Nu är det gjort. Den allra sista ledaren är skriven och publicerad.
Det är faktiskt mest av allt skönt... Allt sedan jag i våras fått veta att jag inte skulle få fortsätta att skriva tisdagsledarna har det varit en kamp att lämna in varenda vecka. Innan tyckte jag hela tiden att det var ett väldigt roligt extrajobb. Sedan i våras har jag inte tyckt det - och det har tyvärr märkts på texternas kvalité också. Det är ganska många veckor nu på slutet som jag inte varit nöjd med det jag har levererat och det är förstås trist för alla inblandade parter (främst kanske för läsarna).
Men... nu är det gjort. Nu har den stenen släppt. Vad detta betyder för bloggen är oklart. Kanske kommer den att läggas ner. Vi får vänta och se. Kanske blir jag snart sugen på att skriva mera. Men inte nu. För just nu känns det som jag mjölkat ut varenda droppe text.
tisdag, september 25
Välfärd eller välfärdens kärna?
En svensk som bor i ett annat land får nya perspektiv på den svenska välfärden. Jag vande mig vid förundrade blickar över att min universitetsutbildning var gratis och avund när föräldraförsäkringens längd nämndes. Kanske vet vi inte hur bra vi har det? Ty sanningen är att den svenska välfärden har gett de flesta av oss väldigt mycket mer än vad vi någonsin betalat in till den.
Men någonstans började många tro att vi inte behövde de gemensamma lösningarna och tvivla på välfärden som projekt. Någonstans fick Alliansen utrymme att sälja in tanken att ”välfärdens kärna” är allt som behövs. Att alla får det bättre om de som jobbar får sänkt skatt. Och helt plötsligt såg många poängen i den svart-vita världsbild som säger att det inte är logiskt att jag betalar för något som jag inte ser direkt personlig nytta av. Att de arbetslösa är lata. Att de som är sjuka får skylla sig själva. Det var så enkelt att inte ägna en endaste tanke åt att man själv någon gång kan komma att behöva det sociala skyddsnät som byggts upp av tidigare generationer och i valrörelsen 2006 buntades ihop under det föraktfulla samlingsnamnet ”bidrag”.
Sedan 2006 har skatterna för de som arbetar sänkts med sammanlagt 75 miljarder kronor. I 2013 års budget tilldelas utgiftsområdet ”Hälsovård, sjukvård och social omsorg” 62,2 miljarder. Det betyder att vi på sex år sänkt inkomstskatterna med nära 13 miljarder mer än vad all svensk sjukvård kostar under ett år. Därtill kommer halverad krogmoms, sänkt bolagsskatt, avskaffad förmögenhetsskatt och så vidare… Givetvis får vi mindre för skattepengarna när vi har mindre att betala med.
För mig är det livsviktigt att det finns ett skyddsnät för mig och för alla andra den dag någon av oss faller. Sakernas tillstånd kan vilken dag som helst ändras av en olycka, ett sjukdomsbesked eller en uppsägning. Då vill jag veta att samhället har tillräckliga resurser för att hjälpa den drabbade att resa sig upp. Jag förstår att det inte är gratis, men jag betalar gärna för verklig välfärd via min skattsedel. För jag förstår att vi alla tjänar på ett sådant samhälle i längden.
Att vara socialdemokrat förpliktigar till mer än att vilja förvalta en borgerlig budet. Naturligtvis kan man inte backa bandet, men det går att förändra de senaste årens reformer. Det måste ses som ett alternativ att använda politiska beslut för att förändra samhället. Dock har mitt parti, i vissa kommentarer till statsbudgeten, framstått som osäkra högstadieelever som låter ett dåligt självförtroende sätta begränsningar för vad som är möjligt.
Politiska beslut formar och förändrar världen. Vi måste förstå att det är en politisk prioritering att utförsäkra människor eller anvisa dem till fas 3. Vi måste våga se att det är medvetna politiska beslut som de senaste åren gjort personer fattiga.
För varje statsbudget rör vi oss längre bort ifrån den allmänna välfärden. Istället bygger vi in allt djupare klassklyftor, allt större strukturella utmaningar och allt mer undertryckt aggression i samhället. Snart kommer personer i andra länder snarare att fråga varför svenskarna lät sig köpas så lätt. Vem är egentligen vinnare när vi växlar in välfärdssamhället mot några jobbskatteavdrag?
***
I närmare tre år har jag stått för tisdagsledaren på denna sida. Dock är detta den sista text jag får möjlighet att skriva. Därför vill jag tacka alla som har läst och alla som har hört av sig. Tack!
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i LjP och Söderhamnskuriren
Men någonstans började många tro att vi inte behövde de gemensamma lösningarna och tvivla på välfärden som projekt. Någonstans fick Alliansen utrymme att sälja in tanken att ”välfärdens kärna” är allt som behövs. Att alla får det bättre om de som jobbar får sänkt skatt. Och helt plötsligt såg många poängen i den svart-vita världsbild som säger att det inte är logiskt att jag betalar för något som jag inte ser direkt personlig nytta av. Att de arbetslösa är lata. Att de som är sjuka får skylla sig själva. Det var så enkelt att inte ägna en endaste tanke åt att man själv någon gång kan komma att behöva det sociala skyddsnät som byggts upp av tidigare generationer och i valrörelsen 2006 buntades ihop under det föraktfulla samlingsnamnet ”bidrag”.
Sedan 2006 har skatterna för de som arbetar sänkts med sammanlagt 75 miljarder kronor. I 2013 års budget tilldelas utgiftsområdet ”Hälsovård, sjukvård och social omsorg” 62,2 miljarder. Det betyder att vi på sex år sänkt inkomstskatterna med nära 13 miljarder mer än vad all svensk sjukvård kostar under ett år. Därtill kommer halverad krogmoms, sänkt bolagsskatt, avskaffad förmögenhetsskatt och så vidare… Givetvis får vi mindre för skattepengarna när vi har mindre att betala med.
För mig är det livsviktigt att det finns ett skyddsnät för mig och för alla andra den dag någon av oss faller. Sakernas tillstånd kan vilken dag som helst ändras av en olycka, ett sjukdomsbesked eller en uppsägning. Då vill jag veta att samhället har tillräckliga resurser för att hjälpa den drabbade att resa sig upp. Jag förstår att det inte är gratis, men jag betalar gärna för verklig välfärd via min skattsedel. För jag förstår att vi alla tjänar på ett sådant samhälle i längden.
Att vara socialdemokrat förpliktigar till mer än att vilja förvalta en borgerlig budet. Naturligtvis kan man inte backa bandet, men det går att förändra de senaste årens reformer. Det måste ses som ett alternativ att använda politiska beslut för att förändra samhället. Dock har mitt parti, i vissa kommentarer till statsbudgeten, framstått som osäkra högstadieelever som låter ett dåligt självförtroende sätta begränsningar för vad som är möjligt.
Politiska beslut formar och förändrar världen. Vi måste förstå att det är en politisk prioritering att utförsäkra människor eller anvisa dem till fas 3. Vi måste våga se att det är medvetna politiska beslut som de senaste åren gjort personer fattiga.
För varje statsbudget rör vi oss längre bort ifrån den allmänna välfärden. Istället bygger vi in allt djupare klassklyftor, allt större strukturella utmaningar och allt mer undertryckt aggression i samhället. Snart kommer personer i andra länder snarare att fråga varför svenskarna lät sig köpas så lätt. Vem är egentligen vinnare när vi växlar in välfärdssamhället mot några jobbskatteavdrag?
***
I närmare tre år har jag stått för tisdagsledaren på denna sida. Dock är detta den sista text jag får möjlighet att skriva. Därför vill jag tacka alla som har läst och alla som har hört av sig. Tack!
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i LjP och Söderhamnskuriren
tisdag, september 18
Att vilja lära skomakaren bliva vid sin läst.
Ibland talas det om klass i den politiska debatten. Fast de samtalen pågår oftast lite i debattens utkant, exempelvis på kultursidorna. Vid de tillfällen då en nyhet alldeles uppenbarligen handlar om klassamhället talas det dock om allting annat än just den faktorn. Som när det handlar om vilka barn som lever i fattigdom. Eller vilka barn som skolan sviker. Eller vilka personer det är som låses fast i långtidsarbetslöshet och vanmakt. Eller hur det är möjligt att årsinkomsten för en genomsnittlig näringslivstopp motsvarar 46 stycken industriarbetarlöner.
Visst finns det skillnader i våra livsvillkor när det gäller sådant som hälsa, ekonomi, inflytande och övriga levnadsförhållanden. Och visst finns det samband mellan dessa skillnader och faktorer som yrke, utbildning och den makt du känner dig ha över din vardag. Det mesta här i världen hänger ihop. Väldigt sällan är det slumpen som styr.
Den som tvekar på detta kan öppna valfri publikation från Statistiska Centralbyrån. Där syns sambanden med all önskvärd tydlighet i statistik, staplar och diagram. Dessutom syns det att klyftorna mellan människor i Sverige har ökat de sista åren. De som tjänar mest har fått mer pengar. Samtidigt har de som tjänar minst fått mindre att röra sig med.
Trots detta talas det ganska ofta om klass som något som inte längre är relevant i dagens samhälle. Som när integrationsministern Erik Ullenhag (FP) sa att han inte använder ordet klass för att han är liberal. Har inte klassbegreppet spelat ut sin roll nu när industrisamhället blivit kunskapssamhälle? undrar någon. En metallarbetare tjänar mer än många akademiker, vem är det då som är arbetare? säger en annan.
Men begreppen behöver inte krånglas till mer än nödvändigt. Klass handlar om makten över sitt arbete, om de möjligheter man vågar se och om förslitningsskador i kroppen. Det manifesteras i rapporter om att var tredje kvinna i LO-yrke inte kan gå på toaletten utan att be om lov. Eller larm om tjänstemannastress över att ständigt vara uppkopplad. Det är bara olika uttryck för samma grundproblematik; samma vardagliga maktlöshet.
Klart det uppstår viss förvirring när de nya Moderaterna vill framställa det som att alla arbetande har gemensamma intressen. I deras berättelse står konflikten inte mellan arbetsgivare och anställd, utan mellan de som arbetar och de som inte gör det. Ungefär som att elektrikern har mer gemensamt med företagets VD än med en tidigare kollega som är arbetslös. I moderaternas Sverige är det inte meningen att vi ska se samhällets strukturer.
Regeringens politik förnekar sig dock aldrig. Därför är det inte förvånande att de nu vill backa in i framtiden genom att göra vissa gymnasieprogram ettåriga och helt befriade från teoretiska ämnen. Det finns väldigt mycket att säga om det här förslaget, som alldeles uppenbarligen kommer att förstärka klassamhället.
En gymnasieskola som ger vissa elever framtidsmöjligheter och gör andra elever till billig arbetskraft med svag ställning på arbetsmarknaden. Ministrarna är medvetna om vilka som vinner respektive förlorar på en sådan tydlig sortering, men det bekommer dem inte. Ty det är klassisk borgerlig politik att vilja lära skomakaren bliva vid sin läst.
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i Ljusdals-Posten & Söderhamnskuriren
Visst finns det skillnader i våra livsvillkor när det gäller sådant som hälsa, ekonomi, inflytande och övriga levnadsförhållanden. Och visst finns det samband mellan dessa skillnader och faktorer som yrke, utbildning och den makt du känner dig ha över din vardag. Det mesta här i världen hänger ihop. Väldigt sällan är det slumpen som styr.
Den som tvekar på detta kan öppna valfri publikation från Statistiska Centralbyrån. Där syns sambanden med all önskvärd tydlighet i statistik, staplar och diagram. Dessutom syns det att klyftorna mellan människor i Sverige har ökat de sista åren. De som tjänar mest har fått mer pengar. Samtidigt har de som tjänar minst fått mindre att röra sig med.
Trots detta talas det ganska ofta om klass som något som inte längre är relevant i dagens samhälle. Som när integrationsministern Erik Ullenhag (FP) sa att han inte använder ordet klass för att han är liberal. Har inte klassbegreppet spelat ut sin roll nu när industrisamhället blivit kunskapssamhälle? undrar någon. En metallarbetare tjänar mer än många akademiker, vem är det då som är arbetare? säger en annan.
Men begreppen behöver inte krånglas till mer än nödvändigt. Klass handlar om makten över sitt arbete, om de möjligheter man vågar se och om förslitningsskador i kroppen. Det manifesteras i rapporter om att var tredje kvinna i LO-yrke inte kan gå på toaletten utan att be om lov. Eller larm om tjänstemannastress över att ständigt vara uppkopplad. Det är bara olika uttryck för samma grundproblematik; samma vardagliga maktlöshet.
Klart det uppstår viss förvirring när de nya Moderaterna vill framställa det som att alla arbetande har gemensamma intressen. I deras berättelse står konflikten inte mellan arbetsgivare och anställd, utan mellan de som arbetar och de som inte gör det. Ungefär som att elektrikern har mer gemensamt med företagets VD än med en tidigare kollega som är arbetslös. I moderaternas Sverige är det inte meningen att vi ska se samhällets strukturer.
Regeringens politik förnekar sig dock aldrig. Därför är det inte förvånande att de nu vill backa in i framtiden genom att göra vissa gymnasieprogram ettåriga och helt befriade från teoretiska ämnen. Det finns väldigt mycket att säga om det här förslaget, som alldeles uppenbarligen kommer att förstärka klassamhället.
En gymnasieskola som ger vissa elever framtidsmöjligheter och gör andra elever till billig arbetskraft med svag ställning på arbetsmarknaden. Ministrarna är medvetna om vilka som vinner respektive förlorar på en sådan tydlig sortering, men det bekommer dem inte. Ty det är klassisk borgerlig politik att vilja lära skomakaren bliva vid sin läst.
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i Ljusdals-Posten & Söderhamnskuriren
tisdag, september 11
En prydligt provocerande prioritering.
Om läxhjälps-RUT.
Föräldrarnas utbildningsnivå är en av de faktorer som allra starkast påverkar ett barns skolresultat. Det syns i betygsstatistik, i utvärderingar av nationella prov, i genomgångar av de elever som missar gymnasiebehörigheten och så vidare och så vidare.
Alla är vi medvetna om att inget barn kan välja sina föräldrar och att vissa barn har ett bättre utgångsläge än andra barn. Tidigare har vi i Sverige varit tämligen överens om att skolan ska göra vad den kan för att utjämna oddsen. Grundskolan har varit ett bränsle som drivit på många klassresor. Skolan har hjälpt åtskilliga elever att våga drömma och hoppas på framtiden. Idag är det dock långt ifrån självklart att den svenska skolan fungerar på det här kompensatoriska sättet.
Nu, när Jan Björklund har fått utöva sin kaserngårdspedagogik i sex års tid, gäller det snarare att välja rätt redan från början. Flera undersökningar visar att skolval ofta handlar om att välja bort ”icke önskvärda skolkamrater”. De val som görs i årskurs 6 påverkar valmöjligheterna när det är dags för universitetet. Uppdelningen mellan yrkesförberedande och studieförberedande gymnasieprogram har blivit skarpare sedan högskolebehörigheten togs bort från de flesta programmen.
Diskussionen om läxhjälps-RUT visar tydligt viljeinriktningen. En riktad subvention för att föräldrar ska kunna köpa billigare privatundervisning åt sina barn. Återigen ska dina och mina skattepengar uppmuntra en viss sorts konsumtion. Den här gången genom att finansiera den läxläsning som vissa föräldrar vill köpa. För att skolans undervisning inte räcker till. En nyordning som skulle fördjupa de klasskillnader som redan är smärtsamt tydliga i skolorna. En prydligt provocerande prioritering.
Pedagogikprofessorn Christian Lundahl lade häromdagen ut ett räkneexempel på twitter. Elever i grundskolan har rätt till 6665 timmars undervisning (vilket blir cirka 740 timmar per läsår). Det gör att två timmars läxhjälp i veckan under nio läsår tidsmässigt motsvarar nästan ett extra grundskoleår … Naturligtvis skulle ett extra läsår – bestående av något som liknar skräddarsydda privatlektioner – vara något som märktes av i elevens kunskaper, betyg, framtidschanser.
För den förälder som vänder på slantarna spelar det ingen roll om läxläsningen kostar 200, 300 eller 400 i timmen. Snarare är risken att de elever som behöver extra hjälp inte kommer att få mer av den varan, medan de som redan nu är duktiga kommer att kunna köpa sig till att klara sig ännu lite bättre.
Men Jan Björklund förnekar sig inte. I en kommentar till TT framhåller han läxhjälps-RUT som en ren rättvisereform. Han menar att Skolverkets oro för ökade kunskapsskillnader är helt obefogad. Som att hela problematiken försvinner i och med att RUT-avdraget gör extratimmarna tillgängliga för fler? Som att det inte skulle finnas en konflikt mellan att dra ner på skolornas resurser och samtidigt satsa miljoner på att uppmuntra privata läxläsningsföretag?
Uppenbarligen riktas Alliansens skolpolitik nu in mot samma målgrupp som deras ekonomiska politik har gynnat sedan 2006. De lanserar ett förslag som kommer att lämna vissa elever ohjälpligt bakom och kallar det för rättvisereform. Så har vi det i Sverige, hösten 2012.
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i LjP och Söderhamnskuriren
Alla är vi medvetna om att inget barn kan välja sina föräldrar och att vissa barn har ett bättre utgångsläge än andra barn. Tidigare har vi i Sverige varit tämligen överens om att skolan ska göra vad den kan för att utjämna oddsen. Grundskolan har varit ett bränsle som drivit på många klassresor. Skolan har hjälpt åtskilliga elever att våga drömma och hoppas på framtiden. Idag är det dock långt ifrån självklart att den svenska skolan fungerar på det här kompensatoriska sättet.
Nu, när Jan Björklund har fått utöva sin kaserngårdspedagogik i sex års tid, gäller det snarare att välja rätt redan från början. Flera undersökningar visar att skolval ofta handlar om att välja bort ”icke önskvärda skolkamrater”. De val som görs i årskurs 6 påverkar valmöjligheterna när det är dags för universitetet. Uppdelningen mellan yrkesförberedande och studieförberedande gymnasieprogram har blivit skarpare sedan högskolebehörigheten togs bort från de flesta programmen.
