Avgången är kanske en naturlig konsekvens av att Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val sedan 1914 och nu har förlorat två riksdagsval i rad. Partiet har rasat i förtroende under en tioårsperiod och klarade, med nöd och näppe, av att behålla positionen som Sveriges största parti i årets val.
Politik är en förtroendebransch. Man måste därför se att politik och person hör ihop. För de flesta svenskar symboliserar partiledaren sitt parti. Så utan ny partiledare blir det svårt att föra fram ett politiskt alternativ och kalla det för nytt och omprövat.
I fallet Sahlin måste man också våga se att personen ofta skymt politiken. Vilket inte alltid varit hennes eget fel, utan minst lika ofta handlat om omständigheterna. Till exempel har varje artikel om partiets politik fått åtskilliga hatfyllda kommentarer på tidningarnas hemsidor. Dessa anonyma näthatare insinuerar det mesta förutom att Mona Sahlin äter barn och skapar en mobbstämning som jag blir lite mörkrädd av.
Allt det där hatet kommer ju någonstans ifrån. Vad man än tycker om det sätter medierna till stor del agendan för den politiska debatten idag. Vilket innebär att den politiska debatten inte alltid är fokuserad på främst politik. Dessutom är landets största medier borgerligt styrda och de låter det märkas i nyhetsvärderingen. Expressen tyckte exempelvis det var relevant att stort slå upp Toblerone-affären mitt under brinnande valrörelse – trots att det var femton år sedan och trots att de inte hade några nya uppgifter att komma med. Men de lyckades fint med att förstärka bilden av att den där Mona minsann inte är att lita på.
Kanske var det naivt av det socialdemokratiska partiet att välja partiledare i tron om att även politiker kan förlåtas för gamla oförrätter?
Själv har jag gillat Mona Sahlin som partiledare, men har träffat många som varit skeptiska emot henne, utan att egentligen kunna säga varför. Det finns gott om folk som gillar socialdemokratisk politik, men har en Sahlin-skepsis som de påstår grundar sig i en sorts magkänsla.
Det anonyma näthatet, dreven på gamla skandaler och magkänslan som de tveksamma hänvisar till. Allt det kan faktiskt ha att göra med att Mona Sahlin är både kvinna och duktig på det hon gör. Och att Sverige, hur jämställda vi än vill ge sken av att vara, inte var redo för en kvinnlig statsminister år 2010.
Kanske bevisar det att de har rätt som säger att när en kvinna vill göra det som anses vara en mans jobb så måste hon göra det flera gånger så bra som någon man. Det finns helt enkelt inga felmarginaler för någon som Mona Sahlin.
Kanske gör söndagens besked att partiledarfrågan slutar överskugga det som borde stå i valanalysens centrum: politiken. För det finns betydligt intressantare saker än att spekulera i vem som nu tar över. Som att söka svar på den fråga som kriskommissionen ställde på DN Debatt nyligen: Varför ökade klyftorna också under socialdemokratins tid vid makten och hur kan den utvecklingen vändas?
Eva Älander (s)
Dagens ledare i LjP och Söderhamnskuriren
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar