Hon tar avstamp från första maj och skriver klokt om partiets förhållningssätt till engagemang, kommunikation och medlemsvärvning. Bland annat beskriver hon supporterbegreppet och menar att det pekar på en sorts kapitulation att uppgivet sluta hoppas på människors engagemang och istället be om deras stöd.
"Sviktande medlemstal är inte något ödesbestämt. I stället för att använda sig av töntiga idrottsreferenser som devalverar medlemskapet till en passiv roll borde Socialdemokraterna kalla medlemskapet vid dess rätta namn och slå ett slag för det aktiva deltagandet."
Personligen har jag också haft svårt för supporterbegreppet ända sedan det lanserades. Även jag tycker det känns uppgivet att konstatera att medlemsvärvningen fungerar dåligt och istället för att börja värva införa ett nytt begrepp. För att ta en drastisk liknelse här; det är som att en läkare skulle konstatera att någon har en allvarlig sjukdom och sedan ge personen smärtstillande istället för att försöka bota själva sjukdomen. Då har man insett problemet, men man litar inte på sin egen kraft tillräckligt för att försöka lösa problemet från grunden.
Ungefär så tyckte jag att resonemanget bakom "supportrarna" kändes. Det var för obekvämt att diskutera de verkliga problemen som ligger bakom 1. varför politiskt intresserade inte vill bli medlemmar samt 2. varför medlemmar så sällan värvar nya medlemmar. Istället infördes en lightversion av medlemskapet. För att det kanske skulle kännas lättare att ta steget in. För att det kanske skulle kännas lättare att fråga om någon ville bli supporter - inga förbindelser och ingen möjlighet att ställa krav.
Att vara supporter är i sig en rätt passiv handling, något man gör när det passar sig. Genom att införa den här nya kategorin gör partiet centralt en tydlig markering kring vad ett medlemskap innebär och just detta är mitt största problem med hela grejen, eftersom jag tycker att man ska få vara medlem på sina egna villkor.
En del vill vara jätteaktiva och dyker upp på varje möte medan helt andra är fullt nöjda med att vara stödmedlemmar och som enda aktivitet på året betala sin medlemsavgift. Jag skulle tro att de allra flesta av dagens medlemmar hamnar någonstans i mitten av skalan; går på de möten och aktiviteter som intresserar dem, kanske har ett mindre politiskt uppdrag men definierar själva sitt medlemskap och gör det det gör av glädje snarare än av pliktkänsla.
De här tre positionerna ligger längs samma skala och det är ytterst ovanligt att den som värvar eller den som värvas vet redan från början vilken sorts medlem den nyvärvade medlemmen kommer att bli. Det kan till och med vara så att samma person flyttar sig längs skalan eftersom olika faser i livet innebär olika möjlighet för samt behov och intresse av sitt medlemskap. Om Socialdemokraterna vill överleva som parti måste de vara öppna för sådana flyttar och för att låta människor känna sig fram innan de definierar sitt eget partimedlemskap och fyller det med mening.
Men uppdelningen mellan medlemmar och supportrar innebär, som sagt, i mina ögon att partiet centralt definierar vad ett medlemskap innebär. Ett medlemskap innebär att man måste vara aktiv; visa sig på möten, vara beredd att ta på sig förtroendeuppdrag och så vidare. Ett supporterskap innebär att man kan logga in på en hemsida och få lite extra info.
Att gå med i ett parti är ett aktivt val och jag förstår inte varför vi ska fega med en lightversion av medlemskap när vi har något riktigt bra att erbjuda till de som vill göra ett ställningtagande. Varför ska man gå bli supporter om det ändå inte ger något direkt mervärde? Då räcker det väl att rösta på partiet en gång vart fjärde år? Det vi värvar till är våra värderingar och möjligheten att påverka. Eller så borde det i alla fall vara.
--------
Nu blev det en rätt lång och flygig blogg, men jag har tänkt länge på det här. Ni som är intresserade av ämnet får mer än gärna kommentera så kan vi fortsätta att grubbla på det här tillsammans...