Diskussionen om läxhjälps-RUT visar tydligt viljeinriktningen. En riktad subvention för att föräldrar ska kunna köpa billigare privatundervisning åt sina barn. Återigen ska dina och mina skattepengar uppmuntra en viss sorts konsumtion. Den här gången genom att finansiera den läxläsning som vissa föräldrar vill köpa. För att skolans undervisning inte räcker till. En nyordning som skulle fördjupa de klasskillnader som redan är smärtsamt tydliga i skolorna. En prydligt provocerande prioritering.
Pedagogikprofessorn Christian Lundahl lade häromdagen ut ett räkneexempel på twitter. Elever i grundskolan har rätt till 6665 timmars undervisning (vilket blir cirka 740 timmar per läsår). Det gör att två timmars läxhjälp i veckan under nio läsår tidsmässigt motsvarar nästan ett extra grundskoleår … Naturligtvis skulle ett extra läsår – bestående av något som liknar skräddarsydda privatlektioner – vara något som märktes av i elevens kunskaper, betyg, framtidschanser.
För den förälder som vänder på slantarna spelar det ingen roll om läxläsningen kostar 200, 300 eller 400 i timmen. Snarare är risken att de elever som behöver extra hjälp inte kommer att få mer av den varan, medan de som redan nu är duktiga kommer att kunna köpa sig till att klara sig ännu lite bättre.
Men Jan Björklund förnekar sig inte. I en kommentar till TT framhåller han läxhjälps-RUT som en ren rättvisereform. Han menar att Skolverkets oro för ökade kunskapsskillnader är helt obefogad. Som att hela problematiken försvinner i och med att RUT-avdraget gör extratimmarna tillgängliga för fler? Som att det inte skulle finnas en konflikt mellan att dra ner på skolornas resurser och samtidigt satsa miljoner på att uppmuntra privata läxläsningsföretag?
Uppenbarligen riktas Alliansens skolpolitik nu in mot samma målgrupp som deras ekonomiska politik har gynnat sedan 2006. De lanserar ett förslag som kommer att lämna vissa elever ohjälpligt bakom och kallar det för rättvisereform. Så har vi det i Sverige, hösten 2012.
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i LjP och Söderhamnskuriren
tisdag, september 4
Nationella provet fyller inte sina syften.
De nationella proven är idag ett självklart inslag i den svenska skolan. Deras betydelse har ökat i takt med att proven införts i allt fler ämnen och utvidgats till att omfatta allt fler årskurser. Detta läsår kommer 66 olika nationella prov att genomföras på ungefär 6000 grund- och gymnasieskolor.
I tre års tid har Skolinspektionen haft ett särskilt regeringsuppdrag att granska de nationella proven och hur dessa blir bedömda. Totalt har ett representativt urval om cirka 94 000 prov samlats in under de här åren. De 94 000 proven har kontrollrättats, vilket innebär att en oberoende lärare har betygssatt varje prov en gång till.
De första åren har kontrollrättningen levererat skrämmande resultat. Såsom att vartannat kontrollrättat prov hade fått högre betyg av elevens egen lärare än det fick av Skolinspektionens lärare. Ibland har det handlat om ganska stora skillnader; 2010 bedömdes vart nionde prov med ursprungsbetyget MVG som ett IG i kontrollrättningen. Avståndet mellan MVG och IG är gigantiskt - från högsta betyg till underkänt i den gamla skalan. Så skilda betyg hade alltså getts för exakt samma provprestation bedömd enligt exakt samma bedömningsanvisningar, men av två stycken olika lärare.
I förra veckan redovisades helhetsbilden av Skolinspektionens treåriga uppdrag och kritiken var inte nådig. Det nationella provsystemet kostar minst 150 miljoner kronor för den svenska staten varje år. Trots det uppnår proven inte sina syften. Enligt Skolinspektionen finns det ingenting som tyder på att de nationella proven bidrar till att göra betygssättningen mer likvärdig och rättvisande.
Ett av Skolinspektionens konkreta förslag är att de prov som utgörs av uppsatser bör tas bort. Dessa prov visar de största avvikelserna och tycks vara svårast att bedöma objektivt. För att nå den slutsatsen borde Skolinspektionen inte ha behövt rätta om tusentals prov. Det hade räckt att fråga valfri lärare om svårigheterna i att objektivt bedöma en uppgift, där det inte finns tydliga rätt eller fel. Särskilt när betygskriterierna skiljer på exempelvis utvecklat och välutvecklat språk. Som att det skulle kunna säkerställas att alla svensklärare har samma utgångspunkt för hur de skiljer mellan ett utvecklat och ett välutvecklat språk?
Betyg är subjektiva bokstavskombinationer som i allt väsentligt mäter det som är möjligt att mäta, vilket inte alltid har ett samband med vad eleven faktiskt kan. I dagens konkurrensutsatta skolsystem är det heller inte säkert att betygen mäter vad de säger sig mäta. I höstas presenterade Lärarnas Riksförbund en undersökning där var femte lärare uppgav sig ha blivit pressad av rektorn eller föräldrar att sätta betyg som inte motsvarade elevernas kunskaper.
De nationella proven kostar dock inte enbart pengar. De upptar även en stor del av den värdefulla undervisningstiden och signalerar vad som är viktigt inom ämnet. Därför vore det fel att ta bort de uppsatsmoment som upplevs svårbedömda – om vi nu ska ha nationella prov i den här omfattningen. Om Skolinspektionen önskar göra betygssättningen mer likvärdig och rättvisande så finns det mycket arbete att göra med lärares bedömning i allmänhet och omkring nationella provet i synnerhet.
EVA ÄLANDER Dagens ledare i Söderhamnskuriren & Ljusdals-Posten
I tre års tid har Skolinspektionen haft ett särskilt regeringsuppdrag att granska de nationella proven och hur dessa blir bedömda. Totalt har ett representativt urval om cirka 94 000 prov samlats in under de här åren. De 94 000 proven har kontrollrättats, vilket innebär att en oberoende lärare har betygssatt varje prov en gång till.
De första åren har kontrollrättningen levererat skrämmande resultat. Såsom att vartannat kontrollrättat prov hade fått högre betyg av elevens egen lärare än det fick av Skolinspektionens lärare. Ibland har det handlat om ganska stora skillnader; 2010 bedömdes vart nionde prov med ursprungsbetyget MVG som ett IG i kontrollrättningen. Avståndet mellan MVG och IG är gigantiskt - från högsta betyg till underkänt i den gamla skalan. Så skilda betyg hade alltså getts för exakt samma provprestation bedömd enligt exakt samma bedömningsanvisningar, men av två stycken olika lärare.
I förra veckan redovisades helhetsbilden av Skolinspektionens treåriga uppdrag och kritiken var inte nådig. Det nationella provsystemet kostar minst 150 miljoner kronor för den svenska staten varje år. Trots det uppnår proven inte sina syften. Enligt Skolinspektionen finns det ingenting som tyder på att de nationella proven bidrar till att göra betygssättningen mer likvärdig och rättvisande.
Ett av Skolinspektionens konkreta förslag är att de prov som utgörs av uppsatser bör tas bort. Dessa prov visar de största avvikelserna och tycks vara svårast att bedöma objektivt. För att nå den slutsatsen borde Skolinspektionen inte ha behövt rätta om tusentals prov. Det hade räckt att fråga valfri lärare om svårigheterna i att objektivt bedöma en uppgift, där det inte finns tydliga rätt eller fel. Särskilt när betygskriterierna skiljer på exempelvis utvecklat och välutvecklat språk. Som att det skulle kunna säkerställas att alla svensklärare har samma utgångspunkt för hur de skiljer mellan ett utvecklat och ett välutvecklat språk?
Betyg är subjektiva bokstavskombinationer som i allt väsentligt mäter det som är möjligt att mäta, vilket inte alltid har ett samband med vad eleven faktiskt kan. I dagens konkurrensutsatta skolsystem är det heller inte säkert att betygen mäter vad de säger sig mäta. I höstas presenterade Lärarnas Riksförbund en undersökning där var femte lärare uppgav sig ha blivit pressad av rektorn eller föräldrar att sätta betyg som inte motsvarade elevernas kunskaper.
De nationella proven kostar dock inte enbart pengar. De upptar även en stor del av den värdefulla undervisningstiden och signalerar vad som är viktigt inom ämnet. Därför vore det fel att ta bort de uppsatsmoment som upplevs svårbedömda – om vi nu ska ha nationella prov i den här omfattningen. Om Skolinspektionen önskar göra betygssättningen mer likvärdig och rättvisande så finns det mycket arbete att göra med lärares bedömning i allmänhet och omkring nationella provet i synnerhet.
EVA ÄLANDER Dagens ledare i Söderhamnskuriren & Ljusdals-Posten
tisdag, augusti 28
Tobé och esteterna.
Häromdagen gavs vi en försmak av diskussionerna i Moderaternas utbildningspolitiska arbetsgrupp genom en artikel i Svenska Dagbladet. Talespersonen Tomas Tobé menade där att alldeles för många elever går det estetiska programmet på gymnasiet. För sedan får de inte jobb. Och när de väl får jobb så är det osäkra och otrygga sådana. Detta oskick måste helt enkelt stävjas.
Det handlar allstå om ett gymnasieprogram som åtta procent av gymnasieeleverna går i dagsläget. Även efter regeringens omstöpning av gymnasieskolan är estetiska programmet studieförberedande och behörighetsgivande för högskolestudier. Ett av sex stycken sådana program.
Det finns många konstiga aspekter på det här moderata utspelet.
För det första, argumentationen. De elever som går estetiska programmet får ofta en svag ställning på arbetsmarknaden, vilket framhålls som ett stort problem. Visst är ungdomars svaga ställning på arbetsmarknaden ett problem, men det är ett generellt problem för dagens unga alldeles oavsett deras gymnasiebakgrund. Arbetslöshet och otrygghet är inget som enbart drabbar esteterna. Nyhetsvärdet ligger kanske snarare i att just Moderaterna har identifierat just det här problemet.
Debatten borde snarare handla om hur man gör samhällsekonomiskt önskvärda val mer attraktiva för eleverna. Exempelvis är det ett betydligt större problem, om man ser långsiktigt på behovet av arbetskraft, att alldeles för få väljer Vård- och omsorgsprogrammet. De som ändå gör det möts efter studenten av osäkra anställningar, dålig arbetsmiljö och låga löner. Om esteternas villkor på arbetsmarknaden upprör M borde vårdelevernas villkor uppröra minst lika mycket.
För det andra undrar man ju om Moderaterna i och med det här förslaget även har tänkt sig en reglering av de fristående gymnasiernas programutbud? För som det är nu finns det inget som hindrar dessa att starta upp de utbildningar som kanske stryps i kommunal regi…
För det tredje torde Tobés förslag förvirra en del moderata väljare. Det finns nämligen ganska många sådana som menar att valfrihet måste vara överordnat alla andra intressen. Och så kommer det en nymoderat och föreslår en reell och rejäl begränsning av valfriheten?
Det finns en klar poäng i att elever väljer det gymnasieprogram som får dem att känna sig motiverade att gå på gymnasiet. Motivationen är en nyckelfaktor för lärande – i alla åldrar. Självklart gäller detta även gymnasieelever. Det svåra är nämligen inte att börja gymnasiet, utan att hålla ut i tre år och ta studenten med goda studieresultat.
Dock har Moderaterna en poäng i att utbildningen på gymnasiet behöver anpassas till verkligheten. Men om de oroar sig för att en del gymnasieelever väljer ”fel” i relation till arbetsmarknadens behov, så borde de ha tänkt efter innan deras regering ändrade så att det stora flertalet gymnasieprogram slutade ge högskolebehörighet. Arbetsmarknaden och dess behov är som bekant ingen konstant faktor – därför behöver de unga ha framtida möjligheter att kunna utbilda sig och byta yrke.
Alliansens utbildningspolitik på gymnasienivå går ut på att stänga dörrar och släcka drömmar. På så sätt är det logiskt att Tomas Tobé nu drastiskt vill minska platserna på det estetiska programmet.
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i Söderhamnskuriren & Ljusdals-Posten
Det handlar allstå om ett gymnasieprogram som åtta procent av gymnasieeleverna går i dagsläget. Även efter regeringens omstöpning av gymnasieskolan är estetiska programmet studieförberedande och behörighetsgivande för högskolestudier. Ett av sex stycken sådana program.
Det finns många konstiga aspekter på det här moderata utspelet.
För det första, argumentationen. De elever som går estetiska programmet får ofta en svag ställning på arbetsmarknaden, vilket framhålls som ett stort problem. Visst är ungdomars svaga ställning på arbetsmarknaden ett problem, men det är ett generellt problem för dagens unga alldeles oavsett deras gymnasiebakgrund. Arbetslöshet och otrygghet är inget som enbart drabbar esteterna. Nyhetsvärdet ligger kanske snarare i att just Moderaterna har identifierat just det här problemet.
Debatten borde snarare handla om hur man gör samhällsekonomiskt önskvärda val mer attraktiva för eleverna. Exempelvis är det ett betydligt större problem, om man ser långsiktigt på behovet av arbetskraft, att alldeles för få väljer Vård- och omsorgsprogrammet. De som ändå gör det möts efter studenten av osäkra anställningar, dålig arbetsmiljö och låga löner. Om esteternas villkor på arbetsmarknaden upprör M borde vårdelevernas villkor uppröra minst lika mycket.
För det andra undrar man ju om Moderaterna i och med det här förslaget även har tänkt sig en reglering av de fristående gymnasiernas programutbud? För som det är nu finns det inget som hindrar dessa att starta upp de utbildningar som kanske stryps i kommunal regi…
För det tredje torde Tobés förslag förvirra en del moderata väljare. Det finns nämligen ganska många sådana som menar att valfrihet måste vara överordnat alla andra intressen. Och så kommer det en nymoderat och föreslår en reell och rejäl begränsning av valfriheten?
Det finns en klar poäng i att elever väljer det gymnasieprogram som får dem att känna sig motiverade att gå på gymnasiet. Motivationen är en nyckelfaktor för lärande – i alla åldrar. Självklart gäller detta även gymnasieelever. Det svåra är nämligen inte att börja gymnasiet, utan att hålla ut i tre år och ta studenten med goda studieresultat.
Dock har Moderaterna en poäng i att utbildningen på gymnasiet behöver anpassas till verkligheten. Men om de oroar sig för att en del gymnasieelever väljer ”fel” i relation till arbetsmarknadens behov, så borde de ha tänkt efter innan deras regering ändrade så att det stora flertalet gymnasieprogram slutade ge högskolebehörighet. Arbetsmarknaden och dess behov är som bekant ingen konstant faktor – därför behöver de unga ha framtida möjligheter att kunna utbilda sig och byta yrke.
Alliansens utbildningspolitik på gymnasienivå går ut på att stänga dörrar och släcka drömmar. På så sätt är det logiskt att Tomas Tobé nu drastiskt vill minska platserna på det estetiska programmet.
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i Söderhamnskuriren & Ljusdals-Posten
tisdag, augusti 21
Dokumenten som tog en omväg...
Häromveckan avslöjade DN att Tillväxtverket, en statlig myndighet med 300 anställda, sedan 2010 hade betalat bland annat vinprovningar, konferensräkningar och lyxmiddagar till en samlad kostnad av 16 miljoner kronor. Efter att Tillväxtverkets generaldirektör fått lämna sin post fortsatte dock historien att utveckla sig. Krognotor och oegentligheter dök upp även på andra ställen när medierna frågade sig vilken sorts förebild som Näringsdepartementet hade varit. Det är vida känt att den nivå som den högst ansvariga sätter också avspeglas neråt i organisationsleden. Det bildas en kultur och uppstår en tradition, där det inte framstår som konstigt när chefen säger att Grand Hotel är det billigaste alternativet när det är dags att ordna personalfest. En sådan kultur har alltid ett ursprung.
Det visade sig då att näringsminister Annie Lööf också hade några tveksamma kvitton instuckna i bokföringen. Partiledaren för Sveriges i särklass rikaste parti visade sig ha låtit sin stab äta och dricka gott på skattebetalarnas bekostad. Det dök upp dyra middagar och spritkvitton för politiska tjänstemän, där fakturan ”av misstag” skickats till Näringsdepartementet fast den redan från början borde ha hamnat hos Centerpartiet. Dessutom visade sig en påkostad julfest ha döpts om till seminarieverksamhet, vilket gjorde att departementet slapp undan momssumman på över 100 000 kronor.
Allt detta ser naturligtvis väldigt illa ut, men oegentligheterna på Näringsdepartementet handlar inte om några gigantiska summor. Det är inte främst på grund av Annie Lööfs extravaganser som historien lever vidare, utan det finns verkligt upprörande inslag i historien. Framför allt att Lööf och hennes stab har försökt kringgå den unika svenska offentlighetsprincipen – rättigheten att begära ut allmänna handlingar – och på så sätt visat på ett inte särskilt klädsamt förakt mot pressfriheten.
Enligt de journalister som skrivit om saken tog kvitton och dokument en omväg via departementets politiska avdelning innan de lämnades över till den person som hade begärt att få ta del av dem. På så sätt kunde Lööfs pressavdelning i lugn och ro rätta till de värsta felen och städa upp där det aldrig borde ha blivit stökigt.
När medborgare begär ut handlingar ska det behandlas skyndsamt. Men tydligen innebär rutinen på departementet att den politiska staben rutinmässigt informeras när någon journalist begär ut allmänna handlingar. Om de så önskar finns det goda möjligheter att korrigera saker i efterhand. Naturligtvis bidrar en sådan rutin till att försena själva utlämnandet.
Det må vara enklare att granska krognotor än det är att granska politik, verksamhet och resultat. Var är Centerpartiets berömda företagarpolitik? Vad görs för att få ner ungdomsarbetslösheten utöver att sänka krogmomsen, rabattera all arbetskraft som råkar vara under 26 år, minska på utbildningsplatserna och förespråka ungdomslöner?
