Nu har det gått några dagar sedan Socialdemokraternas valberedning annonserade vilka som är deras kandidater för att föra partiet vidare efter kongressen. Jag tycker det har varit spännande att följa reaktionerna på deras, något överraskande, namn. Framför allt då när det gäller Håkan Juholt.

Vissa menar att Juholt är en lantis, oprövad i stora sammanhang. Dock verkar han ha charmat rätt många skeptiker redan på presskonferensen där hans kandidatur presenterades. Där pratade han om att vi inte kan ha det så att några hela tiden lever i solsken medan andra lever i konstant ösregn. De i solen måste hålla upp paraplyet för de som står i ösregnet. Så enkelt är det; att en tillväxt som för landet framåt, utan att slita sönder det, även kräver en dimension av rättvisa. Jag vet att jag inte var den enda som tänkte att han där och då lät som en socialdemokratisk oppositionsledare ska låta.

Det står rätt klart att han inte kommer att väljas för att spela på moderaternas planhalva, eftersom det är en strid som ingen äkta socialdemokrat kan vinna. Håkan Juholt, Carin Jämtin och resten av den nya ledningen ska istället stå för något annat. En tydlig opposition som blir ett reellt alternativ.

Borgerliga kommentatorer, tyckare och skribenter har också muttrat en hel del om att Håkan Juholt skulle vara ett omöjligt val för medelklassväljarna. För det första tror jag att de har fel och för det andra ser jag muttrandet snarast som en garanti för att valberedningen har träffat rätt. Ju gnälligare som den här sortens proffstyckare är i frågan, desto bättre torde utgångsläget vara i verkligheten.

Faktum är nog snarare att vem som än hade föreslagits av valberedningen skulle ha ratats och/eller förlöjligats av borgerligt sinnade proffstyckare. Endera för trist eller för okonventionell. Maktfullkomlig eller en otydlig ledare. För nära Reinfeldt eller för långt ifrån.

Kritiken mot partiledarvalets process är inte så konstig. Processen känns som en kvarleva från en svunnen tid. Helt klart är det ett tecken på en osund kultur inom ett parti att ingen faktiskt berättar öppet att de vill vara med och leda partiet. Det känns också lite märkligt att partidistrikten inte öppet vill berätta vem de nominerar och varför de förordar den personen.

Å ena sidan kan det kännas underligt och trist att kandidaterna inte kandiderar öppet och marknadsför sig genom att prata politik. Å andra sidan är det inte partiledarens sak att driva en tydlig egen agenda. Partiledaren ska kommunicera partiets politiska uppfattningar och sådana bör formuleras i partiprogram och kongressbeslut. I ett parti som vill vara större än sin ledare måste det finnas utrymme för en levande politisk debatt - inte bara för en ledare som pekar med hela handen och de undersåtar som slaviskt följer dennes nycker.

Det som Socialdemokraterna behöver i nuläget är en partiledare som har en tydlig ideologisk kompass, ett lyhört ledarskap och en rejäl portion av krismedvetenhet. Det kommer tämligen omgående att bli upp till bevis för Håkan Juholt och Carin Jämtin om de väljs på extrakongressen.

Eva Älander

Gårdagens ledare i LjP och Söderhamnskuriren