Den stora lättnaden.

Nu är det gjort. Den allra sista ledaren är skriven och publicerad.
Det är faktiskt mest av allt skönt... Allt sedan jag i våras fått veta att jag inte skulle få fortsätta att skriva tisdagsledarna har det varit en kamp att lämna in varenda vecka. Innan tyckte jag hela tiden att det var ett väldigt roligt extrajobb. Sedan i våras har jag inte tyckt det - och det har tyvärr märkts på texternas kvalité också. Det är ganska många veckor nu på slutet som jag inte varit nöjd med det jag har levererat och det är förstås trist för alla inblandade parter (främst kanske för läsarna).

Men... nu är det gjort. Nu har den stenen släppt. Vad detta betyder för bloggen är oklart. Kanske kommer den att läggas ner. Vi får vänta och se. Kanske blir jag snart sugen på att skriva mera. Men inte nu. För just nu känns det som jag mjölkat ut varenda droppe text.

Testing testing.

Det här är bara ett litet testinlägg för att se om den här bloggappen till den här nya telefonen fungerar som det är tänkt. Mobilbloggning är ju tämligen överlägset i kategorin "inlägg som faktiskt blir skrivna, inte bara tänkta"... Så hoppas allt går bra.

Sakupplysning.

Hälsingetidningar kommer framöver att inte publicera alla fyra dagstidningarnas ledare på sin hemsida, utan istället välja ut någon av de texter som skrivits av ledarredaktörerna. Det betyder förstås att mina ledare inte längre med någon sorts automatik kommer att publiceras på www.helahalsingland.se/ledare - därför lovar jag att försöka bli lite bättre på att lägga upp texterna här direkt på den aktuella tisdagen, eftersom jag vet att det finns dem som vill läsa och inte har tillgång till någon av papperstidningarna.

Jo, jag vet att den här bloggen är under all kritik. Jag har fortfarande inte bestämt mig för hur jag ska ha det med den framöver och därför lever den en tynande tillvaro tills vidare. Ungefär samma läge som jag beskrivit förut...

Dock har jag fått en hel del påstötningar om att jag borde ta tillbaka rutinen med att åtminstone lägga upp ledarna här på bloggen. Varje gång det hänt har jag sagt att jag ska styra upp det där. För nej, det finns ju ingen anledning att inte lägga upp dem. Har därför lagt upp den senaste månadens texter (till att börja med).

Vecka 13: Läraren är skolans viktigaste resurs!
Vecka 14: Skilja sig från den grå massan
Vecka 15: Högtflygande satsningar går före järnvägar
Vecka 16: Sätt barnens bästa i främsta rummet

Det är roligt att någon googlade frågan "vad har bandyspelare på fötterna?" och kom till min blogg. Om personen återkommer (eller om det är andra som undrar) kan jag berätta att svaret är skridskor.

Ikväll spelas för övrigt seminfinal nummer tre mellan Sandviken-Bollnäs. Vem kommer att få möta Hammarby på Studenternas?
-

Om någon av en händelse skulle undra så försöker jag bli bättre på att kategorisera mina inlägg med hjälp av de små etiketterna man kan sätta på varje inlägg. När tid finnes tänkte jag försöka gå igenom gamla inlägg på samma vis, men det kanske blir aldrig... We'll have to wait and see.

Bloggkoll är verkligen en grymt bra idé, som säkerligen förkortat min dagliga datortid. Istället för varje dag gå in på bloggar som uppdaterar oregelbundet och blibesviken så klickar jag nu bara in där när det verkligen finns något nytt att ta del av.

Nuff said.

Den här roliga bilden hittade jag i gamla kollegan Rasmus blogg för ett tag sen och sparade den då. Helt enkelt eftersom jag tycker den är underbar. Talande på nåt sätt.

Den här veckan är galen.

Nu har min helvetsvecka börjat. Måndagen sätter ribban för resten av veckan. Tisdag, onsdag och torsdag har lika få luckor i kalendern. Idag är det seminarium 10-16 och tre möten (valet blir att gå på gruppmöte inför onsdagens nämnd) från 18.00 och framåt. Jag hoppas även hinna träna mellan skolan och mötet. Busy doesn't begin to cover it.
Så nu vet ni varför om jag inte bloggar särskilt mycket de kommande dagarna. Men å andra sidan tycks det aldrig gå att förutsäga sådant där. Ibland har jag massor av tid, men ingen inspiration. Andra gånger har jag ingen tid alls men orden bara sprutar ur mig och bloggen blir en stresshanteringsventil bland andra... Vi får väl se hur det blir den här gången.

Jag mötte Lassie (i bloggversion)

John säger: Jag vill ju inte skryta (eller jo, det vill jag), men har du sett vem som länkar till min blogg?
Eva säger: Nej? Snälla, berätta. Jag ber dej.
John säger: Äh, det var bara Carl Bildt
Eva säger: Eller hur?
John säger: http://carlbildt.wordpress.com/2007/06/30/humorn-finns/
John säger: det kan man ju leva på ett tag

Har nog kommit på den stora nackdelen med bloggande nu. Ett bra inlägg (som min senaste Balkanfundering, den var jag rätt nöjd med) hamnar ju längre ner för varje struntinlägg man skriver efteråt. Det går säkert att lösa på något sätt. Enklast är kanske att helt enkelt låta bli att skriva så mycket strunt.

Det här är absolut inget strunt, det är snarare så bra formulerat att jag nästan önskar jag hade skrivit det själv.

Bandyns semifinaler spelas i en serie, maximalt fem matcher lång. Imorgon spelar mitt lag den första semifinalen mot Edsbyn i bandykyrkan. Minns att jag i början av säsongen trodde att SAIK och Edsbyn skulle mötas i finalen och alltså trodde fel, det är ju omöjligt nu. Hoppas bara att de svartvita räcker ända fram till Studenternas... Klurar på hur jag ska kunna ta mej till Jernvallen och se någon match, hoppas det går. Åka till Gävle/Sandviken nu vore underbart. Skulle faktiskt gärna ta nästa tåg om det var möjligt.

Nu ska vi se...

Jag hamnade visst här. Jag är ärligt rätt less på blogghysterin, så det är lite av en överraskning för mej också. Det finns ingen direkt anledning för mej att gå och bli med blogg nu - väldans många har säkert både mer av tid och av lust till att klura ut egna analyser och uppdatera ohälsosamt ofta. Men det kändes som rätt ändå.

Jag tror att de som är intresserade av vad jag företar mej är tämligen få. Men dessa få - vänner och familj - är, trots allt, det viktigaste jag har och fast jag pratar massor i telefon, känns det alltid som att jag glömt någon. Kan lite hattigt skrivande råda bot på den känslan så är det ju värt det bara därför.

Kan jag dessutom få lite bättre styr på allt som trängs i huvudet vore det ännu bättre. Sedan i februari har jag ständigt haft för många bollar i luften och för lite tid att rensa och reflektera. Det var då jag började på mitt oftast mycket roliga, men stundtals extremt röriga och märkliga, jobb. Jag brukar vara en tämligen strukturerad person, men nu pratar jag ofta om en sak samtidigt som jag tänker på tjugo andra och att resultatet alltför ofta blir en ofokuserad gröt är en underdrift. Men jag är på väg åt rätt håll och med bättre prioriteringar kommer jag definitivt att bli den vassare och piggare versionen igen.

Det här är alltså en blogg för mej och dem jag bryr mej om. Kanske ändras det, kanske lägger jag ner. Men jag får väl ge det ett tag; se om och hur det går. Kanske blir jag fast, men förhoppningsvis har jag för mycket liv för det.