Och om journalister har svårt att få tillgång till en bokföring som ställer ministern i dålig dager – hur mycket måste de då kämpa för att få fram utvärderingar som inte faller dem på läppen? Det är den fråga som verkligen är värd att ställa i kölvattnet av de senaste veckornas kvittojournalistik.
Det visade sig då att näringsminister Annie Lööf också hade några tveksamma kvitton instuckna i bokföringen. Partiledaren för Sveriges i särklass rikaste parti visade sig ha låtit sin stab äta och dricka gott på skattebetalarnas bekostad. Det dök upp dyra middagar och spritkvitton för politiska tjänstemän, där fakturan ”av misstag” skickats till Näringsdepartementet fast den redan från början borde ha hamnat hos Centerpartiet. Dessutom visade sig en påkostad julfest ha döpts om till seminarieverksamhet, vilket gjorde att departementet slapp undan momssumman på över 100 000 kronor.
Allt detta ser naturligtvis väldigt illa ut, men oegentligheterna på Näringsdepartementet handlar inte om några gigantiska summor. Det är inte främst på grund av Annie Lööfs extravaganser som historien lever vidare, utan det finns verkligt upprörande inslag i historien. Framför allt att Lööf och hennes stab har försökt kringgå den unika svenska offentlighetsprincipen – rättigheten att begära ut allmänna handlingar – och på så sätt visat på ett inte särskilt klädsamt förakt mot pressfriheten.
Enligt de journalister som skrivit om saken tog kvitton och dokument en omväg via departementets politiska avdelning innan de lämnades över till den person som hade begärt att få ta del av dem. På så sätt kunde Lööfs pressavdelning i lugn och ro rätta till de värsta felen och städa upp där det aldrig borde ha blivit stökigt.
När medborgare begär ut handlingar ska det behandlas skyndsamt. Men tydligen innebär rutinen på departementet att den politiska staben rutinmässigt informeras när någon journalist begär ut allmänna handlingar. Om de så önskar finns det goda möjligheter att korrigera saker i efterhand. Naturligtvis bidrar en sådan rutin till att försena själva utlämnandet.
Det må vara enklare att granska krognotor än det är att granska politik, verksamhet och resultat. Var är Centerpartiets berömda företagarpolitik? Vad görs för att få ner ungdomsarbetslösheten utöver att sänka krogmomsen, rabattera all arbetskraft som råkar vara under 26 år, minska på utbildningsplatserna och förespråka ungdomslöner?
Och om journalister har svårt att få tillgång till en bokföring som ställer ministern i dålig dager – hur mycket måste de då kämpa för att få fram utvärderingar som inte faller dem på läppen? Det är den fråga som verkligen är värd att ställa i kölvattnet av de senaste veckornas kvittojournalistik.
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i Ljusdals-Posten & Söderhamnskuriren
tisdag, augusti 14
Endast 103 mils bilväg ifrån Stockholm ligger Minsk, huvudstad i Europas sista diktatur. Presidenten Aleksandr Lukasjenko håller Vitryssland och dess folk i ett järngrepp sedan 1994.
Vitryssland blev ett självständigt land efter Sovjetunionens sammanbrott och när Lukasjenko valdes till president 1994 så var det i landets hittills enda demokratiska val. Samtliga val som hållits sedan den dagen har präglats av utbrett valfusk. Presidenten har vid flera tillfällen ändrat i grundlagen för att möjliggöra att han själv kan ställa upp i valet och sedermera väljas om. Icke-statliga medier motarbetas på flera sätt och Internet censureras i stor utsträckning.
Det senaste presidentvalet hölls i december 2010 och slutade med en stor seger för Lukasjenko. Den politiska oppositionen anklagade honom för valfusk i stor skala. Omfattande protester ledde till att många av presidentens motståndare greps och fängslades. Efter detta införde EU och USA en rad sanktioner gentemot Vitryssland. En del av dessa politiska fångar sitter fortfarande kvar i de vitryska fängelserna.
Sverige har i kontakterna med Vitryssland varit öppna med hur gärna man vill se landet respektera demokrati och mänskliga rättigheter. Dessutom har många svenska organisationer arbetat aktivt med att stärka och hjälpa den vitryska oppositionen. Att Sveriges ambassadör Stefan Eriksson talar vitryska och därför kunde få ett brett genomslag i sina kontakter med civilsamhället var naturligtvis aldrig särskilt populärt hos Lukasjenko.
Vitrysslands relation till Sverige blev än mera spänd efter en aktion som utfördes av en svensk PR-byrå i början av juli. Aktionen bestod i att ett litet flygplan olovligen korsade gränsen mellan Litauen och Vitryssland. På den vitryska sidan, främst omkring huvudstaden Minsk, släppte planet sedan ner över 800 gosedjursnallar med fastsatta uppmaningar om yttrandefrihet och pressfrihet. Filmer som visade nallarnas luftfärd spreds snabbt via Internet.
I början av augusti valde Vitryssland så att inte förnya Erikssons ambassadörsstatus och därmed mer eller mindre utvisa honom från landet. Detta då de påstod att den svenske ambassadören aktivt hade stöttat den vitryska oppositionen. Sveriges utrikesminister Carl Bildt svarade då att Vitrysslands nya ambassadör inte längre var välkommen till Sverige.
Sedan trappades den diplomatiska krisen upp ytterligare när Lukasjenko valde att utvisa samtliga svenska diplomater, vilket fick till följd att ambassaden i huvudstaden Minsk nu kommer att stängas. Samtidigt väljer Vitryssland att helt stänga igen sin ambassad i Stockholm. De övriga EU-länderna har fördömt Vitrysslands beslut att utvisa Stefan Eriksson.
Nu har det alltså uppstått ett dödläge, där de diplomatiska förbindelserna för en tid framöver tycks helt avklippta. Sverige har ingen representation i Minsk – och Vitryssland finns inte representerade i Stockholm. Förhoppningsvis kommer detta dödläge inte att vara bestående under någon längre tidsperiod. Det är nämligen ingen som egentligen tjänar på att de diplomatiska förbindelserna mellan Sverige och Vitryssland bryts. Allra minst det civila samhället och den vitryska opposition som behöver och förtjänar vårt fullständiga stöd.
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i Ljusdals-Posten & Söderhamnskuriren
Vitryssland blev ett självständigt land efter Sovjetunionens sammanbrott och när Lukasjenko valdes till president 1994 så var det i landets hittills enda demokratiska val. Samtliga val som hållits sedan den dagen har präglats av utbrett valfusk. Presidenten har vid flera tillfällen ändrat i grundlagen för att möjliggöra att han själv kan ställa upp i valet och sedermera väljas om. Icke-statliga medier motarbetas på flera sätt och Internet censureras i stor utsträckning.
Det senaste presidentvalet hölls i december 2010 och slutade med en stor seger för Lukasjenko. Den politiska oppositionen anklagade honom för valfusk i stor skala. Omfattande protester ledde till att många av presidentens motståndare greps och fängslades. Efter detta införde EU och USA en rad sanktioner gentemot Vitryssland. En del av dessa politiska fångar sitter fortfarande kvar i de vitryska fängelserna.
Sverige har i kontakterna med Vitryssland varit öppna med hur gärna man vill se landet respektera demokrati och mänskliga rättigheter. Dessutom har många svenska organisationer arbetat aktivt med att stärka och hjälpa den vitryska oppositionen. Att Sveriges ambassadör Stefan Eriksson talar vitryska och därför kunde få ett brett genomslag i sina kontakter med civilsamhället var naturligtvis aldrig särskilt populärt hos Lukasjenko.
Vitrysslands relation till Sverige blev än mera spänd efter en aktion som utfördes av en svensk PR-byrå i början av juli. Aktionen bestod i att ett litet flygplan olovligen korsade gränsen mellan Litauen och Vitryssland. På den vitryska sidan, främst omkring huvudstaden Minsk, släppte planet sedan ner över 800 gosedjursnallar med fastsatta uppmaningar om yttrandefrihet och pressfrihet. Filmer som visade nallarnas luftfärd spreds snabbt via Internet.
I början av augusti valde Vitryssland så att inte förnya Erikssons ambassadörsstatus och därmed mer eller mindre utvisa honom från landet. Detta då de påstod att den svenske ambassadören aktivt hade stöttat den vitryska oppositionen. Sveriges utrikesminister Carl Bildt svarade då att Vitrysslands nya ambassadör inte längre var välkommen till Sverige.
Sedan trappades den diplomatiska krisen upp ytterligare när Lukasjenko valde att utvisa samtliga svenska diplomater, vilket fick till följd att ambassaden i huvudstaden Minsk nu kommer att stängas. Samtidigt väljer Vitryssland att helt stänga igen sin ambassad i Stockholm. De övriga EU-länderna har fördömt Vitrysslands beslut att utvisa Stefan Eriksson.
Nu har det alltså uppstått ett dödläge, där de diplomatiska förbindelserna för en tid framöver tycks helt avklippta. Sverige har ingen representation i Minsk – och Vitryssland finns inte representerade i Stockholm. Förhoppningsvis kommer detta dödläge inte att vara bestående under någon längre tidsperiod. Det är nämligen ingen som egentligen tjänar på att de diplomatiska förbindelserna mellan Sverige och Vitryssland bryts. Allra minst det civila samhället och den vitryska opposition som behöver och förtjänar vårt fullständiga stöd.
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i Ljusdals-Posten & Söderhamnskuriren
tisdag, augusti 7
.
Integration är ett ord som har sina rötter i latinets integrare, vilket bland annat översätts med att göra helt. Göra helt på det sättet att separata delar förenas i en ny helhet. Integration är den sortens ord som beskriver både en process och det lyckade resultat som en sådan process kan ge.
Det här var inget som ståupp-komikern Soran Ismail sa i sitt ”Sommar” i P1. Jag tror knappt att han använde den här textens första ord i sitt program och ändå var det precis vad programmet som han valt att göra handlade om. Hur olika separata delar kan förenas i en ny helhet.
Soran Ismail, som gjort sig känd bland annat genom att leverera bitska kommentarer i TV-program som ”Parlamentet”, levererade ett eftertänksamt radioprogram som präglades av en resonerande ton. Med hjälp av minnen och anekdoter tog Soran med sig lyssnarna längs två stycken huvudspår; ett som handlade om hans inre konflikt och sökandet efter en identitet och ett som handlade om liknande konfliktlinjer i det omgivande samhället. Två separata, men ändå sammanlänkade spår.
När Soran Ismail föddes var hans kurdiska föräldrar på flykt och som spädbarn kom han till Sverige. Under uppväxten ansträngde han sig för att passa in och fick vara med de svenska kompisarna eftersom han upplevdes vara en bra kille, som ”en av dom” snarare än ”en av dom andra”. Den de gillade var okej. Den de inte kände var lättare att döma ut. Och redan där hade Sorans vänner egentligen fångat in rasismens problem: att vi alla främst är personer – inte etnicitet eller kön eller religion. Det är lätt att glömma att varje unik person alltid är så mycket mera än summan av sina olika beståndsdelar.
Med en liknelse jämfördes kulturen bland fotbollssupportrar och det svenska samhället. När någon säger att de håller på ett lag, så blir resten av supportrarna bara glada. Ingen ifrågasätter hur länge du gillat laget eller om din farfar var trogen supporter. Vissa åker på varenda bortamatch och andra ser aldrig en match. Vissa står i klacken och sjunger, andra är helt tysta under matchen. Och så vidare. Trots allt detta så ses alla som lika goda supportrar; ens rätt att kalla sig djurgårdare eller AIK:are avgörs inte av någonting annat än att man säger och känner att man är just en sådan.
Så fungerar det dock inte med den svenska nationaliteten. Även om man levt hela sitt liv i Sverige så måste man ständigt bevisa sig värdig att kalla sig svensk eller få sjunga nationalsången, vilket ofta skapar förvirring för de som faktiskt inte känner något annat land som sitt eget. Soran lyfte även fram exemplet USA, där du anses vara amerikan så fort du blir amerikansk medborgare. Medan vi pratar om andra generationens invandrare, så kallar de sig stolt för svenskamerikaner och tillåts göra det eftersom den ena identiteten aldrig hotar den andra. De behöver inte välja bort en del av sig själva.
Integration innebär att mötas på mitten och våga se att varje person är mer än summan av sina beståndsdelar. En sådan process kräver något av oss alla och för att det ska kunna uppstå en integration värd namnet måste vi som automatiskt hör till också bjuda in dem vi vill integrera. Det går helt enkelt inte att förvänta sig att någon integreras på egen hand. Det är liksom inte så det fungerar.
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i LjP och Söderhamns-kuriren
Det här var inget som ståupp-komikern Soran Ismail sa i sitt ”Sommar” i P1. Jag tror knappt att han använde den här textens första ord i sitt program och ändå var det precis vad programmet som han valt att göra handlade om. Hur olika separata delar kan förenas i en ny helhet.
Soran Ismail, som gjort sig känd bland annat genom att leverera bitska kommentarer i TV-program som ”Parlamentet”, levererade ett eftertänksamt radioprogram som präglades av en resonerande ton. Med hjälp av minnen och anekdoter tog Soran med sig lyssnarna längs två stycken huvudspår; ett som handlade om hans inre konflikt och sökandet efter en identitet och ett som handlade om liknande konfliktlinjer i det omgivande samhället. Två separata, men ändå sammanlänkade spår.
När Soran Ismail föddes var hans kurdiska föräldrar på flykt och som spädbarn kom han till Sverige. Under uppväxten ansträngde han sig för att passa in och fick vara med de svenska kompisarna eftersom han upplevdes vara en bra kille, som ”en av dom” snarare än ”en av dom andra”. Den de gillade var okej. Den de inte kände var lättare att döma ut. Och redan där hade Sorans vänner egentligen fångat in rasismens problem: att vi alla främst är personer – inte etnicitet eller kön eller religion. Det är lätt att glömma att varje unik person alltid är så mycket mera än summan av sina olika beståndsdelar.
Med en liknelse jämfördes kulturen bland fotbollssupportrar och det svenska samhället. När någon säger att de håller på ett lag, så blir resten av supportrarna bara glada. Ingen ifrågasätter hur länge du gillat laget eller om din farfar var trogen supporter. Vissa åker på varenda bortamatch och andra ser aldrig en match. Vissa står i klacken och sjunger, andra är helt tysta under matchen. Och så vidare. Trots allt detta så ses alla som lika goda supportrar; ens rätt att kalla sig djurgårdare eller AIK:are avgörs inte av någonting annat än att man säger och känner att man är just en sådan.
Så fungerar det dock inte med den svenska nationaliteten. Även om man levt hela sitt liv i Sverige så måste man ständigt bevisa sig värdig att kalla sig svensk eller få sjunga nationalsången, vilket ofta skapar förvirring för de som faktiskt inte känner något annat land som sitt eget. Soran lyfte även fram exemplet USA, där du anses vara amerikan så fort du blir amerikansk medborgare. Medan vi pratar om andra generationens invandrare, så kallar de sig stolt för svenskamerikaner och tillåts göra det eftersom den ena identiteten aldrig hotar den andra. De behöver inte välja bort en del av sig själva.
Integration innebär att mötas på mitten och våga se att varje person är mer än summan av sina beståndsdelar. En sådan process kräver något av oss alla och för att det ska kunna uppstå en integration värd namnet måste vi som automatiskt hör till också bjuda in dem vi vill integrera. Det går helt enkelt inte att förvänta sig att någon integreras på egen hand. Det är liksom inte så det fungerar.
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i LjP och Söderhamns-kuriren
tisdag, juli 31
248 000 unga vuxna förtjänar en bättre start.
”Har fått jobb i Stockholm och behöver bostad där senast 13/8. Allt av intresse: andrahand, inneboende, uthyrningsrum?” ”Bostadslös (igen) fr.o.m. 1 oktober. Alla tips uppskattas!” ”Jag har kommit in i Uppsala, men verkar typ omöjligt att hitta boende där… Tacksam för all hjälp jag kan få!”
Dessa tre exempel är tagna ur mitt facebook-flöde den senaste veckan. Raderna är skrivna av tre ungdomar som letar efter boende i någon av de svenska storstadsregionerna. Nu när sommaren lider mot sitt slut är det många som vill flytta till studier eller jobb. Dock är det inte möjligt för alla att göra verklighet av flyttplanerna, eftersom det råder bostadsbrist i delar av landet.
I studentstäder som Lund, Umeå och Uppsala är bostadskaos vid terminsstart en tradition med anor och de flesta vet att Stockholms bostadsmarknad är katastrofal för det stora flertalet. Det byggs alldeles för få nya bostäder och på grund av omfattande utförsäljningar och ombildningar av allmännyttan råder stort underskott på hyreslägenheter. Det som trots allt byggs är inte anpassat för unga som är på väg in i arbetslivet; de små och billiga hyresrätterna lyser med sin frånvaro.
Bostadsbristen är dock inte enbart ett storstadsproblem. Faktum är att 135 av 290 kommuner uppger till Boverket att de har brist på bostäder och ännu fler av dem, hela 259 kommuner, uppger brist på hyresrätter. Dessutom säger sig drygt hälften av landets kommuner – däribland Söderhamn, Bollnäs och Hudiksvall – sakna sådana bostäder som unga efterfrågar
Enligt en rapport från Hyresgästföreningen finns det just nu 248 000 personer mellan 20-27 år (så kallade unga vuxna) som saknar egen bostad och skulle vilja ha en. Sedan 1997 har andelen unga vuxna som bor i egen bostad minskat och 2011 bodde drygt hälften i egen bostad. Många i åldersgruppen bor utan besittningsrätt. Parallellt har andelen unga vuxna som bor hos sina föräldrar ökat. 2011 bodde 22 procent av de unga vuxna kvar hemma hos föräldrarna och 54 procent av dessa menar att det skulle passa dem bättre att bo på ett annat sätt. Det innebär att 116 000 unga vuxna bor hos sina föräldrar mot sin vilja.
