ger rysningar längs med hela mej och om jag lägger till den sorgset beslutsamma frustrationen som var stämningen så... jag måste smälta detta mer för att kunna sätta rättvisa ord på det. Och adjektiv, beskrivande ord, brukar komma till mej ganska lätt i normala fall.

De säger att Djindjic inte var populär bland sitt folk men det går inte att tro det. Inte nu. Å andra sidan är det nog som en person härifrån med koll sa: ”Folk vet inte vad de hade innan det försvann och då blev det en slags kollektiv chock.” Som vi brukar säga hemma, man saknar inte kossa förrns båset är tom.

I några dagar nu har Belgrad varit sorgens stad och jag har otippat fått ta del av det. Kanske borde jag vara tacksam? Svårt att veta. Jag tycker att det räcker med sorg på Balkan. Egentligen.

Djindjic är död, men förhoppningsvis inte den serbiska drömmen om en fint fungerande demokrati och ett bättre land för alla.