Den respons som möter de som, i likhet med de tre personerna ovan, letar efter bostad kan ibland komma att handla om något delvis annat. Flera gånger har jag sett liknande nödrop bemötas välvilligt från personer som ska sälja sin bostadsrätt och därför gärna vill tipsa om den pågående försäljningen eller en mäklares hemsida. Det är också något som kan ses som ett tecken i tiden.
Faktum är att bostadsrättsköp inte är ett reellt alternativ för särskilt många av de unga som längtar efter eget boende. Studenter, timvikarier och andra med låga inkomster har svårt att få ihop en kontantinsats eller beviljas tillräckligt stora banklån. Men även om de skulle få lån till en bostadsrätt är det långt ifrån alla unga vill inleda sitt vuxenliv med skuldsättning i miljonklassen.
Ju närmare sommarens slut, desto fler bostadssökande ungdomar som ger sig till känna. Det finns alltså 248 000 unga vuxna som önskar sig ett eget stabilt boende. De förtjänar en bättre start på vuxenlivet än att, med jämna mellanrum, behöva leta efter nya andrahandsboenden.
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i LjP och Söderhamnskuriren
Dessa tre exempel är tagna ur mitt facebook-flöde den senaste veckan. Raderna är skrivna av tre ungdomar som letar efter boende i någon av de svenska storstadsregionerna. Nu när sommaren lider mot sitt slut är det många som vill flytta till studier eller jobb. Dock är det inte möjligt för alla att göra verklighet av flyttplanerna, eftersom det råder bostadsbrist i delar av landet.
I studentstäder som Lund, Umeå och Uppsala är bostadskaos vid terminsstart en tradition med anor och de flesta vet att Stockholms bostadsmarknad är katastrofal för det stora flertalet. Det byggs alldeles för få nya bostäder och på grund av omfattande utförsäljningar och ombildningar av allmännyttan råder stort underskott på hyreslägenheter. Det som trots allt byggs är inte anpassat för unga som är på väg in i arbetslivet; de små och billiga hyresrätterna lyser med sin frånvaro.
Bostadsbristen är dock inte enbart ett storstadsproblem. Faktum är att 135 av 290 kommuner uppger till Boverket att de har brist på bostäder och ännu fler av dem, hela 259 kommuner, uppger brist på hyresrätter. Dessutom säger sig drygt hälften av landets kommuner – däribland Söderhamn, Bollnäs och Hudiksvall – sakna sådana bostäder som unga efterfrågar
Enligt en rapport från Hyresgästföreningen finns det just nu 248 000 personer mellan 20-27 år (så kallade unga vuxna) som saknar egen bostad och skulle vilja ha en. Sedan 1997 har andelen unga vuxna som bor i egen bostad minskat och 2011 bodde drygt hälften i egen bostad. Många i åldersgruppen bor utan besittningsrätt. Parallellt har andelen unga vuxna som bor hos sina föräldrar ökat. 2011 bodde 22 procent av de unga vuxna kvar hemma hos föräldrarna och 54 procent av dessa menar att det skulle passa dem bättre att bo på ett annat sätt. Det innebär att 116 000 unga vuxna bor hos sina föräldrar mot sin vilja.
Den respons som möter de som, i likhet med de tre personerna ovan, letar efter bostad kan ibland komma att handla om något delvis annat. Flera gånger har jag sett liknande nödrop bemötas välvilligt från personer som ska sälja sin bostadsrätt och därför gärna vill tipsa om den pågående försäljningen eller en mäklares hemsida. Det är också något som kan ses som ett tecken i tiden.
Faktum är att bostadsrättsköp inte är ett reellt alternativ för särskilt många av de unga som längtar efter eget boende. Studenter, timvikarier och andra med låga inkomster har svårt att få ihop en kontantinsats eller beviljas tillräckligt stora banklån. Men även om de skulle få lån till en bostadsrätt är det långt ifrån alla unga vill inleda sitt vuxenliv med skuldsättning i miljonklassen.
Ju närmare sommarens slut, desto fler bostadssökande ungdomar som ger sig till känna. Det finns alltså 248 000 unga vuxna som önskar sig ett eget stabilt boende. De förtjänar en bättre start på vuxenlivet än att, med jämna mellanrum, behöva leta efter nya andrahandsboenden.
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i LjP och Söderhamnskuriren
tisdag, juli 24
Den här gången också...
Sedan 1960-talet har AB Svensk Bilprovning sett till att den svenska fordonsparken varit säker och stabil genom noggranna besiktningar. Deras myndighetsutövning berör de flesta svenskar, direkt eller indirekt, då kontrollbesiktningen avgör vilka fordon som får åka på vägarna och därmed vilka vi riskerar att möta som medtrafikanter.
Den svenska staten har sedan starten varit majoritetsägare i Bilprovningen, men 2009 bestämde sig Regeringen för att branschen behövdes stöpas om.
Avreglering och konkurrensutsättning var medlet som skulle förnya och förbättra. Den här gången också. Att konkurrensutsätta en kontrollinstitution som har ett viktigt samhällsuppdrag var något nytt, men Alliansregeringen tvekade inte. Den här gången heller.
Bilprovningens monopol på fordonsbesiktning slopades 2010, men det gick ganska trögt med den fria etableringen av nya stationer. Bilbesiktning tycktes inte vara en bransch med tillräckligt stora vinstmarginaler för att locka till sig investeringar på egen hand. Därför bestämde Regeringen att sälja två tredjedelar av Bilprovningens stationer till högstbjudande.
Därför har en tredjedel av Bilprovningen nu köpts av ett bolag som heter Opus. Den aktuella tredjedelen innefattar 70 besiktningsstationer och såldes för 375 miljoner kronor. För att finansiera köpet fick Opus dock lov att låna knappt hälften av köpeskillingen – utav självaste Bilprovningen. Det statligt ägda bolaget ville så gärna sälja en tredjedel av sina stationer att de var villiga att göra upp en femårig avbetalningsplan med säljarna.
Och inte nog med att stationer säljs ut på avbetalning. Svenska Dagbladet avslöjade att 15 procent av Opus kontrolleras av ett holdingbolag på skatteparadiset Cypern. Cypern är ett ganska välkänt kryphål för de som vill minska skatteinbetalningarna och tänja på paragraferna i den svenska aktiebolagslagen. Helt plötsligt ägs en tredjedel av bilprovningarna av ett bolag som rör sig i en skattemässig gråzon och inte ens skäms för sin avancerade skatteplanering. Ärligt talat, vilken trovärdighet får ett kontrollorgan som inte själva följer spelreglerna?
Är det särskilt genomtänkt att lägga ut myndighetsutövning på en öppen marknad, även om det är en reglerad sådan? Ska vi i nästa steg bereda oss på att få se Arbetsmiljöverket eller djurskyddsinspektörerna konkurrera med privata företag? Eller kan man tänka sig att Trafikverket inte längre måste ha ensamrätt på att utfärda körkort? Om nu det är på det viset att myndighetsutövning inte nödvändigtvis behöver vara en statlig angelägenhet?
Mycket framstår som märkligt i den här affären. För det första verkar det inte särskilt klokt att söka efter en köpare som kan investera i vidareutveckling och sedan bestämma sig för en köpare som behöver låna hälften av den som säljer. För det andra är det ekonomiskt galet och moraliskt fel att sälja statliga tillgångar till ett bolag som inte ens beskattar hela vinsten, utan istället låter delar av den åka till Cypern.
Tydligt är att Regeringen inte har brytt sig om till vem man säljer Bilprovningen eller på vilka villkor, utan att deras främsta prioritering var att få sälja ut den. De ideologiska skygglapparna fick styra politiken. Den här gången också.
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i LjP och Söderhamns-kuriren
måndag, juli 23
Saker som jag har lärt mig av den här arbetadagen.
Varje dag lär man sig någonting nytt. Eller åtminstone påminns om sådant man har lärt sig innan...
Idag har jag lärt mig att bra skor gör hela skillnaden för att slippa få ont i ryggen (när man springer i elva timmar på betonggolv och inte sitter utöver rasterna). Att det är sjukt värt att lägga eftermiddagsrasten på en powernap för den som sovit för lite. Och att det finns små tanter som ger en Guds välsignelse när man hjälper dem med enka saker. Dessutom har jag påmints om vikten av att respektera affärers öppettider; de anställda vill gärna få sluta den tid som det var tänkt och inte som minst tio minuter senare.
Idag har jag lärt mig att bra skor gör hela skillnaden för att slippa få ont i ryggen (när man springer i elva timmar på betonggolv och inte sitter utöver rasterna). Att det är sjukt värt att lägga eftermiddagsrasten på en powernap för den som sovit för lite. Och att det finns små tanter som ger en Guds välsignelse när man hjälper dem med enka saker. Dessutom har jag påmints om vikten av att respektera affärers öppettider; de anställda vill gärna få sluta den tid som det var tänkt och inte som minst tio minuter senare.
tisdag, juli 17
Endera har vi reklam eller så har vi diktatur?
Att reklamen är ständigt närvarande är något som vi har vant oss vid. Den smyger sig liksom in i allt fler av samhällets sfärer. Ibland är reklamen ärlig uppenbar och andra gånger nästlar sig reklambudskapet in mellan raderna i de mest oväntade sammanhang.
Ett budskap kan enkelt anpassas efter den kundmålgrupp som reklammakaren önskar nå. Mediet som budskapet sänds ut igenom likaså. Käcka slogans, lockande bilder och anpassade budskap hjälper till att skapa de känslor och tankar som vi förknippar med en produkt.
Nyligen presenterades en opinionsundersökning som visade att vi svenskar tycker allt sämre om reklam. Bara 18 procent är positiva till reklam idag, jämfört med 44 procent för sju år sedan. Hela 84 procent av de tillfrågade säger sig ogilla reklam i mobiltelefonen och därefter är TV-reklam och radioreklam de minst omtyckta reklamslagen.
Resultatet av den aktuella undersökningen fick intresseorganisationen Sveriges annonsörer att gå i taket. Eller hur ska man annars tolka deras förorättade kampanj med utlottning av resor till det reklamfria Nordkorea? Som att svenskarna minsann skulle komma på bättre tankar om de fick se hur mycket sämre och tristare det är i Kim Jong-Uns enpartistat. På kampanjhemsidan berättas det om hur reklamen är en förutsättning för demokrati, yttrandefrihet och välstånd. Ett tonläge så högt att det inte lämnar någon som helst marginal för ironiska överdrifter med budskapet. Ett budskap som är lika märkligt som det är tydligt; endera har vi reklam eller så har vi diktatur.
Man kan tycka att Sveriges Annonsörer borde fundera över varför så många svenskar uppger sig vara reklamtrötta istället för att anklaga oss för att vilja ha det som i Nordkorea. Det är naturligt att konsumenter har synpunkter på reklamens innehåll, tilltal och placering.
I juni föreslog regeringen att TV ska få börja göra reklamavbrott som är kortare än en minut under direktsända idrottsevenemang. Tidigare har sådana reklamavbrott behövt vara minst en minut och därför begränsats till de längre pauserna i en match. Nu blir det istället fritt fram för reklam mitt i och där det är som mest spännande, exempelvis mellan straffarna i en avgörande straffläggning. Sponsorer och annonsörer kan därmed få köpa den plats som de helst vill ha. Men alla vi som såg TV4:s sändningar från fotbolls-EM fasar för en utveckling mot ännu fler reklamavbrott och studiosändningar som är anpassade efter dessa avbrott…
Det är inte svårt att förstå att företag vill göra reklam på så många ställen som möjligt. I TV och radio, på internet och i tidningsannonser. Trots allt bygger vår uppfattning om en produkt till stor del på marknadsföringen. Förnuftet vet att affärskedjans egna märke är lika bra som det mer högprofilerade alternativet, men ändå dras vi till den vara som har mest lockande förpackning, stört plats i vårt medvetande och det högsta jämförelsepriset.
Mer eller mindre skicklig marknadsföring finns ständigt närvarande omkring oss. Därför är det inte underligt att allt fler svenskar tycker allt sämre om reklam. Det underliga är att annonsörernas branschorganisation inte tycks särskilt intresserade av att ta reda på vad i reklamen det är som gör svenskarna reklamtrötta.
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i LjP och Söderhamnskuriren
Ett budskap kan enkelt anpassas efter den kundmålgrupp som reklammakaren önskar nå. Mediet som budskapet sänds ut igenom likaså. Käcka slogans, lockande bilder och anpassade budskap hjälper till att skapa de känslor och tankar som vi förknippar med en produkt.
Nyligen presenterades en opinionsundersökning som visade att vi svenskar tycker allt sämre om reklam. Bara 18 procent är positiva till reklam idag, jämfört med 44 procent för sju år sedan. Hela 84 procent av de tillfrågade säger sig ogilla reklam i mobiltelefonen och därefter är TV-reklam och radioreklam de minst omtyckta reklamslagen.
Resultatet av den aktuella undersökningen fick intresseorganisationen Sveriges annonsörer att gå i taket. Eller hur ska man annars tolka deras förorättade kampanj med utlottning av resor till det reklamfria Nordkorea? Som att svenskarna minsann skulle komma på bättre tankar om de fick se hur mycket sämre och tristare det är i Kim Jong-Uns enpartistat. På kampanjhemsidan berättas det om hur reklamen är en förutsättning för demokrati, yttrandefrihet och välstånd. Ett tonläge så högt att det inte lämnar någon som helst marginal för ironiska överdrifter med budskapet. Ett budskap som är lika märkligt som det är tydligt; endera har vi reklam eller så har vi diktatur.
Man kan tycka att Sveriges Annonsörer borde fundera över varför så många svenskar uppger sig vara reklamtrötta istället för att anklaga oss för att vilja ha det som i Nordkorea. Det är naturligt att konsumenter har synpunkter på reklamens innehåll, tilltal och placering.
I juni föreslog regeringen att TV ska få börja göra reklamavbrott som är kortare än en minut under direktsända idrottsevenemang. Tidigare har sådana reklamavbrott behövt vara minst en minut och därför begränsats till de längre pauserna i en match. Nu blir det istället fritt fram för reklam mitt i och där det är som mest spännande, exempelvis mellan straffarna i en avgörande straffläggning. Sponsorer och annonsörer kan därmed få köpa den plats som de helst vill ha. Men alla vi som såg TV4:s sändningar från fotbolls-EM fasar för en utveckling mot ännu fler reklamavbrott och studiosändningar som är anpassade efter dessa avbrott…
Det är inte svårt att förstå att företag vill göra reklam på så många ställen som möjligt. I TV och radio, på internet och i tidningsannonser. Trots allt bygger vår uppfattning om en produkt till stor del på marknadsföringen. Förnuftet vet att affärskedjans egna märke är lika bra som det mer högprofilerade alternativet, men ändå dras vi till den vara som har mest lockande förpackning, stört plats i vårt medvetande och det högsta jämförelsepriset.
Mer eller mindre skicklig marknadsföring finns ständigt närvarande omkring oss. Därför är det inte underligt att allt fler svenskar tycker allt sämre om reklam. Det underliga är att annonsörernas branschorganisation inte tycks särskilt intresserade av att ta reda på vad i reklamen det är som gör svenskarna reklamtrötta.
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i LjP och Söderhamnskuriren
söndag, juli 15
Det spöregnar ute. Söndag förmiddag ganska mitt i månaden. Jag sitter på bussen till jobbet och förväntar mig en stressig, slitig och allmänt dryg dag. Bussen är dessutom (som så ofta är fallet) tio minuter sen innan den ens har lämnat Gävle.
Men jag klagar inte. Inte alls faktiskt. För jag vaknade på bästa möjliga sätt idag eftersom R. ringde en stund innan väckarklockan gjorde det. Det blev till världens bästa snoozestund att få vakna till sakta medan vi pratade om allt och inget. Längtar tills varje dag kan börja på det sättet...
Men jag klagar inte. Inte alls faktiskt. För jag vaknade på bästa möjliga sätt idag eftersom R. ringde en stund innan väckarklockan gjorde det. Det blev till världens bästa snoozestund att få vakna till sakta medan vi pratade om allt och inget. Längtar tills varje dag kan börja på det sättet...
torsdag, juli 12
Stefan Löfven har nu varit Socialdemokraternas partiordförande i drygt fem månader. I lördags stod han på Almedalens scen, näst sist ut i raden av talare under Almedalsveckan.
De som tvekade om vilka politiska frågor som han vill prioritera torde ha fått sina tvivel skingrade efter det inspirerade premiärtalet i Almedalen. I ett tal som målades med de breda penseldragen tillät sig Löfven att lyfta blicken och tala om de stora sammanhangen istället för att enbart fokusera på enskilda frågor.
Löfven talade förstås mycket om jobben. Om att inga av samhällets utmaningar kan lösas om ingen ordnar jobben. Om vilket resursslöseri som arbetslösheten innebär. Om vikten av samverkan mellan arbetsmarknadens parter och politiken. Om det paradoxala i att svenska företag har svårt att hitta arbetslösa med rätt kompetens för de lediga jobben samtidigt som Fas 3 är landets största arbetsgivare. Och så vidare.
Han uppehöll sig vid den socialdemokratiska paradgrenen livslångt lärande och sade klart och tydligt att Socialdemokraterna vill föra en politik för full sysselsättning – det är till och med att betrakta som partiets främsta uppgift. En politik som stärker full sysselsättning behöver vila på tre ben: sunda offentliga finanser, en aktiv närings- och innovationspolitik samt investeringar i utbildning och omställning som gör så att människor också har möjlighet att ta de jobb som växer fram.
Dessutom talade Löfven mycket om miljön och hur vi offensivt måste möta klimatutmaningarna. Han betonade att ingen ensam kan stå för utvecklingen mot ett hållbart samhälle. Den utvecklingen är något som vi ska och måste säkra gemensamt. Samhället och individerna tillsammans. Eftersom både individens förmåga och politikens kraft är enorm.
Det något luddiga begreppet ”hållbar frihet” lanserades som en målbild för vad Socialdemokraterna vill uppnå med en politik som siktar på att få med alla dimensioner i hållbarhetsbegreppet: den ekonomiska, den sociala och den ekologiska. Egentligen är den hållbara friheten en språklig uppdatering av det gröna folkhem som Göran Persson brukade drömma om. Gemensamt för de två begreppen är att de förpliktigar och kräver både insikt och handling.
Naturligtvis pratade Löfven lite om regeringen. Men han pratade enbart om dess politik. Inte en endaste gång nämnde han Fredrik Reinfeldt (eller någon av de andra borgerliga partiledarna) vid namn. Han pratade om den politik de för, men sökte inte efter konflikt med dem som personer. Ett intressant drag – särskilt om man jämför med exempelvis Annie Lööfs och Göran Hägglunds tal, där mycket handlade om Socialdemokraterna och inte alla gånger utifrån partiets politiska förslag.
Det har funnits frågetecken omkring vilka frågor som kommer att prioriteras av en socialdemokrati ledd av Stefan Löfven. Journalister och andra tyckare har spekulerat friskt och raljerat över återhållsamhet och eftertänksamhet. Efter Almedalstalet torde en del av dessa frågetecken ha rätats ut. Innehållet var politiskt tydligt och ideologiskt förankrat, förslagen han kom med var konkreta och framtidsinriktade – och viljeinriktningen gick det sannerligen inte att ta miste på. Fortsättning följer, som det brukar heta.
EVA ÄLANDER
Ledare i Ljusdals-Posten och Söderhamnskuriren
i tisdags (10/7)
De som tvekade om vilka politiska frågor som han vill prioritera torde ha fått sina tvivel skingrade efter det inspirerade premiärtalet i Almedalen. I ett tal som målades med de breda penseldragen tillät sig Löfven att lyfta blicken och tala om de stora sammanhangen istället för att enbart fokusera på enskilda frågor.
Löfven talade förstås mycket om jobben. Om att inga av samhällets utmaningar kan lösas om ingen ordnar jobben. Om vilket resursslöseri som arbetslösheten innebär. Om vikten av samverkan mellan arbetsmarknadens parter och politiken. Om det paradoxala i att svenska företag har svårt att hitta arbetslösa med rätt kompetens för de lediga jobben samtidigt som Fas 3 är landets största arbetsgivare. Och så vidare.
Han uppehöll sig vid den socialdemokratiska paradgrenen livslångt lärande och sade klart och tydligt att Socialdemokraterna vill föra en politik för full sysselsättning – det är till och med att betrakta som partiets främsta uppgift. En politik som stärker full sysselsättning behöver vila på tre ben: sunda offentliga finanser, en aktiv närings- och innovationspolitik samt investeringar i utbildning och omställning som gör så att människor också har möjlighet att ta de jobb som växer fram.
Dessutom talade Löfven mycket om miljön och hur vi offensivt måste möta klimatutmaningarna. Han betonade att ingen ensam kan stå för utvecklingen mot ett hållbart samhälle. Den utvecklingen är något som vi ska och måste säkra gemensamt. Samhället och individerna tillsammans. Eftersom både individens förmåga och politikens kraft är enorm.
Det något luddiga begreppet ”hållbar frihet” lanserades som en målbild för vad Socialdemokraterna vill uppnå med en politik som siktar på att få med alla dimensioner i hållbarhetsbegreppet: den ekonomiska, den sociala och den ekologiska. Egentligen är den hållbara friheten en språklig uppdatering av det gröna folkhem som Göran Persson brukade drömma om. Gemensamt för de två begreppen är att de förpliktigar och kräver både insikt och handling.
Naturligtvis pratade Löfven lite om regeringen. Men han pratade enbart om dess politik. Inte en endaste gång nämnde han Fredrik Reinfeldt (eller någon av de andra borgerliga partiledarna) vid namn. Han pratade om den politik de för, men sökte inte efter konflikt med dem som personer. Ett intressant drag – särskilt om man jämför med exempelvis Annie Lööfs och Göran Hägglunds tal, där mycket handlade om Socialdemokraterna och inte alla gånger utifrån partiets politiska förslag.
Det har funnits frågetecken omkring vilka frågor som kommer att prioriteras av en socialdemokrati ledd av Stefan Löfven. Journalister och andra tyckare har spekulerat friskt och raljerat över återhållsamhet och eftertänksamhet. Efter Almedalstalet torde en del av dessa frågetecken ha rätats ut. Innehållet var politiskt tydligt och ideologiskt förankrat, förslagen han kom med var konkreta och framtidsinriktade – och viljeinriktningen gick det sannerligen inte att ta miste på. Fortsättning följer, som det brukar heta.
EVA ÄLANDER
Ledare i Ljusdals-Posten och Söderhamnskuriren
i tisdags (10/7)
måndag, juli 9
Inte svårare än så.
Titta så enkelt det är och så pedagogiskt som vi förklarar det på en kartong på mitt jobb. En gubbe som försöker klara allting på egen hand = ledsen, två gubbar som hjälps åt = glada. En princip som funkar lika bra oavsett ifall det handlar om ergonomin vid tunga lyft eller gemensamma försäkringssystem...
torsdag, juli 5
Sådana här goda nyheter hamnar oftast i skymundan...
TT-notis från gårdagens morgontidning.
Tillykke med det Danmark!
onsdag, juli 4
Testing testing.
Det här är bara ett litet testinlägg för att se om den här bloggappen till den här nya telefonen fungerar som det är tänkt. Mobilbloggning är ju tämligen överlägset i kategorin "inlägg som faktiskt blir skrivna, inte bara tänkta"... Så hoppas allt går bra.
tisdag, juli 3
En bakvänd variant av solidaritet...
För ett tag sedan fick jag ett brev ifrån det försäkringsbolag som är knutet till mitt fackförbund. Det var inget konstigt med det. De ville erbjuda mig en sjukvårdsförsäkring, vilket inte heller kan betraktas som konstigt, då närmare 500 000 svenskar idag har en privat sjukvårdsförsäkring.
Det som var konstigt var snarare den argumentation som fördes från försäkringsbolagets sida kring varför jag behövde en privat sjukförsäkring. Dels verkade det förutbestämt att välfärdssystemen kommer att slås sönder, dels som att inget kan göras åt detta.
Bland annat förekom det ett slags solidaritetsargumenti brevet. De var tydliga med att en privat försäkring inte innebär att man får gå före i den offentliga vårdkön, utan istället berättigar till privat vård. Därför menade de att jag, genom att skaffa en vårdförsäkring, inte skulle komma att ta upp en plats i den allmänna sjukvården från någon som bättre behöver den. De försökte få mig att tro att jag, genom att stödja ett alternativt system, i själva verket hjälper till att frigöra resurser inom den offentliga vården.
En sanning som inte undantar välfärden är att man alltid får det som man är beredd att betala för. När marknaden för privata försäkringar ökar så minskar även viljan att betala för den offentliga vården. Naturligtvis urholkar detta den skattefinansierade vården i längden. Vi som har möjlighet kan skapa egna parallella system, medan dom som hamnar utanför får klara sig bäst de kan med den kvarvarande spillran av gemensamt finansierad sjukvård. Vi och dom har i flertalet historiska fall visat sig vara en livsfarlig uppdelning att organisera ett samhälle efter.
Den största delen av skattepengarna går idag till vården. Det är självklart för de flesta av oss som vuxit upp i Sverige att vården finansieras gemensamt. Så pass självklart att vi knappt kan föreställa oss att sjukhusadministratörer skulle fråga om vi har en försäkring och därmed råd att betala innan vi får åka ambulans, föda barn eller starta en cancerbehandling.
I dagsläget har vi alternativ att välja på. Ingen tvingar på mig en sjukvårdsförsäkring. Det kan dock inte tas för givet att det kommer fortsätta att vara på det viset. Och de extra pengar som regeringens jobbskatteavdrag har gett de som arbetar (på bekostnad av arbetslösa, sjukskrivna och pensionärer) kommer snabbt att ätas upp av avgifter den dag som vi inte har något annat val än att teckna privata försäkringar. Vad tror ni premien på en vårdförsäkring blir för den som har ärftliga sjukdomar i släkten? Eller för den som är överviktig? För den familj som föder ett svårt sjukt barn? Det vore naivt att tro att den privata marknaden har lust att ta ansvar för alla sådana saker.
Det finns många nyliberaler som anser att staten endast borde ta kostnadsansvaret för vård på den allra mest grundläggande nivån. Tråkigt nog argumenterar mitt fackförbund (genom sitt försäkringsbolag) uttryckligen längs samma linje i det nämnda brevet. Dessutom har de mage att försöka få det hela att framstå som en fråga om solidaritet. Trots att den affärsidé som ligger bakom privata sjukvårdsförsäkringar i grunden är osolidarisk genom att vilja skapa ett samhälle där vi ska sköta oss själva och strunta i de som blir över.
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i LjP och Söderhamnskuriren
Det som var konstigt var snarare den argumentation som fördes från försäkringsbolagets sida kring varför jag behövde en privat sjukförsäkring. Dels verkade det förutbestämt att välfärdssystemen kommer att slås sönder, dels som att inget kan göras åt detta.
Bland annat förekom det ett slags solidaritetsargumenti brevet. De var tydliga med att en privat försäkring inte innebär att man får gå före i den offentliga vårdkön, utan istället berättigar till privat vård. Därför menade de att jag, genom att skaffa en vårdförsäkring, inte skulle komma att ta upp en plats i den allmänna sjukvården från någon som bättre behöver den. De försökte få mig att tro att jag, genom att stödja ett alternativt system, i själva verket hjälper till att frigöra resurser inom den offentliga vården.
En sanning som inte undantar välfärden är att man alltid får det som man är beredd att betala för. När marknaden för privata försäkringar ökar så minskar även viljan att betala för den offentliga vården. Naturligtvis urholkar detta den skattefinansierade vården i längden. Vi som har möjlighet kan skapa egna parallella system, medan dom som hamnar utanför får klara sig bäst de kan med den kvarvarande spillran av gemensamt finansierad sjukvård. Vi och dom har i flertalet historiska fall visat sig vara en livsfarlig uppdelning att organisera ett samhälle efter.
Den största delen av skattepengarna går idag till vården. Det är självklart för de flesta av oss som vuxit upp i Sverige att vården finansieras gemensamt. Så pass självklart att vi knappt kan föreställa oss att sjukhusadministratörer skulle fråga om vi har en försäkring och därmed råd att betala innan vi får åka ambulans, föda barn eller starta en cancerbehandling.
I dagsläget har vi alternativ att välja på. Ingen tvingar på mig en sjukvårdsförsäkring. Det kan dock inte tas för givet att det kommer fortsätta att vara på det viset. Och de extra pengar som regeringens jobbskatteavdrag har gett de som arbetar (på bekostnad av arbetslösa, sjukskrivna och pensionärer) kommer snabbt att ätas upp av avgifter den dag som vi inte har något annat val än att teckna privata försäkringar. Vad tror ni premien på en vårdförsäkring blir för den som har ärftliga sjukdomar i släkten? Eller för den som är överviktig? För den familj som föder ett svårt sjukt barn? Det vore naivt att tro att den privata marknaden har lust att ta ansvar för alla sådana saker.
Det finns många nyliberaler som anser att staten endast borde ta kostnadsansvaret för vård på den allra mest grundläggande nivån. Tråkigt nog argumenterar mitt fackförbund (genom sitt försäkringsbolag) uttryckligen längs samma linje i det nämnda brevet. Dessutom har de mage att försöka få det hela att framstå som en fråga om solidaritet. Trots att den affärsidé som ligger bakom privata sjukvårdsförsäkringar i grunden är osolidarisk genom att vilja skapa ett samhälle där vi ska sköta oss själva och strunta i de som blir över.
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i LjP och Söderhamnskuriren
tisdag, juni 26
Var Zlatan kan göra störst nytta.
Svenska ungdomars läsförståelse har blivit allt sämre de senaste åren. Under 2000-talet har resultaten för såväl tio- som 15-åringar sjunkit i olika internationella undersökningar. Svenska elever ligger nu på en genomsnittlig nivå inom OECD och 19 procent av 15-åringarna blev inte godkända i läsförståelse i den senaste Pisa-undersökningen.
Detta är allvarligt av flera anledningar. Inte minst därför att läsningen är grundläggande för att skolan ska kunna klara av sitt uppdrag. Läsförmågan är en nyckel till de olika skolämnena. Tidigare generationer kanske kunde klara sig hyfsat med begränsad läsförståelse, men det är betydligt svårare för de som växer upp i dagens informationsintensiva samhälle. Idag är det närmast oumbärligt att förstå vad som läses för den som vill klara av vardagens situationer.
När Skolverket undersökte svenska femtonåringars läsvanor framkom det att hälften av de 15-åriga killarna läser för nöjes skull, medan 75 procent av tjejerna nöjes¬läser skönlitteratur, facklitteratur eller tidningar. Mycket talar för att det finns en stark relation mellan läsförståelsen hos den enskilde och mängden litteratur som just den eleven har läst. Således var att det inte förvånande att det fanns fler svaga läsare bland killarna än bland tjejerna.
Men det finns ljusglimtar i läsningsmörkret. Det är nog få svenskar som har missat att Zlatan Ibrahimovic förra året gav ut sin självbiografi. Med Zlatans egna ord blandas episoder från fotbollsplanen med berättelsen om en uppväxt som många gånger var en ganska hård sådan med inslag av exempelvis slagsmål, cykelstölder och problematiska föräldrarelationer.
Den som tror att ”Jag är Zlatan” är vilken fotbollsbok som helst tror fel. Den är betydligt mer mångfacetterad än de fotbollsboksserier som är vanligt förekommande i skolan.
I Språktidningens juninummer beskrivs det hur Zlatan¬biografin har blivit en framgång hos unga och mindre vana läsare; framför allt tonårskillar som sällan läser skönlitteratur. Bibliotekarier vittnar om att personer som aldrig tidigare varit på ett bibliotek kommer och frågar efter den här biografin. En läsforskare går så långt som att påstå att Zlatans biografi kan hjälpa läsovana tonårskillar att klara gymnasiet genom att läsningen av den boken kan öppna dörren till vidare läsning och större läsförståelse.
Det är ingen vild gissning att de elever som är svaga läsare en låg grad av läsförståelse är en överrepresenterad grupp bland de elever som inte blir behöriga till gymnasiet eller hoppar av gymnasiestudierna. Utan gymnasiebetyg är det i dagsläget mycket svårt att få ett jobb och ganska lätt att hamna utanför arbetsmarknaden redan från arbetslivets början.
Zlatan-boken tycks verkligen ha gjort sitt till för att visa läsningsskeptiska ungdomar att det kan vara både givande och intressant att läsa – när man hittar böcker som man tycker om. Skolan är livsviktig för den enskilde och läsningen är livsviktig för skolframgången. Ser man de sambanden så blir varje vunnen läsare till en samhällsvinst. På så vis kan Zlatan på sikt komma att göra större nytta som förebild i bokhyllan än vad han gör på fotbollsplanen som det svenska fotbollslandslagets kapten.
EVA ÄLANDER
Tisdagens ledare i Söderhamnskuriren & Ljusdals-Posten
Detta är allvarligt av flera anledningar. Inte minst därför att läsningen är grundläggande för att skolan ska kunna klara av sitt uppdrag. Läsförmågan är en nyckel till de olika skolämnena. Tidigare generationer kanske kunde klara sig hyfsat med begränsad läsförståelse, men det är betydligt svårare för de som växer upp i dagens informationsintensiva samhälle. Idag är det närmast oumbärligt att förstå vad som läses för den som vill klara av vardagens situationer.
När Skolverket undersökte svenska femtonåringars läsvanor framkom det att hälften av de 15-åriga killarna läser för nöjes skull, medan 75 procent av tjejerna nöjes¬läser skönlitteratur, facklitteratur eller tidningar. Mycket talar för att det finns en stark relation mellan läsförståelsen hos den enskilde och mängden litteratur som just den eleven har läst. Således var att det inte förvånande att det fanns fler svaga läsare bland killarna än bland tjejerna.
Men det finns ljusglimtar i läsningsmörkret. Det är nog få svenskar som har missat att Zlatan Ibrahimovic förra året gav ut sin självbiografi. Med Zlatans egna ord blandas episoder från fotbollsplanen med berättelsen om en uppväxt som många gånger var en ganska hård sådan med inslag av exempelvis slagsmål, cykelstölder och problematiska föräldrarelationer.
Den som tror att ”Jag är Zlatan” är vilken fotbollsbok som helst tror fel. Den är betydligt mer mångfacetterad än de fotbollsboksserier som är vanligt förekommande i skolan.
I Språktidningens juninummer beskrivs det hur Zlatan¬biografin har blivit en framgång hos unga och mindre vana läsare; framför allt tonårskillar som sällan läser skönlitteratur. Bibliotekarier vittnar om att personer som aldrig tidigare varit på ett bibliotek kommer och frågar efter den här biografin. En läsforskare går så långt som att påstå att Zlatans biografi kan hjälpa läsovana tonårskillar att klara gymnasiet genom att läsningen av den boken kan öppna dörren till vidare läsning och större läsförståelse.
Det är ingen vild gissning att de elever som är svaga läsare en låg grad av läsförståelse är en överrepresenterad grupp bland de elever som inte blir behöriga till gymnasiet eller hoppar av gymnasiestudierna. Utan gymnasiebetyg är det i dagsläget mycket svårt att få ett jobb och ganska lätt att hamna utanför arbetsmarknaden redan från arbetslivets början.
Zlatan-boken tycks verkligen ha gjort sitt till för att visa läsningsskeptiska ungdomar att det kan vara både givande och intressant att läsa – när man hittar böcker som man tycker om. Skolan är livsviktig för den enskilde och läsningen är livsviktig för skolframgången. Ser man de sambanden så blir varje vunnen läsare till en samhällsvinst. På så vis kan Zlatan på sikt komma att göra större nytta som förebild i bokhyllan än vad han gör på fotbollsplanen som det svenska fotbollslandslagets kapten.
EVA ÄLANDER
Tisdagens ledare i Söderhamnskuriren & Ljusdals-Posten
tisdag, juni 19
MUF och biblioteken.
De politiska ungdomsförbunden startar ibland påkostade kampanjer som tycks vara ägnade för intern samling snarare än utåtriktat kampanjande. Sådana gånger får det aktuella förbundet mycket sällan fram den poäng de vill göra. Så är fallet i allra högsta grad i det moderata ungdomsförbundets pågående kampanj. MUF har förstått någonting som alliansregeringen helst förnekar, nämligen att den hutlöst höga ungdomsarbetslösheten är ett problem. Därför kampanjar MUF just nu på temat ”100 idéer för fler jobb” där de vill ge förslag som ger jobb. Så långt allt väl.
MUF har blandat fullt seriösa förslag för att minska arbetslösheten bland unga med idéer som är helt obegripliga i sammanhanget. Därför står tankar om förbättrad kontakt mellan skola och arbetsmarknad, fler bostäder och förbättrad infrastruktur med på samma lista som förslag om att flytta på mobbaren, behålla kärnkraften och slopa parkeringsnormen. Blandningen gör att den lista som utgör jobbkampanjens kärna antar formen av en allmän önskelista snarare än ett politiskt åtgärdsprogram för att skapa jobb. Det är sådant som händer i den ungdomliga ivern.
Dock finns det en punkt på MUF:s önskelista som jag helt enkelt inte kan ha överseende med. Det är MUF:s jobbskapande åtgärd nummer 71: slopa kravet på bibliotek i alla skolor.
I den nya skollag som började gälla den 1 juli 2011 står det klart och tydligt att alla elever ska ha tillgång till skolbibliotek. Den som driver skolan ska se till att elever i alla åldrar har tillgång till ett skolbibliotek som stöd för lärandet och kunskapsutvecklingen. Det är en bra och framsynt paragraf i skollagen. En paragraf som sätter fokus på att en skola måste innehålla vissa faciliteter för att få kalla sig för en skola. En paragraf som förhoppningsvis på sikt kan ge alla elever den biblioteksverksamhet som de har rätt till.
Det finns dock en hel del kvar att göra på området. I förra veckan publicerades Kungliga biblioteket en rapport om läget för svenska skolbibliotek och det var trist läsning. Hälften av landets elever saknar i dagsläget tillgång till ett bemannat skolbibliotek. En av sex svenska elever saknar helt tillgång till skolbibliotek. Trots skollagens tydliga skrivningar.
Tyvärr tror jag dock att problemet är större än ett otydligt kampanjmaterial. Min farhåga är att MUF och deras vänner inte ser den samhällsfunktion som biblioteken fyller – i och utanför skolan. När jag var aktiv i SSU hörde jag, vid upprepade tillfällen, moderatungdomar hävda biblioteken som typexempel på sådant som inte borde bekostas av skattepengar. Folk får väl se till att köpa egna böcker om de vill läsa, som en tidigare distriktsordförande i MUF brukade säga. Som att ett bibliotek inte är så väldigt mycket mer än böckerna som finns där.
Allt detta utspelade sig några år innan de nya moderaterna hade börjat prata om att man måste prioritera välfärdens kärna, men den politiska innebörden var exakt densamma. MUF:s medlemmar berättade dock gärna vad som enligt dem inte borde ingå i välfärdskärnan. Bibliotek som ett exempel.
Jag kan förstås inte säga säkert att det inte blir fler jobb till unga av att skollagens krav på skolbibliotek avskaffas. Men jag måste säga att jag tycker sambandet verkar högst osannolikt.
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i LjP och Söderhamnskuriren
MUF har blandat fullt seriösa förslag för att minska arbetslösheten bland unga med idéer som är helt obegripliga i sammanhanget. Därför står tankar om förbättrad kontakt mellan skola och arbetsmarknad, fler bostäder och förbättrad infrastruktur med på samma lista som förslag om att flytta på mobbaren, behålla kärnkraften och slopa parkeringsnormen. Blandningen gör att den lista som utgör jobbkampanjens kärna antar formen av en allmän önskelista snarare än ett politiskt åtgärdsprogram för att skapa jobb. Det är sådant som händer i den ungdomliga ivern.
Dock finns det en punkt på MUF:s önskelista som jag helt enkelt inte kan ha överseende med. Det är MUF:s jobbskapande åtgärd nummer 71: slopa kravet på bibliotek i alla skolor.
I den nya skollag som började gälla den 1 juli 2011 står det klart och tydligt att alla elever ska ha tillgång till skolbibliotek. Den som driver skolan ska se till att elever i alla åldrar har tillgång till ett skolbibliotek som stöd för lärandet och kunskapsutvecklingen. Det är en bra och framsynt paragraf i skollagen. En paragraf som sätter fokus på att en skola måste innehålla vissa faciliteter för att få kalla sig för en skola. En paragraf som förhoppningsvis på sikt kan ge alla elever den biblioteksverksamhet som de har rätt till.
Det finns dock en hel del kvar att göra på området. I förra veckan publicerades Kungliga biblioteket en rapport om läget för svenska skolbibliotek och det var trist läsning. Hälften av landets elever saknar i dagsläget tillgång till ett bemannat skolbibliotek. En av sex svenska elever saknar helt tillgång till skolbibliotek. Trots skollagens tydliga skrivningar.
Tyvärr tror jag dock att problemet är större än ett otydligt kampanjmaterial. Min farhåga är att MUF och deras vänner inte ser den samhällsfunktion som biblioteken fyller – i och utanför skolan. När jag var aktiv i SSU hörde jag, vid upprepade tillfällen, moderatungdomar hävda biblioteken som typexempel på sådant som inte borde bekostas av skattepengar. Folk får väl se till att köpa egna böcker om de vill läsa, som en tidigare distriktsordförande i MUF brukade säga. Som att ett bibliotek inte är så väldigt mycket mer än böckerna som finns där.
Allt detta utspelade sig några år innan de nya moderaterna hade börjat prata om att man måste prioritera välfärdens kärna, men den politiska innebörden var exakt densamma. MUF:s medlemmar berättade dock gärna vad som enligt dem inte borde ingå i välfärdskärnan. Bibliotek som ett exempel.
Jag kan förstås inte säga säkert att det inte blir fler jobb till unga av att skollagens krav på skolbibliotek avskaffas. Men jag måste säga att jag tycker sambandet verkar högst osannolikt.
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i LjP och Söderhamnskuriren
tisdag, juni 12
Den blomstertid nu kommer?
Runt den här tiden på året, när den blomstertid nu kommer, läggs ännu ett skolår till handlingarna. Den säkraste påminnelsen om att skolavslutningarna närmar sig är debatten om vilka lokaler som är lämpliga i sammanhanget. Eller rättare sagt; kyrkans vara eller icke-vara i sammanhanget.
Det har sedan lång tid tillbaka stått i läroplanen att den svenska skolans undervisning ska vara icke-konfessionell. Nytt är dock att detta faktum nu även finns inskrivet i skollagen.
Därför debatteras det återigen om en kyrka är en lämplig lokal att samla eleverna i. Dilemmat har i år fått en ny dimension eftersom de rektorer som väljer att genomföra traditionell skolavslutning i kyrkan måste se till att hålla de religiösa inslagen borta. Förekommer något som kan tolkas religiöst riskerar den aktuella skolan att bli bötfälld av Skolinspektionen för att ha brutit mot skollagen.
Vad som är okej och inte tycks vara en gråzon och Skolverkets råd till skolorna går i linje med medelsvenssons smörgåsbordsinställning till kyrkan; där man väljer ut de bitar som passar en för stunden och hoppar över resten. Det vore intressant att veta hur Skolverket tänker när de menar att en kyrka kan vara ett religiöst neutralt rum. En kyrka är vanligtvis fylld av Jesusbilder, krucifix, takmålningar och religiösa symboler. Därför kan den aldrig bli en allmän festlokal och torde heller inte ha något intresse av att vara en sådan.
För det går alltså bra att arrangera skolavslutningen i kyrkan, men då ska tonvikten ligga på traditioner, högtidlighet och gemensam samvaro. Det får inte förekomma några som helst religiösa inslag i avslutningen, men det går bra att sjunga psalmen ”Den blomstertid nu kommer” eftersom den i sammanhanget anses vara uttryck för en gammal skolavslutningstradition. Prästen kan sommartala, men måste i så fall akta sig så det inte råkar slinka in något ord om tro eller välsignelse.
I de religiösa friskolorna gäller dock helt andra regler. Det finns idag 8166 svenska grundskoleelever som – med statens goda minne – går i skolor som bedrivs med en religiös tro i botten. 8166 elever som i sin skola bara möter elever och vuxna med samma religion som de själva. Oron för att någon timmes skolavslutning i en kyrka riskerar medföra otillbörlig religiös påverkan på eleverna känns något överdriven i jämförelse med det. Dessutom vore det angeläget att se över undervisning och läromedel i religions- och historieämnena så att de uppfyller de mål de borde – i hela skolsystemet.
Jag tycker det är viktigt att skolan ska vara en religiöst neutral plats. Jag tycker det är viktigt med en likvärdig utbildning för alla. Jag tycker det är mycket tråkigt att föräldrarna till 8166 svenska elever har valt att segregation åt sina barn genom att placera dem i en religiös friskola.
Men framför allt tycker jag att det är lite fånigt att det varje år läggs så pass stort fokus på vad som sägs och sjungs under några timmars skolavslutningsfirande. Det är en sådan sak som varje skola borde kunna anordna på ett sätt som känns bra för lärare, elever och föräldrar. Med eller utan kyrka. För ärligt talat, visst verkar det lite taskigt att hålla fest i Guds hus utan att låta denne vara med på själva festen?
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i LjP och Söderhamnskuriren
Det har sedan lång tid tillbaka stått i läroplanen att den svenska skolans undervisning ska vara icke-konfessionell. Nytt är dock att detta faktum nu även finns inskrivet i skollagen.
Därför debatteras det återigen om en kyrka är en lämplig lokal att samla eleverna i. Dilemmat har i år fått en ny dimension eftersom de rektorer som väljer att genomföra traditionell skolavslutning i kyrkan måste se till att hålla de religiösa inslagen borta. Förekommer något som kan tolkas religiöst riskerar den aktuella skolan att bli bötfälld av Skolinspektionen för att ha brutit mot skollagen.
Vad som är okej och inte tycks vara en gråzon och Skolverkets råd till skolorna går i linje med medelsvenssons smörgåsbordsinställning till kyrkan; där man väljer ut de bitar som passar en för stunden och hoppar över resten. Det vore intressant att veta hur Skolverket tänker när de menar att en kyrka kan vara ett religiöst neutralt rum. En kyrka är vanligtvis fylld av Jesusbilder, krucifix, takmålningar och religiösa symboler. Därför kan den aldrig bli en allmän festlokal och torde heller inte ha något intresse av att vara en sådan.
För det går alltså bra att arrangera skolavslutningen i kyrkan, men då ska tonvikten ligga på traditioner, högtidlighet och gemensam samvaro. Det får inte förekomma några som helst religiösa inslag i avslutningen, men det går bra att sjunga psalmen ”Den blomstertid nu kommer” eftersom den i sammanhanget anses vara uttryck för en gammal skolavslutningstradition. Prästen kan sommartala, men måste i så fall akta sig så det inte råkar slinka in något ord om tro eller välsignelse.
I de religiösa friskolorna gäller dock helt andra regler. Det finns idag 8166 svenska grundskoleelever som – med statens goda minne – går i skolor som bedrivs med en religiös tro i botten. 8166 elever som i sin skola bara möter elever och vuxna med samma religion som de själva. Oron för att någon timmes skolavslutning i en kyrka riskerar medföra otillbörlig religiös påverkan på eleverna känns något överdriven i jämförelse med det. Dessutom vore det angeläget att se över undervisning och läromedel i religions- och historieämnena så att de uppfyller de mål de borde – i hela skolsystemet.
Jag tycker det är viktigt att skolan ska vara en religiöst neutral plats. Jag tycker det är viktigt med en likvärdig utbildning för alla. Jag tycker det är mycket tråkigt att föräldrarna till 8166 svenska elever har valt att segregation åt sina barn genom att placera dem i en religiös friskola.
Men framför allt tycker jag att det är lite fånigt att det varje år läggs så pass stort fokus på vad som sägs och sjungs under några timmars skolavslutningsfirande. Det är en sådan sak som varje skola borde kunna anordna på ett sätt som känns bra för lärare, elever och föräldrar. Med eller utan kyrka. För ärligt talat, visst verkar det lite taskigt att hålla fest i Guds hus utan att låta denne vara med på själva festen?
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i LjP och Söderhamnskuriren
tisdag, juni 5
Vanans makt är stor, men viljans makt kan vara ännu större.
Den genomsnittlige svensken äter idag hela 85 kilo kött per person och år. Den svenska köttkonsumtionen ökade med 50 procent mellan åren 1990 och 2005. Detta är inte bara ett hälsomässigt problem, utan något som även måste ses i relation till att köttindustrin är en riktig miljöbov.
Det finns fem enskilda aktiviteter som tillsammans står för runt hälften av de svenska utsläppen: bilåkande, flygresor, uppvärmning och elanvändning i bostaden samt köttkonsumtionen – hur mycket och vilket kött som vi äter. Djuruppfödning som syftar till köttproduktionen ansvarar för 18 procent av jordens totala utsläpp av växthusgaser. Det är mer växthusgaser än vad trafiken står för.
Hur ser en vanlig matdag ut för dig? Innehåller den mycket slentrianmässigt köttätande? Skulle en dag till exempel kunna inrymma en skinkmacka till frukosten, köttfärslimpa till lunch och en portion med kycklinggryta till kvällen? Tre måltider med större eller mindre inslag av kött? Och du skulle vanligtvis inte ha reflekterat över det? Det är precis vad det slentrianmässiga köttätandet handlar om – att vi de flesta dagar äter mer kött än vi kan påstå oss behöva. Genomsnittssvensken borde fundera över varför vår köttkonsumtion ökat stadigt och om det är rimligt att äta 85 kilo kött årligen.
De flesta av oss är medvetna om att vi behöver förändra vår livsstil för att ha en chans att matcha klimatförändringarna. Men det är en sak att hålla med om att det sätt som vi idag konsumerar på inte är hållbart i längden. Det är en annan sak att se sin egen del i den stora helheten och sedan agera därefter. Vanans makt är stor, men viljans makt kan vara ännu större.
För att hjälpa våra viljor på traven kan det dock behövas att andra sätter upp goda exempel som vi alla kan följa efter. Att andra så att säga hjälper till att leda oss in på en väg som vi vet att vi kommer att behöva gå för klimatets skull.
Naturvårdsverket har lanserat tanken om att införa köttfria dagar i den offentliga verksamheten för klimatets skull. De menar att det skulle vara en av de åtgärder som helt säkert skulle minska Sveriges utsläpp av växthusgaser. Och det är inte svårt att förstå med tanke på vilka mängder av mat som serveras i den offentliga verksamheten; i förskolor och skolor, på äldreboenden och sjukhus…
Att se till att servera en vegetarisk rätt i veckan är inga problem för de här verksamheterna. Skoleleverna är redan vana vid sådant som pannkakor, potatisbullar samt olika slags grytor och soppor utan kött, fisk eller kyckling. Vegetarisk mat är så mycket mer än en liten sallad. Att i skolan försäkra sig om att det minst en dag i veckan serveras uteslutande vegetarisk mat vore dessutom ett utmärkt sätt att grundlägga goda och klimatsmarta vanor hos nästa generation.
Vi behöver alla börja ta vårt ansvar för att göra vad vi kan för att minska vår slentrianmässiga köttkonsumtion. Det är dags, både för den personliga hälsan och för det globala klimatets skull, att överväga de alternativ som finns till dagligt köttätande. Vanans makt är stor, men viljans makt kan vara ännu större.
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i Söderhamnskuriren och LjP
Det finns fem enskilda aktiviteter som tillsammans står för runt hälften av de svenska utsläppen: bilåkande, flygresor, uppvärmning och elanvändning i bostaden samt köttkonsumtionen – hur mycket och vilket kött som vi äter. Djuruppfödning som syftar till köttproduktionen ansvarar för 18 procent av jordens totala utsläpp av växthusgaser. Det är mer växthusgaser än vad trafiken står för.
Hur ser en vanlig matdag ut för dig? Innehåller den mycket slentrianmässigt köttätande? Skulle en dag till exempel kunna inrymma en skinkmacka till frukosten, köttfärslimpa till lunch och en portion med kycklinggryta till kvällen? Tre måltider med större eller mindre inslag av kött? Och du skulle vanligtvis inte ha reflekterat över det? Det är precis vad det slentrianmässiga köttätandet handlar om – att vi de flesta dagar äter mer kött än vi kan påstå oss behöva. Genomsnittssvensken borde fundera över varför vår köttkonsumtion ökat stadigt och om det är rimligt att äta 85 kilo kött årligen.
De flesta av oss är medvetna om att vi behöver förändra vår livsstil för att ha en chans att matcha klimatförändringarna. Men det är en sak att hålla med om att det sätt som vi idag konsumerar på inte är hållbart i längden. Det är en annan sak att se sin egen del i den stora helheten och sedan agera därefter. Vanans makt är stor, men viljans makt kan vara ännu större.
För att hjälpa våra viljor på traven kan det dock behövas att andra sätter upp goda exempel som vi alla kan följa efter. Att andra så att säga hjälper till att leda oss in på en väg som vi vet att vi kommer att behöva gå för klimatets skull.
Naturvårdsverket har lanserat tanken om att införa köttfria dagar i den offentliga verksamheten för klimatets skull. De menar att det skulle vara en av de åtgärder som helt säkert skulle minska Sveriges utsläpp av växthusgaser. Och det är inte svårt att förstå med tanke på vilka mängder av mat som serveras i den offentliga verksamheten; i förskolor och skolor, på äldreboenden och sjukhus…
Att se till att servera en vegetarisk rätt i veckan är inga problem för de här verksamheterna. Skoleleverna är redan vana vid sådant som pannkakor, potatisbullar samt olika slags grytor och soppor utan kött, fisk eller kyckling. Vegetarisk mat är så mycket mer än en liten sallad. Att i skolan försäkra sig om att det minst en dag i veckan serveras uteslutande vegetarisk mat vore dessutom ett utmärkt sätt att grundlägga goda och klimatsmarta vanor hos nästa generation.
Vi behöver alla börja ta vårt ansvar för att göra vad vi kan för att minska vår slentrianmässiga köttkonsumtion. Det är dags, både för den personliga hälsan och för det globala klimatets skull, att överväga de alternativ som finns till dagligt köttätande. Vanans makt är stor, men viljans makt kan vara ännu större.
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i Söderhamnskuriren och LjP
tisdag, maj 29
En del i en fungerande arbetslinje.
Allt fler mataffärer har öppet sent om kvällarna för kunder så sent som till 22 på kvällen. Många bensinmackar har öppet till 24 och vissa av dem håller till och med dygnet runt-öppet. Restauranger och barer gör en stor del av jobbet på kvällstid. På en hel del industrier arbetas det skift för att få ut mesta möjliga av produktionen. Och att det alltid finns personal tillgänglig på välfärdsinrättningar såsom sjukhus och vårdhem tar de flesta för givet.
I många branscher är det en del av arbetslivets vardag att jobba på kvällar, nätter och helger. Inom alla dessa branscher, på alla dessa arbetsplatser, finns människor som arbetar för att hålla verksamheterna igång. En del av de här människorna är även föräldrar. Föräldrar som jobbar på en arbetsplats där en större eller mindre andel av obekväma arbetstider ingår i anställningskontraktet.
Enligt SCB:s arbetskraftsundersökning jobbade omkring 35 procent av de arbetande personer som var föräldrar till barn i åldern 0-6 år på ett jobb med obekväm arbetstid. Det bekräftar bilden av att ganska många inte har möjlighet att välja bort obekväma arbetstider på dagens arbetsmarknad.
I över hälften av Sveriges kommuner tycks man däremot leva kvar i en föreställning om att barnomsorgen mest behövs under normal kontorsarbetstid. För barnomsorg på obekväm arbetstid existerar inte i 130 av 290 kommuner. Därför är det inte särskilt svårt att föreställa sig att det finns en obalans mellan tillgång och efterfrågan på det här området.
Oavsett om det handlar om en ensamstående förälder som arbetar på obekväma tider eller om två föräldrar bor tillsammans samtidigt som bägge har obekväma tider. Oavsett om barnens mor- eller farföräldrar ibland kan och vill ta emot dem över natten. Föräldrar ska inte behöva förlita sig på välviljan hos vänner och familj för att få ihop barn och jobb, de viktigaste bitarna i livspusslandet.
Därför är det också glädjande att Riksdagen i förra veckan gav Regeringen bakläxa i den här frågan. Riksdagens majoritet gav Regeringen i uppdrag att arbeta fram ett förslag som ger kommunerna pengar så att de kan erbjuda barnomsorg på obekväma arbetstider. Trots att regeringspartierna röstade emot förslaget blir de nu tvungna att prioritera fram sådana pengar i statsbudgeten.
Detta är viktigt på flera plan; familjerna, för barnen, för arbetsgivarna och för samhället. Dessutom finns det stora samhällsvinster att göra. Enligt en färsk rapport från fackförbundet Kommunal skulle ökade öppettider inom barnomsorgen resultera i en samhällsvinst på minst 43 miljoner kronor och föga förvånande skulle barnfamiljerna bli de största vinnarna på en sådan reform.
Att politiken ordnar tillgång till barnomsorg på obekväm arbetstid där det finns föräldrar med ett sådant behov skulle underlätta för barn, föräldrar och alla de som finns i deras närhet. Detta är ett typexempel på en åtgärd som kan ingå i en fungerande arbetslinje. Eftersom förslaget om tillgång till barnomsorg när den behövs anpassar villkoren på arbetsmarknaden efter den som ska arbeta – istället för att försöka anpassa den som ska arbeta efter arbetsmarknadens önskningar.
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i LjP och Söderhamns-kuriren
I många branscher är det en del av arbetslivets vardag att jobba på kvällar, nätter och helger. Inom alla dessa branscher, på alla dessa arbetsplatser, finns människor som arbetar för att hålla verksamheterna igång. En del av de här människorna är även föräldrar. Föräldrar som jobbar på en arbetsplats där en större eller mindre andel av obekväma arbetstider ingår i anställningskontraktet.
Enligt SCB:s arbetskraftsundersökning jobbade omkring 35 procent av de arbetande personer som var föräldrar till barn i åldern 0-6 år på ett jobb med obekväm arbetstid. Det bekräftar bilden av att ganska många inte har möjlighet att välja bort obekväma arbetstider på dagens arbetsmarknad.
I över hälften av Sveriges kommuner tycks man däremot leva kvar i en föreställning om att barnomsorgen mest behövs under normal kontorsarbetstid. För barnomsorg på obekväm arbetstid existerar inte i 130 av 290 kommuner. Därför är det inte särskilt svårt att föreställa sig att det finns en obalans mellan tillgång och efterfrågan på det här området.
Oavsett om det handlar om en ensamstående förälder som arbetar på obekväma tider eller om två föräldrar bor tillsammans samtidigt som bägge har obekväma tider. Oavsett om barnens mor- eller farföräldrar ibland kan och vill ta emot dem över natten. Föräldrar ska inte behöva förlita sig på välviljan hos vänner och familj för att få ihop barn och jobb, de viktigaste bitarna i livspusslandet.
Därför är det också glädjande att Riksdagen i förra veckan gav Regeringen bakläxa i den här frågan. Riksdagens majoritet gav Regeringen i uppdrag att arbeta fram ett förslag som ger kommunerna pengar så att de kan erbjuda barnomsorg på obekväma arbetstider. Trots att regeringspartierna röstade emot förslaget blir de nu tvungna att prioritera fram sådana pengar i statsbudgeten.
Detta är viktigt på flera plan; familjerna, för barnen, för arbetsgivarna och för samhället. Dessutom finns det stora samhällsvinster att göra. Enligt en färsk rapport från fackförbundet Kommunal skulle ökade öppettider inom barnomsorgen resultera i en samhällsvinst på minst 43 miljoner kronor och föga förvånande skulle barnfamiljerna bli de största vinnarna på en sådan reform.
Att politiken ordnar tillgång till barnomsorg på obekväm arbetstid där det finns föräldrar med ett sådant behov skulle underlätta för barn, föräldrar och alla de som finns i deras närhet. Detta är ett typexempel på en åtgärd som kan ingå i en fungerande arbetslinje. Eftersom förslaget om tillgång till barnomsorg när den behövs anpassar villkoren på arbetsmarknaden efter den som ska arbeta – istället för att försöka anpassa den som ska arbeta efter arbetsmarknadens önskningar.
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i LjP och Söderhamns-kuriren
tisdag, maj 22
Estelle Silvia Ewa Mary.
Idag, den tjugoandra maj, kommer en liten flicka att döpas i en stor kyrka i vår vackra huvudstad. Som så många barn före henne kommer hon att överraskas av dopvattnet och reagera på detta med gråt, skrik eller skratt. Men där slutar också likheterna mellan den aktuella flickan och alla andra barn som kommer att döpas i Sverige i år.
Det barn som döps idag ska heta Estelle Silvia Ewa Mary och namnet är långt ifrån det enda som är lite ovanligt med flickan. Idag i Slottskyrkan kommer ärkebiskopen att förrätta hennes dop inför 400 exklusivt inbjudna gäster. Vattnet kommer från Karl XI:s silverdopfunt och barnet kommer därefter att läggas i en förgylld vagga.
Det kan verka som att allting som omger lilla Estelle består av glitter och glamour, men riktigt så okomplicerat är det inte. När Estelle föddes råkade hon också bli arvtagerska till rollen som svensk statschef och prinsesstiteln för med sig ett visst bagage. Eftersom hon föddes som just sin mors dotter berövades hon på några av sina mänskliga rättigheter redan när hon låg på BB.
FN:s konvention om barnets rättigheter innebär att barnen har helt egna rättigheter, som ska tillgodoses oavsett vad deras föräldrar eller andra tycker om saken. Sverige var ett av de första länderna att skriva under Barnkonventionen och även om den ännu inte har blivit grundlag så är konventionen en viktig del av Sveriges arbete med de mänskliga rättigheterna.
Exempelvis handlar artikel 14 om rätten till tankefrihet och religionsfrihet. Detta är en rättighet som gäller alla svenska barn. Eller nästan åtminstone nästan alla. Den kungliga familjen måste bekänna sig till den rena evangeliska, protestantiska läran eftersom det är inskrivet i den svenska grundlagen genom den så kallade successionsordningen. Estelles rätt att själv reflektera och ta ställning till eventuell religiös tro är därför icke-existerande.
Ett annat exempel finns i konventionens sextonde artikel, som säger att varje barns rätt till privatliv ska respekteras. Alla barn som föds i Sverige har den rättigheten. Estelle var däremot superkändis redan i mammas mage och föddes rakt in i offentligheten. Hon kommer aldrig att kunna välja huruvida hennes privatliv ska vara tillgängligt för medierna och alla svenskar.
En rättighet för vuxna ger varje människa friheten att gifta sig med den person som denne önskar. Estelles mamma fick till slut göra just detta, men först fick hon kämpa i många år för att Estelles pappa skulle bli accepterad av familjen. Och i slutändan hade regeringen vetorätt i frågan om de två skulle få gifta sig. Samma sak väntar Estelle om inte grundlagen ändras innan hon hunnit bli giftasvuxen. Teoretiskt sett kan en framtida statsminister vara den som ber prinsessan finna sig i att välja mellan sin käraste och sin plats i tronföljden.
Allra tydligast blir orimligheten i de fall där lagboken innehåller den här sortens undantag. Men även i ett vidare perspektiv är det värt att fundera över hur stor möjlighet som Estelle Silvia Ewa Mary kommer ha att göra anspråk på sina mänskliga rättigheter. Kanske får hon chans vara barn fullt ut, men hon får inte chansen att välja vad hon vill göra med sitt liv. För det har grundlagen redan avgjort åt henne.
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i LjP och Söderhamns-kuriren
Det barn som döps idag ska heta Estelle Silvia Ewa Mary och namnet är långt ifrån det enda som är lite ovanligt med flickan. Idag i Slottskyrkan kommer ärkebiskopen att förrätta hennes dop inför 400 exklusivt inbjudna gäster. Vattnet kommer från Karl XI:s silverdopfunt och barnet kommer därefter att läggas i en förgylld vagga.
Det kan verka som att allting som omger lilla Estelle består av glitter och glamour, men riktigt så okomplicerat är det inte. När Estelle föddes råkade hon också bli arvtagerska till rollen som svensk statschef och prinsesstiteln för med sig ett visst bagage. Eftersom hon föddes som just sin mors dotter berövades hon på några av sina mänskliga rättigheter redan när hon låg på BB.
FN:s konvention om barnets rättigheter innebär att barnen har helt egna rättigheter, som ska tillgodoses oavsett vad deras föräldrar eller andra tycker om saken. Sverige var ett av de första länderna att skriva under Barnkonventionen och även om den ännu inte har blivit grundlag så är konventionen en viktig del av Sveriges arbete med de mänskliga rättigheterna.
Exempelvis handlar artikel 14 om rätten till tankefrihet och religionsfrihet. Detta är en rättighet som gäller alla svenska barn. Eller nästan åtminstone nästan alla. Den kungliga familjen måste bekänna sig till den rena evangeliska, protestantiska läran eftersom det är inskrivet i den svenska grundlagen genom den så kallade successionsordningen. Estelles rätt att själv reflektera och ta ställning till eventuell religiös tro är därför icke-existerande.
Ett annat exempel finns i konventionens sextonde artikel, som säger att varje barns rätt till privatliv ska respekteras. Alla barn som föds i Sverige har den rättigheten. Estelle var däremot superkändis redan i mammas mage och föddes rakt in i offentligheten. Hon kommer aldrig att kunna välja huruvida hennes privatliv ska vara tillgängligt för medierna och alla svenskar.
En rättighet för vuxna ger varje människa friheten att gifta sig med den person som denne önskar. Estelles mamma fick till slut göra just detta, men först fick hon kämpa i många år för att Estelles pappa skulle bli accepterad av familjen. Och i slutändan hade regeringen vetorätt i frågan om de två skulle få gifta sig. Samma sak väntar Estelle om inte grundlagen ändras innan hon hunnit bli giftasvuxen. Teoretiskt sett kan en framtida statsminister vara den som ber prinsessan finna sig i att välja mellan sin käraste och sin plats i tronföljden.
Allra tydligast blir orimligheten i de fall där lagboken innehåller den här sortens undantag. Men även i ett vidare perspektiv är det värt att fundera över hur stor möjlighet som Estelle Silvia Ewa Mary kommer ha att göra anspråk på sina mänskliga rättigheter. Kanske får hon chans vara barn fullt ut, men hon får inte chansen att välja vad hon vill göra med sitt liv. För det har grundlagen redan avgjort åt henne.
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i LjP och Söderhamns-kuriren
tisdag, maj 15
Klavertramp. I stor skala.
Alltså... den här nyheten. Att en rektor (tillika moderat utbildningspolitiker) i Hälsingland i en diskussion har skrivit att "örfilar är världens mest framgångsrika pedagogiska metod". Det må vara taget ur sitt sammanhang, fast jag har svårt att se vilket sammanhang som skulle förmildra en sådan utsaga...
Det framstår som tokigt att en vuxen människa skriver sådant i ett offentligt forum. Att denne vuxne person dessutom råkar vara rektor till yrket blir ju enbart sorgligt. En rektor ansvarar exempelvis för skolans pedagogiska ledarskap, för värdegrundsarbetet och för att arbeta mot nätmobbning och reda ut situationer där detta har förekommit.
I fall med nätmobbning är det förresten inte helt ovanligt att eleverna skyller på att de inte menade riktigt så där som de råkade skriva... Lite på samma linje som den här rektorn med andra ord, för nu försvarar han sig med att han skrev det där som privatperson och att han inte menade riktigt så där utan att han hade ett satiriskt syfte med det hela. Som att den pedagogiska grundsynen är någonting som man kan lämna i personalrummets kapprum för att tycka något helt annat som privatperson? Privata värderingar avspeglar sig naturligtvis i ens gärning som lärare eller rektor.
Jag var tvungen att försäkra mig om att den här mannen fanns på riktigt innan jag spred länken ovan. Det är liksom lite för galet för att var sant. Att han är lokalpolitiker i Ljusdal är förstås en extra pikant krydda till situationen, men jag skulle nog säga att det är allvarligare att någon med så pass tveksam pedagogisk grundsyn och så pass dåligt omdöme har ansvar för en verksamheten på en grundskola.
Det framstår som tokigt att en vuxen människa skriver sådant i ett offentligt forum. Att denne vuxne person dessutom råkar vara rektor till yrket blir ju enbart sorgligt. En rektor ansvarar exempelvis för skolans pedagogiska ledarskap, för värdegrundsarbetet och för att arbeta mot nätmobbning och reda ut situationer där detta har förekommit.
I fall med nätmobbning är det förresten inte helt ovanligt att eleverna skyller på att de inte menade riktigt så där som de råkade skriva... Lite på samma linje som den här rektorn med andra ord, för nu försvarar han sig med att han skrev det där som privatperson och att han inte menade riktigt så där utan att han hade ett satiriskt syfte med det hela. Som att den pedagogiska grundsynen är någonting som man kan lämna i personalrummets kapprum för att tycka något helt annat som privatperson? Privata värderingar avspeglar sig naturligtvis i ens gärning som lärare eller rektor.
Jag var tvungen att försäkra mig om att den här mannen fanns på riktigt innan jag spred länken ovan. Det är liksom lite för galet för att var sant. Att han är lokalpolitiker i Ljusdal är förstås en extra pikant krydda till situationen, men jag skulle nog säga att det är allvarligare att någon med så pass tveksam pedagogisk grundsyn och så pass dåligt omdöme har ansvar för en verksamheten på en grundskola.
Apoteksmarknaden och valfriheten.
(Eller "Hela Sverige ska leva?")
Ljusdal, Färila, Ockelbo, Delsbo. Det är exempel på orter i vår omgivning som kan komma att bli av med sitt apotek redan nästa år. För nu visar det sig att marknaden inte var någon vidare pålitlig aktör när det handlar om att sköta en så pass basal samhällsfunktion som apoteken.
Ortsnamnen här ovan kommer ifrån en lista över apoteksorter som ligger i farozonen sedan Kronans Droghandel, den kedja som driver flest av glesbygdsapoteken, har flaggat för att de planerar att lägga ner ett antal olönsamma apotek. De flesta av dessa olönsamma enheter råkar ligga i Norrlands inland.
När regeringen 2009 valde att avskaffa monopolet och sälja ut två tredjedelar av Apoteket så ingick det i villkoren att de som köpte apotek var tvungna att hålla dem öppna fram till den första mars 2013. Dessutom infördes fri etableringsrätt och antalet apotek har ökat med ungefär 300 stycken, främst koncentrerat till attraktiva innerstadslägen i svenska städer.
Varför man har skrivit avtal om att inget apotek får läggas ner innan mars 2013, men inte bryr sig om de många år som kommer därefter, är för mig en gåta. Med tanke på det ursprungliga villkoret så fanns uppenbarligen insikten om att det kunde bli problematiskt redan från början. De som sålde ut våra apotek insåg ändå att det kanske inte fanns tillräckligt många kunder på landsbygden för att få affärerna att bli lönsamma på en privat marknad. Om man såg faran redan från början så borde det väl ha gått att skriva avtal på ett sådant sätt att de som vill starta ytterligare ett apotek i centrala Stockholm också måste bidra till samhällsservicen i hela landet?
Apoteksreformen skulle öka valfriheten och tillgängligheten. Resultatet ser vi nu.
I städerna har det öppnat mängder av nya apotek som säljer smink, skor och diverse andra varor med hälsokoppling. Medicinen tycks i många av de nya kedjorna vara en biprodukt. Alltför ofta finns de receptbelagda medicinerna inte ens i butikens lager när de ska hämtas ut. Och eftersom apoteken tillhör olika kedjor har de, av konkurrensskäl, olika register och kan, av konkurrensskäl, inte berätta för mig på vilket annat apotek som medicinen finns hemma.
På flera av de mindre orterna är lönsamheten ganska dålig för den apoteksverksamhet som säkrar tillgången till livsviktig medicin. Det är därför Kronans Droghandel konstaterar att de inte kommer att driva de enheterna vidare efter det datum när valet är deras.
En extra paradox i situationen är att de statligt ägda apotek som fortfarande finns också kan tvingas lägga ner som en följd av att andra gör det. Apoteket AB får endast ha en begränsad andel av apoteksmarknaden och måste passa sig för att bli för stora. Om andra bolag lägger ner apotek så säger det sig själv att den totala marknaden blir mindre, vilket samtidigt gör att Apoteket AB:s marknadsandel blir större. I förlängningen kan det innebära att Apoteket AB också måste lägga ner apotek för att hålla sig till spelreglerna.
All den där valfriheten som skulle skapas tack vare att apoteksmarknaden avreglerades. Den tycks i Norrlands inland komma att innebära friheten att få välja till vilken annan ort (eller i vissa fall vilken grannkommun) som du vill åka när du behöver handla medicin.
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i Söderhamnskuriren & Ljusdals-Posten
Ortsnamnen här ovan kommer ifrån en lista över apoteksorter som ligger i farozonen sedan Kronans Droghandel, den kedja som driver flest av glesbygdsapoteken, har flaggat för att de planerar att lägga ner ett antal olönsamma apotek. De flesta av dessa olönsamma enheter råkar ligga i Norrlands inland.
När regeringen 2009 valde att avskaffa monopolet och sälja ut två tredjedelar av Apoteket så ingick det i villkoren att de som köpte apotek var tvungna att hålla dem öppna fram till den första mars 2013. Dessutom infördes fri etableringsrätt och antalet apotek har ökat med ungefär 300 stycken, främst koncentrerat till attraktiva innerstadslägen i svenska städer.
Varför man har skrivit avtal om att inget apotek får läggas ner innan mars 2013, men inte bryr sig om de många år som kommer därefter, är för mig en gåta. Med tanke på det ursprungliga villkoret så fanns uppenbarligen insikten om att det kunde bli problematiskt redan från början. De som sålde ut våra apotek insåg ändå att det kanske inte fanns tillräckligt många kunder på landsbygden för att få affärerna att bli lönsamma på en privat marknad. Om man såg faran redan från början så borde det väl ha gått att skriva avtal på ett sådant sätt att de som vill starta ytterligare ett apotek i centrala Stockholm också måste bidra till samhällsservicen i hela landet?
Apoteksreformen skulle öka valfriheten och tillgängligheten. Resultatet ser vi nu.
I städerna har det öppnat mängder av nya apotek som säljer smink, skor och diverse andra varor med hälsokoppling. Medicinen tycks i många av de nya kedjorna vara en biprodukt. Alltför ofta finns de receptbelagda medicinerna inte ens i butikens lager när de ska hämtas ut. Och eftersom apoteken tillhör olika kedjor har de, av konkurrensskäl, olika register och kan, av konkurrensskäl, inte berätta för mig på vilket annat apotek som medicinen finns hemma.
På flera av de mindre orterna är lönsamheten ganska dålig för den apoteksverksamhet som säkrar tillgången till livsviktig medicin. Det är därför Kronans Droghandel konstaterar att de inte kommer att driva de enheterna vidare efter det datum när valet är deras.
En extra paradox i situationen är att de statligt ägda apotek som fortfarande finns också kan tvingas lägga ner som en följd av att andra gör det. Apoteket AB får endast ha en begränsad andel av apoteksmarknaden och måste passa sig för att bli för stora. Om andra bolag lägger ner apotek så säger det sig själv att den totala marknaden blir mindre, vilket samtidigt gör att Apoteket AB:s marknadsandel blir större. I förlängningen kan det innebära att Apoteket AB också måste lägga ner apotek för att hålla sig till spelreglerna.
All den där valfriheten som skulle skapas tack vare att apoteksmarknaden avreglerades. Den tycks i Norrlands inland komma att innebära friheten att få välja till vilken annan ort (eller i vissa fall vilken grannkommun) som du vill åka när du behöver handla medicin.
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i Söderhamnskuriren & Ljusdals-Posten
tisdag, maj 8
860 dagar kvar tills valet.
Opinionsmätningar är en bransch någonstans i gråzonen mellan politik och statistik. Mätningarna duggar tätt och genererar ofta stora rubriker. Det är talande hur politiker som har medvind gärna pratar om opinionssiffror medan de som har ett lite besvärligare läge gärna glider bort ifrån ämnet.
Ofta uppvisar en opinionsmätning flera tänkvärda trender samtidigt. Vi kan ta fredagens resultat från det välkända Demoskop som ett tydligt exempel på detta.
För det första var Socialdemokraternas notering (35,5 procent) den högsta på två år. Den så kallade Löfven-effekten tycks hålla i sig. Eller så uppskattar väljarna det lugn som numera tycks omge socialdemokratin. Eller så är det ett resultat av att partiet levererat en del politiska besked den senaste tiden. Eller så beror Socialdemokraternas framgångar på att regeringens politik (med tillhörande misslyckanden) har stått i fokus för den politiska diskussionen ett tag. Eller så är de fina siffrorna helt enkelt en kombination av ovanstående faktorer.
För det andra, Miljöpartiet har stadigt lagt sig till rätta på platsen som riksdagens tredje största parti med ett väljarstöd på 10,2 procent. Faktum är att MP i nuläget nästan motsvarar alla de tre icke-moderata partierna i regeringen då dessa tillsammans når blygsamma 12,9 procent.
För det tredje kan det konstateras att det som ibland omtalas som en kris för Moderaterna egentligen inte är någon moderat kris. De senaste mätningarna visar tydligt att det snarare är en alliansbaserad kris. Moderaterna fick i den aktuella mätningen 30,1 procent vilket är mycket nära deras valresultat från 2010.
Moderaternas problem handlar alltså inte om det egna opinionsläget. Det handlar snarare om att de siktar högt men missar målet, då de i nuläget tycks förhålla sig till oppositionen snarare än till samhällsproblemen. Anders Borg hade en längre pressträff om Socialdemokraternas skuggbudget än han hade om den egna. Fredrik Reinfeldt ägnade mer energi åt att prata om Socialdemokraterna än åt den egentliga nyheten på den presskonferens där han presenterade sin nye partisekreterare.
Dessutom kräver Reinfeldt med jämna mellanrum besked om huruvida det finns något sammanhållet regeringsalternativ på oppositionens sida. Med tanke på det aktuella opinionsläget borde han oroa sig mer för vilka det är som ska utgöra hans eget regeringsunderlag 2014 än för vilka partier som Stefan Löfven har tänkt samarbeta med.
Kristdemokraterna hamnar utanför riksdagen på 3,4 procent, Folkpartiet når med 4,7 procent sitt lägsta resultat sedan juni 2002 och Centerpartiet är det näst största borgerliga partiet på 4,8 procent. Detta kan komma att bli riktigt klurigt för de moderater som hade tänkt stödrösta på ett alliansparti som riskerar att åka ur riksdagen nästa gång. Det är ytterst tveksamt om stödrösterna är så pass många att de räcker till tre partier. Tveklöst är dock att Moderaterna behöver alla dessa tre för att Alliansen ska ha en chans att behålla regeringsmakten efter 2014.
Men mycket kan hända fram till nästa val och den enda opinionsmätning som räknas på riktigt inträffar den 14 september 2014. Idag är det 860 dagar kvar till det datumet.
Eva Älander
Dagens ledare i LjP och Söderhamnskuriren
Ofta uppvisar en opinionsmätning flera tänkvärda trender samtidigt. Vi kan ta fredagens resultat från det välkända Demoskop som ett tydligt exempel på detta.
För det första var Socialdemokraternas notering (35,5 procent) den högsta på två år. Den så kallade Löfven-effekten tycks hålla i sig. Eller så uppskattar väljarna det lugn som numera tycks omge socialdemokratin. Eller så är det ett resultat av att partiet levererat en del politiska besked den senaste tiden. Eller så beror Socialdemokraternas framgångar på att regeringens politik (med tillhörande misslyckanden) har stått i fokus för den politiska diskussionen ett tag. Eller så är de fina siffrorna helt enkelt en kombination av ovanstående faktorer.
För det andra, Miljöpartiet har stadigt lagt sig till rätta på platsen som riksdagens tredje största parti med ett väljarstöd på 10,2 procent. Faktum är att MP i nuläget nästan motsvarar alla de tre icke-moderata partierna i regeringen då dessa tillsammans når blygsamma 12,9 procent.
För det tredje kan det konstateras att det som ibland omtalas som en kris för Moderaterna egentligen inte är någon moderat kris. De senaste mätningarna visar tydligt att det snarare är en alliansbaserad kris. Moderaterna fick i den aktuella mätningen 30,1 procent vilket är mycket nära deras valresultat från 2010.
Moderaternas problem handlar alltså inte om det egna opinionsläget. Det handlar snarare om att de siktar högt men missar målet, då de i nuläget tycks förhålla sig till oppositionen snarare än till samhällsproblemen. Anders Borg hade en längre pressträff om Socialdemokraternas skuggbudget än han hade om den egna. Fredrik Reinfeldt ägnade mer energi åt att prata om Socialdemokraterna än åt den egentliga nyheten på den presskonferens där han presenterade sin nye partisekreterare.
Dessutom kräver Reinfeldt med jämna mellanrum besked om huruvida det finns något sammanhållet regeringsalternativ på oppositionens sida. Med tanke på det aktuella opinionsläget borde han oroa sig mer för vilka det är som ska utgöra hans eget regeringsunderlag 2014 än för vilka partier som Stefan Löfven har tänkt samarbeta med.
Kristdemokraterna hamnar utanför riksdagen på 3,4 procent, Folkpartiet når med 4,7 procent sitt lägsta resultat sedan juni 2002 och Centerpartiet är det näst största borgerliga partiet på 4,8 procent. Detta kan komma att bli riktigt klurigt för de moderater som hade tänkt stödrösta på ett alliansparti som riskerar att åka ur riksdagen nästa gång. Det är ytterst tveksamt om stödrösterna är så pass många att de räcker till tre partier. Tveklöst är dock att Moderaterna behöver alla dessa tre för att Alliansen ska ha en chans att behålla regeringsmakten efter 2014.
Men mycket kan hända fram till nästa val och den enda opinionsmätning som räknas på riktigt inträffar den 14 september 2014. Idag är det 860 dagar kvar till det datumet.
Eva Älander
Dagens ledare i LjP och Söderhamnskuriren
tisdag, april 24
Problematiska internationella relationer.
Den svenska självbilden av ett neutralt land som vill alla väl är i gungning. Händelser som orsakats av ministrar och statligt ägda bolag har gett landets självbild några ordentliga törnar, inte minst under den vecka som gick.
Frågor omkring den svenska vapenexporten har funnits med i några veckor sedan det blev känt att regeringen planerade att, i all hemlighet, hjälpa Saudiarabien att bygga en avancerad vapenfabrik. Mycket är fortfarande oklart i ärendet, som kommer att utredas vidare av Konstitutionsutskottet. Tidigare försvarsministern Sten Tolgfors avgick i spåren av vapenaffären. Dock var den nytillträdde försvarsministern Karin Enström under presskonferensen i onsdags helt oförberedd på att svara på frågor om vapenexport, trots att det var sådana som föranledde företrädarens avgång.
Förutom Enströms presskonferens blåstes det i veckan nytt liv i frågan om den saudiska vapenfabriken när Ekot visade att det i själva verket var handelsminister Ewa Björling som höll i förhandlingarna och inte den avgångne Tolgfors. Björling har tidigare gjort sig känd för de inte särskilt hedervärda försöken att sälja svensk satellitövervakningsutrustning till Gaddafiregimens Libyen.
I veckan avslöjades det dessutom att Telia, där svenska staten är storägare, har ägnat sig åt att samarbeta med säkerhetstjänsterna i ett flertal diktaturer såsom exempelvis i Vitryssland. Telia tillåter Lukasjenkos regim att utnyttja information från Telias mobilnät för sin avlyssning, spårning och kartläggning. Informationen används i förtrycket av de vitryska medborgare som är kritiskt inställda till hur landets styrs idag. Mycket tveksamma samarbeten för alla, inte minst för ett delvis statligt bolag. Svensk teknik används alltså idag till att kränka mänskliga rättigheter utomlands.
Vad mer? Jo, kulturminister Lena Adelson-Liljeroth drogs i förra veckan in i ett konstprojekt med vad som på kvällstidningssvenska kom att kallas ”en könsstympningstårta”. Adelson-Liljeroth skar i tårtan och ville sedan inte prata alls om händelsen, utan hänvisade till konstnären. Genom att vara kulturministern som inte talar om kulturuttryck kan hon ha skapat en diplomatisk kris i liten skala. Händelsen med tårtan har nämligen fått internationellt genomslag och utomlands planeras nu flera antirasistiska demonstrationer mot Sverige, bland annat utanför den svenska ambassaden i London.
Och som att det inte vore nog med problematik omkring de moderata ministrarna i veckan som gick så intervjuades Centerns partiledare, näringsminister Annie Lööf, i Ekots Lördagsintervju. Där svävade hon på målet om huruvida Kina ska betraktas som en demokrati eller en diktaturstat och antydde att Sverige skulle kunna sälja vapen till Kina. Detta trots att EU har ett vapenembargo mot Kina. Hon har redan hunnit göra en pudel om detta, men faktum kvarstår: hon drog själv upp ämnet i intervjun…
Högst ansvarig för utrikespolitiken är som bekant Carl Bildt. Den arrogante utrikesministern som utreds för folkrättsbrott. Nej, den senaste veckan var det nog inte så roligt att heta Fredrik Reinfeldt. Som statsminister har han, trots allt, ett ansvar för alla ministrar som ingår i regeringen och deras problematiska internationella relationer.
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i Ljusdals-Posten och Söderhamnskuriren
Frågor omkring den svenska vapenexporten har funnits med i några veckor sedan det blev känt att regeringen planerade att, i all hemlighet, hjälpa Saudiarabien att bygga en avancerad vapenfabrik. Mycket är fortfarande oklart i ärendet, som kommer att utredas vidare av Konstitutionsutskottet. Tidigare försvarsministern Sten Tolgfors avgick i spåren av vapenaffären. Dock var den nytillträdde försvarsministern Karin Enström under presskonferensen i onsdags helt oförberedd på att svara på frågor om vapenexport, trots att det var sådana som föranledde företrädarens avgång.
Förutom Enströms presskonferens blåstes det i veckan nytt liv i frågan om den saudiska vapenfabriken när Ekot visade att det i själva verket var handelsminister Ewa Björling som höll i förhandlingarna och inte den avgångne Tolgfors. Björling har tidigare gjort sig känd för de inte särskilt hedervärda försöken att sälja svensk satellitövervakningsutrustning till Gaddafiregimens Libyen.
I veckan avslöjades det dessutom att Telia, där svenska staten är storägare, har ägnat sig åt att samarbeta med säkerhetstjänsterna i ett flertal diktaturer såsom exempelvis i Vitryssland. Telia tillåter Lukasjenkos regim att utnyttja information från Telias mobilnät för sin avlyssning, spårning och kartläggning. Informationen används i förtrycket av de vitryska medborgare som är kritiskt inställda till hur landets styrs idag. Mycket tveksamma samarbeten för alla, inte minst för ett delvis statligt bolag. Svensk teknik används alltså idag till att kränka mänskliga rättigheter utomlands.
Vad mer? Jo, kulturminister Lena Adelson-Liljeroth drogs i förra veckan in i ett konstprojekt med vad som på kvällstidningssvenska kom att kallas ”en könsstympningstårta”. Adelson-Liljeroth skar i tårtan och ville sedan inte prata alls om händelsen, utan hänvisade till konstnären. Genom att vara kulturministern som inte talar om kulturuttryck kan hon ha skapat en diplomatisk kris i liten skala. Händelsen med tårtan har nämligen fått internationellt genomslag och utomlands planeras nu flera antirasistiska demonstrationer mot Sverige, bland annat utanför den svenska ambassaden i London.
Och som att det inte vore nog med problematik omkring de moderata ministrarna i veckan som gick så intervjuades Centerns partiledare, näringsminister Annie Lööf, i Ekots Lördagsintervju. Där svävade hon på målet om huruvida Kina ska betraktas som en demokrati eller en diktaturstat och antydde att Sverige skulle kunna sälja vapen till Kina. Detta trots att EU har ett vapenembargo mot Kina. Hon har redan hunnit göra en pudel om detta, men faktum kvarstår: hon drog själv upp ämnet i intervjun…
Högst ansvarig för utrikespolitiken är som bekant Carl Bildt. Den arrogante utrikesministern som utreds för folkrättsbrott. Nej, den senaste veckan var det nog inte så roligt att heta Fredrik Reinfeldt. Som statsminister har han, trots allt, ett ansvar för alla ministrar som ingår i regeringen och deras problematiska internationella relationer.
EVA ÄLANDER
Dagens ledare i Ljusdals-Posten och Söderhamnskuriren
torsdag, april 19
I fredags blev jag hämtad av R. på flygplatsen med en stor bukett blommor. Så där lite på vinst och förlust packade jag med buketten när jag åkte hem igen. Lite slarvigt inlindad och i en papperspåse fick den åka i den resväska som checkades in och säkerligen slängdes runt en del i kabinutrymmet. När jag kom hem var blommorna lika vackra som när jag lade ner dem i väskan. Den symboliken...
-
-
-
-
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
